Doc. Arvid Mörnes festtal

Skrivet av Arvid Mörne

2008-12-16 22:12

^{Doc. Arvid Mörnes festtal}

Hölls i samband med Svenska Folkskolans Vänners allmänna sång- och musikfest i Helsingfors midsommaren 1920

Ärade församling!

Tvenne ledande idéer ha under den senast förflutna mansåldern behärskat svenskhetens utveckling i Finland. Den äldre av dem är den finländska statstanken.    Den yngre tillväxte i begynnelsen långsamt och obemärkt i statstankens skugga och förblev intill senaste tid främmande för en betydande del av Finlands svenska överklass. Och likväl ägde vi nu föga eller intet kvar av våra bygders uråldriga kulturskatter och vi hade inte i mångtusenhövdade skaror fylkats kring sångarfanorna denna midsommardag, om inte den svenska folktanken hade lett våra steg.

För mer än ett halvt sekel tillbaka gjorde Axel Olof Freudenthal denna tanke till en lösen för Nylands studenter, i dag är den alla bygdesvenskars egendom. Dess symbol, dess fana är det svenska namnet. Den som vill må söka att för samtliga svensktalande inom vårt rikes gränser finna en sammanfattande beteckning, folket, som bygger och bor i det finlandssvenska landet, kan ändå aldrig för sig taga i bruk sådana benämningar som det svenska folkelementet, den svenska språkgruppen. Det kallar sig en svensk nationalitet, ett finlandssvenskt folk, emedan endast sålunda det nationella självmedvetandet får ett klart uttryck.

Ur folktanken har samlingstanken framgått. Vi ha svårt att föreställa oss att samlingstanken var ny och oprövad för ett kvart sekel tillbaka, när i Helsingfors och Åbo sångarskaror från alla östsvenska landsändar först möttes i ett gemensamt strävande. Så ung den är, har den redan lämnat detta första utvecklingsskede långt bakom sig. Den har framför allt blivit en makt i Finlands politiska liv. Kan det väl då även i det närvarande uppvisas något samband mellan samlingsrörelsen och den svenska sången? Ja, ett samband har bevarats och dess betydelse har ökats med åren.

Väl är det sant att all konst har sitt mål i sig själv. Den kärlek till sång och musik, som är ett av den finlandssvenska folksjälens vackraste drag, behöver törhända inte stödet av ett nationellt strävande. Den har fortlevat genom tiderna från släktled till släktled, utan att folket ägt något klart medvetande därom, att sångens skönhet var oskiljaktig från dess svenskhet.

Men   vi   böra anse det för en lycka, att den svenska folktanken slutit förbund med den svenska sången. Om så inte hade skett och samlingen i sångens tecken aldrig hade kommit till stånd, hur skyddslösa stode vi inte nu när en isande ödesvind sveper över det svenska Finlands ensliga bygder.

De senaste veckornas händelser äro en enastående företeelse i nationalitetsrörelsernas historia. Aldrig har det ännu inträffat att en isolerad, för livet kämpande nationalitet, när den drabbas av en så tung olycka, som Ålands försök till lösryckning är för oss övriga finlandssvenskar, just då får röna bevis på hård likgiltighet av en nation, vars språk den talar, vars blod är dess eget, vars rike den nämner sitt moderland. Väl kunna vi försäkra, att Sverges hållning mot Åbolands, Österbottens och Nylands svenska folk endast kan såra, icke dräpa. Kampen för vår hemortsrätt på Finlands jord skall fortgå oberoende av hur ålandsfrågan löses och hur Sverges folk uppfattar sin ställning till oss. Men det som nu har inträffat har låtit ett nytt ljus falla över det framfarna och det kommande. Som odlaren ser den frusna tegen framför sig i frostmorgonens klara, kalla dager, så skåda även vi mot en framtid av hårda mödor på svenskhetens arbetsfält.

Och därför ägna vi i dag en minnesgod tacksamhetens tanke åt dem, som för första gången samlade Svenskfinland i sångens tecken. För deras uppfattning var sången inte upprunnen ur sorg, utan ur en glädjefull tro på livet. Veklingen finner i honom blott en tröstare. För den stridbare är han en väckare, en månare, en fostrare av höga och stolta känslor, som bära folken genom prövningarna.

Låt oss inte lita till den förståndsmässiga livsåskådning, som lär att sången och all konst och dikt över huvud skapar endast stämningar och att stämningar äro värdelösa för det alldagliga livets arbete och ett skadligt påhäng på de politiska strävandena. Vi ha rätt att undra, huruvida den åländska statstanken förmått bära tyngden av de fruktansvärda besvikelser, vilka i årtionden hotade att krossa den, därest inte Fänrik Ståls sägner hade skapat en fosterländsk stämning, som inte ens de första krigsårens tröstlösa verklighet mäktade förgöra. Vi tvivla på att de visaste statsmannaord kunnat sporra den finländska nationen till handling så som tonerna av Björneborgarnes marsch ha gjort det. När jägarmarschens författare utbrister: då hoppet i folkets bröst försvann, vi jägare följde vår stjärna, så kunna Finlands skalder med stolthet säga, att denna stjärnas ljus tändes inte av den politiska klokskapen, som, ledd av sina ingivelser, motarbetade jägartanken, inte av den i passiva motståndets skola fostrade pliktkänslan, som tvekade om rätta vägen, utan av dikten, Runebergs dikt, som lärde det vapenlösa landets ungdom att dyrka striden, bragden och äran. Och hade väl den svenska folktanken brutit segrande igenom, om inte den fjärmaste by på slätten och den djupast gömda stuga bland skären hade nåtts av några enkla ord till en enkel melodi:

Du sköna sång, vårt bästa arv
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt från strand till strand
i tusen sjöars land!

Den östsvenska folksångens skapare mäter inte svenskhetens livslängd i Finland med seklers mått, han ser vårt språk leva genom tidevarven, liksom Runeberg låter sina hjältars ära stråla i sena framtidsår och Finlands blomning mogna ur sitt tvång i en kommande tid, som vi fått skåda, men som för hans öga måste ha hägrat i ett avlägset fjärran. Endast dikten förmår sålunda att öppna de vida utblickarna över folkens öden i forntid och framtid. Liksom den enskilda människan älskar att skåda naturens oändlighet som en bakgrund bortom livets hastigt flyende år och med sin längtan famnar slätten och havet och den ändlösa himlen, så vill också folksjälen fatta det egna folkets tillvaro som ett liv i tidevarven och det egna släktledets mödor som en odlargärning, vars frukter efterkommarna skola förädla.

Men vi höra från alla håll bekymrade, tvivlande, varnande röster, som säga, att vi östsvenskar ingenting förmå mot den finska mässan, dess oförståelse och dess hat. Också den uppfattningen är uttryck för en åskådning som dömer endast förståndsmässigt och låter överväldiga sig av nuets svårigheter. Vi mäkta i sanning intet med halva krav och halva åtgöranden, med halva offer och en halv svenskhet. Så länge talrika svensktalande finländare kalla sig för finnar, kan det icke klarläggas för utlandet, att vi äro en gren av den svenska stammen, och än mindre står något att göra för att vinna främmande folks sympatier för en svenskhet, som mot yttervärlden uppträder som finskhet. Så länge samhörighetskänslan mellan inbyggarna i våra tre landskap ännu inte håller provet mot söndrande krafters påfrestning, är den svenska samlingen långtifrån fullbordad.

Österbottningar och nylänningar känna i grunden inte rätt varandra. Men ännu svagare ha förbindelserna hittills varit mellan Österbotten och Nyland å ena sidan och de åboländska skärgårdarna å den andra. Den i ålandsdiskussionen så påfallande tystnaden kring Åboland har säkert varit olycksdiger för svenskheten. När man i den österbottniska och nyländska pressen sökt att beteckna motsatsförhållandet mellan Ålands inbyggare och det övriga finlandssvenska folket, har man uppfunnit formeln ålänningar och fastlandssvenskar, som redan i åratal alltjämt upprepats och numera allmänt brukas också i utländska tidningar. En sämre sammanfattande karakteristik av våra bosättningsförhållanden kunde man inte ha funnit på än denna att kalla oss fastlandssvenskar! Ensamt de åboländska skärgårdssvenskarna utgöra en större befolkningsgrupp än den åländska och deras bygder rymma de mest storslagna landskap det svenska Finland har att uppvisa. När man med sammanställningen ålänningar och fastlandssvenskar" för utlandet tecknar det svenska Finlands kontur, döljer man just det man främst borde visa på: det svenska Åboland, den förenande länken mellan Åland och Nyland. Är det då att undra på om man i Sverge, där man sällan får se andra kartor över Finland än sådana, där endast fasta Åland framträder, allmänt tror, att ett öppet hav svallar mellan Åland och Finlands kust, att ålänningarnas väg till stamfränderna i öster går genom finska trakter. Och har man väl övertänkt, vilket inflytande denna numera över hela Europa spridda vanföreställning måste utöva på ålandsfrågans lösning?

Vi se härav att vår svenska samlingstanke ännu i viktiga hänseenden är outvecklad och verklighetsfrämmande. Den mäktar inte omedelbart framkalla bilden av Svenskfinland för vår inre syn. Hur Finland ser ut på kartan, vet varje barn. Men var Svenskfinlands gränser gå är för mången oklart. Vår tanke har vant sig att syssla med fosterlandet och hembygden, men känner sig bortkommen i stamfrändernas landskap. Vår svenskhet är ännu en bygdesvenskhet även i ordets mindre goda mening, den har hittills i högre grad sökt sin näring i landskapskänslan än i samlingskänslan.

Samlingstanken har vidare i hög grad motverkats av slitningarna mellan de olika åskådningar man plägat beteckna med benämningen bygdesvenskhet och överklassvenskhet. Vi stå även i detta fall inför en klyfta, som inte uppkommit i närvarande tid. Den är historiens verk och kan inte avlägsnas i en mansålder. Men om man önskar att åtminstone överbygga den, så bör man försöka klarlägga, varpå det beror att de båda meningsriktningarna i denna hemsökelsens tid bekämpat varandra med större skärpa än någonsin förr.

Av grundläggande betydelse är den inom herremannaklassen rådande föreställningen, att den svenska folktanken, sådan man särskilt i de österbottniska bygderna fattar densamma, alstrar likgiltighet för den finländska statstanken och driver oss ut i en olycksdiger isolering. I vad mån denna uppfattning måhända är riktig, därom skall en blick på det finska flertalets ställning till svenskheten möjligen bringa oss klarhet.

Vår överklass kan glädja sig åt att i någon mån ha vunnit förståelse på finskt håll för sina kultursträvanden. Men att den svenska befolkningen på kusterna och i skärgårdarna kräver att få leva ett eget nationellt liv det kunna de finska inte alls fatta!

Snellman har vältaligt och i många hänseenden riktigt klarlagt förhållandet mellan språk och nationalitet, men när även Finlands svenska befolkning visar sig mäktig av nationell självhävdelse, stämpla de finske detta förverkligande av Snellmans idéer som den högsta orätt. De inse inte att sedan kusternas och skärens folk engång vaknat till nationellt medvetande, så måste det uppställa som sitt mål en genomgripande förändring av sitt förhållande till Finland. Och än mindre har den åskådningen fått rotfäste, att riket blir starkt endast om den svenska självstyrelsen göres så vid, att ett rikt nationellt liv kan blomstra i dess hägn, medan uppslitande nationella strider bereda rikets ofärd. Långt ifrån att erkänna den svenska nationalitetsrörelsen som ett uttryck för samma folkliga livsåskådning, på vilken finskheten själv bygger, reser man emot den en mur av ovilja och brännmärker den som ett förräderi mot Finland. När så är fallet, kunna vi inte neka till att konflikter förestå mellan svenskhetens och rikets intressen. Men vi få inte svika oss själva på det att den finländska statstanken måtte förverkligas just efter de linjer, som dagens finska nationalism utstakar. Den svenska folkrörelsen kämpar inte mot statstanken, men den tillbakavisar en orättfärdig tillämpning av denna tanke. Den svenska folkrörelsen har inte svikit Finland, men om kravet på en vidsträckt självstyrelse uppfattas som ett svek och därigenom ge upphov åt förföljelser och lidanden, så komma följderna att förr eller senare drabba dem, som inte förstått, vilken styrka den svenska befolkningen skulle tillföra nationen, om den vederfores rättvisa. Den svenska folkrörelsen vill att Svenskfinlands folk tar del i Finlands statliga uppbyggande, men vägrar att köpa framgång för detta stora verk med priset av sitt eget undertryckande.

Sålunda hava de, som i bygdesvenskheten se en motsättning till statstanken, ur dagens finska synpunkter alldeles rätt. Men på folkets vandring mot. framtiden är deras åskådning törhända inte den bästa ledsagaren. Svenskhetens byggnad i Finland, sådan vi tänka oss den i kommande år, skall inte, resas på framtvungna, halva eftergifter, utan på ett oförbehållsamt erkännande av vår nationella rätt. En borgen för att så engång skall ske, finna vi i vår egen vilja att leva och i vår tro att den finska uppfattningen om svenska plikter och rättigheter skall förändras i framtiden, i den mån humanitetens anda vinner insteg i tänkesätten. Om detta inte blir fallet, kan Finland inte heller bestå som rätts- och kulturstat, och vartill skulle det väl då ha gagnat att offra svenska krav för den finländska statstankens skull?

Också faran för isolering kan tillmätas en större eller mindre betydelse, allteftersom man ställer in frågan på kortare eller längre sikt. Att det nu levande finlandssvenska släktledet vid sidan av sin kamp för Finlands oavhängighet har omfattat försvaret av sin egen kultur med en hänförelse, vars uttryck kunnat misstolkas, har varit en självklar följd av det nationella uppvaknandet. Och att finsk oförståelse givit upphov åt svensk fientlighet, är lika sant, som att fientligheten i sin tur skapat isolering. Till dess att våra finska landsmän fatta rättmätigheten i våra krav, kommer isoleringen att. bestå, inte för att vi skulle önska den, utan för att vi inte kunna undvika den. Ett utslag av ond vilja är beskyllningen att finlandssvenskarna i det att de sägas, eftersträva isolering, skulle hysa ringaktning och fientlighet mot den finska kulturen. En stigande finsk kultur vore för svenskheten en välsignelse. Med den skulle en ny finskhet växa fram, för vilken svenskheten ägde samma okränkbara värde som varje annan nationell självhävdelse av ett livskraftigt folk. Om i framtiden en sådan finskhet vinner insteg i sinnena, upphör vår isolering av sig själv. Men skulle framtiden ådagalägga att vi missräknat oss i vår förhoppning om den finska kulturens utveckling, då kunna svenska eftergifter för finska härskarkrav inte hindra, att vi antingen bli alltmer isolerade från våra finska landsmän eller också gå vår nationella undergång till mötes.

Vi ha krävt politisk frihet för Finland. Vi kräva nationell frihet för oss själva. Vi stå törhända mer ensamma än något folk, som i likhet med oss nödgas erfara främlingsskapets känsla i det rike, vars självbestånd det värnat in i döden. Endast en okuvlig vilja att på alla arbetsfält verkliggöra den svenska samlingen kan föra oss segrande genom prövningarna.

När blicken från denna strand glider över det nyländska skäret, där stoftet av Ehrensvärd vilar i griftens ro, vilka sällsamma känslor väckas inte i vår själ! Här reste engång svensk statsbyggartanke och svensk segervilja ett fäste, vars vallar i en kommande tid fingo bära vittnesbörd om svensk splittring, feghet och falhet. Men Sveaborg kastar inte längre någon skugga över vårt liv. Svenska brigaden, Österbottens, Åbolands och Nylands friskaror ha avtvått skymfen med sitt blod, kämpat och stupat för det svenska namnets ära. Vår kamp i det kommande är en arbetets och de outtröttliga strävandenas kamp, men också den kräver mod att bringa offer och kraft att hålla ut. Också svenskhetens strid mot övermakten kräver hjältesinne.

När den första av vår stam beträdde den jord vi ärvt, det veta vi icke. När vår gärning i fädernas land engång skall varda all, är oss ävenså fördolt. Men vi veta, att bakom oss ligger germanskt och svenskt arbete i skog och fält, på fjärd och hav, som fortgått i årtusenden, och vi tro att därest vi manligt fylla plikterna, som ödet lagt på våra skuldror, så skall detta heliga arv bevaras från släktled till släktled in i sena tider.

< Föregående		Nästa >

Senast uppdaterad 2008-12-16 22:35