1939 - EN I DUBBEL BEMÄRKELSE
HET SOMMAR

Sommaren 1939 var varm och vacker i Finland. Den spänning som rådde ute i Europa och annorstädes i världen hade ännu inte hunnit gripa vårt folk. Vi hade annat att tänka på. De olympiska spelen skulle gå av stapeln i Helsingfors sommaren 1940, och nu hade såväl politiker som andra händerna fulla med förberedelser för det stora evenemanget, där ingenting skulle få klicka.

Under denna vår sista fredssommar var Helsingfors livligt be­sökt av kongresser och vanliga turister. Endast de invigda anade lugnet före stormen. Riksdagen var nyvald. Socialdemokraterna hade stärkt sin ställning och hade nu 85 riksdagsmän mot tidigare 82. Agrarernas platser hade ökats från 53 till 56. Statsminister Cajanders parti, liberalerna, förlorade ett mandat och omfattade nu endast 6 riksdagsmän. Det mest glädjande var, att IKL — som jag tidigare nämnt — förlorade i valet och gick ned från 14 folkvalda till 7. Det parti som vann mest på IKL:s valnederlag var finska högern, samlingspartiet, som nu blev det tredje i ord­ningen av riksdagens partier. Vårt parti, Svenska folkpartiet, för­lorade tre mandat, vilket kändes bittert för oss.

Valet som sådant måste trots allt betecknas som en seger för de demokratiska krafterna. Diktaturdrömmarna, som en del kret­sar drömt också i vårt land, var ett elakt minne blott. Att det behövdes en fast och konsoliderad demokratisk majoritet i riks­dagen skulle inom kort visa sig. Ty redan den 1 september 1939 fick Adolf Hitlers krigsmakt order att överskrida Polens gräns och marschera österut. Ryssarnas mardröm tog konkret gestalt.

Inför krigshotet hade underhandlingar om en militär bistånds­pakt förts mellan Sovjet samt England och Frankrike. Vi som på den tiden satt i riksdagen visste inte mycket om vad som avhand­lades mellan stormakterna ute i världen. Men vi hade på känn, att Finland fanns med i diskussionerna. Desto större förtrytelse väcker det att nu, flere decennier efteråt, få läsa t.ex. i vår f.d. beskickningschef i London, G. A. Gripenbergs minnen, att Finland var en betydelsefull bricka i stormaktsspelet i Moskva, samt att vid dessa förhandlingar vår östra granne hade krav på Finland, som inte ens västmakterna kunde godta. Det var redan då fråga om att Finland skulle upplåta baser på Åland, på Hangöudd och på några öar i Finska viken.

Men en vacker dag slog en verklig nyhetsbomb ned bland oss. Mitt för näsan på västmaktsförhandlarna hade ett nonaggressionsavtal sent på natten den 23 augusti undertecknats av Stalin och Ribbentrop. Innebörden av detta avtal mellan företrädarna för två till synes helt oförenliga ideologier skulle deras grannar snart få känna av. Även nu var Finland en bricka i stormaktsspelet. Om detta fördrag sade Hitler efter vinterkriget, att »varken Tyskland eller Ryssland överskridit sina intressesfärer». Undra på att våra inbitna Hitlerbeundrare fick en tankeställare, när de under vinter­kriget och den närmaste tiden efter Moskva-freden märkte tys­karnas ringa intresse för vårt lands öde. Det som vi redan då anade har senare bekräftats, nämligen att Hitler gav ryssarna fria händer i fråga om deras krav på Finland, ty Finland hörde enligt Moskva­avtalet till Sovjets intressesfär. Till en början var de ryska kraven svävande och varken aggressiva eller hotfulla. Man förhöll sig därför relativt lugnt och avvaktande hos oss. Ingen kan påstå, att rikets ledning under tiden före vårt vinterkrig skulle ha uppträtt provocerande eller utmanande. Finland hade sin nonaggressionspakt med Sovjet och hade nyss högtidligt deklarerat sin anslutning till Norden och dess fredspolitik. Dessutom var vårt land medlem av Nationernas Förbund, vilket vi trodde var en ytterligare garanti för vår fredskärlek.

Den 15 september avgav Finlands regering en neutralitetsför­klaring, gällande alla krigförande makter. Sovjet förklarade efter ockupationen av Polen, att Ryssland skulle iakttaga neutralitet i sitt förhållande till Finland. Vår utrikesminister Erkko var nöjd med ryssarnas försäkran, som stod »i samklang med de vänskap­liga diskussioner, vilka Finland fört med Sovjetunionens utrikeskommissariat». Om dessa diskussioner visste riksdagen märkligt nog ingenting. Vid öppnandet av den nyvalda riksdagen talade såväl president Kallio sam talman Hakkila om Finlands fullstän­diga neutralitet. Dagen förut hade president Kallio utfärdat en förordning om tillämpning av de neutralitetsregler, som de fem nordiska länderna kommit överens om den 27 maj. I denna för­ordning deklareras högtidligen: »Härmed varder tillkännagivet, att under det krig som utbrutit mellan Tyskland och Polen, Fin­land iakttager fullständig neutralitet». Så långt var allt gott och väl.

Men under den lugna attityden utåt försiggick samtidigt en feb­ril verksamhet i syfte att gardera riket mot varje makt, som even­tuellt vore frestad att utnyttja finskt territorium i uppmarsch- och anfallssyfte, en naturlig reaktion i en orolig tid. En del av de skyddsåtgärder som genomfördes i lagstiftningsväg eller av vår militära ledning kunde givetvis ge näring åt vår östra grannes misstänksamhet.

Mindre välbetänkt var det också att under den kritiska som­maren 1939 inbjuda den tyske generalstabschefen, general Halder, till Finland och under besöket låta honom ur statsministerns hand mottaga storkorset av Finlands Vita Ros. Vid en bankett höll utrikesminister Erkko, som då var t.f. försvarsminister, ett hög­stämt tal om »den utomordentliga välvilja som Tysklands för­svarsmakt visat Finland under och efter frihetskriget». Den tyske generalen replikerade, att »vi tyska soldater knutit särskilt vän­skapliga och traditionella band med Finlands armé». Sedan reste den tyske generalstabschefen till olika militära förläggningar i landet och övervar bland annat skjutövningar i Perkjärvi på Ka­relska näset. Efteråt begav sig general Halder med följe till Lapp­land. Jag kommer ihåg hur förskräckta vi blev i vår grupp över detta besök och över en del befästningsarbeten i närheten av Le­ningrad samt över en väldig militärmanöver som den 7 augusti 1939 inleddes på Karelska näset. Vid detta tillfälle höll marskalk Mannerheim ett märgfullt tal, i vilket han betonade, att »det är icke genom deklarationer och fraser nationernas rätt numera för­svaras, det fordras försvarsvilja och offer». Detta var en krigares ord, men knappast ett statsmannaord i rätt tid och på rätt plats. Och var det väl riktigt att säga som statsminister Cajander, när han i Viborg mottog den 24 km långa truppkolonnen efter manö­verns slut: »Finlands folk älskar freden. Men ödet har anvisat oss att bo i ett land som ej beskärts någon varaktig fred. Det geogra­fiska läget har inte förändrat sig. Krigshotet består fortfarande». Statsministern betecknade den stora paraden i Karelen — där den nya preussiska paradmarschen med styva ben och speciell armföring inspirerade journalisterna till skriverier som påminde om krigskorrespondenser — som »ett nationellt kraftprov». Undra på att vi i riksdagen började grubbla över vad som låg bakom det tal om »krigshot» som statsministern i sin egenskap av ställföre­trädare för president Kallio, som insjuknat, låtit undfalla sig vid paraden. I riksdagen förstärkte Tanner den officiella uppfattning­en genom att beteckna krigsfaran som »beständig». Även andra medlemmar av regeringen talade i olika tonarter om en hotande »krigsfara».

Visste alltså regeringen om en verklig krigsfara långt före krigs­utbrottet i slutet av november 1939? Denna fråga, en gång i ti­den så viktig, är numera inte aktuell. Men för Finlands folk — och särskilt för de riksdagsmedlemmar som 1938 och 1939 till­hörde parlamentet — har frågan en oerhört stor betydelse, inte blott historiskt utan även moraliskt. Ty om regeringen hade klara bevis för att en verklig krigsfara förelåg och underlät att informe­ra riksdagen om detta, har den Cajanderska regeringen och dess utrikesledning ett stort ansvar för händelseutvecklingen i vårt land. Jag vill inte påstå, att vinterkriget hade kunnat undvikas, om regeringen hade varit mera öppenhjärtig och förtroendefull i sitt förhållande till riksdagen. Men om vi hade fått de informationer som regeringen borde ha gett oss, hade ansvaret för de tragiska händelserna under de följande olyckliga åren delats mellan Fin­lands regering och dess riksdag.

Men riksdagen, och särskilt dess utrikesutskott, hugnades med allmänna antydningar om »krigsfara» och om behovet att vara beredd inför en eventuell olycklig utveckling av det krigiska även­tyr Hitler inlåtit sig i. Så sent som 8. 8. 1939 förklarade Erkko att det »icke existerar några tvister eller meningsskiljaktigheter mel­lan Finland och Ryssland». Detta sades till en tysk tidningsman. Knappt två veckor senare gav samme minister vid en konferens i Tavastehus uttryck för sin tro på freden och sin förvissning om att Finlands ställningstagande möttes av förståelse överallt, ty: »Vi har i detta avseende långt flere vänner än man ens kan ana». Jag har med här nämnda exempel velat visa hur farligt det kan bli även i en demokrati, när en regering med avsikt håller de folkvalda i okunnighet om »vad sig i riket tilldrager». Vi visste myc­ket litet om de ryska kraven på garantier från Finlands sida för att ingen främmande makt skulle via Finland hota Sovjet. Jag tvekar inte att beskylla våra krigstida regeringar för att genom bristande information — först under tiden före vårt vinterkrig och sedan under själva krigsåren — ha försvårat, ja omöjliggjort för riks­dagsmännen att bedöma situationens allvar eller följderna av sina ståndpunktstaganden vid viktiga avgöranden. I svenska riksdags­gruppen var det under hela krigstiden en källa till oro och otrygg­het att nödgas konstatera, att de regerande ville ha så litet kontakt med riksdagen som möjligt. Undra på att folket och även riks­dagsmännens stora flertal blev överraskade av händelseutveck­lingen.

När Sovjet den 5 oktober 1939 överlämnade till vårt lands re­presentant i Moskva, friherre Yrjö-Koskinen, en not i vilken Fin­land uppmanades att sända ett befullmäktigat ombud till Moskva för vissa underhandlingar, anade man mera än förstod vad under­handlingarna gällde. Trots regeringens medvetna mörkläggning, hade vi i vår riksdagsgrupp på olika sätt västerifrån lyckats skaffa oss en del upplysningar om vad ryssarna bar i skölden. Det gjor­de att vi greps av vånda och oro för det som skulle avhandlas i Moskva. Vi hade hört om vad som skett i de baltiska staterna och förstod att det nu var Finlands tur att »se om sitt hus», ty tiden var ond för småstater med stormaktsgrannar.

Paasikivi blev chef för den delegation som den 9 oktober på kvällen avreste till Moskva. Enligt de instruktioner han fått som reskost skulle han för ryssarna påvisa de finsk-ryska gränsernas stabilitet och erinra om Dorpat-freden och nonagressionspakten ävensom andra avtal mellan Finland och Sovjet. Från finsk sida var man villig att med ryssarna diskutera några öar i Finska viken. Det var troligen fråga om samma strategiska öar, fyra till antalet, samt det trettioåriga arrendeavtal gällande Högland, som sovjet­regeringen i mars 1939 velat ha i utbyte mot ryska gränsområden på fastlandet. Vår regering hade prompt avvisat det ryska bytes­förslaget, men ryssarna hade upprepat detsamma genom Sovjets forna sändebud i Helsingfors, Boris Stein. Mannerheim har berät­tat i sina minnen att han enträget uppmanat utrikesminister Erkko, statsminister Caj änder och president Kallio att godtaga det ryska anbudet, emedan de av ryssarna åtrådda öarna var av föga värde för Finland men hade stort strategiskt värde för flottbasen i Kronstadt. Men Mannerheims råd godtogs inte av regeringen. Nu, sju månader senare, hade Paasikivi fullmakt att diskutera »vis­sa öars ställning», men det var för sent, ty nu hade ryssarna större krav på Finland än de tidigare nämnda. Den 14 oktober 1939 överlämnade Sovjet sina nya krav, vilka av Molotov betecknades som minimikrav. Jag förutsätter att de ryska kraven är bekanta för alla, varför jag inte behöver relatera deras innehåll. Men jag erinrar mig vilken förskräckelse dessa krav vållade oss i riksdagen. Trots att villkoren föreföll omöjliga och kränkande för vår suve­ränitetskänsla, förstod de flesta av oss att Finland var tvunget att gå ganska långt i fråga om eftergifter. På en punkt var alla i riks­dagen eniga, nämligen då det blev tal om Hangö. Det sades rent ut, att en rysk bas på Hangö-området var som en pistol riktad mot Finlands hjärta. På alla andra punkter var Finland böjt att göra långt gående eftergifter. Även ryssarna var villiga till jämkningar, men i fråga om militärbasen vid Hangö eller på någon av öarna i Hangö-området var de omedgörliga. Detta blev underhandlingar­nas olösliga problem.

Den 31 oktober avreste J. K. Paasikivi för tredje och sista gång­en till Moskva. Nu var även Väinö Tanner med. Avsikten var att försöka finna en kompromisslösning i den segslitna ryska trygg­hetsfrågan. Men det såg illa ut för de finska underhandlarna, ty samtidigt med besöket höll Molotov i folkkommissariernas råd ett tal, där han i klara ordalag gjorde sig till tolk för det stora in­tresse ryssarna hyste för Finska viken och Leningrads trygghet. Men även våra underhandlare hade det besvärligt med opinionen här hemma. Det sades rent ut på olika håll, att några stora efter­gifter för ryssarnas krav skulle vårt folk inte godkänna. Vi minns så väl, att strax efter det att Molotov inbjudit utrikesminister Erkko till Moskva för underhandlingar, inkallades tjugo årsklasser till »reservövningar» på Näset. Skyddsgravar grävdes och mörklägg­ningsövningar inleddes i huvudstaden. En viss »krigspsykos» bör­jade gripa omkring sig, så att minister Kekkonen kände sig föran­låten att i ett radiotal till folket mana till lugn. »De omständighe­ter regeringen fått kännedom om ger ingen anledning till panik», sade Kekkonen bl.a. Om han själv trodde detta, må vara osagt.

Vår regering var i full aktion med att låta de utländska mak­terna veta vad som höll på att ske mellan vårt land och dess östra granne. Överallt, förutom i Hitlers Tyskland, fann vårt folk sym­patier. President Roosevelt sände ett personligt budskap till pre­sident Kalinin i Moskva, med en innerlig förhoppning om att de vänskapliga relationerna mellan Sovjet och Finland inte skulle äventyras genom att ryssarna skulle ställa oantagliga krav på Fin­land. Även de nordiska folken gjorde liknande demarscher i Mosk­va.

Det visade sig ganska snart vid underhandlingarna, att positio­nerna var fastlåsta för båda parterna. Psalmen »Vår Gud är oss en väldig borg» hade sjungits av väldiga människomassor på hu­vudstadens järnvägsstation vid avfärden till Moskva den 9 okto­ber och ropen: »Ge inte efter!» hade hörts från deltagarna i av­skedshyllningen. Dem hade förhandlarna i färskt minne. Likaså var de bundna av de instruktioner vår regering gett Paasikivi före avfärden. I dem hette det bl.a. »att vissa medgivanden kunde dis­kuteras endast under förutsättning av full reciprocitet», och vida­re av »att det i världens ögon visar sig att det varit fråga om en rimlig reglering». Man kan med skäl fråga sig om det var för­nuftigt av regeringen, och då främst dess utrikesminister Erkko, att binda händerna på våra förhandlare så pass hårt som man i de citerade instruktionerna gjorde. Paasikivi var utrustad med ett minst lika gott politiskt omdöme och stark känsla av ansvar som regeringens egna utrikespolitiska experter. Hade han haft fria hän­der vid förhandlingarna och hade Mannerheims råd i ett tidigt ske­de beaktats, hade måhända förhandlingarna inte gått i baklås. Och hade riksdagen varit informerad om de ryska kraven av år 1938 hade den helt säkert både en och två gånger tagit dem till ompröv­ning, innan den avvisat dem — om den överhuvudtaget hade gjort det. Men jag upprepar än en gång: riksdagen hade ingen möjlig­het att taga ställning till något ryskt förslag innan det var för sent.

Vi bör även beakta att den ryska ståndpunkten hårdnade efter­hand. När Molotov trädde till, fanns det föga utsikter att få den lindrad eller att få en kompromiss till stånd. Knappast var det ägnat att förbättra Finlands ställning i förhandlingarnas slutske­de, då minister Väinö Tanner anslöts till delegationen i Moskva. Tanner var en stor patriot och genialisk finansman, men enligt vittnesgilla personers omdöme var han inte någon utrikespolitisk expert eller erfaren och skicklig som förhandlare. Det är någon som sagt om diskussionerna i Moskva, att Tanner uppträdde som om det varit fråga om ett direktionssammanträde i Elanto.

När underhandlingarna bröt samman, hade våra underhandlare haft förslag till ytterligare eftergifter, men de fick aldrig fram­lämna dessa förslag. Ryssarna uppsade som bekant ensidigt nonaggressionsavtalet och avbröt de diplomatiska förbindelserna med Finland. Det oaktat framlades från finskt håll ett svar på de ryska åtgärderna och åberopades de avtal som reglerat vårt förhållande till Ryssland, ävenså lovade man draga bort de finska trupperna från vår östra gräns. Men det ryska svaret var avvisande.

Snart fick man även bevis för att ryssarna hade långtgående pla­ner. Genom tillsättande av Kuusinens regering i Terijoki den 1 december, alltså i början av krigsutbrottet, och genom det fördrag om ömsesidigt bistånd som Sovjet slöt med Kuusinenregeringen, kallad »Finlands demokratiska republik», blev det klart vart Mo­lotov siktade. Mainilaskotten hade ju fallit redan den 26 novem­ber och tydligt visat att vår östra granne inte längre var benägen att på för Finland antagbara villkor komma överens i godo.