| General Döbelns tal i Umeå 08.10.1809 |
| Skrivet av George v.Döbeln | |||
| 2010-03-16 09:36 | |||
 General George v.Döbelns (1758-1820) avskedstal till de svenska och finska krigarna i Umeå den 8 oktober 1809 Soldater! Jag har samlat armén att tillkännagiva, det en preliminär fredsavhandling den 17 september blivit gjord emellan svenska och ryska makten. Denna fredstidning slutar ett förhärjande krigs alla olyckor. Den bör visserligen vara ett glatt budskap, helst Sveriges uttömda källor icke tillåta fortsättning av en strid, börjad av politiskt misstag, och som i tvenne hela år avtynat alla dess krafter. Men Finland frångår Sverige: riksgränsen är Torneälv. Finnar, vid denna fred förloras tredjedelen av svenska kronans område; Sverige förlorar den stolta finska nationen, sitt kraftigaste stöd. Ej nog härmed: svenska armén förlorar kärnan och betydligaste delen av dess krigsmakt. Moderlandet är krossat, försänkt i sorg och saknad över oersättliga uppoffringar, men den visa allmakten har beslutit våra öden, de måste emottagas med tålamod, med undergivenhet. Soldater! Kamrater! Bröder! Ni som under det nyss slutade kriget med så mycken trohet och mandom, trots fientliga härens talrikhet, med vapnens sinnliga styrka vid Siikajoki, Revolaks, Pulkkila, Lappo, Kauhajoki, Alavo, Lappfjärd, Ätsäri, Nummijärvi, Jutas och Idensalmi m. m. besegrat fienden; ni som på egen hand återtogen halva Finland; ni som slutligen övermannades av en mångdubbelt överlägsen styrka att lämna finska gränsen, I haven sedermera med ståndaktighet stridit för moderlandets svenska jord. I härvarande pretiösa kvarlevor av den stolta finska nationen och dess tappra krigsfolk, det är till eder jag bör och jag skall, med upprört hjärta, förkunna konungens, riksens ständers, svenska folkets, svenska arméns, mina medbröders, min egen, det är allas uppriktiga tacksamhet. Konungens nådiga välbehag, riksens ständers ömmande välvilja, svenska folkets beundran, svenska arméns vänskapsfulla högaktning, mina medbröders erkänsla, min egen tillgivenhet för eder är det offer som åt eder helgas och av mig frambäres. Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet jag å allas vägnar förkunnar till eder är i lika förhållande. Till denna tolkning fordrades en vältalares hela förmåga, men jag är soldat. Soldat! Vad stolt benämning, då jag har denna titel av eder, för eder och med eder. Emottagen då ett upprört hjärtas okonstlade tankar. Och ni, svenska trupper, som vid detta sorgbundna tillfälle ären närvarande, varen levande vittnen till svenska moderlandets oinskränkta tacksamhet. Svenskar, varen stolta att hava sett dessa finska kvarlevor, minnens dem, högakten dem! Sen deras avtynade kroppar, deras bleka ansikten: de bära vedermälen av deras trogna, änskönt fruktlösa bemödande under förflutna år. Ack ni finnar, när ni återkommen till fosterbygden, så framfören svenska folkets tacksamhet till eder nation! Veten, att I återvänden med utslitna kläder, avstympade eller genomskjutna lemmar, men I medfören en rättskaffens krigsmannasjäls synbara prydnad. Fiender till svenska moderlandet kunnen I aldrig bliva, därom är jag förvissad; men förbliven i alla tider dess vänner! Skulle det nya herraväldets makt hindra er önskan och er viljas utövning, så låten med hjärtats och tankens tysta språk välsignelsen tilldelas moderlandet! Påminnen edra barn därom. Vi skola från släkte till släkte välsigna er, högakta er. Ett ber jag eder. När I nalkens de ställen, där vi besegrat våra fiender, och då ni där sen den sandhög, som betäcker våra stupade kamrater, given deras stoft välsignelsens suck; de hava dött hjältar, och deras aska vårdas av ärans vålnader. I kännen människohjärtats mångfaldiga nycker, dess anlag att hastigt välja föremål, som det tror sig aldrig förgäta; men knappast äro några veckor förflutna, förrän ostadigheten gjort ett annat val. Tiden förändrar allt, med den glömmes allt. Men det försäkrar jag, och I skolen själva finna det, att krigsmanna-samband, knutet vid strid, faror, blod och död, upplöses aldrig. Således ären I och vi förvissade om varandras kärlek. Krigsmanna-broderskapet räcker levnadens tidlängd, och den tacksamhet, jag er förkunnat och nu förkunnar, har med detta vårt samband en oupplöslig förening. Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra eder om min vördnad, min vänskap! 
|
|||
| Senast uppdaterad 2010-03-16 10:15 |
