Den 19 september 1944 den tyngsta prövningens dag

Skrivet av Alibn Wickman

2007-10-12 21:48

"DEN 19 SEPTEMBER 1944
DEN TYNGSTA PRÖVNINGENS DAG"

Av Albin Wickman

Den 19 september 1944 var en dag som jag aldrig kommer att glömma. Samma dag sade von Born i en information till tidningspressen: »Den 19 september kommer att i vår historia bevaras som en den tyngsta prövningens dag för vårt folk», och han tillade samma ord som hade avslutat hans tal till nationen med anledning av vapenstilleståndsavtalets godkännande: Herren prövar blott Han ej förskjuter!

»Dagen är», sade von Bom, »på en gång den tyngsta och den ansvarsfullaste i mitt liv, behöver jag väl knappast tillägga». Att denna dag var tung för von Born, därför att han var fungerande statsminister och t.f. utrikesminister är förståeligt. Men jag kan försäkra att den var oerhört tung och ansvarsfylld även för oss vanliga riksdagsmän. Regeringen kunde visa ifrån sig en del viktiga avgöranden och hänvisa till Finlands lag, enligt vilken endast riksdagen har rätt att avstå landområden åt främmande makt. Likaså hade det fallit på riksdagens lott att säga upp vapenbrödraskapet med Tyskland, vilket hade skett i början av september. Tyskarna hade uppmanats att lämna landet före den 15 september. Nu var man nog medveten i regeringen om riksdagens makt och befogenheter, i motsats till vad man varit under de ödesdigra krigsåren. Då ansåg man ju ofta på regeringshåll att det inte var så nödvändigt att lyssna till riksdagens åsikter och votum.

Jag minns hur uppskakad jag blev då jag sent på kvällen den 18 september, efter att ha lagt mig för natten i mitt hem, väcktes av att någon kastade grus och småstenar på sovrumsfönstret i andra våningen. Då jag öppnade fönstret för att se efter vem det var som på detta ovanliga sätt väckte min hustru och mig såg jag att det var min granne Valdemar Wiik. Han sade att hans morbror, riksdagsman Hästbacka, ringt till honom och bett honom väcka mig och meddela, att Hästbacka och jag fått telegrafisk inkallelse till plenum följande morgon klockan sex. Hästbacka hade försökt ringa till mig, men då telefonen var belägen i nedre våningen hade jag inte hört signalen. Vi skulle genast fara med bil till Gamlakarleby station, där ett extra tåg norrifrån skulle samla upp de österbottniska riksdagsmännen. Nåja, jag kom fortare än vanligt i kläderna, men så med ens genomfors jag av en underlig skälvning. Jag började inse vad den stora brådskan betydde, nämligen att Finland ställts inför ett ultimatum i fråga om freds- och vapenstilleståndsvillkoren. Innan jag skildes från min hustru föll vi båda på knä och anropade Herren om bistånd, vishet och kraft inför det svåra avgörande Finlands riksdag skulle ställas inför.

Min kollega Hästbacka och jag var mera tystlåtna än någonsin, då vi i nattens stillhet susade i väg till extratåget, som väntade i Gamlakarleby. Vi båda svenskar märkte genast att vi var illa sedda av våra agrara riksdagskamrater på tåget. Alla begrep vad som förestod, och därför var man färdig att söka efter syndabockar som vanligt! Denna gång fann man dem främst i svenska riksdagsgruppen, som ständigt vädjat till regeringen om att inte låta något tillfälle till underhandlingar gå sig ur händerna. Det var svenskarna som på våren, när underhandlingarna strandade på grund av tidsbrist, yttrade: »Svenska riksdagsgruppen vill i överensstämmelse med den önskan, som omfattas av det övervägande flertalet av vårt folk, uttala förhoppningen att det skall visa sig möjligt att lösgöra landet ur kriget och att i sådant syfte en fredsuppgörelse med Ryssland så snart som möjligt skall komma till stånd». Det var särskilt detta uttalande som de ledsna kollegerna hade i minne när de spefullt sade: »Nå, nu har vi de underhandlingar som svenska riksdagsgruppen efterlyste vid plenum efter påsk. Det är ert fel, att vi skickade underhandlare till Moskva. Nu har vi fått vapenstilleståndsförslaget, som är ett diktat, där man till och med preciserat klockslaget för dess godkännande».

»Jag hoppas», sade en gammal, flerfaldig minister, »att vårt tåg blir försenat genom urspårning, så att vi inte hinner fram före klockan 12 i dag och alltsammans får förfalla».

Numera är jag glad att vår riksdagsgrupp konsekvent efterlyste möjligheter att snarast möjligt komma ut ur kriget. Efter det att högkvarteret i början av år 1943 genom överste Paasonen låtit förstå, att vår högsta militära ledning, dvs. marskalk Mannerheim, klart antytt att den räknade med tyskarnas nederlag och en ny Moskva-fred för Finland, syntes det vår riksdagsgrupp såväl meningslöst som farligt att avvisa de möjligheter som fanns att nå kontakt med ryssarna och underhandla om fred. Finlands läge försvagades ju längre kriget drog ut på tiden. Därför tog vi med lugn och gott samvete mot det hån vi mötte på nedresan till riksdagen den tunga septembernatten 1944.

Plenum skulle börja klockan sex på morgonen. Det var ett s.k. plenum för anmälningsärenden. Några ärenden förelåg inte för behandling, men väl ett regeringsmeddelande om vapenstilleståndsöverenskommelse med Sovjetryssland och dess allierade å ena sidan och vårt land å den andra. Talmannen hade förklarat att ärendet skulle behandlas bakom lyckta dörrar, enligt § 58 i riksdagens arbetsordning.

Vårt tåg kom inte fram i så god tid att vi hann till namnuppropet, men vi var nog med under själva plenum. Man får en uppfattning om hur svårt det var att få riksdagen sammankallad i den tidiga morgonen, skingrad som den var runt hela landet, då jag nämner att inte mindre än 68 riksdagsmän var frånvarande vid namnuppropet klockan sex. Men detta betydde knappast något, ty som sagt var det fråga endast om ett anmälningsplenum.

Det föll på von Boms lott att föredraga regeringens meddelande, och det gjorde han efter det allra kortaste formuläret. Men det var ändå en del intressanta, om än nedslående detaljer från tidigare underhandlingar och telegramväxlingar mellan underhandlarna i Moskva och regeringen här hemma som von Bom avslöjade. Av redogörelsen framgick, att Molotov hade varit synnerligen brysk och upphetsad, då minister Enckell föregående kväll vid förhandlingarna i Moskva framhållit, att det enligt våra grundlagar erfordras riksdagens samtycke för avträdelse av territorium. Molotov kom med talrika beskyllningar mot vår »blodiga, brottsliga» regering och sade att om icke våra underhandlare tecknade under fick de resa hem. »Den omedelbara följden skulle bli hela landets ockupering, vilken förberetts», var slutrepliken. Nu bad minister Enckell att presidenten och regeringen »ofördröjligen måtte berättiga oss (underhandlarna) att underteckna. Svar absolut genast och senast i morgon (alltså 19. 9) före klockan 12 på dagen». Telegrammet var undertecknat Enckell.

Undra på att riksdagen hux flux kallades samman mitt i natten. Finlands ödestimme var slagen! Om det som förestod sade von Born i sin dubbla egenskap av stats- och utrikesminister: »Vid övervägande av föreliggande förslag till vapenstilleståndsfördrag har regeringen kommit till den uppfattningen, att huru tungt än ett accepterande av de framlagda villkoren må kännas och huru många anledningar till förvecklingar och faror för folkets ostörda tillvaro och utveckling de än må innesluta, vi dock icke kunna undgå att i närvarande stund gå med på desamma. Ett sådant avgörande är det svåraste och allvarligaste, som Finlands folk och dess representanter någonsin stått inför, och det fordras både självövervinnelse, mod och framtidstro för att förmå sig vara med om detta». --- von Bom slutade sitt anförande med följande ord: »Detta är förvisso det bittraste ögonblicket i vår nations liv, men vi får väl slutligen tänka och lita till, att Herren prövar blott, han ej förskjuter».

Jag minns hur gripna och uppskakade vi allesammans var. Vi förstod att ministern uttalade just precis det vi alla kände. Trots att jag under hela krigstiden var övertygad om att vårt äventyr skulle sluta med katastrof, blev det likafullt en oväntad chock att vi nu stod inför ett ultimatum som gällde vårt vara eller icke vara. Sist och slutligen blev avgörandet enkelt. Vi ville vara.

Vid dagens andra plenum, som började klockan sju på morgonen, skulle riksdagen besluta i vapenstilleståndsfrågan. Då hade de flesta riksdagsmännen hunnit anmäla sig till plenum. Även detta plenum var sekret. IKL-talaren Salmiala ansåg, att »stridens väg hade under alla förhållanden varit ett fritt folks äreväg, därför kan denna grupp icke godkänna villkoren, som för vårt folk betyder undergång och död.» Gud skydde land och folk», avslutade professorn i kriminologi sitt anförande.

I tur och ordning uppträdde åtta till olika grupper hörande riksdagsmän och förklarade att vi råkat i ett tvångsläge, där vi inte kunde annat än acceptera de dikterade villkoren. Endast riksdagsman Ikola, alias Vaasan Jaakko, meddelade att han inte kunde godkänna det av regeringen förordade vapenstilleståndsavtalet. Svenska riksdagsgruppen förklarade genom Österholm, att »den finner avgörandet oerhört tungt. I det tvångsläge, som uppkommit, röstar dock gruppen för enkel övergång till dagordningen». Då inga andra förslag gjorts, förutom regeringens, hade riksdagen i enlighet med riksdagsordningens § 36 mom. 1 godkänt »enkel övergång till dagordningen». Ärendet var slutbehandlat!

Skulle vårt folk kunna, trots bästa vilja i världen, klara de genom vapenstilleståndsvillkoren åtagna förpliktelserna? Så frågade vi oss många gånger före och efter det avtalet undertecknats. Innan vapenstilleståndsvillkoren hade på allvar börjat behandlas i riksdagen vi hade ju redan i mars fått ett förslag till avtal, som i stora drag låg till grund för ryssarnas slutgiltiga förslag hade de olika riksdagsgrupperna rådgjort med en mängd experter och sakkunniga om villkoren och möjligheterna för vårt folk att uppfylla dem.

Jag minns ett tillfälle då tvenne bergsråd och en filosofiedoktor jag nämner inga namn var kallade som sakkunniga av vår riksdagsgrupp för att ge gruppen del av industrins syn på villkoren och landets förmåga att bära de ekonomiska bördorna. De båda industriledarna ansåg, att Finlands näringsliv och ekonomi inte skulle gå i land med följderna av avtalet. Utan att direkt förorda ett avslag var dessa sakkunniga knappast för ett godkännade av stilleståndsvillkorsn. Den lärde filosofen och historikern var ytterst försiktig i sitt utlåtande; men jag fick den upfattningen att han var mera böjd för ett avslag än ett godkännande. Ty, sade han: »Jag som historiker vet hur litet man kan lita på en segrares underskrift, när det gäller att hålla ett avtal». Senare har jag dock av nämnde sakkunniges memoarer fått den uppfattningen, att även han godtog avtalet på grund av det uppkomna tvångsläget.

Annat var det när J. K. Paasikivi och bergsrådet Åke Gartz besökte vår grupp. Dessa var inte blott ekonomiska experter, utan även realpolitiker, med livslång erfarenhet på det ekonomiska och politiska livets områden. Det är så, att i det moderna samhället hör i stor utsträckning ekonomi och politik ihop.

Det var mycket lärorikt och givande att lyssna till Paasikivi och Gartz, då de inför svenska riksdagsgruppen redogjorde för sin syn på våra möjligheter att klara stilleståndsavtalets förpliktelser och krav. J. K. Paasikivi var den som i egenskap av bank- och finansman var mest kompetent att bedöma vilka ekonomiska förutsättningar vi hade att fullgöra våra åtaganden. Den erfarne stats- och finansmannen hade uppgjort en plan för hur ersättningarna till Sovjet skulle erläggas, bl.a. det belopp på 300 miljoner dollar som under fem års tid skulle erläggas i form av varor. Paasikivi visade på ett övertygande sätt att Finland kunde klara sina ekonomiska förpliktelser. De första tre åren kommer svårigheterna att öka år för år ungefär så föll hans ord men sedan kommer trycket att lätta. Vi erfor en viss lättnad då vi fick höra Paasikivis åsikt.

Den andre sakkunnige var en övermåttan erfaren industriman och optimistisk politiker. Bergsrådet Gartz hade räknat ut hur stor andel av krigsskadeståndets värde som skulle stanna inom vårt eget land i form av arbetslöner och skatter m.m., och det visade sig att en förvånansvärt liten del av skadeståndet skulle utgå som gratis ersättningar; det var främst anskaffningen av råmaterial till en del leveranser som skulle bli direkt betungande för staten. Genom de åtagna leveranserna skulle full sysselsättning skapas för de hemförlovade soldaterna och nya företag och industrier kunde grundas. »Nu», menade Gartz, »kommer nog ryssarna att se till att vår skadeståndsindustri fungerar. Dessutom sympatiserar en del av de anställda i denna industri med segraren och ställer ogärna till bråk i arbetet. Ännu en viktig sak. Efterkrigstidens stora bekymmer har för industrins del alltid varit frågan om avsättningsmarknad för den produktion som övergått från krigsmaskineriets behov till fredstida konsumtion. Nu har Finland för många år framåt en garanterad marknad för sin exportindustri! Finland kommer att kunna klara sina krigsskadeståndsleveranser», var bergsrådet Gartz bergfasta övertygelse. De följande åren visade att Gartz var en klok och sannspådd ekonomisk sakkunnig. Personligen har jag sedan den tiden i honom haft en god och trofast vän.

Jag behöver inte här redogöra för vapenstilleståndsvillkoren; de flesta av mina läsare känner till innehållet i avtalet. Men jag kan inte låta bli att nämna några ord om karelarna och de andra, som förlorade sin hembygd genom avtalet. Jag kommer ihåg hur stora, starka karlar grät då de fick höra att deras hem och bygd skulle stanna på andra sidan gränsen. De karelska riksdagsmännen försökte dölja sin sorg, men det lyckades inte; tårarna talade sitt tysta språk om en förtvivlan som man inte kunde hålla tillbaka.

Det gällde nu att placera stora skaror hemlösa i det förminskade fosterlandet. Dessutom blev det angeläget att få jord och utkomstmöjligheter åt frontmän, krigsinvalider och andra som under kriget utlovats stöd av samhället för att kunna inrangeras i ett normalt liv.

Jag minns vilka svåra problem vi hade att brottas med då plats skulle beredas för hemlösa finsktalande i våra svenska kommuner. Svenskarna i riket var nog varken kallsinniga eller hårda; de försökte endast slå vakt om den jord som mer än väl behövdes för de frontmän, invalider och andra jordberättigade som hade svenska till modersmål. Det var otaliga uppvaktningar som de svenska riksdagsmännen gjorde hos ministrar och på olika ämbetsverk för att trygga särskilt de österbottniska, svenskspråkiga småbrukarnas lägenheter för deras eget behov. Ofta blev de uppvaktade missförstådda av ministrar och ämbetsmän som inte behärskade svenska. Så uppstod t.ex. en gång ett otrevligt intermezzo, då vi svenskösterbottniska riksdagsmän skulle uppvakta ministrarna Leino och Luukka. Den sistnämnde kunde inte svenska. Det föll på riksdagsman Helmer Smeds lott att föra vår talan. När Smeds omnämnde, att någon hotat med skattestrejk om de österbottniska, svenska småbrukarna berövades sin jord, uppfattade Leino detta som om vi, de uppvaktande, hotade med skattestrejk. Leino tyckte att det var oförskämt att borgerliga riksdagsmän hotade att vägra betala sina skatter om statsmakten ingrep i svenskarnas privata äganderätt. Jag tog då till orda och påvisade att minister Leino missförstått Smeds. Irriterad till bristningsgränsen sade minister Leino spydigt: »Varför kan inte riksdagsman Smeds tala sitt modersmål så att man förstår vad han säger och menar?» Nåja, detta var ingen stor konflikt, men den visar hur irriterad stämningen var när det gällde den ömtåliga frågan om placeringen av de krigsförflyttade. I allmänhet, kan man säga, rådde ett gott förhållande mellan den förflyttade finsktalande befolkningen och svenskarna på de orter där de för kortare eller längre tid kom att bo tillsammans. Det var inte så få äktenskap som ingicks mellan finska och svenska ungdomar i Österbotten. Men det är ju ett sedan gammalt känt faktum, att i krig och kärlek kan vad som helst inträffa. Numera är blandäktenskapen inte något ovanligt.

I april 1945 trädde den nyvalda riksdagen till. Detta val var det första efter kriget. Jag minns att kommunisterna, som numera enligt vapenstilleståndsavtalet inte fick diskrimineras, blev hyllade av stora folkskaror då de kom till riksdagen som nyvalda folkrepresentanter. Folket smyckade sina idoler med röda nejlikor, som fästes på deras blusar och rockar. Visst kändes det först litet ovanligt att möta dessa nya folkvalda, men man vande sig småningom, och det slutade med att man betraktade den yttersta vänsterns folkvalda som fullvärdiga kolleger. Jag erkänner villigt att det bland den yttersta vänstern fanns, och finns i den dag som är, goda, sakliga och värdiga riksdagsledamöter. Det har aldrig varit motbjudande för mig att samarbeta i riksdagen med representanter för andra politiska partier, även om jag inte kunnat dela deras partiprogram och åsikter.

Inför det här nämnda riksdagsvalet spådde många av mina vänner och trosfränder, att jag på grund av min oppositionella inställning till våra krigstida regeringar och deras politik och dunkla krigsmål, samt propagandan mot Hitlertyskland i mina riksdagsbrev, inte skulle bli återvald till riksdagen. Faktum var, att jag aldrig förr eller senare erhållit så många röster i ett val som 1945. Detta om något visade att de svenska valmännen i Österbotten i grund och botten avskydde nazismen, vilket var ett bevis för sunt förnuft och demokratiskt sinnelag. Jag kan inte, innan jag går vidare i mina minnen, låta bli att återge en diskussion från den tid detaljerna i vapenstilleståndsavtalet avhandlades i regeringen och delvis även i riksdagsgrupperna. I mina anteckningar finner jag följande ledsamma historia:

»Svenska riksdagsgruppen fick av sin medlem i regeringen von Born oförmodat den 18 september en förtrolig information om att planer på ett utbyte av Porkala mot Hangö och ryska stödjepunkter på Ålands-öarna dryftats i vissa regeringskretsar. Dessa ofullständiga förslag kommo emellertid aldrig till ryssarnas kännedom. Vad den svenska riksdagsgruppens inställning till detta, enligt min mening, dåraktiga hugskott beträffar, må först nämnas, att gruppen icke på något sätt bidragit till att ge stöd åt någon territoriell kompensationsaffär, i vilken Åland spelat rollen av bytesobjekt. Ett ofullständigt projekt har, som sagt, företetts gruppen vid ett kritiskt tillfälle, men gruppen reagerade omedelbart på det allra kraftigaste mot detsamma. Den som först tog till orda var gruppens sekreterare, ålänningen mag. H. Johansson. Denne fick ett kraftigt stöd i den främste rättsspecialist på Ålandsfrågor vårt land i detta nu äger, professor Ernst Estlander. Även undertecknad fördömde i starka ordalag allt köpslående med Åland som bytesobjekt. Gruppen utdömde alltså hela detta förslag redan i dess första begynnelseskede. Även minister von Born hade motsatt sig denna tanke om utbyte i regeringen.

Det är beklagligt, att man kunnat i ansvariga kretsar komma på sådana tankar som de här relaterade famösa planerna på ett utbyte av Porkala-området mot andra, om möjligt ännu viktigare områden. Men man förstår, vilken oerhörd smärta och rådvillhet det oväntade ryska kravet på det vidsträckta området i huvudstadens omedelbara närhet väckte i ansvariga regeringskretsar. Det kändes, till att börja med, som om vårt land genom kravet på Porkala-området hade fått ett dolksting i hjärttrakten. Man ville, snart sagt, på vilka villkor som helst ha dolken utdragen ur såret. Därav det dödfödda utbytesprojektet Porkala Hangö, Ålandsöarna.

Det var smärtsamt att bevittna denna episods verkningar i fråga om förbindelserna mellan riket och landskapet Åland. Det är att hoppas att de realistiskt tänkande ålänningarna skola förstå, att i ytterst kritiska stunder även de klokaste politiker kunna komma på befängda idéer. Å andra sidan måste man våga tro, att man på Åland skall hålla den finlandssvenska politiska ledningen räkning för att den även denna gång visade sig vara ett icke föraktligt stöd för Åland och dess folk.

Som slutomdöme om denna politiska episod i en upprörd tid kan man, enligt min uppfattning, säga, att även denna kompensationshistoria hör till kategorin: Dåligt genomtänkta politiska planer. Inom denna kategori finns det, tyvärr, en lång rad stora och riksvådliga politiska misstag begångna av vårt lands utrikespolitiska ledning under de senaste krigsåren».

Jag skall nu övergå till en annan tråkig historia i själva verket en av de tråkigaste från den tid då nästan allt som hade med politik att göra var tråkigt. Jag tänker på krigsansvarighets- domstolen och rättegången mot de personer som kom att stånda till ansvar inför denna i vårt rättsväsende främmande institution.

Bakgrunden till krigsdomstolen och rättegången var § 13 i vapenstilleståndsfördraget, där det heter: »Finland förbinder sig att samarbeta med de Allierade makterna i ärenden rörande anhållande och dömande av för krigsförbrytelser åtalade personer». Man har sagt, att det nämnda avtalet var liktydigt med grundlag, ty det hade godkänts av riksdagen i den ordning som föreskrives vid stiftande av grundlag. Den citerade punkten i vapenstilleståndsavtalet är kategorisk och bindande för fördragsparterna, den kom Finland inte undan.

Det var ju naturligt att regeringen i det längsta drog sig för att fullgöra denna förpliktelse. Det fanns tydliga tecken på rysk otålighet. För alla som höll på urnordiskt rättsväsende var tanken på folkdomstolar skrämmande. Det enda förfarande som kunde tillfredsställa rättsmedvetandet var att ansvarsyrkandena skulle handläggas vid en oavhängig, lagligen tillsatt domstol.

I början av juli 1944 kom frågan om tillämpningen av paragraf 13 i vapenstilleståndsavtalet till riksdagen i form av en interpellation. Bakgrunden till denna uppseendeväckande aktion var att segrarmakterna främst ryssarna ansåg att Finland inte uppfyllt den förpliktelse att bestraffa s.k. krigsansvariga som vapenstilleståndsavtalet ålagt oss. Folkmassorna hade börjat röra på sig, troligen upphetsade av hämndlystna agitatorer.

I vår riksdagsgrupp informerades vi om att Paasikivi var högst bekymrad över ryssarnas krav på åtgärder mot de krigsansvariga. Han hade låtit förstå, att han vore tacksam för ett initiativ från riksdagsmännens sida, som skulle ge regeringen ett naturligt och osökt tillfälle att officiellt deklarera sin inställning till problemet och göra ett meddelande om vad den planerade i ärendet. Det var främst det sistnämnda argumentet som gjorde, att flere av svenska riksdagsgruppens medlemmar var med om interpellationen. Hämndkänslor, eller någon lust att utpeka syndabockar, fanns inte hos undertecknarna, så som en del illvilliga historieskrivare velat göra gällande. Det var i fullt samförstånd med statsminister Paasikivi som interpellanterna tog upp frågan om vad regeringen ämnade göra för att vårt land inte skulle försvagas i inrikes- och utrikespolitiskt hänseende genom att § 13 i vapenstilleståndsavtalet icke uppfyllts, samt genom att personer, som invecklat sig i antidemokratiska förehavanden, fortfarande fick inneha framträdande poster i samhället.

Själv har jag aldrig ångrat mig att jag tillsammans med nio gruppkamrater den 29 juni 1945 efterlyste effektiva och snabba åtgärder för en utrensning av krigstida osunda företeelser ur vårt politiska liv. Nämnas kan, att statsminister Paasikivi i sitt svar på interpellationen lovade, att regeringen tillsammans med riksdagen skulle vidtaga skyndsamma och effektiva saneringsåtgärder i enlighet med de anvisningar interpellanterna gett. Till sist kan nämnas, att 56 riksdagsmän hade undertecknat aktstycket.

Det är naturligt att denna interpellation skulle komma att väcka diskussion för och emot. Måhända resultatet hade blivit detsamma utan sagda initiativ. Men då statsminister Paasikivi i en av de mest brydsamma situationer efter fredsslutet genom en av sina förtrogna, Ralf Törngren, lät förstå att han behövde en påstöt av riksdagen för en redan alltför länge försummad sanering av vår efterkrigspolitik, tvekade vi inte att ge vår store och kloke statsman det stöd han då kände sig behöva. Det är lätt att efteråt säga hur man hade bort handla, men vi som under de hårda krigsåren hade intima kontakter med J. K. Paasikivi hade lärt oss att lita mera på hans omdöme än på deras som följde önsketänkandets stjärnor hellre än det ljus som alstras av sunt förnuft och en djup respekt för rätt och sanning. Då marskalk Mannerheim på grund av sjukdom och hög ålder avgick från presidentämbetet, framstod det som en självklar sak att J. K. Paasikivi skulle bli hans efterträdare. Kanske den tragiska krigsansvarighetsprocessen tagit för mycket på Mannerheims krafter och ambition. Man måste förstå, att denna uppgörelse med många av hans närmaste politiska överordnade under krigsåren måste ha känts för honom som en skymf och djup kränkning.

Själva krigsansvarighetsprocessen försiggick som bekant under vintern 194546. De anklagade fälldes ju, men det fanns utomstående som ansåg att straffen varit för lindriga, varför saken togs upp på nytt och hårdare domar utmättes.

Att denna process var en betänklig sak är klart, men det fanns ingen reell möjlighet att negligera det avtal1, vars § 13 föreskrev att en uppgörelse av här beskriven art måste ske. Nu efteråt bör man vara tacksam för att Finland inte behövde se sina landsmän inför en domstol, där segermakternas rättsskipare uttalade de fällande domarna, såsom fallet blev i många andra länder, där segrarna föreskrev krigsansvarighetsprocesser som utvecklades till mångåriga bedrövliga skådespel.

Det var med allra största tillfredsställelse Finlands folk mottog beslutet om att det var J. K. Paasikivi som skulle efterträda Mannerheim. Statsminister Paasikivi valdes av riksdagen enligt en speciell lag den 9 mars 1946 till rikets president.

< Föregående		Nästa >

Senast uppdaterad 2007-10-12 21:53