FINLANDS STÄLLNING SVÅR
UNDER MELLANKRIGSTIDEN

Finlands situation under mellankrigstiden var makaber. Å ena sidan hade vi ett hårt fredsavtals tunga villkor att försöka upp­fylla till punkt och pricka, å andra sidan gällde det att se upp för allt som kunde försvåra vårt förhållande till vår östra granne. Sam­tidigt fanns det sådana som till följd av gängse rykten om en före­stående brytning mellan Tyskland och Sovjet vädrade revansch­möjligheter för vårt hårt drabbade folk. Det var inte många hos oss på den tiden som hade reda på vad avtalet mellan Molotov och Ribbentrop innehöll. Inte heller kände man till att Hitler efter vinterkrigets slut yttrat, att »varken Tyskland eller Ryssland ha överskridit sina intressesfärer». Ännu så sent som den 19 juli för­säkrade Hitler i den tyska riksdagen, »att de tysk-ryska förbindel­serna ha blivit slutgiltigt fastställda». Hitler ironiserade över att England och Frankrike insinuerat, att Tyskland hade för avsikt att bl.a. marschera in i Finland. Därför var det »lämpligt att allra först uppnå en sansad överenskommelse angående gemensamma intressen och för all framtid fastslå vad Tyskland anser väsentligt för sin existens, och vad Ryssland anser väsentligt för sin existens. — Varje förhoppning om att en ny tysk-rysk spänning skulle upp­stå är »infantil» — citatet är Hitlers ord. Av detta framgår tydligt, att Hitler gått med på att införliva Finland i den ryska intresse­sfären. Det blev en fullständig chock för de många Hitler- och Tyskland- vännerna i vårt land, när de fick reda på vad Molotov-Stalin pakten innehöll.

Det skulle dock snart visa sig att de båda paktundertecknarna, Ribbentrop och Molotov, lekt kurragömma med varandra. Någon tid efter paktöverenskommelsen började i själva verket de båda såta vännerna en uppmarsch, som ingenting hade med fredliga demonstrationer att göra. Österbotten blev det första invasions­området för de tyska trupperna, vilkas mål var vår östra gräns i norra Finland. De landsteg en tidig septembermorgon 1940 i Vasa. Tyskarna ansåg att länets högste chef landshövdingen borde ha mött dem med en välkomsthälsning. Så blev dock inte fallet. I stället ringde landshövding Lahdensuo till sin chef, inrikesminister von Born, för att fråga honom vad han borde göra i den under­liga situationen. Då jag mycket väl minns von Borns redogörelse i vår grupp för hur det gick till då han yrvaken fick del av lands­hövdingens telefonbud, skall jag i korthet återge hans egen ver­sion av vad som skedde denna historiska septembermorgon 1940.

von Born berättade att han väcktes tidigt av en telefonsignal. Till sin häpnad fick han höra att det var landshövdingen i Vasa som ringde för att meddela att tyskar landstigit i Vasa. »Är du tokig eller talar du i nattmössan!» utropade inrikesministern. Till detta genmälde Lahdensuo: »Om jag är tokig eller inte så är det ett faktum att tyska soldater marscherar förbi mitt fönster just nu. Vad skall jag göra?» von Born sade: »Gör ingenting innan jag gett närmare order».

Inrikesministern tog genast telefonkontakt med statsminister Ryti, som i sin tur gav uttryck åt sin bestörtning över tyskarnas landstigning i Vasa. Ryti bad von Born vänta med ordern till Lah­densuo en stund, ty han ville rådgöra med försvarsminister Walden om det uppkomna läget. Efter en stund meddelade Ryti von Born, att han inte skulle göra något alls. »Allt är som det skall vara», slutade statsministern samtalet med sin inrikesminister, som inte hade en aning om att »det var som det skulle vara», då Hit­lers trupper steg i land i Finland! Så långt hade hemlighetsmake­riet på högsta nivå drivits, att en främmande makts soldater fått lov att inleda strategiska uppmarscher mot Finlands östgräns, utan att varken inrikesministern eller landshövdingen i det län, till vars huvudstad de främmande trupperna destinerats, hade den blekaste aning om vem som gett dem landstigningstillstånd. Det råder än­nu en viss oklarhet om vem det var som gav tyskarna lov att transitera trupper via Vasa till Lappland och vår östgräns i norra Ka­relens ödemarker.

I svenska riksdagsgruppen krävde vi klart besked av utrikesmi­nister Witting om det var tyskarna själva som genom ultimatum tilltvingat sig rätten att landstiga i Vasa. Vi fick ett typiskt wittingskt svar: »Vi (alltså regeringen) lät det inte gå så långt!» De tyska trupptransporterna väckte stark oro i riksdagskretsarna. Men för åskådarna på järnvägsstationerna var trupptransporttågen en hälsning från stora världen, och många såg i de främmande sol­daterna Finlands räddning i en kommande världskonflikt. Själv kände jag en blandning av ångest och ovilja då jag första gången såg ett tyskt transporttåg på Gamlakarleby station. Jag förstod att Finland höll på att införlivas med Hitlers krigsmaskin för att för­stärka hans kniptångsarm i norr. Att det var fråga om en direkt strategisk uppmarsch mot Ryssland var uppenbart, trots att de bå­da stormakterna hade ingått en evig freds- och vänskapspakt.

Om det hade varit så som vår regering, och främst utrikesmi­nister Witting, ville låta påskina, att tyskarna kom objudna till Finland, begick regeringen en svårförlåtlig synd då den tillät land­stigningen och den fortsatta transporten av tyska trupper genom landet utan en kraftig protest. Denna försyndelse har för många blivit en av de värsta bland dem vår krigstida regering gjorde sig skyldig till, och detta säger inte litet, ty felstegen på högsta nivå var på den tiden legio.

Jag skall här citera mina anteckningar: »Enligt min mening begick vårt lands politiska ledning ett fruktansvärt fel, då rege­ringen utan att protestera tillät den tyska hären landstiga i Fin­land. Om vårt lands ledning hade uppträtt energiskt vid detta ödesdigra tillfälle hade måhända vår ställning denna dag varit mera lik Sveriges än vad den nu är. Vår neutralitetsvilja borde ha tagit sig uttryck i åtminstone en kraftig protest mot den tyska invasionen. Men i stället för att allvarligt hävda vårt lands neutra­litet, försökte utrikesminister Witting på allt sätt bagatellisera händelsen och hänvisade till vårt behov av det tyska brödet och den tyska marknaden och försökte så ställa folkets valda repre­sentanter inför ett fullbordat faktum, som ingen kunde ändra på.

Utrikesministern trodde, att allt skulle leda till ett för landet och folket gott resultat. Det må i detta sammanhang få sägas ut, att den svenska riksdagsgruppens övervägande flertal aldrig kunnat nöja sig med de ministeriella försöken att smussla med sanningen om tyskarnas ankomst till landet». Jag slutade detta avsnitt i mina anteckningar med ett profetiskt utrop: »Så mycket kan man säga beträffande denna fråga, att sanningen är på frammarsch!»

Min gode vän, professor Väinö Voionmaa, delgav mig sin syn på hur det kom sig att tyskarna till synes överraskande kunnat landstiga i Vasa och företa militära transiteringar genom vårt land mot finsk-ryska gränsen i norr. Det var så att mer eller mindre officiella underhandlingar mellan Finland och Sverige hade på­gått en tid, och vissa resultat av dessa hade börjat skönjas. Man diskuterade olika förslag till ett intimare samgående mellan de båda länderna. Ett förslag gick ut på att ett försvarsförbund mel­lan Finland och Sverige skulle bildas. Ett annat, mer omfattande, var förslaget om en svensk-finsk union. En mer än 600-årig ge­menskap kunde anses som en god och historiskt reell grund att bygga en union på.

De tyska trupperna hade den 9 april besatt såväl Danmark som Norge, och nu fruktade man för liknande planer från tysk sida för de återstående nordiska länderna. På olika sätt hade man pejlat opinionen hos oss för att utröna hur vårt folk skulle ställa sig till en eventuell union mellan Finland och Sverige och kommit till det resultatet, att flertalet under rådande förhållanden skulle god­taga en sådan. Tanner var själv inne på denna linje och försäk­rade att det parti han företrädde var för en union med vårt västra grannland. Märkligt nog hade ryssarna fått nys om försvarsför­bunds- och unionsdiskussionerna och ställt sig kritiskt avvaktande till planerna. Min sagesman berättade, att när diskussionerna om ett svenskt-finskt försvarsförbund börjat antaga konkreta former hade Finlands utrikesminister Witting blivit aktiv, men hans ak­tivitet hade ett helt annat mål. Wittings politiska intuition sade honom, att om Sverige och Finland samordnade sina säkerhets­intressen var det slut med Finlands tyska orientering, som låg honom så varmt om hjärtat. Det föll sig så lämpligt för vår utrikespolitiska ledning, att opinionen hos oss just då undergick »en lavinartad förvandling» till följd av tyskarnas framgångar på de olika fronterna på kontinenten. Efter vinterkriget var tyskarna illa omtyckta, för att använda ett milt uttryck. Men nu hade en mål­medveten propaganda byggts upp kring myten om Tyskland som det land som skulle förvandla vårt nederlag till seger.

Min interlokutör påstod, att Witting inför möjligheten av ett intimt samgående mellan Sverige och Finland satt sig i förbindel­se med nyvaknade tysksympatiserande kretsar för att få unions­planerna torpederade. Det säkraste motdraget vore att få tyskarna att göra en aktiv insats, som hos det finska folket kunde skapa en känsla av att ha fått en stark bundsförvant i händelse av ett nytt krigsutbrott. Vid denna tidpunkt uppehöll sig höga finska militärer i Tyskland. Där hade en militär minneshögtid ägt rum och till den hade även en grupp framträdande finska officerare infunnit sig. Efter festligheternas slut reste de flesta hem till Finland, men några blev kvar i Tyskland. Vid samma tid uppehöll sig två ut­sända officerare i Berlin. De skulle på uppdrag av försvarsminis­ter Walden försöka utröna tyskarnas syn på det spända militär­politiska läget. Ryssarna hade ju tilltvingat sig transitorätt för sina trupper till Hangö. Nu ansåg vår utrikespolitiska ledning att ett liknande arrangemang borde fås till stånd för de tyska truppernas transitotrafik till Nordfinland. Det rådde ju ett vänskapsavtal mellan Sovjet och Tyskland, varför det logiskt sett inte borde vål­la några förvecklingar mellan vårt land och någondera av fördragsparten om båda fick samma slags transitorättigheter. Det var med dessa transitoplaner och andra initiativ, som alla gick ut på att binda Finland vid Tyskland, som minister Witting lyckades torpedera tanken på ett intimt försvarspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland.

Min sagesman nämnde för mig ett par namn på höga militärer och politiker, som aktivt bidragit till den olyckliga utgången av unionsplanerna och vårt ännu olyckligare sammankopplande med Nazityskland, men då jag inte är någon historiker bryr jag mig inte om att nämna några namn. Dessa syndabockar tjänade endast som redskap för utformningen och tillämpningen av en ödesdiger utrikespolitik, i en tid då Finland hade behövt en klok och framsynt utrikespolitisk ledning. Det var en olycka att Witting inne­hade utrikesministerportföljen under en av de mest kritiska perio­derna i Finlands historia. Detta omdöme skulle senare under de följande krigsåren flerfaldigt bekräftas.

Under de tunga månaderna efter vinterkriget kunde vi riksdags­män märka att president Kallios hälsa och krafter höll på att try­ta. Det hårda kriget och de tunga fredsvillkoren blev den blide och känslige statsmannen övermäktiga. Kyösti Kallio var en man som helt identifierade sig med sitt land och sitt folk. Då landet blev stympat och folket fick otaliga blödande sår, kände han av det i hela sin varelse. Kallio blev på grund av ohälsa och nedsatta krafter tvungen att avsäga sig sitt höga kall. Den 19 december 1940 skulle expresidenten resa till sitt hem i Nivala för att vila från sin tunga och ansvarsfulla statsmanna- och medborgargärning. Att det var en älskad och högt aktad landsfader som lämna­de huvudstaden vittnade de väldiga människomassor om som fyll­de gatorna, Järnvägstorget och hela stationsområdet. Alla ville för sista gången betyga honom sin vördnad och uppskattning. Till to­nerna av Björneborgarnas marsch tågade expresidenten och fält­marskalk Mannerheim sida vid sida mellan raderna av flammande facklor burna av huvudstadens ungdom. Med tårade ögon såg den trötte statsmannen på de skaror som nu hyllade honom för sista gången.

Jag stod i närheten av den järnvägsvagn som skulle föra bon­dehövdingen hem. Trött och blek gick han fram till sin vagn stödd av fältmarskalk Mannerheim. De båda höga statsmännen, som tillsammans burit de största bördorna under kriget, steg in i vag­nen, och massorna väntade att med leverop få hylla den hemresan­de landsfadern. Men det blev inga leverop. Presidentens hjärta ha­de brustit och han dog i sin fältmarskalks armar. Detta var om något en dramatisk avslutning på ett sällsynt helgjutet och vär­digt människoliv. Jag gick hem till mitt rum djupt gripen och tacksam över att jag fått vara med om att säga ett tack och farväl åt den man som tagit sitt höga ämbete ur Guds hand — i bön på knä i talmansrummet — då han år 1937 valdes till Finlands presi­dent.

Samma dag expresident Kallio utandades sin sista suck hade nå­gon timme tidigare Risto Ryti valts till president. Ryti hade över­tagit posten som statsminister då Sovjet den 29 november 1939 brutit de diplomatiska förbindelserna med Finland. Det var även Ryti som lyckats åstadkomma ett slut på vinterkriget genom att resolut tillsammans med minister Paasikivi, generalmajor Walden och utrikesutskottets ordförande professor Voionmaa resa till Moskva via Stockholm och Riga. Denna resa åsamkade Ryti stark kritik i IKL-kretsarna. Utrikesminister Tanner var inte med ty, sade han : »Jag är inte i goda böcker där borta». Detta förstår man så väl. Han var ju med då Paasikivi underhandlade med ryssarna före vinterkriget, och Tanners sätt att umgås med Sovjet-diplo­materna hade nog inte varit ägnat att införa honom i »goda böc­ker» hos dem.

Det hade alltså fallit på Rytis lott att som statsminister skriva under vår första Moskva-fred. Och nu var han med överväldigande röstmajoritet — 298 röster av 300 — vald att efterträda Kallio som Finlands president. Det förekom, som jag mycket väl minns, alle­handa kannstöperier om huru ryssarna och tyskarna komme att ställa sig till eventuella presidentkandidater. Molotov läste upp för Finlands sändebud i Moskva en skrivelse, i vilken han nämnde att Sovjet inte tänkte blanda sig i presidentvalet, men om någon sådan som Tanner, Kivimäki, Mannerheim eller Svinhufvud ble­ve vald till president i Finland, skulle Sovjet draga den slutsatsen att Finland inte ville ha fred med ryssarna. Hos tyskarna var Svin­hufvud favoritkandidaten, men det var inte någon offentlig hem­lighet då. Först långt efteråt har det tyska sändebudet Blücher an­tytt detta i sina memoarer. Under sådana förhållanden var enighe­ten kring Rytis val förståelig.

President Ryti var en i politiken och statsfinanserna väl inkom­men man. Men hans personliga läggning var sådan att han näp­peligen kunde bli någon populär landsfader. Han var mycket in­telligent och uppträdde alltid belevat och en smula högtidligt. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin skulle ha sett Ryti sitta tillsammans med riksdagsmännen eller andra politiker vid en kopp kaffe i riksdagskaféet; med detta har jag inte velat framföra någon kritik mot Ryti, utan blott konstatera att man knappast kan beteckna honom som en folklig politiker och statsman. Han var en typisk finansman och utpräglad individualist. Därför blev Ryti aldrig en populär politiker och folkledare. Ja, det torde ha varit rätt få som kände honom närmare. Även som president hade Ris­to Ryti egenheten att omge sig med fullkomlig sekretess. Jag tror att han hade fått bättre vägledning om han lyssnat till erfarna riks­dagsmän i stället för politiska outsiders och mystiska rådgivare med fjärrskådarblick. En sådan fanns och stod gärna till tjänst med sina gåvor. Det hade varit honom och landet till nytta om han konsekvent hade följt sin ungdoms liberala stjärna. Nu blev det så, att Ryti efter hand allt mer kom att framstå som en svag före­trädare för den liberalism hans parti velat hävda. Han blev en alltför medgörlig bundsförvant till den »ledare», vars ideologi var fullständigt främmande för all politisk liberalism. Men Ryti var »därtill nödd och tvungen», ty vi hade krig — därför kan man förstå, även om man inte kan godkänna det, att en liberal politi­ker fogade sig efter en krigsgalen diktators vilja.

Som känt resulterade den tyska uppmarschen mot Ryssland över Finlands, Polens, Ungerns, Bulgariens och Rumäniens m.fl. sta­ters territorier i att Tyskland den 22 juni 1941 förklarade Sovjet­unionen krig. Nu råkade Finland på nytt i farozonen. Ty i samma stund Hitler förklarade, att Tyskland befann sig i krig med Sovjetunionen, förkunnade han att »de finska soldaterna tåga sida vid sida med de tyska, under sin ledare Mannerheim, mot ryssarna!»

Jag minns hur bestörta vi blev i vår grupp då Hitlers ord om tyskarnas och finnarnas vapenbrödraskap och Mannerheims andel i »sida vid sida-marschen» nådde oss. Det föreföll oss ofattbart att Mannerheim skulle åtaga sig ett uppdrag som gjorde honom till Hitlers vapenbroder. Då riksdagen den 25 juni 1941 äntligen vid ett hemligt plenum genom statsminister Rangell fick regeringens »meddelande» om läget ställdes den inför ett fullbordat faktum.

Det var ett par intressanta uttalanden statsministern gjorde för att rättfärdiga regeringens utrikespolitik, som resulterat i att det åter rådde krigstillstånd i landet. Statsministern räknade först upp en mängd svårigheter som regeringen haft på grund av ryssarnas trakasserier efter vinterkriget. Rangell omnämnde, att vår östra granne även blandat sig i våra inre angelägenheter, bl.a. i sam­band med presidentvalet. Enligt herr Rangell hade regeringen un­der de kritiska underhandlingarna om Petsamo-nickeln erhållit ett visst stöd från tyskt håll, ett stöd som England inte kunnat ge, fastän Petsamo-nickeln var i hög grad ett engelskt intresse. Stats­ministern drog den slutsatsen av de ryska trakasserierna, att det inte var Rådsunionens avsikt att lämna Finland i ett bestående fredstillstånd. Ett bevis för detta fann han i det ryska motståndet mot planerna på ett försvarsförbund mellan Finland och övriga nordiska stater. Statsministern nämnde även den jämvikt som åstadkommits i transitofrågan genom att tyskarna fått transitorätt i norr som motvikt till ryssarnas transitorätt i söder, till Hangö! Statsminister Rangell delgav riksdagen att Hitler hade meddelat regeringen, att »Molotov den 13 och 14 november 1940 krävt att få göra upp sina mellanhavanden med Finland och likvidera det­ta land». Regeringen hade alltså före krigsutbrottet haft vetskap om dessa Sovjets planer och vidtagit nödiga åtgärder. Till dem hörde utvecklingen av ett gott förhållande till Tyskland, utan att man gjort något nummer av det! Sedan fick riksdagen veta, att Finland inför den hotfulla situationen haft kontakt även med and­ra länder. Sverige hade till en början uttryckt sitt missnöje över att det inte varit informerat om utvecklingen, men senare hade man från svenskt officiellt håll inte förnekat kännedomen om vårt problem. Statsministern medgav att regeringen gjort sonderingar hos Tyskland för att få klarhet i om Finland kunde påräkna hjälp och stöd av tyskarna, ifall ryssarna skulle börja med repressalier för att det tillåtit två tyska divisioner att intaga ställningar på finskt territorium. Nu menade Rangell, att den tyske rikskans­lern Hitlers uttalanden den 22 juni 1941 var svaret på regeringens sonderingar om tyskt stöd. Det framgick tydligt av Rangells tal, att vår regering hyste obetingad tro på Hitlers löften och planer. Den militära samordningen mellan vår militära ledning och led­ningen för den tyska krigsmakten var perfekt och i god tid avtalad. Därför kunde Rangell omvittna, att Hitlers dagorder av den 22 juni var ett uttryck för att det utlovade tyska stödet åt Finland börjat fungera.

Regeringen emotsåg, att riksdagen skulle godkänna »medde­landet» och övergå till dagordningen.

En diskussion följde. Tanner höll ett kort tal, där han gick åt Sovjet och förklarade att den socialdemokratiska gruppen godkän­de »enkel övergång till dagordningen». Agraren Niukkanen var glad åt att regeringen åstadkommit ett gott förhållande till Tysk­land samt att den satt i gång med inkallelserna. Ingenting får försummas för att »Finlands gränser skall placeras, där de är av his­torien bestämda och där vår framtida trygghet förutsätter att de skall vara». Här hade vi agrarernas ståndpunkt, ty Niukkanen ta­lade å agrargruppens vägnar för förtroende åt regeringen. Finska folkpartiets talare, riksdagsman Heiniö, röstade för enkel över­gång till dagordningen och talade varmt för Karelen. Han ma­nade till mod och uthållighet i kampen, »ty rätten skall segra». Salmiala, IKL, höll ett långt tal, i vilket han repeterade de var­ningar och förutsägelser hans parti och grupp ihärdigt förkunnat i ett tiotal år — men utan resultat. Sedan övergick han till skarpa angrepp mot ministrarna Gripenberg och Procopé för att de i ut­landet sagt att Finland ville stå utanför det krig som pågick.

I och med detta plenum, vid vilket regeringen fick riksdagens enhälliga godkännande, var kriget officiellt inlett och sanktione­rat av riksdagen. Men ännu återstod många obesvarade frågor och olösta problem, t.ex: vilket är regeringens verkliga krigsmål samt vad förpliktar Finlands vapenbroderskap med Hitler och hans ar­méer oss till? Så frågade sig mången.

 
Ur boken "Frihet är det bästa ting" - Söderströms - 1967