SYNDABOCKAR SÖKES

Man hade trott att ingen skulle komma på tanken att söka efter syndabockar för nederlaget vid krigsfronterna, som tvang vårt folk att godtaga den hårda Moskva-freden. Att det fanns sådana som anklagade vår högsta politiska ledning för att den inte kunnat för­hindra krigets utbrott var lättare att förstå. Men omedelbart efter sammanbrottet vid Summa började man först viska och sedan hög­ljutt tala om att det var de svenska truppförbanden som svikit och låtit de ryska arméerna bryta sig igenom. Det var en oerhört svår beskyllning som särskilt riktade sig mot de svenskösterbottniska krigarna. Vi var tvungna att behandla denna fråga i vår riksdagsgrupp. Överste Hagelberg tog först kontakt med gruppens viceordförande Levi Jern. Översten redogjorde för Summagenombrot­tet och dementerade ryktena om svenskösterbottningarnas feghet och svek. Han inbjöds till ett gruppmöte för att redogöra för hän­delserna vid Summa, en inbjudan som han hörsammade med nöje. Det framgick klart, att beskyllningarna var illvilliga och lögnak­tiga och måste betraktas som hatfulla utslag av äktfinsk ovilja mot våra svenskösterbottniska frontsoldater.

För att få ett slut på förtalet utsåg gruppen en deputation be­stående av österbottniska riksdagsmän, som skulle uppvakta mar­skalk Mannerheim och be om ett auktoritativt utlåtande om det verkliga förhållandet vid genombrottet vid Summa. Då jag själv var med vid besöket hos Mannerheim skall jag med några ord be­rätta om denna smått historiska uppvaktning hos arméchefen.

Vi hade utverkat företräde hos Marskalken på förhand. Vi kän­de oss högtidliga och svaga i knävecken när vi kom in i rummet och möttes av vår ståtlige och imponerande överbefälhavare. Mar­skalken steg upp från sin stol, och med en långsam och högtid­lig gest anvisade han oss sittplatser.

Samtalet inleddes av riksdagsman Levi Jern, som berättade om de envisa ryktena om svek vid Summa. Det var svenska pojkar från Österbotten som fick bära skulden för ryssarnas genombrott. Jern antydde, att vi måhända besvärade marskalken med en allt­för liten fråga, men Mannerheim ansåg tvärtom, att de rykten om svek, som nått även honom, var av sådan natur att de måste offi­ciellt undersökas och avlivas. Marskalken redogjorde i detalj för de olika truppenheternas frontavsnitt och deras uppgifter. Det vi­sade sig, att den höge krigsherrn var lika förtrogen med under- of­ficerarnas och soldaternas insatser under det avgörande slaget vid Summa som med officerarnas sätt att sköta sina uppgifter.

Marskalken sade, att då ryktena om »sveket vid Summa» nått honom hade han låtit grundligt undersöka fallet. Han redogjorde på sitt lugna och sakliga sätt för vad som hade inträffat vid det ryska genombrottet, och vederlade kraftigt allt tal om ett svensk-österbottniskt svek. Jag minns mycket bra hur han med värme talade om soldaternas hjältemod och uthållighet, han sade orda­grant att de var »intill döden trötta», och tillade att de allesam­mans var förtjänta av frihetskorset. Marskalken sade också att han upplevt många krig, men aldrig ett så hårt och skoningslöst som det finsk-ryska kriget. Det var som om själva naturen hade varit mot den finska armén och krigsledningen. Den stränga vintern hade gjort kärren vid Summa farbara för de ryska tanksen, och de uppsågade isarnas rännor utanför Viborg frös till så snart de sågats upp.

Marskalken lovade oss att han skulle ge i uppdrag åt en historiograf vid armén, överste Hannula, att i en populär, skriftlig skildring av de svensk-österbottniska krigarnas insatser vid Sum­ma dementera alla illvilliga rykten. Denna skrivelse skulle sändas till alla »hemmatruppernas» staber i landet. Efteråt kunde vi kon­statera att Marskalken hade hållit sitt löfte. Det fula angreppet på våra svensk-österbottniska krigares ära var därmed definitivt till­bakavisat. Vi, som hade djärvts föra våra pojkars talan inför själväste Mannerheim, kände oss synnerligen nöjda med besöket hos denne fältherre och riddersman.

En gång tidigare hade vi österbottniska riksdagsmän fått lov att rentvå inkallade österbottningars ära. Vid inkallelserna till reserv­övningar hösten 1939 placerades män från en del svenska socknar i Österbotten i JR 9 i Åbo. En dag tog Ralf Torngren upp i svens­ka riksdagsgruppen rykten om att det rådde en utpräglad disciplinslöshet bland dem. Vi österbottniska riksdagsmän blev ordent­ligt förargade och krävde att en deputation från gruppen per om­gående skulle fara till Åbo för att få klarhet i saken. De österbott­niska riksdagsmännen fick genom Törngrens förmedling kontakt med överste Hagelberg, som var chef för JR 9. Vid besöket fick vi träffa inte blott kommendören utan även officerare och man­skap. Vi fick tala med pojkarna, utan att någon officer var när­varande. Under samtalet kröp det fram, att under en sträng och hård marsch hade en pojke, vars krafter var på upphällningen, blivit efter de andra soldaterna. Den tjänstgörande underofficeren trodde att pojken simulerade och började bestraffa ynglingen med sträng exercis på kaserngården. När soldaten föll ihop sparkades han och blev överöst med skymford, sådana som pacifist och upp­rorsman. Den illa åtgångna pojkens kamrater bevittnade uppträ­det på kaserngården (genom fönstren) och skyndade till kamratens undsättning. Vi fick klart för oss att officeren fått höra kraftord på ren österbottniska, och vi förstod våra pojkars sätt att reagera. Det blev klarlagt att talet om disciplinslöshet och pacifism hade sin grund i illvilligt förtal.

Vid samma tillfälle hade vi att klara upp några fall av »bondpermissioner». De österbottniska mannarna i Åbo hade börjat få känning av »hemsjukan» och försökte ordna permissioner åt sig utanför de rådande bestämmelserna. Det gick så långt att reser­visterna skramlade ihop pengar för gemensamma bussresor för söndagsbesök hos barn och blomma, fästmör och flammor. Detta kunde ju inte få fortsätta, och följaktligen satte befälet stopp för dessa populära bondpermissioner. Vår delegation kunde förstås inte försvara dylika disciplinsbrott, men väl ansåg vi att office­rarna borde förstå hur det kändes för män och fäder att vistas långt borta från de anhöriga, isynnerhet som de visste att det fanns viktiga göromål där hemma som borde utföras eller planeras. Vi rekommenderade högsta mjöliga grad av generositet ifråga om be­viljande av söndagspermissioner, vilket även beaktades av de för­ståelsefulla officerarna.

Regeringen hade ju gett frontmännen och de förflyttade löfte om jord för kolonisation. Löftet skulle uppfyllas genom en lag som populärt kallades »snabb- kolonisationslagen». Odlingsbar jord borde i så stor utsträckning och så snabbt som möjligt tagas i an­språk för den förflyttade befolkningens behov, var svenska riks­dagsgruppens tolkning av lagen. Men regeringen, eller rättare sagt de verkställande myndigheterna, försökte åsidosätta denna princip vid lagens tillämpning. I stället tilldelades de förflyttade 170 000 ha odlad jord, vilket vållade de forna ägarna stora ekonomiska förluster. Men man måste säga, att vår jordbrukarbefolkning för­höll sig i stort sett lojalt till myndigheternas åtgärder. För de svenska jordbrukarna var snabbkolonisationslagens bestämmelser speciellt betungande, ty de kom på många orter att stå i konflikt med Regeringsformens § 50. Men lagen hann ju aldrig tillämpas förrän vårt land ånyo var invecklat i ett krig.

Det var mycket som tydde på att Moskva-freden blott var ett mellanspel. De oförmånliga kort Finland fått borde om möjligt bytas ut mot andra och bättre, ansåg en del. Men ett är säkert: vårt folks stora flertal var berett att till punkt och pricka bära den hårda fredens konsekvenser. Finland hade blivit ett sargat och fat­tigt land, men folket hade inte förlorat sinnet för »rent spel». Med segrarens maktkänsla lät vår östra granne Finlands regering för­stå hur fredsfördragets bestämmelser borde tolkas och tillämpas och vilka gårdar, industrier, kraftverk och fiskevatten som skulle avträdas vid gränsregleringarna. Fredsfördraget var ett hastverk och som sådant fullt av tolkningsmöjligheter i detaljerna. Finland hade inte mycket att säga till om; det var Molotovs tolkning som gällde när det rådde delade meningar mellan segraren och den besegrade.

Efter Moskvafreden kom Åland åter att bli en fråga av internationell, främst nordisk, räckvidd. Trots att fredsfördraget inte innehöll några bestämmelser om Åland, tog Sovjet upp till dis­kussion öarnas demilitarisering eller befästande av Finland och Sovjetunionen gemensamt. Även frågan om Petsamo-nickeln kom upp ungefär vid samma tid. Det var inte endast nickelfyndigheterna som intresserade Sovjet, utan själva området blev plötsligt åt­råvärt. Varför? Snart kom svaret: Jo, Tyskland hade visat intresse för nickelkoncessionen i Petsamo. Det blev en väldig diplomatisk aktivitet kring Petsamo-området. Vid ett tillfälle meddelade Sov­jet, att man kommit överens med Tyskland om att dela nickel­produktionen så att Tyskland finge 60 proc. och Sovjet 40 proc. Molotov började bli otålig inför frågans långsamma behandling. Han upprepade flere gånger, att ryssarna var intresserade av en snar lösning på denna fråga. Men båda kumpanerna lämnade tred­je part utanför sina planer, nämligen koncessionens innehavare, det engelsk-kanadensiska Mond-bolaget. Sovjet ansåg, att Finland ensi­digt kunde bryta koncessionen, samt antydde att England inte skul­le motsätta sig Sovjets övertagande av densamma. Finlands mi­nister i London meddelade att Englands ställning ännu var oklar. Molotov började uppträda hotfullt, varför Finland föreslog att ett finländskt-sovjetiskt bolag för gruvdriften i Petsamo skulle bil­das, men detta förslag godtogs inte av ryssarna.

Jag kommer mycket väl ihåg att frågan om nickelkoncessionen i Petsamo väckte bekymmer i riksdagen. Första gången gällde be­kymret huruvida Finland borde överlåta nickelfyndigheternas ut­nyttjande åt ett utländskt bolag eller inte. Flere gånger dryftades problemet i vår riksdagsgrupp; en gång måste vi komma samman mitt under pågående plenum för denna frågas skull. Hade Fin­land varit penningstarkare än det var, hade inte något utländskt bolag fått koncessionsrätt till de rika nickelfyndigheterna i Petsa­mo. Men genast som gruvdriften kommit i gång, var ett par stor­makter färdiga att med maktens rätt beröva koncessions innehava­ren hans rättigheter och frånta Finland all talan i frågan.

Vi fick ganska snart en förklaring på det våldsamma intresset för Petsamo-nickeln i Sovjet och Tyskland. Det började nämligen gå rykten om att »den eviga vänskapen» mellan Hitler och Stalin, eller rättare mellan Sovjet och Tyskland, som signerats av Ribbentrop och Molotov, höll på att svalna, ja man siade t.o.m. om ett förestående krig mellan de båda stormakterna. Nickeln spelar en stor roll i krigsindustrin, därav den hårda kampen om nickel­gruvorna i Petsamo och området kring dessa.

Ur boken "Frihet är det bästa ting" - Söderströms - 1967