Finlands flagga

Telegrammen veta att förmäla, att i revolutionens Finland har den »finska flaggan» hissats, skrifver docenten V. Lundström i G. A. B. Hvilken är då Finlands flagga? Svaret är både lätt och svårt att gifva. Den enda egna flagga, som Finland någonsin ägt, förlorades 1809. Det var den gamla blågula, som just nyss åter hissats i Sveriges land. Den tillhörde med lika ursprungsrätt alla Sveriges provinser väl de finländska som de norrländska, de mellansvenska och de sydsvenska. Efter 1809 har Rysslands flagga varit den enda lagliga i det Finland, som konstituerades på Borgå landtdag. Men den finländska nationalkänslan har helt naturligt också tagit sig uttryck i fantasiflaggor. Topelius' skaldeöga såg Finlands färger såsom blått och hvitt, och så uppkom den flagga, som länge användes i Finland i privat bruk: ett hvitt och ett blått fält på längden. På 1890-talet framställde arkivarien Hausen tesen, att Finlands färger voro dess vapenfärger, som äro gult och rödt, och så komponerades med stjärnbanéret som förebild en flagga med smala röda och gula ränder på längden samt Finlands vapen på stjärnfältets plats i öfre inre hörnet. Såsom allt i Finland hafva äfven dessa båda flaggor fått partifärg; den blåhvita sades äga fennomanernas, den rödgula de svensksinnades sympatier. Af telegrammen att döma är det den rödgula med Finlands vapen, som nu hissats på Helsingfors' offentliga byggnader, medan däremot i norra Finland och inne i landet det uppenbarligen är den blåhvita, som vecklats ut såsom »Finlands flagga». Det är alltså en brokig flaggskrud, som svajar öfver det Finland, som rest sig i förtviflans vrede. Måtte det icke vara ett dåligt omen för den enighet, som nu, då det gäller lif eller död, mer än någonsin behöfves från allmänheten.

Ur tidningen ”Kalmar”, n:o 175, sid.3, 13.11.1905
Redigering Elof Granholm 09.06.2012