Svenskfolket utom språkgränserna |
Skrivet av Karl Forsman | |||
2007-04-18 22:51 | |||
Svenskfolket utom språkgränserna Karl Forsman
De svenskar, vilka i våra dagar leva och verka utanför språkgränserna i mer eller mindre nationell enslighet, bilda en grupp för sig med i stort sett enahanda existensvillkor. Regeln är att dessa svenskar sprängt språkgränserna, de ha flyttat ut i en ny omgivning, som ofta skiljer sig ganska avsevärt från förhållandena i den svenska hembygden. Flyttningen har ett visst tycke av kolonisation och emigration, även därför att inlandssvensken, särsvensken, fjärrsvensken vad man vill kalla honom ofta spelar rollen av ekonomisk företagare, ledare eller organisatör. Svenskarnas insats vid det industriella och merkantila nyskapandet i landet är som känt mycket betydelsefull. Från regeln, att svenskarna bortom språkgränserna äro utvandrare, givas dock en del undantag. Fordomdags hade kuststräckan mellan Syd-Österbotten och Åbo svensk befolkning, vars förgreningar sträckte sig långt in i landet, huvudsakligast längs Kumo älvdal. Enligt vad professor Väinö Voionmaa uppger, fanns det ännu på 1600-talet svenska bönder i Tavastland. Under århundradenas lopp har den svenska allmogen i norra delen av Åbo och Björneborgs län dels förfinskats, dels utvandrat. Ännu vid mitten av 1800-talet hade kustområdet närmast svenska Österbotten, nämligen Vittisbof järd och Sastmola, en stor svensktalande allmoge. Numera återstår blott ett hundratal svenskar i Kasaböle by i Sastmola. Här upprätthålles en svensk folkskola. I östligaste delen av landskapet Nyland, vilken omfattar socknarna Kymmene, Veckelax och Vederlax, utplånades svenskheten nästan fullständigt redan på 1500-talet genom ryska härjningståg. Sedan dess sammanfaller språkgränsen med Pyttis sockenrå. Då svenskarna i Pyttis närmare 200 år hört under Viborgs län, till vilket östligaste Nyland anslöts efter freden i Åbo 1743, böra de dock omnämnas i detta sammanhang. Någon avsvenskning att tala om har icke förekommit i Pyttis, men väl äro finnarna där nuförtiden i flertal på grund av stark inflyttning. Svenskarna, omkring 1,500 till antalet, hävda sig väl i egenskap av jordägare och tack vare mycket intima kulturförbindelser med svenskfolket i Lovisa-trakten. I socknen verka fyra svenska folkskolor och tre kulturföreningar. I kommunalt och kyrkligt hänseende är Pyttis tvåspråkigt. På dessa tvenne undantag när består svenskfolket utom språkgränserna av personer, som flyttat ut från svenskbygderna. Till övervägande del är utflyttningen en modern företeelse, om ock flerstädes i finska trakter rester kvarleva av en äldre svenskhet, som härleder sig från väsentligen andra orsaker än i modern tid. Under århundraden ha svenska ämbetsmän, präster och övriga ståndspersoner omhänderhaft den civila, militära och kyrkliga förvaltningen bland finnarna. Tack vare ämbetsmännen bibehölls svenskt språk och svensk kultur överallt i inlandet, och särskilt i residensstäderna, såsom Kuopio, S:t Michel och Tavastehus, var den svensktalande befolkningen relativt talrik. Svenska tidningar och skolor upprätthöllos. Handel och industri, varom mera nedan, bidrogo i sin mån kraftigt till att stärka inlandets svenskhet redan i äldre tider, men att svenskarna lämnat just nyssnämnda städer, där deras antal i början av detta sekel var ganska stort, beror säkerligen i främsta rummet på att den statliga och kommunala förvaltningen blev förfinskad. S:t Michels svenska samskola upphörde 1908, Kuopio svenska samskola 1913 och Tavastehus svenska samskola 1929. Numera bor endast något hundratal svenskar i var och en av dessa städer. En särställning intar staden Fredrikshamn. Tack vare. Finska kadettkåren och livlig handel blomstrade svenskheten här ända till sekelskiftet. Fredrikshamns Tidning utkom till år 1910. Den svenska fruntimmersskolan upphörde 1904, något år efter kadettskolan. I våra dagar finnas på orten omkring 100 svenskar. Mycket djupa rötter har svenskheten i städerna Uleåborg och Viborg, vilka såväl i egenskap av huvudorter i respektive län som livliga sjö- och handelsstäder sedan århundraden dragit talrika svenskar till sig. Under senaste sekel voro det högre borgerskapet och ståndspersonsklassen till övervägande del svenska på nämnda orter. I Viborg besatte svenskarna ännu strax före världskriget 20 platser i kommunal- fullmäktige. Även i Uleåborg satte svenskheten en stark prägel på stadens liv. Samma var fallet i de övriga städerna utanför språkgränserna, som ännu i denna dag uppvisa en livskraftig svenskhet, nämligen Tammerfors, Björneborg och Kotka. Numera är svenskfolket utanför språkgränserna praktiskt taget utan politisk betydelse på grund av valkretsindelningen. Inlandssvenskarnas inflytande på det kommunala livet är ävenledes, med undantag för Pyttis, minimalt. Sakförhållandet beror dels på den kommunala valreformen av år 1917, vilken gynnade majoriteten, dels på den starka finska inflyttningen till de viktigaste städerna under senaste halvsekel. Fjärrsvenskarna ha blivit minoriteter, vilkas existens i främsta rummet bygger på näringslivet. I den mån svenskar nuförtiden bryta språkgränserna, sker detta i regel för att anknyta sig till något industriellt eller kommersiellt företag. Detta är numera karakteristiskt för den svenska flyttningen till finska trakter. Det bör dock nämnas, att även andra orsaker till utflyttning finnas, ehuru av tämligen ringa betydelse. De säregna befordringsförhållandena vid järnvägarna, posten och tullen samt inom militären ha bidragit till att sprida svenskar ut över hela landet. Utövare av fria yrken såsom läkare apotekare, jurister och olika affärsidkare med svenskt modersmål påträffas ofta utanför språkgränserna, i synnerhet på finska orter med större svenska minoriteter. I hamnstäderna giva speditions- och befraktningsverksamheten utkomst åt många svenskar. Stundom händer det att enstaka svenskar flytta ut för att förvalta eller självständigt idka jordbruk i finska bygder. Företeelsen torde dock vara sällsynt, men sedan äldre tider ligger ett antal gods utanför språkgränserna i svenska händer. Enligt officiella uppgifter finnes det svenskar i alla landets län. Troligt är att även de flesta socknar, köpingar och städer hysa åtminstone några svenskspråkiga personer. Regeln är dock att svenskfolket utom språkgränserna bosatt sig inom några bestämda områden, vilka lätt kunna lokaliseras med tillhjälp av ekonomiska förhållanden: den svenska utflyttningen har följt industrialiseringen vid de stora älvdalarna och trafiklederna. Saima kanals öppnande 1856 stärkte svenskhetens ställning i Viborgstrakten och östra Finland över huvud. Ett flertal industriella inrättningar, vid vilka svenskar fortfarande äro sysselsatta, grundades inom det vidsträckta Saima-området. Bruksorter med större svensk bosättning äro i synnerhet Lauritsala och Varkaus. Industrialiseringen av Vuoksendalen, vilken är en helt modern företeelse, har dragit talrika svenskar även dit. Kymmene älvdal var till ingången av 1870-talet ett i merkantilt avseende jungfruligt land, men härefter begynte en storstilad industrialisering av området, till stor del tack vare svensk företagsamhet. I förstone koncentrerades den industriella verksamheten1 samt nybebyggelsen kring mynningen av älvens östligaste utlopp, där Kotka, Karhula m.fl. brukssamhällen uppstodo. Tack vare sina utmärkta hamnar har Kotka blivit huvudort för hela älvdalen, och här bo de flesta svenskarna i området. Även Kymmene bruk och övriga anläggningar i dalens norra ända ha en betydande svensk bosättning. Näst Kotka har dock Karhula bruk och närliggande industrisamhällen de flesta svenskarna i den finska delen av Kymmenedalen. Kumosystemet har närmast tack vare städerna Tammerfors och Björneborg äldre svenska traditioner än Kymmenedalen. Men den svenska massinflyttningen till området är dock en följd av industrialiseringen, vilken varit synnerligen betydelsefull. Svenskheten är starkast rotfäst i de två ovannämnda städerna, vartill kommer ett flertal bruksorter i Satakunda och Tavastland med smärre svenska språköar. Längst i norr har svenskheten i mindre grad berörts av den moderna ekonomiska expansionen. Den svenska befolkningen i Uleåborg synes vara på retur, i varje fall är inflyttningen obetydlig, men den nya industrialiseringen av Kemi och Torneå älvar har dragit till sig ett mindre antal svenskar. Den svenska bosättningens utbredning utanför språkgränserna är härmed i stora drag angiven. Ett par, till omfånget obetydliga, men säregna utflyttningar av svensk allmoge skall närmare behandlas i ett annat sammanhang. Om den ifrågavarande svenska befolkningsgruppens antal lämnar statistiken några summariska uppgifter. Enligt Statistisk årsbok för Finland fördelar sig den svensktalande befolkningen utom språkgränser per län och årtionde sålunda: Tavastehus län 3418 4536 4356 3318 2812 Viborgs län 8574 8821 7872 7294 7550 S:t. Michels län 1668 1016 670 400 378 Kuopio län 1352 861 664 580 325 Uleåborgslän 2172 2033 1629 1345 895 Summa 17184 17267 15191 11937 11960 I dessa förteckningar äro icke svenskarna i nordliga delen av Åbo och Björneborgs län upptagna. Svenskarna i denna finska landsända uppgå till ett tusental personer, varför slutsumman förbättras över lag i motsvarande grad och rör sig år 1930 om c:a 13,000. I övrigt bekräftar statistiken det som ovan framhållits. Att svenskheten utom språkgränserna, vilken var starkast vid tiden för sekelskiftet, numerärt sett gick tillbaka strax före och efter världskriget, står tvivelsutan i samband med den tilltagande förfinskningen av statlig och kommunal förvaltning. En företeelse, som endast ytligt kan bedömas, är återinflyttningen till svenskbygderna under de senaste tre å fyra årtiondena. De ganska snabbt krympande talen för de avlägsnare länens vidkommande tyda i varje fall på en flyttningsrörelse, helst den svenska denationaliseringen, i den mån den förekommit, visat sig vara en mycket långsam process. Att återinflyttning förekommit, har också intygats av olika f.d. inlandssvenskar. Slutsumman för 1930 visar i jämförelse med 1920 års tal en svag stegring, vilken härleder sig från ökningen i Viborgs län. Svenskhetens frammarsch i denna landsdel förklaras av den ekonomiska expansion, som inträffat i länet efter världskriget. Den anförda befolkningsstatistiken är numera något föråldrad, och nya uppgifter stå till buds först efter 1940 års folkräkning. Det kan antagas, att vissa förskjutningar inträffat under innevarande årtionde, sålunda att den svenska befolkningens antal minskats i de avlägsnare länen. Däremot är det troligt, att antalet i industriellt betydelsefulla trakter, i synnerhet i Vuoksen- och Kymmenedalen, ökats. Det ligger i sakens natur, att de svenskar, som bryta språkgränserna, till övervägande del äro kvalificerat folk. Vare sig de vinna anställning vid industriella och merkantila företag eller självständigt utöva olika fria yrken, förutsätter deras verksamhet i regeln tidigare praktisk eller teoretisk utbildning. I våra dagar förmedlas också utflyttningen i stor utsträckning av merkantila och tekniska läroanstalter. Redan härav kan slutas, att fjärrsvenskarna i egenskap av kontorspersonal och tekniska ledare vanligen tillhöra medelklassen. Samma sak kan utläsas även därav, att de svenska lärdomsskolorna utanför språkgränserna ha tre till fyra gånger så stort elevantal som folkskolorna på respektive skolorter. De svenska arbetarna här äro oftast fackutbildade. Pauperism inom denna befolkningsgrupp är en undantagsföreteelse. Det synes vara sällsynt, att de utflyttade svenskarna bli bofasta utan förspråkgränserna under flere släktled. Regeln torde vara, att utflyttningen sker vid ganska unga år, men det beror på tillfälligheter, huru långvarig vistelsen blir. Det kan lika väl hända, att den utflyttade återvänder till svenskbygden efter en kortare tidrymd som att han stannar på sin nya hemort för livstiden. Ofta inträffar det, att f järrsvenskar på ålderdomen slå sig ned inom det svenska språkområdet, vanligen då i huvudstaden eller dess närmaste omgivningar. Den svenska ungdom, som är född och uppvuxen i finska trakter, förlorar lätt kontakten med födelseorten. Efter avslutad skolgång fortsattes vanligen utbildningen i en eller annan form på nya orter, och härmed skapas betingelser för omplantering i annan miljö. Förbindelserna med hemtrakten göra det givetvis lättare för denna ungdom att finna sin utkomst här, men chansen utnyttjas sällan. Detta bidrar i sin mån till att befordra förnyelsen av svenskfolket utanför språkgränserna. Ur nationell synpunkt är denna förnyelse mycket betydelsefull. Bland svenskar, som under flere släktled bott i finsk miljö, uppstår lätt en känsla av svaghet och ensamhet, ifall icke svenskhetsmedvetandet avtrubbas och försvinner. En viss kulturpessimism har stundom, särskilt i början av 1920-talet, gjort sig gällande bland en del fj ärr svenskar, stämningar, som fått litterärt uttryck i viborgaren Guido Simbergs skrift Tranans skri. Dylika svaghetskänslor motverkas emellertid av den nya svenskhet, som ständigt sipprar ut över språkgränserna. De utflyttade bevara friska intryck av sin hembygds svenskhet, och de äro inställda på att värna sitt modersmål för sig själva och sina efterkommande. Utanför språkgränserna försiggår också en tyst men seg kamp för det svenska språket och den svenska kulturen. I främsta rummet koncentrerar sig denna kamp kring upprätthållandet av svenska skolor. Fullständiga högre svenska läroverk (samskolor) finnas i Viborg, Kotka, Tammerfors, Björneborg och Uleåborg. De två sistnämnda städernas läroverk upprätthållas helt på privat väg, de tre övriga åtnjuta tack vare sin relativt stora elevnumerär statsunderstöd. Vid samtliga dessa skolor äro internat anknutna, vilka hysa elever från närliggande bruksorter. Dessutom ha i ett flertal brukssamhällen i östra Finland på enskilt initiativ upprättats skolor för den grundläggande undervisningen. Sålunda verka för närvarande (1939): på Kymmene bruk en svensk treklassig förberedande skola och en femklassig mellanskola, i Varkaus en två-klassig förskola och en sexklassig mellanskola, i Kexholm en barnträdgård och en fyrklassig skola, i Imatra en barnträdgård, en småskola med två fortsättningsklasser, i Karhula en treklassig småskola samt i Lauritsala köping en mellanskola. Svenska folkskolor finnas i ovannämnda städer, förutom i Björneborg, där alla svenska barn besöka samskolan och dess förskola, samt i Nystad och stationssamhällena Hyvinge i Nyland och Östermyra i Österbotten. För bevarandet av svenskheten utanför språkgränserna ha även de lokala tidningarna en viktig uppgift, vilken för närvarande omhänderhaves av Wiborgs Nyheter (sedan 1899), Kotka Nyheter (sedan 1897), Tammerfors Aftonblad (sedan 1882) och Björneborgs Tidning (sedan 1872). Ett flertal svenska föreningar för tillvaratagande av olika kulturella och ideella strävanden upprätthållas utanför språkgränserna, i synnerhet i de här berörda städerna. Sång-, teater-, scout-, ungdoms-, sport- med flere dylika sammanslutningar ha verkat med växlande framgång beroende på intresse och ledning. Svenska klubbar med egna lokaliteter och bibliotek finnas i Uleåborg, Björneborg, Tammerfors och Wiborg. I de två sistnämnda städerna upprätthålla svenskarna egna församlingar. Lokalavdelningar under Svenska folkpartiet finnas på ett tiotal orter utanför språkgränserna. Till följd av de långa avstånden äro förbindelserna mellan inlandssvenskarna över lag ganska svaga. Föreningar med större verksamhetsområde existera dock såsom Svensk samling i Satakunda och Tavastland samt Kymmenedalens kontorsmanna- förening. Svenskarna på bruksorter i samma landsända upprätthålla ofta oorganiserade förbindelser. I början av 1920-talet gjordes några försök att samla inlandssvenskarna till gemensamma ting, som även höllos vid ett par tillfällen. Tanken att göra sådana ting till en fast institution kunde dock ej förverkligas den gången. Såsom tidigare antyddes, är det en undantagsföreteelse, att språkgränserna i modern tid brutits av svensk allmoge, något som ofta inträffade under 1700-talet och förra hälften av 1800-talet, då svenska nybyggare utvidgade det svenska språkområdet, särskilt i gränstrakterna. Under de senaste 70 åren har det endast hänt vid tvenne tillfällen att svenska jordbrukare i större utsträckning lämnat hembygden för att slå sig ned i avlägsna finska trakter. De stora nödåren på 1860-talet förorsakade en utflyttning, främst från Kronoby, Terjärv och Nedervetil socknar i Österbotten till Kronoborgs socken i Karelen. År 1867 bröto tre familjer upp och hamnade av en tillfällighet i nämnda socken, där de fingo tillstånd att bryta mark i en ödebygd, vilken de själva numera kalla Sorjos. Deras exempel följdes under de två följande decennierna av ett tiotal andra familjer från de nämnda svenskbygderna. År 1880 uppgick befolkningen i detta nybyggarsamhälle till 103 personer och 1890, då flyttningsrörelsen hade avstannat, till 213 personer. Under de följande årtiondena minskades antalet, delvis till följd av uppblandning med den finska befolkningen, men i främsta rummet på grund av inflyttning till städer (Helsingfors och Viborg) samt emigration till utlandet. För närvarande äro Sorjos-svenskarna omkring 100 till antalet. 1890 grundade de en egen svensk folkskola, vilken fortfarande är verksam. Den har i medeltal per år besökts av ett 20-tal svenska barn. Den svenska folkskolan i Sorjos upprätthålles av ortsborna med bistånd av det övriga svenskfolket. Under loppet av år 1937 bildades en annan svensk jordbrukarkoloni i Lumijoki, söder om Uleåborg. Ett tjugotal bönder från Vasa-trakten inköpte här jord i en ödemark, vilken efter hand uppodlades. Detta säregna kolonisationsförsök ser ut att lyckas. Skolfrågan är ordnad sålunda, att barnen besöka svenska folkskolan eller samskolan i Uleåborg.
Ur Den svenska folkstammen i Finland Nordiska Förlagsaktiebolaget - 1940
|
|||
Senast uppdaterad 2007-04-18 22:56 |