MINNESRIKA RESOR

Av Albin Wickman

Jag tänker på ett besök jag gjorde som medlem av en riksdags­delegation i England i november 1948. Delegationen var rege­ringens och parlamentets gäst och leddes av riksdagens dåvaran­de talman dr Urho Kekkonen. Till delegationen hörde bl.a. riks­dagsmannen, prosten Lennart Heljas, och Irma Karvikko. Jag nämner dessa båda främst därför att de talade engelska perfekt och var till stor hjälp för de delegater som inte behärskade våra värdars språk.

Då jag en vacker höstdag stod utanför Terjärv Handelslag och väntade på bussen, i vilken jag skulle avverka den första etappen på min resa, hördes plötsligt från en hop gubbar en röst: »Hälsa Churchill». En annan tillade: »Se till att du inte kommer hem förrän du har träffat Churchill». Tro mig eller inte, dessa häls­ningar blev anledningen till att vår delegation fick träffa den store statsmannen i hans privata hem.

Delegationen flög hela vägen från huvudstaden till London, vädret var det bästa tänkbara, och vilket mirakel: solen sken från en dimmfri himmel när vi kom fram till Londons flygfält. Våra värdar, de flesta parlamentariker, mötte oss med utsökt artighet. Det blev presentation mellan värdar och gäster. När det blev min tur sade min vän Hel jas: »Här har vi den enda i vår delegation som tror att Truman skall bli återvald till president i USA.» Va­let pågick för fullt när vi startade vår resa, och det kannstöptes livligt i flygplanet huruvida Truman skulle bli vald eller inte. Jag var den ende som trodde på återval. Nu gavs ett tillfälle att halvt skämtsamt draga fram vår diskussion i planet. Döm om vår häp­nad då engelsmannen sade: »Men Harry Truman är återvald». Jag var rehabiliterad som politisk spåman!

Från besöket i London bevarar jag minnet av ett nattligt sam­tal med vår färdledare, talman Kekkonen, utanför minister Vuoris bostad, eller var det ambassaden? De andra var inne i mottag­ningssalongen, men vi föredrog att vandra på trottoaren och sam­tala om den tid vi varit aktiva för att åstadkomma ett slut på kri­get. Det var ett uttalande av Kekkonen som fastnade i mitt min­ne. Han sade ungefär så här: »Jag kommer aldrig att glömma de svenska riksdagsmännens tillförlitlighet, när vi var samlade för att dryfta möjligheterna att få fred. Svenskarna var hundrapro­centigt inne på fredslinjen. I min egen grupp, maalaisliitto, hade jag med mig endast 4 à 5 gruppkamrater. Även i de andra grup­perna rådde stor tvekan. Jag kommer alltid att minnas det stöd ni svenskar gav fredens sak under det ödesdigra avgörandets tid. Min inställning till landets svenskar är från den tiden totalt föränd­rad», var talman Kekkonens oförglömliga ord i London. Har min vän Kekkonen glömt dem, vill jag som gammal riksdagskamrat och vän påminna honom om de förpliktande orden om oss svens­kar i Finland.

Under besöket i London var vi bjudna till premiärminister Attles och utrikesminister Bevans hem och till lordmajorns av Lon­don residens. Vi var förstås också parlamentets gäster vid olika till­fällen. Under besöket i parlamentshuset övervar vi såväl under- som överhusets sammanträden, vi fick även vara med om en frå­getimme i underhuset, vilket var en stor upplevelse för oss. Bland parlamentsmedlemmarna sågs den välbekante f.d. utrikesministern Anthony Eden och många andra, vilkas namn man mött i tidning­arna, men Churchill var inte med vid sammanträdet. Det var då som jag vände mig till en kvinnlig, konservativ parlamentsledamot och beklagade, att den kände statsmannen inte var anträffbar. Jag nämnde om de hälsningar man gett mig då jag startade min resa till England. »Nu vet jag inte hur jag skall våga resa hem, då jag inte fått träffa Churchill och fått framföra gubbarnas hälsning till honom». Detta var förstås sagt på skämt. Men då sade parlaments­damen: »Vi har gruppmöte i kväll» — hon hörde till samma parti som Churchill — »och då är Churchill med. Jag skall berätta för honom om ert bekymmer och er besvikelse över att han inte var närvarande under den finländska delegationens besök i parla­mentshuset. Jag skall försöka ordna det så att ni får möta Chur­chill», var hennes optimistiska slutord.

Följande dag var delegationen inviterad till universitetet i Cam­bridge. På vägen dit besökte vi Ranks stora filmanläggningar i Pinewood, även detta en upplevelse i sitt slag. I Cambridge gick vi genom de otaliga collegen och skollokalerna och lyssnade till vidlyftiga beskrivningar över universitetet och livet där. Sedan bjöds vi på lunch av rektorn. Då, mitt under måltiden, kallades rektorn till telefonen; det var samtal från London. Efter några ögonblick kom han tillbaka och sade att det var lady Churchill som ringde och meddelade att hennes make gärna skulle ta emot vår delegation i sitt hem klockan sex samma eftermiddag, om vi ville komma. Att vi ville det var klart; och då Churchill önskade få vårt svar genast ombads rektorn framföra vårt tacksamma accep­terande av inbjudningen. Nu blev det ett hastigt slut på vår trev­liga lunchsamvaro, vi måste till hotellet i London för att göra oss i ordning för mötet med Churchill. Precis klockan sex öppnades dörrarna för oss till det hem som den engelska nationen skänkte sin räddare efter världskrigets slut. En engelsk parlamentsmedlem sade mig, att ingen utländsk delegation förut fått äran att besöka Churchill. Han menade att vi kunde vara stolta över att Churchill visat prov på sin uppskattning av Finland och dess folk. Vi skulle få bevis för att vår sagesman rätt uppfattat Churchills vänliga gest att bjuda oss hem till sig.

Det vore mycket att berätta om från vårt besök hos Churchill. Jag kunde berätta om den bruna pudeln med lejonfrisyr, som stod i stram givakt när vi kom in. Jag kunde berätta om tavlorna på väggarna i det rum där vi på engelskt vis fick lägga våra kläder på en soffa; tavlorna var målade av Churchill själv. Det är fres­tande att beskriva den vithåriga, ovanligt charmanta och ståtliga dam som hälsade oss välkomna, lady Churchill, vår värds maka.

Vi bjöds att stiga in i en stor vacker sal, där läderfåtöljer var placerade längs väggarna på båda sidorna av salen. Längst fram i rummet satt en känd gestalt, som vid vårt inträde steg upp, lång­samt och värdigt, för att i tur och ordning föra oss till de förnäma fåtöljerna, där han med en vänlig, värdig gest bjöd oss att ta plats.

Sedan gick han fram till sin egen stol och hälsade oss välkomna med ungefär följande ord: »Den finländska delegationen behöver inte känna sig besvärad, eller känna det som om den kränkt hem­friden hos oss, fastän vi engelsmän säger: Mitt hem är min borg. Min hustru och jag är lyckliga över att få hälsa er välkomna till vårt hem». Sedan fortsatte Churchill: »Jag har aldrig besökt Fin­land, men jag känner mycket väl detta land och dess frihetsälskande folk, ty jag har läst om det och med spänning följt dess kamp för frihet och självständighet. Finland har en högt stående kultur. --- Det ges tillfällen då varje folk måste välja sida i en världskonflikt. Även om vi engelsmän anser att Finland senast valde fel sida, dömer ingen er för detta. Också vi, och andra större nationer med oss, har råkat i situationer där vi nödgats välja an­norlunda än vi under andra förhållanden hade gjort. Sådant hör till folkens historia, oberoende av om de är stora eller små, rika eller fattiga. Det väsentliga är, att man gjort sitt val i avsikt att få behålla sin frihet». När han nämnde ordet frihet flammade hans blick och rösten vibrerade. Med känd churchillsk vältalig­het påvisade han, att ett folk som saknar frihet trots välstånd och storlek är ett förslavat folk. »Friheten är folkens dyrbaraste skatt och värd att slå vakt om och förkovra, och — om så fordras — off­ra livet för».

Efter detta nämnde Churchill att han var en gammal man, som inte hade några politiska målsättningar längre. Men en dröm ha­de han, som han hoppades få se förverkligad under sin livstid. »Jag älskar freden och vet att de europeiska folken och den väs­terländska kulturen går under om vi på nytt skulle vara tvungna att förgöra varandra i ett stort krig, ett sådant som de senaste världskrigen. Det har vi inte råd till. Min förhoppning är att jag skall få uppleva den dagen, då det franska folket skall räcka fol­ket i Tyskland handen för att leda in det i den europeiska famil­jen --- eller klubben, som vi engelsmän säger», tillade han skämtsamt.

Efter detta tal serverades förfriskningar, varefter Heljas höll ett högstämt tacktal till värdfolket. Då Heljas slutat sitt tal, kom Churchill fram till oss med en cigarrlåda i handen och bjöd var och en av oss en 18 cm lång cigarr. Han sade: »Ni behöver inte säga att ni inte röker, och ingen behöver röka dessa cigarrer, men jag sätter värde på att ni tar dem som ett litet personligt minne av mig och besöket i vårt hem». Jag har fortfarande kvar Churchills cigarr som ett unikt minne av en av vår tids största stats­män.

Churchills 18 cm långa cigarr beundras av husmor
och ägaren, som fått den som ett minne av besöket
i den store statsmannens hem i London.

Under besöket i London var Heljas och jag i tillfälle att besöka en annan internationellt känd man, nämligen dr Frank Buchman, grundaren av Oxfordrörelsen. Jag kommer väl ihåg med vilken värme och övertygelse Buchman bekände sig till den lutherska läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Jag var, måste jag erkänna, något skeptisk mot den kände oxfordmannens inställning till de centrala kristna sanningarna, men det framgick under vårt samtal, att i själ och hjärta var Buchman av samma tro som pros­ten Heljas och jag. Som ett minne av besöket fick jag en bok skri­ven av Buchman med en personlig tillägnan.

I slutet av augusti 1957 var jag med om det 31 Nordiska inter-parlamentariska mötet i Reykjavik på Island. Detta möte har jag antecknat som minnesvärt. Redan den flere timmar långa flygfär­den via Oslo och över det stora nordliga havet en mörk höstkväll var oförglömlig. Och att sedan plötsligt från flygplanet, mitt i havet och långt i norr, upptäcka en stor stad badande i ljus var som en upplevelse ur »Tusen och en natt». Mottagandet var stor­artat och själva kongressen givande, ehuru en del av diskussions­frågorna berörde problem, som inte hade någon betydelse för Fin­land, t.ex. en tvist om territorialgränserna för fiskevattnen runt Island. Vår delegation meddelade, att de finländska ishavsfiskarna inte framfört några klagomål över att de isländska myndigheterna skulle ha inskridit mot deras näringsfång i de isländska territorial­vattnen.

Det förekom även en mängd förslag om en reformering av Nordiska interparlamentariska förbundets organisation och verk­samhet, betingade av Nordiska rådets tillkomst. Men jag lämnar kongressen och mötesresolutionerna därhän för att med några ra­der återge ett par intryck av själva landet och de människor man mötte där. Island är motsatsernas land. Det heter Island men har otaliga heta källor, och dess medeltemperatur torde vara högre än de skandinaviska ländernas. Folket borde ju vara typiskt nordiskt, skulle man tycka. Men det är inte så, människorna föreföll att vara en blandning av norrmän, danskar och kelter. I själva verket lär det rinna åtskilligt irländskt blod i islänningarnas ådror. Islän­ningarna är av naturliga skäl fiskare och fiskeriarbetare. Också fårskötseln är ett viktigt näringsfång — sällan ser man någon an­nanstans i de europeiska länderna så mycket får som på Island. Det finns inte heller många länder med en lika stor procent aka­demiskt folk. Förlåt mitt tal om får och akademiskt folk i samma andetag!

Jag hade ett par år tidigare besökt Danmark, som ju har mycket gemensamt med Island. Rent statsmässigt sett har de båda länder­na som bekant en gemensam historia, och kulturellt har de haft intima och nära förbindelser med varandra. Men på detta område har det åtminstone i en fråga blåst upp till storm och strid, näm­ligen frågan om vem som skall anses vara ägare till de gamla is­ländska handskrifterna och sagorna samt Eddan. Alltså mycket gamla och dyrbara kulturvärden. Dessa klenoder har förvarats i Danmark under långa tider. Det skulle bli en alltför vidlyftig his­toria att här skildra denna kulturstrid, jag nöjer mig med att om­nämna att jag under mitt besök i Danmark 1955, och två år se­nare på Island, sammanträffade med förespråkare för både danska och isländska krav på att få anses vara de gamla kulturalstrens rättmätiga ägare. I de båda lägren brann en het lidelse, närd av en varm åtrå till de värdefulla dokumenten. Kulturstriden mellan Danmark och Island bär vittne om människans behov att äga and­ra än rent materiella värden. Men så heter det även att »männi­skan lever icke av bröd allena».

I slutet av juni månad 1955 hölls det 30 Nordiska interparlamentariska mötet i Köpenhamn. Jag hade ofta drömt om att få se det »yndige landet» och dess huvudstad, »Kongens by». Nu gavs det ett lämpligt tillfälle för mig att besöka Danmark. Jag hade också en dotter, Karin, som elev i »Haslevs udvidede Höjskole».

Med stora förväntningar reste jag tillsammans med de andra delegaterna till mötet i Köpenhamn. Jag kan försäkra att det var en oförglömlig resa. Köpenhamn tycktes mig i mycket påminna om London. Som i London fanns där små butiker med stånd utan­för, samt otaliga ölstugor vid snart sagt varje gata — hur det såg ut inne i dem kan jag inte omvittna; jag är som känt fanatisk nykterist. Men det finns ju andra som brukar sjunga ölets och spri­tens lov; därför vill jag i stället besjunga t.ex. den underbara dans­ka landsbygden med dess högt utvecklade jordbruk. Och jag är fär­dig att lovprisa Tivoli, inte för dess tingeltangel utan för den un­derbara parken med dess många sevärdheter. Det var också intres­sant att se dansk ungdom samlad i den skola i Haslev där min dot­ter var elev. Det verkade som om den danska ungdomen varit friare och gladare i sin tro och sitt umgänge med varandra än vår kristligt sinnade ungdom. Men så är det en väsentlig skillnad mellan Grundtvig och Paavo Ruotsalainen, de två andliga stor­männen i Danmarks och Finlands religiösa och kyrkliga historia.

Går jag ytterligare ett år tillbaka i tiden, till oktober 1954, kan jag berätta att jag haft förmånen att besöka Sovjet och dess hu­vudstad Moskva som medlem av en finländsk delegation. Till den hörde några riksdagsmän och ett stort antal andra personer. Detta besök gällde främst den väldiga, permanenta lantbruksutställning­en i Moskva, som verkligen motsvarade alla förväntningar. Man fick en god uppfattning om hur stort Sovjet är och hur man i de olika delarna av sovjetväldet har specialiserat sig i fråga om jord­bruket och dess binäringar. Jag har nog aldrig sett så mångfaldiga och väldiga jordbruksmaskiner som de som visades på de olika utställningsområdena. Varje sovjetdelstat hade en egen utställ­ningspaviljong, där en mängd grafiska tabeller och siffror belyste utvecklingen av de olika produktionsgrenarna i respektive områ­de. Helt naturligt fanns det massor av olika produkter utställda i varje paviljong, även djur var utställda.

Under besöket fick vi se en stor kolhos och fick sakliga infor­mationer om hur ett förstatligat jordbruk bedrivs. Det var förstås mycket som verkade annorlunda än vi var vana vid. Men vi var ju landets gäster och inbjudna att se vad värdarna hade att upp­visa. Under besöket hade vi inte tid att jämföra förhållandena i Sovjet med förhållandena i vårt eget land. Sovjetfolket var visst nöjda med sitt land och dess politiska system. Vi mötte överallt vänlighet och öppenhjärtighet, så mycket vi kunde fatta och för­stå, ty språksvårigheterna var, trots att vi hade tolk, mycket be­svärliga. Under besöket i Moskva fick vi se Kremls imponerande lokaliteter, inte alla förstås, men tillräckligt ändå.

En kväll var vi bjudna till en bankett, vid vilken dåvarande biträdande lantbruksministern Nikita Chrustsjev var värd. Under middagen gick ministern till de olika nationernas bord för att pre­sentera sig och bli bekant med gästerna. Man hade vid varje bord utsett någon som den höge värden kunde vända sig till då han hälsade på vid bordet. En vaktmästare kom fram till det finländs­ka bordet, där även ålänningarna satt, och sade att ministern bett att få komma över till oss, och hör och häpna: han frågade vem av oss som var senator Wickman, ministern ville tala med honom. Någon senator Wickman fanns inte vid vårt bord, men väl en medlem av Finlands riksdags stora utskott med samma namn. Vi förstod att man i Ryssland, liksom i många andra länder, jämför vår riksdags stora utskott med första kammaren eller senaten i en del länder, där senaten har säte och stämma i den lagstiftande för­samlingen. Nåja, lantbruksministern kom till vårt bord och börja­de tala med »senator Wickman», men det blev en glad kollega i vår grupp som via tolken i stället gav Chrustsjev en levande be­skrivning av Finland och dess folk och som bjöd ministern väl­kommen till Finland. Jag samtalade med hans närmaste man, som talade engelska, vilket var en lycka för mig, som inte kan annan ryska än »njet», vilket för övrigt rätt använt är nog så bra att kunna. Jag gick hem till hotellet när de andra började dansa, jag var inte uppvuxen i ett hem, där man dansade till maten, utan i ett där man i stillhet tackade Gud för brödet.

När de andra reste hem, för att stanna någon dag i Leningrad, fick jag lov att stanna i min säng på hotellet i Moskva. Jag var sjuk, hade hög feber och inflammerad hals. Jag brukar säga, att det var en rysk variant av angina. En kvinnlig läkare kom och undersökte mig noga. Jag fick fem penicillininjektioner, man sade mig, att det var 300 000 enheter i varje injektion, alltså 1 1/2 miljon enheter på ett dygn. Nu kan jag inte garantera att dessa uppgifter stämmer, ty mina medicinska kunskaper är ytterst mi­nimala. Ett vet jag, att jag tydligt kände att man tagit miste på mig och en häst, ty en hästkur var det jag fick gå igenom. Sedan fick jag en stor kanna, ett par liter av en brunsvart vätska, som smakade så vedervärdigt att jag höll på att storkna eller kvävas, när jag i timmar höll på och gurglade med hästmedicinen. Det var kusligt att ligga sjuk på ett hotell, utan att få växla ett ord med en människa, vars tungomål man behärskade. Men så kom räddningen. Min gode vän ambassadör Åke Gartz och hans präk­tiga fru kom och hälsade på mig, och de hade med sig en stor påse med de härligaste vindruvor jag sett — smaka dem kunde jag inte, men det kunde städerskan och hjälpsköterskan efter stor tve­kan. Jag vet inte om de var rädda för att äta frukt som en utländsk borgare bjöd på. Hur som helst, den ryska hästkuren räddade mig, och så fick Finland efter ett par dagar sin »senator» tillbaka. Han kom med flyget när de andra  delegationsmedlemmarna kom med tåg. Så gick det till när jag besökte ett land, där man avskaffat klasskillnaden, jag uppklassades, vilket min vän Korsbäck ofta på­mint mig om; utan honom skulle jag totalt ha glömt min ryska titel.

Jag skall slutligen med några rader beröra ett besök i Rumänien som en delegation från riksdagen företog hösten 1965. Det blev min sista utlandsresa som politiker, ty jag kandiderade inte vid följande riksdagsval. Jag var glad att det gavs mig ett sista tillfälle att resa utomlands som en representant för vår riksdag. Då besöket gällde en socialistisk stat, som efter kriget blivit kommunistdominerad, var mitt intresse stort. Jag förstod att jag skulle få uppleva mycket nytt. Rumänien är ju ett gammalt kulturland, vars folk inte vill räknas till de slaviska utan som har anor från de stolta romarna. Det finns städer vid Rumäniens svartahavskust som di­rekt utgör en fortsättning av och kvarleva från romartiden, liksom de rumänska historiska museerna uppvisar gamla värdefulla konst­verk från antiken.

Som en motsättning till allt detta hade den nya tidens anda trängt in i landet. Det var oerhört intressant att möta representan­ter för det socialistiska systemet i Rumänien. Vi kunde konstatera, att många av de ledande politikerna var f.d. socialdemokrater. Ganska snart märkte vi att Rumänien är ett kommunistiskt land, som dock i stor utsträckning hävdar sin egen politiska linje. Man betonade att det fanns en likhet mellan Finland och Rumänien i deras förhållande till grannländerna. Båda älskar freden och vill ha ett gott förhållande till det stora grannlandet, men båda är myc­ket angelägna om att framhäva att de håller på sin suveränitet och rätten att själva ordna sina inre angelägenheter, utan inblandning utifrån.

Den finländska delegationen möttes överallt av varm uppskatt­ning. Personligen fick jag en god vän i en överdomare, som bodde i huvudstaden Bukarest. Så kommunist han sade sig vara kunde vi dock diskutera religion och olika politiska ideologier och samhälls- ­system. Också han hade tidigare varit socialdemokrat. Man var sär­skilt angelägen om att framhålla att det inte fanns kolhoser i Ru­mänien. Jordbruken var kooperativa och till dem hade jordägarna frivilligt anslutit sig. De hade fått andelsbevis i utbyte mot sin jordöverlåtelse. Det fanns en möjlighet för den kooperative jord­ägaren att byta sina jordbruksandelsbevis till bostadslägenheter och till och med till bilar. Men då blev staten ägare av de över­låtna kooperativa andelsbevisen, ty det var ju statens bostadslägen­het eller bil han bytte sig till.

Det intryck som stannade kvar efter resan var, att Rumänien har sin egen profil bland socialiststaterna inom östblocket. Rumä­niens folk vill under alla omständigheter vara fritt.

Ur boken "Frihet är det bästa ting" - 1967 - Söderström