UNGDOM OCH KRISÅR

Av Albin Wickman

Min konfirmationstid höll på att leda till en religiös kris. Jag plågades ofta av samvetskval och inre oro. Det var vissa vackra psalmer, som rörde upp mitt inre och manade mig till ett avgö­rande för Gud. Men när de andra konfirmanderna högt bekände sin vilja att »leva för Gud och akta sig för synd», teg jag. När sedan efter gudstjänstens slut vår skriftefar kom till mig och på­minde mig om mitt stora ansvar för mina många yngre syskon och som mors hjälp — far var då i Amerika — grät jag som ett litet barn. Jag förstod till fullo betydelsen av konfirmationen och min första nattvardsgång och kände en inre maning att börja leva för Gud. Men jag kände även min svaghet och den starka dragningen bort från min barnatros trygga värld till ungdoms­livets »yrande nöjens muntra lag», som det heter i en sång.

Under några veckor efter min konfirmation förde jag ett stilla och tillbakadraget liv, jag försökte uppenbarligen att inte vålla min skriftefader sorg och besvikelse. Jag kommer så väl ihåg hur prostens ord om mitt stora ansvar, såsom varande den äldste i syskonskaran, liksom gav mig en känsla av att med en gång ha blivit en vuxen, ansvarskännande karl, trots att pojklynnet ännu spelade mig och andra månget spratt. Det är inte så enkelt att känna sig som man, när en pojkspoling lever kvar i ens inre. Just så kände jag det i min brytningstid — jag var varken man eller pojke.

Snart nog fick jag på allvar börja axla en karls arbetsbörda. Det gällde att få biinkomster vid sidan av det som vårt småbruk avkastade. På den tiden fanns det inga industrier på vår ort, en­dast ett par smärre sågar. Skogsavverkningar och till dem anslutna körslor, barknings- och flottningsarbeten jämte fraktkörslor till och från närmaste stad, Gamlakarleby, var de inkomstkällor som småbrukarna i vår socken kunde ty sig till när det blev ebb i kassan, och det var det nästan alltid! Det är fullkomligt omöj­ligt för nutidens ungdomar att förstå hur låg den ekonomiska standarden var i småbrukarbygderna i början av detta sekel. »Den gamla goda tiden» var en tid av penningknapphet och framtids­oro för de unga. Tunga, mörka moln skymde framtidsutsikterna. Tanken att vara beroende av en främmande regent, som brutit si­na löften i fråga om vår konstitution och vårt nationella liv, fördystrade min generations bästa år. Vi reds av en mardröm, som inte tycktes vilja lämna oss. »Har vårt folk någon framtid?» frå­gade vi oss. Många reste bort från landet.

Själv gick jag och en kamrat en dag till prostgården för att få prästbetyg för resa till Amerika. Min kamrat reste, men jag som var född i USA blev kvar i landet! Det föll sig så, att den vördade predikanten August Jern, far till min gode vän, f.d. riksdagsman­nen Levi Jern, för tillfället var gäst hos Appelbergs i prästgår­den. När Jern hörde vårt ärende vände han sig till mig och frå­gade bl.a.: »Har du yngre syskon, lever dina föräldrar och har ni jordbruk?» Mitt svar på alla dessa frågor blev ett ja. Då såg han på mig med sina genomträngande ögon och sade: »Jag har varit i Amerika och känner landet. Du är ung och oerfaren och har plikter mot föräldrar, syskon, fädernejord och fosterland. Jag råder dig att stanna hemma. Gud har uppgifter för dig, och Han skall välsigna din livsgärning om du fyller dina plikter här.» Det var allvar i hans ord och kärlek i hans blick och profetisk klar­syn över den framtid han siade om för mig. Jag tog inte ut något prästbetyg den gången, inte heller senare, och detta har jag aldrig ångrat!

Vid fyllda nitton år hamnade jag in i en religiös kris, som blev en vändpunkt i mitt liv och av avgörande betydelse för hela min framtid. Det var måhända första världskrigets utbrott 1914 som tvang folket — och särskilt de unga — att tänka om. Finland var inte ett självständigt land utan ett storfurstendöme, nära lierat med Tsarryssland, som drogs med i storkriget, det krig som snart skulle utvecklas till ett omfattande världskrig. I vida kretsar dis­kuterade man utvecklingen för Finlands del. Den manliga ung­domen i värnpliktsåldern reds ibland av mardrömmen att kanske nödgas ligga och förblöda på ett av de främmande slagfälten, el­ler att som politiskt opålitlig person bli förvisad till Sibirien eller inburad i något av de illa beryktade ryska fängelserna. Vi hade, som känt, ingen egen armé och dessutom fanns det inga förplik­tande avtal om att skynda till tsartronens skydd. Men man tänkte att i krig kan allting hända. En allmän oro fyllde allas sinnen.

I nordligaste svenska Österbottens församlingar uppstod under åren 1914—15 en mäktig religiös väckelse på kyrklig grund. Det var främst ungdomen som blev gripen av den starka folkväckel­sen. Men även äldre personer drogs med i rörelsen. Jag hade en längre tid varit starkt engagerad i ungdomsföreningen, dels som medlem av en hornorkester men främst som teateramatör och fiolspelman vid danserna. Jag var en livlig och yr spelevink, som minst av allt grubblade över krig och religiösa frågor. Men våren 1915 upplevde jag en skakande religiös kris, som resulterade i en radikal omvärdering av mitt livs mening och mål. Jag kan inte tänka mig en självbiografi utan att omnämna denna upplevelse, som för mig blev ett livsengagemang i min Guds och Hans kyrkas och rikes tjänst. Det går en röd tråd genom hela mitt liv och min livsinsats, som om man skulle försöka nysta upp den skulle leda tillbaka till en vårafton och vårnatt i mitt hem, då jag kämpade min Jakobskamp på knä inför Gud och med en öppen bibel fram­för mig. Jag fann frid i ett namn som jag under ånger och bön anropade. Det namnet var — och är — JESUS!

Våren 1917 blev jag bonddräng i Karleby. Det var en familj, där husbonden låg för döden i lungsot, hustrun hade flere små barn att sköta. I gården fanns endast en gammal f.d. emigrant, som i någon mån kunde arbeta i jordbruket, ett av de större på orten. Där fanns ganska många kor, ett par hästar och ett föl som måste skötas. Såningsarbetet tog sin tid och höbärgningen och skörden resten av sommaren. Jag var inte van att bära ansvaret för ett mångskiftande och tungt jordbruksarbete och var därför många gånger färdig att ge upp, men min stolthet och ambition hindrade mig att fly från ett uppdrag som Vår Herre anförtrott sin unge och oerfarne tjänare. Det gällde ju att hjälpa en nöd­ställd familj, och sådant får man inte undandraga sig. Jag ångrade inte att jag höll ut den tunga sommaren. Arbete och ansvar är bra för alla, och inte minst för unga människor! Det hör till livets skola.

På hösten samma år tog jag farväl av de mina för att resa till huvudstaden, för resten min första resa till Helsingfors. En kamrat och jag hade fått höra att man till järnvägen värvade unga män, som utbildades för tjänstgöring vid statsjärnvägarna. Det var ju något för oss, tänkte vi. Men vi mötte grus i portgången. När vi anmälde oss för en hög herre som hette Emil Barsokevitsch (f. 21/8 1859), stationsinspektor i Helsingfors, och som till utseen­det liknade Moses, sådan han avbildas på olika målningar med långt skägg och en imponerande gestalt, röt den barske jätten: »Inte har vi något arbete för er!» Vi blev förskräckta och ned­stämda, men jag tog mod till mig och sade: »Har vi verkligen kommit förgäves hit ända från Österbotten? Vi är småbrukarsöner med många syskon och vi är tvungna att söka vår utkomst någon annanstans, ty inte kan alla syskonen stanna hemma. En ortsbo, som är anställd vid stationen här i Helsingfors och som var hemma på semester, talade om att järnvägen anställer nytt folk som praktikanter.» Nu mjuknade de hårda dragen, småleende vände han sig till oss och sade: »Är ni från Österbotten? Det för­ändrar saken. Jag trodde att ni var av den sorten som dagligen springer och hör efter arbete, men som inte vill annat än lättjas och bråka. För österbottningar har vi alltid arbete.» Vi fick ett papper, som vi skulle visa upp för att få syn, hörsel, förnuft och alla sinnen undersökta av en läkare. Vi undersöktes och märkligt nog befanns vi vara normala. Så gick det till att bli en statens tjänare.

Vi fick börja på magasinet för avgående gods, som hjälp vid vägningen och vid mottagningen och lastningen av varor, som skulle sändas till olika stationer och hållplatser. Vi skulle också ta reda på var dessa befann sig. Ofta var skottkärran, eller vad man skall kalla den, så tungt lastad, att när man kom med den till vagnsöppningen blev det stopp, man stod där och balanserade som en akrobat utan att veta hur konststycket skulle sluta. Lyck­ligtvis resulterade det oftast i att godset kom in i vagnen och mannen bakom det likaså.

Till våra göromål hörde även att städa ryska militärvagnar. Ibland kunde vi hitta en bajonett eller andra kvarglömda saker där. Jag minns hur jag en gång for genom staden i spårvagn som en invalid med styvt ben. Jag hade fäst en japansk bajonett vid hängselstroppen och stuckit den innanför byxbenet: det var omöj­ligt att få mitt ben att fungera. Senare har jag undrat vad månn­tro ryssarna hade tänkt om de anat att den unge invaliden var vapensmugglare. En annan gång for jag från hamnen vid Salu­torget med spårvagn genom stan till utkanten av Berghäll, och nu var jag en herre med väldig kalaskula, ty innanför rocken och byxlinningen bar jag en två kilos limpa, som jag köpt av en estnisk sjöman. Att det var ett brott mot reglementeringen kom jag inte då att tänka på.

Det var under vistelsen i huvudstaden hösten 1917 som jag för första gången mötte de politiska problemen på allvar. Vid de olika invägnings- och varumottagningsportarna i järnvägsgodsmagasi­net samlades en mängd forkarlar som väntade på sin tur att få lämna in varor för invägning. Under väntan på inlämningsturen blev det ofta hetsiga debatter mellan forkarlarna. En del var radikala socialister, andra var »fosterländska». Under dessa veckor jäste det på många håll, särskilt på yttersta vänsterkanten. Dag­ligen kunde man se röda garden och ryska militärer exercera på andra sidan viken utanför »Smoljna», som Folkets hus då kallades. Man hade en känsla av att en urladdning var förestående. Själv förstod jag inte hur allvarligt läget var, utan diskuterade friskt med de hetsiga forkarlarna, tills vågmästaren vid min port en dag allvarligt sade: »Unge man, jag förstår att ni som är från bond­landet Österbotten inte begriper hur allvarligt det politiska läget är. Ni kan råka illa ut för er frispråkighet. Det har redan före­kommit att folk förlorat livet vid politiska gräl. Jag varnar er på det bestämdaste.» Det var en äldre, klok man som försökte skydda ynglingen från landet för följderna av ett obetänksamt uppträ­dande.

Jag fick snart en mycket närmare kontakt med företrädare för den radikala vänstern genom att jag kom att dela sovrum med två unga män som räknade sig som blivande revolutionärer. Dessa ynglingar var sällan hemma på kvällarna utan deltog i militära övningar, politiska möten och exkursioner till den omgivande landsbygden. Efter hemkomsten skröt de väldeliga med vad de varit med om, samt skroderade värre om sina planer för landet och »arbetarna». Deras drömda folkhem var inte planerat efter skandinaviskt mönster. För dem var det blivande folkparadiset tillskuret efter ett helt annat mönster än det som t.ex. skapats, eller höll på att skapas i länder, där socialdemokraterna och andra framstegsvänliga politiker kommit till makten. Mina kamrater stack inte under stol med sina kommunistiska ideal, inte heller dolde de för mig med vems hjälp och med vilka medel det nya »folkhemmet» skulle byggas. Ofta fick jag höra hur Österbottens bönder och kyrkan skulle behandlas, när makten väl hade över­tagits av mina kamrater och deras gelikar. Det var fruktansvärda hotelser jag dagligen fick mig till livs. Det var nog inga vilse­ledda idealister, som invigde mig i det kommande paradisets här­ligheter, utan dessa unga män var fullblodsrevolutionärer, som var färdiga att på kommando utföra vilka illdåd som helst.

En dag, då ynglingarna varit ute på landsbygden och efter hemkomsten skröt över sina gärningar, försökte den enas mor försiktigt lugna och varna dem — själv var hon mycket vänstersinnad. Vid moderns varningar sprang sonen upp och drog sin revolver och ropade, att om hon inte teg så skulle han skjuta, ty, sade han, »vi rödgardister har rätt att skjuta envar som talar illa om röda gardena». Vid detta uppträde gick jag mellan mor och son och sade till sonen: »Du skulle skämmas. Skall du skjuta, så går kulan först genom mig». Då skrek han till mig, att »nog känner vi dig, vi har läst dina dagboksanteckningar och vet att du är en motståndare till vår sak. Du kommer att bli en av de första vi likviderar när vi kommer till makten». Nåja, man kan väl säga att det var unga hetsporrar, som på ett obalanserat sätt gav uttryck för det som rörde sig i tiden. Det var väl ingen orsak att ta dem på allvar? Framtiden och utvecklingen visade dock ganska snart, att det var blodigt allvar bakom diskussionerna och de omstörtande politiska planerna. Finlands öde låg i vågskålen och dess politiska status höll på att utformas. Snart skulle den första, större kraftmätningen sättas i gång i form av en omfattan­de storstrejk, den s.k. novemberstrejken, som höll på att alldeles lamslå landet.

En morgon, när vi kom till vår arbetsplats, var alla dörrar och plattformar besatta av vakter med gevär och påskruvade bajo­netter. På vägen till vårt arbete hade vi märkt att strejk utbrutit. Väldiga människomassor rörde sig långsamt i gåsmarsch på ga­torna. Butikerna och kontoren var stängda. Man kunde se de an­ställda bakom skyltfönstren räcka ut tungan och visa långnäsa åt de demonstrerande strejkarna. En hetsig stämning rådde, som inte bådade gott, och man upptäckte även militärklädda demonstran­ter, vilket lät en ana att det var politik med i arbetsnedläggelsen. Även bland arbetarna kände man stor oro inför utvecklingen. De mera sansade var i själva verket inga revolutionärer, ehuru även de krävde reformer till gagn för arbetarna och småfolket. Vi måste minnas att Finland stod, inte blott politiskt utan även so­cialt och ekonomiskt, inför en nydaning, där alla intressegrupper ansåg sig ha rätt att bevaka sina intressen och kämpa för dem. De flesta menade visst, att reformerna borde genomföras på laglig väg, men alla tänkte inte så, det fanns medel och genvägar ansåg dessa, som snabbt skulle leda till målet.

När vi kom till vårt arbete den första strejkmorgonen samlades arbetarna som vanligt till namnupprop. Ingen hade uteblivit för strejkens skull. Efter namnuppropet kallades vi till chefen för godsmagasinet för att få informationer och order i den rådande situationen. Jag minns så väl vår chef, han var kort och vid gott hull och utrustad med ett häftigt lynne, vilket vi inom några mi­nuter fick se prov på. När herr von Nandelstadh (född 12/11 1859), biträdande stationsinspektor i Helsingfors och godschef vid stationen, såg strejkvakterna stå vid magasinsdörrarna med sina gevär höll han på att explodera. Med kraftig röst upplyste han oss om att han var ansvarig chef för oss och det magasin där vi arbetade. Han befallde oss att gå till våra portar och vägningsplatser och ställa oss bakom vakterna. På ett givet tecken av hon­om skulle vi rusa på dem och kasta ut dem. Sedan skulle vi stänga de stora massiva järndörrarna och samlas vid vår sedvanliga sam­lingsplats vid ingången till magasinet.

Vi gjorde som chefen befallt. Jag glömmer aldrig hur strejk­vakterna föstes ut. Geväret flög i väg av bara farten. Vår chef och hans arbetare hade återtagit sin lagliga arbetsplats. Men där­med var slaget ännu inte vunnet. Efter morgonintermezzot kalla­des såväl chefen för godsmagasinet som arbetarna till ett rum i järnvägsstyrelsen för att stånda till ansvar inför något slags strejk­ledning. Men det var inte så farligt! Vi fick naturligtvis bannor och tillrättavisningar, men det visade sig att strejkledningen ansåg oss vara oumbärliga för stadens livsmedelsförsörjning, ty det mesta av livsmedlen, såsom mjölk, kött och andra livsviktiga födoäm­nen, kom ju till staden per järnväg, likaså veden m.m. På den ti­den fanns det inga lastbilar och långtradare. Statsjärnvägarna var a och o som kommunikationsmedel på fasta landet.

För att återgå till vår uppgörelse med strejkledningen kan det nämnas, att vi anställda vid godsmagasinen fick av de höga her­rarna en röd passersedel, »pääselippu», som vi hade att visa upp när vi kom till vårt arbete eller rörde oss ute på bangården.

Storstrejken varade ju inte länge, men efterdyningarna gick höga. De mest radikala på vänsterfronten fraterniserade alltmera öppet med kvarblivna ryska soldater, och röda gardenas övningar på andra sidan Tölöviken intensifierades. Mina kamrater, som de­lade sovrum med mig i arbetarhemmet vid Kotkagatan i Berghäll, blev mer och mer aggressiva och hotade att göra upp med mig och andra med samma åsikter som jag. Österbotten skulle snart komma i farozonen, ty uppgörelsens tid var inte långt avlägsen. De borgerligas tid var snart ute.

Men då hade man även på den andra sidan börjat ana vad som var i görningen. Vid järnvägen hade skyddskårer grundats. I Österbotten, och även annorstädes i landet, hade »brandkårer» organiserats, vilkas övningar sällan hade något med brandredskap och eldsläckning att göra. Många grånade f.d. underoffi­cerare från den upplösta finska armén upplivade sina ryska kom­mandoord inför män av alla åldrar, som exercerade med träge­vär eller gärdsgårdsstörar. Hemliga skjutövningar försiggick i avlägsna skogar och samövningar hölls på isbelagda insjöar. Hem­liga vapentransporter från kusttrakterna inåt land ägde alla nät­ter rum. De äldre i gårdarna hade ingen aning om vad pojkarna hade för sig när dessa helt plötsligt försvann på kvällen för att sedan sova gott i sina sängar på morgonen. I stallet stod Brunte våt och trött. Vad hade skett? undrade husbonden. De unga visste på den tiden mera än de gamla om vad som rörde sig i tiden.

Jag minns själv en morgon när far hade gått till stallet för att ge hö åt vår häst och han i all hemlighet frågade mig vad det var för hårda föremål som han rört vid när han skulle ta en famnfull hö åt hästen. Jag svarade, att det skulle han inte befatta sig med. Snart var de »hårda föremålen» borta ur stallet, men nu var de i fähusets foderlada, gömda i det inre av ett långt bord under ett tjockt hölager. Jag hade fått min andel av ett vapenförråd från en hemlig etapp, som fanns i »Petas» bastu på Heimsjöns strand. Jag bar ansvaret för tjugo gevär som skulle sändas vidare inåt landet.

Jag hade ursprungligen tänkt gå in i järnvägens skyddskår, men min far skrev att jag inte skulle göra det, utan om jag ville uträtta något för fosterlandet kunde det lika bra ske tillsammans med andra unga i min hembygd. Nånting var i görningen, men vad visste inte far. Jag följde hans råd och reste hem. Med alla de lärdomar jag fått och hotelserna från mina diskussioner med de revolutionslystna rumskamraterna ännu ringande i mina öron, engagerade jag mig helt i förberedelserna för att befria foster­landet från främmande, tygellösa soldater och med dem fraterniserande finländska element. De drömde ju om ett samhälle full­komligt främmande för den samhällssyn, för vilken våra laglighetskämpar försmäktat i tsarens fängelser eller långt borta i Si­birien.

Jag kan försäkra att vi, som senare kallades »vita» i motsats till den redan före inbördeskriget uppfunna benämningen för de radikala vänstersinnade, de »röda», aldrig hade en tanke på att förbereda ett krig eller en militäraktion för att trygga kapitalis­men och hindra obesuttna och torpare att erhålla en människo­värdig existens, lika litet som vi ville motarbeta några sociala för­bättringar. Den österbottniska ungdomen visste knappast något om herreförtryck och social rangskillnad. Här var demokratin fullständig, åtminstone på landsbygden fanns det inga storföre­tagare och kapitalister, och något torparelände hade vi inte i vå­ra småbrukarbygder. Detta betyder inte att österbottningarna, sär­skilt landsbygdens småbrukare, skulle ha varit främmande för ti­dens politiska vänstervindar. Många hade i Amerika kommit i be­röring med arbetar- och fackförenings- strävandena — och redan då fanns det i Österbotten politiker tillhörande Svenska folkpartiet som var ganska långt avancerade frisinnade vänstermän. Den so­ciala rangskillnaden mellan storbonden och den obesuttne var i de flesta fall så hårfin att det endast var vid vissa tillfällen som den märktes, t.ex. när de unga sökte sällskap med varandra vid danserna eller när det blev fråga om val av livspartner. Då kun­de man ibland höra de gamla säga: »Lika barn leka bäst», och därmed menade de, att det är säkrast att hålla sig till sitt stånd, när man skall bilda hjonelag. Och man menade att de sociala och ekonomiska missförhållandena skulle avlägsnas på laglig väg, ge­nom frisinnad och framstegsvänlig politik i riksdagen, eller rät­tare lantdagen, som vår folkrepresentation kallades på den tiden. Att använda sig av våld och uppror mot överheten för att råda bot på missförhållandena i riket var en fullkomligt främmande tanke för de flesta i Österbotten. Vi hade i folkskolan, i hemmen och i skriftskolan fått lära oss, att »land skall med lag byggas». Dess­utom hyser folket i Österbotten, sedan de stora religiösa folkväc­kelserna på 1800-talet, en djup respekt för Guds ord, som manar till underdånighet för den lagliga överheten, »förordnad av Gud». Därför var det inte svårt att välja sida när det gällde att välja mellan överhetens påbud och parollerna från omstörtningsmän.

Det kan hända att vi på den tiden förenklade de aktuella pro­blemen väl mycket. Måhända skulle man se på händelserna från 1918 något annorlunda, om man ställdes inför dem i dag, men principiellt är min inställning densamma som då. Det är varje medborgares plikt att slå vakt om den lagliga ordningen, och i den mån reformer behövs, skall dessa på i lag föreskrivet sätt be­slutas och förverkligas, Att man ibland får uppleva att det inte är så enkelt att veta vad som är lag och rätt, har vi ett historiskt exempel på från brytningstiden hösten 1917. Finlands framtid och politiska och statliga utformning låg då i stöpsleven. Ingen visste vad framtiden bar i sitt sköte. Första världskriget höll på att gå in i sitt slutskede. Man kunde redan ana sig till vilka av de kämpande som skulle utgå som segrare ur den fruktansvärda upp­görelsen.

Det fanns under hela den tid världskriget rasade många i vårt land som med spänning följde giganternas kamp. Sympatierna hos vårt folk var delade ifråga om de kämpande. De flesta hyste var­ma förhoppningar om en tysk seger, men även många hoppades på seger för de allierade. Men högst få önskade se tsaren som en av segerherrarna, ty vårt folk hade i grund förlorat sin tillit till och tro på de ryska maktägarna, vilka svikit givna löften och syste­matiskt försökt genomdriva en total förryskning av vårt lands förvaltning, lagstiftning och kulturliv. Jag minns så väl, hur vi unga knöt våra händer i byxfickorna när vi läste i tidningarna om lotsverkets förryskning, om höga juridiska ämbetsmän och domare som kastades i fängelse eller förvisades till Sibirien. För oss hägrade drömmen om en dag, då det inte längre skulle finnas utländska militärförläggningar längs våra österbottniska kuster eller annorstädes i landet.

Marsrevolutionen medförde för Finlands del att den ryska interimsregeringen återställde rikets autonomi. Lantdagen, som länge åsidosatts, inkallades för att åstadkomma en ny regerings­form på grundvalen av en proposition, som en nybildad regering skulle avlåta till lantdagen. Vid denna tidpunkt hade den 1916 valda lantdagen vänstermajoritet. Där satt 103 socialdemokrater. Det var därför naturligt, att den nya regeringen skulle bli starkt dominerad av vänstern. De båda grupperna, vänstern och de bor­gerliga, fick visserligen sex ministrar var, men statsminister blev ordföranden i det s.k. ekonomidepartementet, socialdemokraten Oskari Tokoi. Även lantdagen fick en socialdemokrat som ledare, nämligen Kullervo Mariner, en man som senare skulle låta tala om sig i olika sammanhang. När lantdagen den 4 april samman­trädde blåste det nya vindar i plenisalen. Senator Oskari Tokoi höll ett mäktigt tal, som gav eko även i våra bygder, långt från huvudstaden. Då han i slutet av sitt tal uttalade en förvissning om att Finlands folks självbestämmanderätt inom kort skulle garan­teras och få en säker grund att vila på, kändes det för oss som om Runebergs vision »Din blomning sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång», skulle bli verklig inom en nära framtid.

Men det visade sig snart att det fanns många stötestenar på Fin­lands väg till frihet, oberoende och politisk stabilitet. En av de största och svåraste frågorna var den om vem som skulle överta den makt som tillkommit den avsatte ryske kejsaren. Den ryska interimsregeringen ansåg sig vara den rätta innehavaren av denna makt, alltså även den makt som tillkommit tsaren i hans egen­skap av Finlands storfurste. I Finland godtogs, till att börja med, denna tolkning av maktfrågan. Men snart började man betvivla det riktiga i att en tillfällig rysk regering skulle inneha högsta makten i Finland. Ekonomidepartementet borde få överta den avsatta tsarens maktbefogenheter i vårt land, var en åsikt som började göra sig allt mera bred. Finland hade ju sina egna grund­lagar, och lantdagen och senaten ensamma hade befogenhet att stifta lagar. Men ännu så sent som våren 1917 var man på rysk sida inte benägen att avstå från den forna makten åt någon instans i Finland. Därför överläts till lantdagen en proposition i makt­frågan som var en kompromiss. Ryska regeringen skulle fortfa­rande ha avgöranderätt i fråga om utnämnande av generalguver­nör i Finland, lantdagens sammankallande, dess öppnande, avslut­ning och upplösning m.m.

Även om denna proposition betydde ett steg i rätt riktning, kun­de den inte tillfredsställa kravet på den självständighet som man ansåg borde tillkomma ett autonomt land. Dessutom uppstod det en massa tolkningsfrågor om vilka befogenheter som skulle till­falla de ryska maktinnehavarna och vilka Finland. En majoritet i Finlands lantdag började göra anspråk på att de maktbefogen­heter, som tidigare tillhört den ryske storfursten-kejsaren, borde överföras på Finlands lantdag. Den militära lagstiftningen, ut­rikespolitiken och den militära administrationen skulle regleras gemensamt av Finland och Ryssland. Man avsåg, att medelst den­na maktöverföring eliminera de ryska maktinnehavarnas möjlig­het att spela någon avgörande roll i Finlands inre angelägenheter. Maktöverföringen skulle ske genom antagandet av en särskild lag, den s.k. maktlagen, som i sinom tid skulle bli så omstridd.

I Ryssland utropades republik den 14 september 1917, och där­med var Finland de facto utan statsöverhuvud. Den ryska interimsregeringen — Kerenskis — hade då upplöst Finlands lantdag. Det har påståtts att detta skedde på inrådan av vissa kretsar i Finland, som var motståndare till maktlagen, vilken skulle gett den vänsterdominerade lantdagen diktatoriska fullmakter. Det finns så­dana som anser att det var såväl ovärdigt som lagligt diskutabelt, att man från finländskt håll vände sig till en tillfällig maktinne­havare i det land, vars politik under långa tider gått ut på att för­trycka Finlands folk och hindra dess väg till frihet.

De lärda må tvista huruvida lantdagsupplösningen 1917 till alla delar var juridiskt riktig. Men fullt motiverad var den dock. Vi bör komma ihåg, att den innan upplösningen sittande lant­dagen blev vald redan 1916, och att marsrevolutionen i Ryss­land därefter helt hade omstörtat det gamla statssystemet och in­fört ett alldeles nytt samhällssystem. I den smältdegeln drogs även Finland med. Folket måste nu få tillfälle att fatta ståndpunkt till allt det nya, särskilt till frågan om vem som skulle inneha den högsta makten i landet. Detta kunde ske endast genom fria val till lantdagen.

Så skedde även. Resultatet blev, att den nya folkrepresentatio­nen kom att bestå av 92 socialdemokrater mot tidigare 103, en minskning av 11 mandat, en påtaglig maktförskjutning hade där­med inträffat. Nu kom de stora frågorna i ett nytt läge. Frågan om en ny regeringsform blev aktuell, likaså »maktlagen» och dess öde. Kommunisterna hade övertagit makten i Ryssland, och hos oss blev den politiska atmosfären alltmera laddad. Den yt­tersta vänstern började ana att den nyvalda riksdagen inte skulle omfatta alla deras intentioner och planer. I november 1917 utbröt som sagt en storstrejk, som höll på att lamslå hela vårt närings­liv och vålla politiskt kaos. Under hela denna tid behandlade man i lantdagen och andra instanser frågan om den högsta makten i Finland.

Jag var — som jag berättat — då i Helsingfors, och jag minns ännu med vilket intresse och bekymmer man följde dessa för­handlingar om »högsta makten». Bland händelserna från den ti­den minns jag särskilt lantdagens försök att få till stånd ett trium­virat, eller en statsföreståndarnämnd bestående av tre personer som skulle överta den högsta ledningen i riket. Man kunde varje dag läsa i tidningarna om lantdagens förtvivlade försök att lösa frågan. Namn nämndes på lämpliga personer, men någon över­enskommelse fick man inte till stånd. Socialdemokraterna höll fast vid sin uppfattning, att lantdagen skulle inneha denna makt. Även några borgerliga till centern hörande lantdagsmän förena­de sig med vänstern, vilket väckte starkt ogillande i vida kretsar i Österbotten. På förslag av agraren Alkio beslöt lantdagen slut­ligen att överta högsta makten för att komma ifrån den irriterande frågan.

Den 2 november fick landet sin första självständighetsregering, och chef för denna blev en av denna tids folkhjältar, den från Si­birien återbördade P. E. Svinhufvud. Jag kommer bra ihåg, att vi unga kände en viss trygghet när vi fick höra att en av våra idoler ifråga om mod och fosterlandskärlek förts fram som rege­ringschef i denna tid av politisk jäsning. Ty att det rådde stark upphetsning såväl hos den yttersta vänstern som i det motsatta lägret fick man bevis för varje dag. Runtom i landet hölls folk­möten, där man i hotfulla »me vaadimme»-resolutioner framställ­de krav, som ofta gick ut på »proletariatets diktatur». Vartåt man siktade var ingen hemlighet. Bakom dessa mer eller mindre plan­mässiga oroligheter med öppet uttalat hot mot både samhällsor­gan och enskilda stod — det märkte man tydligt — krafter som ville sätta igång en politisk omvälvning efter det ryska revolutionsmönstret av den 7 november. Att läget var synnerligen all­varligt kan man förstå, om man påminner sig att det i landet fanns massor av ryska soldater som inte rest hem, fastän de fått order därom. De mera sansade socialdemokraterna manade till måtta och ordning och ogillade i högsta grad alla revolutionspla­ner. Men dessa fick efterhand allt mindre gehör hos massorna.

Hos de borgerliga rådde stark oro. De främmande odiscipline­rade soldaterna hade till och med under julhelgen skjutit ned fos­terländskt sinnade medborgare och öppet sympatiserat med de mot statsmakten demonstrerande massorna. Ute i bygderna ord­nade man vakttjänstgöring med beväpnade patruller. Man ville gardera sig för alla obehagliga överraskningar, ty läget var myc­ket explosivt. Till mina minnen från den tiden hör de många nät­ternas vandringar längs byns vägar på spaning efter eventuella farliga individer. Men allt var lugnt och fridfullt i den sovande byn; ack Herre, huru länge! suckade man i ångest och oro.

Men jag skall inte gå händelserna i förväg. Den nya regeringen arbetade intensivt på att få de svåra problemen lösta. Alla partier i lantdagen var ense om att tiden var inne för Finlands fullstän­diga oavhängighet och förklarande som republik. Det gällde nu att utverka de utländska makternas erkännande av det självstän­diga Finland. Det första land, vars erkännande man i regeringen försökte utverka, var märkligt nog — Tyskland. Men hör och häp­na! Tyskland ville inte fastslå sin ståndpunkt innan Ryssland er­känt Finlands självständighet, ty Tyskland underhandlade med ryssarna om fred och ville förty inte skada sina intressen.

En officiell tremannadelegation bestående av P. E. Svinhufvud, Carl Enckell och K. G. Idman besökte Petersburg och lyckades utverka Rysslands erkännande. Detta skedde den 3 januari 1918. I tur och ordning följde erkännandet av Finlands självständighet från ett dussintal länder, bland dem samtliga nordiska länder och Vatikanen. Nu borde allt börja löpa normalt, men så lyckligt var det inte. Fortfarande dröjde sig massor av odisciplinerade främ­mande soldater kvar i landet och fraterniserade öppet med upp­rorssinnade ytterlighetselement. Våldsdåd var nästan dagliga företeelser, och t.o.m. mord och plundringar förekom. Sansade ar­betarledare varnade och tog avstånd från upprorsmakarna, och de ansvariga i rikets ledning manade till besinning och laglydnad, men förgäves. Positionerna var fastlåsta; de som trodde på ett samhälle efter det nyaste mönstret i öster var fast beslutna att, om så bleve nödvändigt, med vapenmakt och de främmande truppernas hjälp förverkliga sina politiska ideal.

Regeringen råkade i bryderi, något måste göras. En stat utan försvarsmakt kunde inte bestå i en tid av politisk oro och upp­rorssträvanden. Det fanns organiserade, mer eller mindre välut­rustade och övade brandkårer-skyddskårer, som helt ställde sig till den lagliga överhetens disposition och som endast väntade på att få en av regeringen utnämnd överbefälhavare. I mitten av januari blev, som vi vet, C. G. Mannerheim utnämnd till befäl­havare för den i vardande stadda armén, till vilken även skydds­kårerna räknades. Landets lagliga regering och det unga, själv­ständiga riket hade nu en försvarsmakt att lita till när det gällde ordningens upprätthållande och rikets trygghet.