En hälsning från en österbott­nisk reservistförläggning.

I Karelens skogar den 24. 7. 41.

Denna hälsning vilja vi sända till Människovännens läsare.

När jag en lugn och stilla mor­gon gick ut runt vår förläggning, var det många tankar och känslor som rörde sig i själens värld. Man hörde sparvarnas kvitter och fåg­larnas sång. Naturen vittnade om allt annat än krig. Kring gårdar­na är det dödstyst; människor som älskat sina hem ha dragit bort. Tanken gick då till dem som lämnat sina fredliga hem. Ödet har igen drabbat gränsbe- folkningen. Tanken gick samma stund till våra nära och kära, som bo på andra si­dan eller motsatta sidan av vårt land, där vi inte smakat av sådana prövningar. De bo där i trygghet, endast flygare ha kunnat ofreda dem i någon mån. I Österbotten har ändå allt varit lugnt. Man måste då stanna och tacka Gud för denna stora nåd.

På vägen hit ner mötte man lån­ga karavaner människor, som gingo en tung tid till mötes. Med des­sa var det något särskilt, men med i gott mod mötte vi dem, med en vink med handen hälsades vi: Vi besvarade hälsningen.

Man hade så svårt att förstå vad vi igen gick ut för, men nu tyck­tes med ens allt klarna. För tro, hem och fosterland är lösen, Är Gud med oss, vem kan vara emot oss. Tiden har fortskridit. Mycket har man lärt, men mycket åter­står. Jag behöver inte i detta sammanhang skriva om krigets härjningar, ty alla vet vad det för med sig.

De härligaste stunder här ute i fält är när man får gå på ledig tid avsides för en stilla stund under bibelläsning och bön. Då man i stillhet får nalkas Gud. Man får hämta ny kraft ur Guds ords källor som äro outtömliga. Man kan med nytt mod och ny kraft gå vidare. Vi ha andra lika goda nådestillfällen, när vi samlas till aftonandakter om tillfälle ges. Gud ske lov, att vi nästan alla kvällar tills vidare fått samlas i Jesu namn till sång, bibelläsning och bön. Vilken stor nåd att vår him­melske Fader vårdar oss. De som förtrösta på Herren lida ingen brist. Det är bönhörelse. Vi kom­ma samman, kamratandan stärkes. Vi kunna även förnimma gemen­skapen med er kristna vänner i hembygden. Vi äro sammansvet­sade till en Guds boning i anden, där Kristus Jesus är hörnstenen. Må vi då, när vi samlas, bedja om vårt folks frihet och eviga väl. Må denna nödens tid lända till fräls­ning för vårt folk, så att vi kunde se Guds avsikter och hans stora kärlek till oss arma människor. Må själar vinnas för Guds rike. Må vi alla ställa oss i Guds tjänst och in­te stå likgiltiga utan uppsöka dem som äro i nöd och längta efter frälsning. Många finnas som ej vågar taga steget ut, därför skyn­da, bed Gud om kraft, vittna om Jesus, om ditt eget liv, om dina er­farenheter med Gud. Du skall sä­kert erfara välsignelse för din egen själ. Glädjen blir stor i himmelen, när en syndare mött Jesus och han eller hon blivit vunnen för Guds rike. Må vi verka, ty skörden är mycken men arbetarna få. Verka medan dagen varar, ty natten skall komma, då ingen kan verka.

Må himmelens Gud göra slut på kriget och giva oss en rättvis fred. Må vi få bygga och bo i vårt kära fosterland som vi så dyrt få köpa med unga mäns blod. Må vi uppskatta de fallnas offer. Om Gud så vill att vi få återvända till hembygden må han då bevara bland oss samma enhet och brödra­gemenskap i anden såväl som i det lekamliga livet.

Med dessa ord och tankar vilja vi sända en varm hälsning till vän­ner och kristliga föreningar samt alla läsare av vår tidning.

Soldat J. Granö.