Den dumme Anti.

Af F.M.

Sådan finska armén den 10 Sept. öfvergivit den starka positionen vid Lappo, hade den kommit uti en mycket hopträngd och verkligt vådlig ställning, sedan fienden nu hunnit få förstärkningar på alla ställen, där han opererade. För att afskära återtåget för finnarna hade han blott behoft skicka en någorlunda betydlig styrka till Ny Carleby, hvilken stad de förstnämnda nödvändigt måste passera, ifall de ville draga sig norrut, och han hade till på köpet kortare väg än dessa. Hade ryssarne med någon större styrka besatt Ny Carleby eller någon af de elfvar finska armén måste öfvergå, är det svårt att inse, huru den med sitt hindersamma artilleri och dito stora tross skulle kunnat forcera sig väg. Dess ställning och utsikter voro sannerligen mörka, för att ej säga förtviflade.

Det synes visserligen vid första påseendet, som skulle det varit ett nytt och oförlåtligt fel af armébefälet att icke aftåga från Lappo direkt till Gamla Carleby, i stället för att, som nu skedde, gå öfver Ylistaro och lemna vägen norrut alldeles öppen för fienden. Men för en gång skull förtjänade öfverbefälet beröm i stället för tadel, ehuru detta beröm ingalunda träffade hvarken Klingspor eller Adlercrentz, utan unge Magnus Björnstjerna, hvilken lyckats öfvertala generaladjutanten till denna lyckade manöver.

Ty 1:o blef det därigenom möjligt att berga och till Sverige öfversanda de betydliga kronans förråder, som funnos i Wasa, äfvensom alla där befintliga fångar, samt egna sjuka, hvilka ensamt de utgjorde 1,400 man; 2:o vanns härigenom afsikten att förena sig med general v. Vegesacks svenska fördelning, hvilken förstärkning var för finska armén alldeles nödvändig.

Ur en svår och öfverhängande fara räddades sålunda armén genom en underordnads beslutsamhet, visserligen underhjälpt till en del genom en af Adlercrentz påfunnen krigslist.

Denne lät nämligen från högkvarteret utsprida det rykte, att hela finska hären skulle marschera till Wasa och där gå ombord för att öfverföras till Sverige. För att göra detta så mycket troligare vidtogos åtskilliga anstalter; embargo lades på alla i Wasa, Ny Carleby och kringliggande orter befintliga fartyg. Det ansågs också snart vid finska armén så säkert, att trupperna sjöledes skulle afgå till Sverige, att t. ex. icke mindre än 60 man af den ojämförliga Savolaxbrigaden på en gång och på en enda natt rymde för att slippa bli förda från fäderneslandet.

Alltså — ingen mera än det högre befälet visste annat än att marschen ställdes på Wasa. Men åtskilliga posteringar, hvilka stodo dels på vägen åt Ny Carleby, dels åt Karstulo, hade icke ännu blifvit underrättade om den nya marschriktningen, då ett rykte började sprida sig, hvilket snart visade sig vara öfverensstämmande med sanna förhållandet, att v. Vegesacks fördelning, som stått söder om Wasa, icke blott hade anländt dit, utan också i största hast tågat igenom staden och att således ryssarne från Lappfjärdssidan hade vägen alldeles öppen fram till Wasa.

Därigenom hotades förut omnämnda posteringar med att bli tagna och det i rykande rappet, om de ej finge någon varning. Långt inne i obygden bodde en torpare vid namn Erik Peikunnen med sin hustru och sonen Anti, vanligen benämnd med hedersnamnet "den dumme Anti", en slags Sven Dufva i miniatyr. Vid krigets utbrott slöt sig den duktige Erik till väblarna Epoof och Roth med deras friskaror, lemnande vården öfver hemmet jämte hustrun och ett litet barn åt "dumme Anti", som nyss uppnått 12 år. Man åldras hastigt i de djupa skogarnas famn under kampen mot en karg natur, mot mödor och brist, och unge Anti var, trots sitt icke särdeles smickrande öknamn, en duktig, frisk och praktisk pojke, med ett äkta, käckt finskt hjärta i bröstet och hans nästan enda fel var hans djupa förakt och gränslösa afsky för allt hvad böcker hette utom bibeln, i hvilken han, ehuru med oerhörd svett och möda, kunde stafva sig fram, d.v.s. på de lättaste ställena. Hvarje annat studium, först och främst katekesen, afskydde han af hjärtans grund "ty — så resonnerade Anti ganska logiskt— står det i böckerna något annat än hvad som står i bibeln, så är det lögn och står där detsamma som i skriften, så är det onödigt att lära sig".

En dag sutto mamma Peikunnen med sin lilla flicka i stugan, under det "dumme Anti" spinkade pörtstickor ute på vedbacken, då hastigt två ryska officerare åtföljda af tre jägare anlände till torpet.

De stego bullersamt och pockande in, men blefvo snart hyggliga nog, då mor Peikunnen svarade dem på oklanderlig ryska; hon hade nämligen i flera år såsom ogift tjänat hos ett ryskt herrskap i ryska Finland.

 — Hvar har ni er man, sporde de.

— Här finns ingen man, blef svaret.

— Men inte bor ni här ensam; ni måste - väl hafva en man för att sköta torpet?

— Han är i fält med hären — jag är ensam hemma.

— Nå, om ingen annan finnes här, måste ni följa oss och visa oss skogsvägen öfver till Ylistaro!

Ylistaro! det klack till i mor Peikunnens bröst, Ylistaro, där stod ju den tappre major Eneroth för att bevaka den väg, som ledde rakt i ryggen på en armé som ville norr ut?

Hon spetsade öronen, då de båda officerarne sins emellan började tala om, att öfverste Annenkoff redan var på väg för att vid nästa daggryning omringa och taga Eneroths bataljon och besätta Ylistaro. Om så vore och finnarne kommo den vägen, skulle de ju finna sitt återtåg afskuret, alla skulle bli fångna och kanske hennes Erik med dem, ty hon visste, att partigängarne på flera ställen slutit sig till de reguliera trupperna.

Under förebärande af att tillreda herrarnas middag drog hon sig tillbaka till sitt lilla kök, kallade med en vink in Anti och sade med lätt darrande, men dock beslutsam röst:

— Hör på Anti du! Här äro ryssar, som vill till Ylistaro för att fånga far och kanske hela hären. Vi måste ha bud till major Eneroth i denna dag; tror du, att du kan uträtta det?

Anti såg upp i modrens anlete med sin vanliga buttra, litet slöa min och svarade:

 — Visst kan jag det, jag vet ju hvar Ylistaro ligger.

— Men min pys, det är två mil dit och vägen går ju genom den värsta skogen och de sankaste mossarne — tänk, om du kommer bort i vildan!

— Äh, skräp, blef Antis svar, vägen känner jag så väl som stugugolfvet här och orkar jag inte gå, så kryper jag väl, för si fram ska' jag!

— Nå gå då min käre, duktige pojke, Gud vare med dig och akta dig för alla farligheter, men först och främst för ryssen!

Den stackars kvinnans röst skalf och ögonen kändes fuktiga, då hon, efter att hafva gifvit gossen en brödkaka och sin sista fläskbit, släppte honom ned genom ett fönster på baksidan af stugan.

Sedan de ryska officerarne med god aptit förtärt mor Peikunnens enkla kost, hvilken de nedsköljde med betydliga kvatiteter "wodka", upptogs åter frågan om en vägvisare genom skogarne och om vägarne till Ylistaro. Mor Peikunnen förklarade sig villig att på allt sätt tjäna "så beskedliga herrar", som till på köpet voro hennes landsmän, men hon hade alldeles nyss flyttat till trakten, kände hvarken den eller menniskorna, så att hon omöjligt kunde vara till någon nytta. Men om herrarne ville dröja till kvällen, vore det ganska antagligt, att någon skogsman passerade förbi här, som kunde visa dem vägen?

De båda officerarne, redan något sömniga af den myckna "wodkan", svoro väl i början förfärligt, men lugnade sig småningom efter förnyade påhelsningar i wodkaflaskorna och snarkade snart i kapp i mor Peikunnens låga, men snygga stuga.

-----

Under tiden vandrade Anti med snabba steg och friskt mod genom den mörka, snåriga ooh delvis knappt framkomliga marken. De hundraåriga, väldiga barrträden och de täta snåren gjorde, att här inne äfven midt på dagen rådde en djup skymning, hvilken naturligtvis blef än djupare ju mera solen lutade mot vester. Redan hörde Anti här och där det grofva jamandet af den blodtörstiga lon; snart tillkom äfven bergufvens hemska, i afbrutna satser framställa "hou- hou" — ja, han trodde sig till och med ehuru svagt förnimma det skräckinjagande tjutet af ulfvarna, hvilka vid denna tid i skaror ströfvade omkring efter rof. "Den dumme Anti" var dock alltför van vid alla dessa ljud för att känna sig egentligen förskräckt, om han än tyckte det var hemskt ibland; värre var det med hans fruktan för ryssen och att falla i händerna på någon kringströfvande kosackhop, i synnerhet som han nu visste, att de voro på trakten.

Hittills hade hans väg dock gått genom de tätaste och oländigaste vildmarkerna, där knappast någon annan än en inföding skulle kunnat leta sig fram, men ju närmare han kom Ylistaro, ju mera började skogen glesna och ju mera ökades också möjligheten att blifva upptäckt och gripen. Han hade visserligen intet skriftligt med sig — mor hade endast bedt honom helsa majoren, att han var son till Erik Peikunnen och att dennes hustru sändt honom med varningsord, men ju mera Anti tänkte på möjligheten af att falla i rysshänder, tänkte på knut, afskurna öron och näsa m m., ju hemskare kände han sig.

 — Kratsch, hvad var det; det kunde visst varit en murken gren, som föll till marken, det kunde varit en räf, som smög sin väg i skymningen, men det kunde också vara en rysk soldat, som låg på lur.

— Kratsch ännu en gång, och åter ett nytt ännu starkare kratsch — och hvad var nu det då ? Lät det inte precis, som om någon hostat? Väl hade Anti af far hört, att björnen kan rossla och snörfla snarlikt en menniska, men hosta, det hade han aldrig hört omtalas, att nalle gjort och för resten hade inte björn synts till på långliga tider i denna trakt.

Plötsligt tvärstannade Anti i sitt raska, ehuru tysta språng och kastade sig raklång ned på marken tätt invid en yfvig enbuske — en rysk jägare framkom ur buskarna, såg sig försiktigt omkring, men då allt förblef stilla, återvände han in i det täta snår, ur hvilket han framträdt. Antis hjärta klappade våldsamt och trots den ganska svala höstkvällen perlade svettdropparna på den raske pojkens panna.

— Voj, voj, frustade han ängsligt, där äro de och jag, som måste fram just här öfver gläntan — om bara den elaka månen ville låta bli att lysa bara i fem minuter medan jag hinner öfver !

Han kvarlåg skälfvande i alla leder några ögonblick, men snart återkom hans lugn; hans finska envishet, parad med tanken på "far" och alla de tappra män, som kanske i natt skulle bli fångna, om han inte hunne varna dem, satte mannastål i barnahjärtat och med ett tyst — "Gud fader i himlen hjälpe mig", reste han sig tyst upp och flög i nästa minut som en jagad ung råbock öfver den öppna platsen.

Anti, Anti akta dig! Hvad tror du den där skarpa knäppningen betydde ? — —

— Pang; ekot af skottet rullade doft öfver nejden — aj, hvad var det, som gjorde så ondt? Ah strunt, Anti hade rifvit sig mot någon kvist, det var alltihop, och att det blödde litet, det var väl inte farligt? Framåt, framåt bara!

Nu ser han redan eldsken framför sig, hör ett otydligt sorl, ser mörka gestalter skynda emot sig och han höjer ett jublande rop. Men så yr i sitt hufvud han blifvit, så knäsvag, hvad nu då — och allt mörkare blir den lilla blodvågen, som sköljer öfver hans ylletröja — än ett par språng och han faller i armarne på far och hans kamrater .

 — Ryssen far, ryssen kommer på Ylistarovägen för att ta er allihop nu i denna natt! Här svimmade den hjältemodige gossen, men hemtande sig åter sade han med ett liksom förklaradt leende:

— Far, di kallar mej alltid för "den dumme Anti", men hör du, det här var ju inte så dumt gjordt?

— Hur är det med dej, käre gossen min, sporde Erik snyftande, ha di usla hundarna skjutit dej, som är bara barnet?

— Ånej, nu är det bra — jag — ä — bara i— litet trött-----------åh, Gud ske pris — jag — ä' — hemma, flämtade Anti och sjönk tillbaka i fadrens armar.

Ja, du var hemma nu, du lille, modige hjälte — hemma, och nu först i skydd för alla faror, alla bekymmer och lidanden!

Lille tappre, trofaste, "dumme Anti!"

Med djupaste rörelse stodo de barska, resliga krigarna kring den lille uppoffrande kämpen, många med tårar i ögonen.

Tystnaden bröts först af major Eneroth, som, kyssande den lilles bleka panna, med bruten röst sade:

— Kamrater, må aldrig någon af oss, huru än ödet må drabba oss, förtvifla om Finlands framtid — minst tillhör det oss män, då vi se, huru till och med barnen gladt offra sina lif för den dyra, öfver allt älskande moder Suomi!

Publicerad i Östgöta-Posten, Linköping,
nr 18, sid 4, 01.05.1903
Redigering Elof Granholm 27.08.2012