Finland åter i krig |
Skrivet av Albin Wickman | |||
2007-04-13 19:10 | |||
FINLAND ÅTER I KRIG Av Albin Wickman Så var då Finland åter invecklat i ett blodigt krig på liv och död. Historien skall väl i sinom tid utvisa, huruvida vår politiska ledning handlat klokt. Jag minns väl, att vår store statsman J. K. Paasikivi vid ett tillfälle sade, att det var ett ödesdigert fel av vår regering att inte genast vid krigsutbrottet mellan Sovjetunionen och Tyskland högtidligt förklara sin absoluta neutralitet. Men såsom våra relationer till Hitlers Tyskland under mellankrigstiden utvecklats, var det väl en övermäktig uppgift för en svag regering att lösgöra landet ur diktatorns järngrepp. Jag har i färskt minne hur jag väntade en neutralitetsförklaring från vår regering den 21 juni 1941, men den kom aldrig nu vet vi varför. När riksdagsmännen reste hem till midsommaren hade kriget de facto brutit ut. Vi mötte massor av militärtåg på väg till fronterna. Det rådde en nästan uppsluppen stämning bland soldaterna, ty nu var Finland inte ensamt i sin kamp mot jätteriket i öster. Tysklands krigsvält drog fram över hela Europa, på ett par veckor krossande allt motstånd i varje land dit dess trupper dirigerades. Så skulle det även gå med fälttåget österut. »Till höbärgningen kommer vi hem», var den optimistiska avskedshälsning de som blev hemma fick av de inkallade. Men ännu större och mer sprudlande var glädjen i vissa »fosterländska» riksdags- och andra politiska kretsar. Nu skulle vinterkrigets nederlag förbytas i seger och en bestående nyordning vid vår östra gräns skapas som garanterade trygghet för framtiden. Jag minns ett samtal under tågresan hem. I sällskapet fanns flera medlemmar av agrarpartiet, dessutom riksdagsmannen K. J. Venman från Närpes och jag. Jag har sällan hört så optimistiska diskussionsinlägg som de borgerliga finska riksdagsmännens i vår privata debatt på tåget. Det fanns inte en tillstymmelse av tvekan eller ovisshet om hur och ungefär när kriget skulle sluta. Att Tyskland skulle segra var absolut säkert, att tvivla på den saken var nästan detsamma som landsförräderi eller åtminstone obotlig dumhet. Vi båda svenska riksdagsmän, den ene socialdemokrat och den andre jag folkpartist, var lika övertygade om att Finlands engagemang i Hitlers erövringskrig komme att sluta med katastrof för såväl Finland som dess mäktiga bundsförvant. För våra finska kolleger var dylika påståenden ofattbara. Hur kunde man hysa sådana åsikter, var vi inte fosterländska, önskade vi inte en seger för de våra? Visst önskade vi att kriget skulle sluta så fort som möjligt och att landets historiska gränser skulle återställas. Men vad betyder ens önskningar mot fakta. Vi erinrade våra kamrater om Napoleons marsch mot Moskva och om hur första världskriget slutade för Tysklands del. Vi visade på en karta, där Rysslands gränser talade sitt tydliga språk om möjligheterna att erövra detta väldiga världsvälde. Sedan nämnde vi om judehatet och Hitlers idéer om herrefolk och om Hitlers antiparlamentarism, som förr eller senare komme att föra hans diktaturvälde till undergång. Alla våra argument var förgäves då men senare, när de tyska arméerna led fruktansvärda nederlag vid Stalingrad och nödgades retirera från södra Ryssland mot norr, var det en av dessa riksdagsmän som på en hemresa sade till mig: »Det ser ut som om Wickman skulle få rätt». Efter midsommarlovet anlände riksdagen på nytt till huvudstaden till det plenum, som jag redan nämnt, nämligen det, då riksdagen genom att godkänna regeringens »meddelande» den 25 juni 1941 påtog sig ansvaret för kriget, dess fullföljande och konsekvenser. Det var ett fruktansvärt ansvar som riksdagen axlade. Det var därför logiskt, att det höjdes röster bland riksdagsmännen för bättre informationer och en klar målsättning för vår krigföring. Svenskarnas gruppordförande, professor Furuhjelm, sade bl.a.: »Svenska riksdagsgruppen anser sig böra framhålla, att riksdagen hittills icke hållits tillbörligen underrättad om de händelser alltsedan 1940, som statsministern nu bragt till riksdagens kännedom. Riksdagen har sålunda, utan att kunna följa med lägets utveckling, nu ställts inför ett fullbordat faktum. Svenska riksdagsgruppen har fäst sin uppmärksamhet vid, att av statsministerns meddelande icke framgår, vilka förpliktelser regeringen eventuellt iklätt sig med hänsyn till det aktuella skeendet och landets framtida ställning». Svenska riksdagsgruppen intog i många avseenden en särställning i riksdagen på den tiden. Av lätt förståeliga orsaker hade svenskarna inga aspirationer på områden utanför våra historiska gränser, och följaktligen förhöll vi oss kritiska mot alla uttryck för chauvinism och diktatursträvanden. Under hela den tid fortsättningskriget varade stod vår grupp mer eller mindre i opposition mot regeringen och då särskilt dess utrikesledning. Den 29 november 1941 redogjorde regeringen äntligen för situationen i landet och vid fronterna. Efter fem månaders krigföring hade alla de i Moskva-freden avträdda områdena återerövrats och därutöver områden långt in i Ryssland. Regeringen ansåg att ett skede i kriget hade avslutats, då vinterkrigets förlorade områden åter införlivats med Finland. Men denna återförening krävde ett beslut och ett godkännande av riksdagen. En lag skulle stadgas att det av Finland avträdda och återerövrade området numera tillhörde Finland. Regeringen hade överlåtit en proposition till nämnda lag, och i samband med propositionens överlämnande höll statsminister Rangell ett långt anförande, där han bl.a. berörde den ovärderliga hjälp tyskarna gett vårt folk och dess armé och yttrade att han dock ännu inte ansåg tiden mogen att redogöra för de krigsmål som vår armé kämpade för. Vid detta plenum avgav svenska riksdagsgruppen genom sin ordförande professor Furuhjelm en deklaration, i vilken det bl.a. sades: Regeringen har ansett ögonblicket inne att informera riksdagen om händelseutvecklingen och det aktuella politiska läget. Svenska riksdagsgruppen finner, att dess flerfaldigt uttalade önskningar i detta avseende uppfyllts, men fastslår att informationen hade bort äga rum långt tidigare. Riksdagen har ställts inför viktiga fullbordade fakta och har icke haft tillfälle att i behörig ordning göra sin uppfattning gällande--------- ----------Regeringen förklarar, att det i krigets nuvarande skede icke är möjligt att göra uttalanden om de politiska krigsmålen och förhållandenas gestaltning efter det fred slutits mellan stormakterna. Även om man erkänner riktigheten av denna uppfattning, finner man det dock önskligt och med landets intressen överensstämmande, att ett uttalande hade gjorts därom att Finland förblir troget sin proklamerade grundsats, att dess krig med Ryssland är en försvarskamp, men icke ett erövringskrig. Ej heller lär syftet att erhålla ett effektivt försvar berättiga till att beteckna annektering av landområden långt bortom vår östgräns som den enda möjligheten att ernå tillbörlig trygghet. Framförallt hade det varit önskligt och nödvändigt att regeringen lämnat åtminstone en antydan om att en begränsning av krigsoperationerna för Finlands vidkommande vore nära förestående. Vi måste hysa allvarliga betänkligheter beträffande vårt folks möjligheter att i längden bära de tunga offer, som krigets fortsättning långt utanför våra gränser kräver. Våra många, av kriget härflytande offer och svårigheter, giva upphov till påtagliga, växande bekymmer bland breda lager av vårt folk». Likaså uttalade gruppen sin anslutning till den grundlinje i fråga om utrikespolitiken som ingick i riksdagens deklaration av 1935 om Finlands anslutning till Norden och dess ställning till Sverige. Av detta framgår, att
svenska riksdagsgruppen i ett tidigt skede visat prov på framsynthet och insikt
om vad som hade varit bäst för vårt folk och vårt land. Genom sitt
avståndstagande från alla erövringar och antidemokratiska strävanden, har den
svenska befolkningen fritagit sig från allt ansvar för frukterna av de storfinska
strävandena. Ytterligare ett personligt minne från denna tid förtjänar att relateras. Samma dag som radion meddelade att våra trupper gått över vår östra gräns, mötte jag min vän pastor John Forsberg, som berättade om den begeistring denna nyhet väckt i vissa chauvinistiska officerskretsar, som han på grund av sin tjänstgöring haft beröring med. Efteråt har pastor Forsberg sagt mig, att det kändes befriande att se min sorgsna min och höra min reflexion som lydde: »Nu går det på tok med vårt land och dess krig. Vi borde inte ha överskridit vår östra gräns. Vi har gett Molotov vatten på hans kvarn, då han beskyllt Finland för att ha börjat anfallskriget i avsikt att erövra ryskt område, vilket vi ju förnekat. Nu har Finland fått skenet emot sig; vi har svårt att rättfärdiga våra krigsansträngningar efter detta. »Så ungefär var mitt omdöme om vårt gränsöverskridande. Min vän var glad över att det fanns sådana åsikter i Svenska riksdagsgruppen. Jag minns hur vi i vår grupp reagerade våldsamt inför minister Wittings raljerande utläggning om hur vår regering föreslagit, att den brittiska regeringen skulle kalla hem sin beskickning i Helsingfors, ty den hade egentligen ingenting här att göra. För jämviktens skull ämnade vår regering också hemkalla vår London-beskickning. Ministern skröt med att han lyckats få en så artig och finurlig stilisering på skrivelsen, att den omöjligt kunde få allvarligare konsekvenser for Finlands förhållande till Storbritannien. Jag kunde inte höra hans självgoda utläggning utan att få säga min oförgripliga mening om ministerns diplomatiska umgängeskonst och stilistiska färdighet. Jag slutade ungefär så: »Tror minister Witting att engelsmännen är sådana åsnor, att de inte begriper att Finland brutit de diplomatiska förbindelserna med England. Inom närmaste tid har vi att vänta Englands krigsförklaring». Detta blev även fallet, till Wittings förvåning! År 1941 gjordes hos oss många ödesdigra politiska misstag. Jag har redan nämnt ett, brytningen med England. Ett annat var att avvisa det amerikanska erbjudandet av den 18 augusti 1941 om hjälp åt Finland för att komma ut ur kriget. Tyskarnas inflytande hos utrikesminister Witting var så stort att många frågat, om denne alls förde någon egen utrikespolitik. Det var inte lätt för de riksdagsmän, som stod i opposition till regeringens utrikes- och krigspolitik att göra sin röst gällande. Redan i början av oktober 1941 angrep fyra medlemmar av vår riksdagsgrupp, Furuhjelm, Estlander, Frietsch och jag, regeringen för dess bristande kontakt med riksdagen. Professor Estlander påtalade den diplomati regeringen förde som förstörde våra relationer med andra stater, skador som var svåra att reparera. Regeringen har i sina åtgärder inte visat gehör för det som talaren tidigare framhållit: att Finland icke strävar efter erövringar. Det är riksdagen, som i sista hand har det avgörande ordet i fråga om utrikespolitiken. Estlander efterlyste ett fullständigt regeringsmeddelande om sakläget, om krigets utveckling och dess målsättning, ävensom vårt politiska mål för övrigt. Dr Frietsch anlade kritiska synpunkter på budgeten och slutade även han med att efterlysa riksdagens rätt att få reda på regeringens betydelsefullaste åtgärder. Riksdagsmännens lojalitet mot regeringen får icke sträcka sig så långt att den blir »frikopplad» från allt medansvar. Detta skulle leda till att demokratin och vårt folkstyre äventyras. Om någon tror att de svenska riksdagsmännens nitiska och oförfärade kamp mot regeringens hemlighetsmakeri och åsidosättande av riksdagen skulle ha skaffat gruppen uppskattning och tack för god vakthållning från hela vår svensktalande befolkning, skall jag korrigera denna uppfattning. Den 7 oktober 1941 publicerades ett upprop undertecknat av 189 svenskar, av vilka 41 var från svenska Österbotten. Då uppropet har historiskt värde, som ett dokument över hur en del aktningsvärda svenskar i detta land bedömde det politiska läget och hur man såg på den finlandssvenska befolkningens framtid, skall det återges här, utan att undertecknarnas namn publiceras, ty det är inte meningen att kompromettera någon som undertecknat dokumentet i god tro. Uppropet lyder så: FINLANDSSVENSKARNA OCH TYSKLAND »Då i utländsk press och radio förekommit missvisande uppgifter om opinioner och stämningar inom den svenska befolkningen i Finland, önska undertecknade, representanter för olika politiska meningsyttringar, yrken och landskap, göra följande uttalande, som vi veta motsvarar tänkesätten hos otaliga Finlands svenskar: Det bolsjevikstyrda Ryssland har för sina grannfolk utgjort ett ständigt hot till liv och frihet. När det tyska folket nu krossar bolsjevikväldet, innebär detta för Rysslands plågade grannar att en ny tid gryr med löfte om en bestående fred och människovärdig tillvaro. Finlands svenskar, som vid sidan av sina finska landsmän bringa de största offer för sitt lands frihet och framtid, hälsa den förestående nydaningen av förhållandena i denna del av Europa med glädje och full tillit till det rasbefryndade tyska folkets kraft och framsynthet. Vi äro förvissade om att i det nya Europa, som nu skall byggas upp, även Finlands svenska befolkning går mot en tryggad framtid med ökade möjligheter att bevara sin egen art och fullfölja sin uppgift att som en del av Finlands folk befästa nordisk tanke i sina fäders land». Jag vet att många som skrev sitt namn under detta upprop inte förstod innebörden av detsamma. Man har sagt mig att en del av namnen kom med efter en telefonpåringning, vid vilken ett brottstycke av skrivelsen lästes upp. Sedan frågade uppläsaren om lyssnaren kunde omfatta aktstycket och skriva under uppropet. Om han gav sitt bifall kom hans namn med. Efteråt ångrade undertecknaren bittert sin obetänksamhet och sitt lättsinne, men då var det för sent. Namnet stod under den s.k. Hitler-växeln, ett dokument över politisk omognad och dumhet. Ja, det var underliga tider i landet. I all tysthet pågick en klappjakt på olika misstänkta opålitliga individer. Själv fick jag en gång uppleva att statspolisen hade sina ögon riktade på mig och mina förehavanden. Då händelsen var mer än skrattretande, skall jag i korthet redogöra för hur statspolisen skuggade boven Wickman. Historien är sann och kan i alla detaljer bekräftas. Det var en morgon då jag kom till huvudstaden efter en »basturesa» till mitt hem i Terjärv. Vem mötte mig, om inte pastor John Forsberg. Han frågade mig om jag hade lagt märke till att jag var skuggad av statspolisen? Hade jag varit en känslig kvinna hade jag förstås fallit ihop och dånat, så fullkomligt överraskande och overkligt föreföll mig detta meddelande. Men då påminde jag mig att jag ett par kvällar, då jag gått hem från riksdagshuset till Manegegatan i Kronohagen, lagt märke till tvenne skumma manspersoner som följt mig på avstånd. Jag hade omtalat detta för min svåger och undrat vad dessa män ville mig. Nu fick jag förklaringen jag var skuggad av statspolisen. På följande gruppmöte tog jag upp denna sorglustiga historia. Inrikesministern Leo Ehrnrooth var då ännu vår grupps företrädare i regeringen. Jag frågade rakt på sak med skärpa, om det var sant att statspolisen fått order att skugga mig. Jag tillade, att det var något oerhört att en medlem av den riksdagsgrupp, vars representant i regeringen var statspolisens chef, blev föremål för »skuggning» av polisen. Jag krävde att inrikesministern grundligt skulle undersöka denna skandalösa historia och inför vår riksdagsgrupp be om ursäkt för det inträffade, annars skulle det bli en offentlig skandal. Ministern lovade undersöka affären. Vid följande gruppmöte meddelade han att ett misstag skett. Det var en annan person som blivit anmäld för att ha påverkat ynglingar i den österbottniska kustbygden, så att dessa vägrat bära vapen och i stället för att fara till fronten hållit sig undan i skogarna eller flytt över till Sverige. Det gällde alltså de s.k. »skogsgardisterna». Jag undrade hur man kunnat komma på den tanken att jag, f.d. aktivist och skyddskårschef och mångårig, borgerlig riksdagsman, skulle motarbeta landets försvar. Nu fick jag förklaringen på det hela. Minister Ehrnrooth sade, att det var f.d. pastorn i Munsala som anmälan hade avsett. Polisen hade trott att jag var den som en gång i tiden varit präst i Munsala och aktiv fredsvän. Någon angivare hade velat smutskasta fredsrörelsen genom att påstå att denna rörelse fostrat »skogsgardister». Jag kunde genast bemöta beskyllningen. Under Stenwalls tid som ledare för den svenska fredsrörelsen i vårt land hade jag varit aktivt med i fredsarbetet, som byggde helt på Nationernas Förbunds fredsfrämjande program och verksamhet. Sådant kunde inte betraktas som fosterlandsförräderi eller illegal verksamhet, ty Finland var medlem av NF. Nåja, ministern beklagade mellanfallet och bad inför vår grupp om ursäkt för statspolisens dabst. Det relaterade är på sitt sätt belysande för hur lätt en demokratisk stat i krigstid kan bli en polisstat. Det finns en annan, mycket dyster historia från den tid då Finland höll på att bli en polisstat efter Hitlers mönster. Det var i oktobernovember 1942, datum minns jag inte, då riksdagsmannen Mikko Erich, socialdemokrat, kom till mig och frågade om jag kände en läkare i Jakobstad som hette Cohen, alltså en judisk läkare. Till detta svarade jag, att jag nog hade sett honom och hört att han var kristen och att han var mycket omtyckt av befolkningen. Erich sade, att det kommit alarmerande meddelanden om att dr Cohen var i farozonen, ty inrikesministeriet hade börjat med skumma ingripanden mot judarna i Finland. På stående fot sökte vi kontakt med dr Frietsch, Atos Wirtanen, Ralf Törngren och andra, troligen även Kyllikki Kilpi, för att rådgöra om hur illdåden mot judarna skulle stävjas. En flyktingkommitté tillsattes och uppvaktningar gjordes hos regeringsmedlemmar tillhörande olika partier. Ett beslut om deportation och utvisning av ett antal judar och flyktingar hade fattats av dåvarande inrikesminister Horelli, från samlingspartiet, som trots uppvaktningar av enskilda riksdagsmän och flyktingkommittén envist höll fast vid utvisningsdekretet. Det höll på att bli regeringskris för denna olustiga frågas skull. Även Paasikivi uppmanades att ingripa mot sin partikamrat inrikesminister Horelli, men ingenting tycktes hjälpa. Horelli var omedgörlig. De flyktingar som drabbades av inrikesministerns utvisningsorder var judar som flytt undan Hitler-regimen i Tyskland och Estland. Av dessa var 20 på väg från Höglands flyktingläger och skulle nu troligen skickas till Tyskland. Andra hade sänts till Lammi, en inlandssocken, flere timmars bussresa från Helsingfors. De deporterade var från Berlin och Wien, alltså stadsbor. Ingen kunde ortsbornas språk och de flesta var utan pengar. Det fanns bland dessa stackars flyktingar t.o.m. sådana som erbjöd sig att kämpa med i vår armé. Nu stod de upptagna bland de inemot tvåhundra flyktingar som republiken Finlands inrikesminister var villig att utlämna åt Hitlers bödlar. Tack vare inskridanden från olika håll, inte minst av K.-A. Fagerholm, Tanner och många, många andra varmt kännande personer, reducerades antalet deporterade till åtta. På svenska dagen, den 6 november 1942, deporterades de till Tyskland, där alla utom en mötte döden. Då flyktingfrågan behandlades i riksdagen 1942 framlades många dystra skildringar av hur flyktingar blev behandlade hos oss. Vid detta tillfälle klandrade Kekkonen, som ända till 1940 fungerat som ordförande i finsk-estniska föreningen, regeringen för statspolisens ingripanden mot estniska flyktingar i Finland. Kekkonen nämnde bland annat, att estniska flyktingar som ansökt om invandtingsrätt till Sverige och fått sådan, av finska statspolisen förhindrats att resa. Detta bedömdes i riksdagen med ett ljudligt »skamlöst!» Ja, på detta sätt behandlades politiska flyktingar i ett land, vars söner i det förgångna åtnjutit politisk asylrätt i olika västerländska länder. Folk har lätt för att glömma, men Nemesis har gott minne! I december 1942 hade riksdagen sig förelagd att förlänga giltighetstiden för skyddslagen. Vid samma tidpunkt behandlades statförslaget för följande år. Under behandlingen av dessa ärenden framfördes bekymmer över det sätt på vilket statsmakten gjorde bruk av maktlagen, samt vådorna av att ge regeringen alltför vidsträckta fullmakter. Även censuren och statens informationsverksamhet var föremål för allvarlig kritik. Det var nog inte något nöje att under krigstiden företräda ett demokratiskt frisinne, ty de krigstida regeringarna hade fallenhet för diktatoriska åthävor och försökte ständigt tillvälla sig allt större makt gentemot riksdagen. Då dessutom en stor del av riksdagsmännen i vått och torrt var färdiga att utan knöt stöda regeringen och dess krigspolitik, kom de svenska riksdagsmännen ofta att tillhöra oppositionen i fråga om de flesta lagar av undantagsnatur. Det vore frestande att återge några av de uttalanden som gjordes på svenskt håll när t.ex. maktlagen, skyddslagen, censuren mil. lagar behandlades under krigstiden, ty många av debattinläggen ägde rum vid sekreta plena, varför allmänheten under krigstiden inte hade möjlighet att följa med diskussionerna i riksdagen. Den s.k. maktlagen visade sig vara ett maktmedel i regeringens hand, som var föga användbart när det gällde att skydda vårt demokratiska samhällsskick mot allsköns nazipropaganda som gavs spridning genom en massa tidningar och organisationer. Vid plenum den 21 december fäste jag regeringens uppmärksamhet vid de krafter, som » dessa till synes obetydliga propagandahärdar utgöra gentemot vårt demokratiska statsskick». Jag slutade mitt anförande med följande ord: »Må vår regering själv gå i spetsen i kampen för bevarandet av vår demokrati genom att iakttaga demokratiska skick och fasoner samt vid lämpliga tillfällen genom ministeriella uttalanden giva stöd åt vårt nuvarande samhällsskick». Vi bör komma ihåg, att det på den tiden fanns folk i riksdagen som öppet visade sympatier för nazismen och andra politiska för västerländsk demokrati främmande ideologier. När det gällde det statliga
informationsverket intog jag och en del av gruppkamraterna en starkt kritisk
hållning. Jag framhöll i ett tal i plenum den 16 januari 1942 bl.a.: »Det synes
mig som om de erfarenheter, som vunnits under den tid statens informationsverk
fungerat, skulle tala för att detta ämbetsverk hölle på att utvecklas till en
stat i staten med en vidsträckt rätt att icke blott klavbinda det fria ordet
utan också driva propaganda i en viss nationalistisk-chauvinistisk riktning».
Jag fortsatte: Man spårar mycket litet av nit hos informationsverket, då det
gäller propaganda i syfte att målmedvetet värna vår nuvarande demokratiska
statsförfattning gentemot tidsbetonade politiska rörelser». Det var inte endast vid riksdagens plena som de svenska riksdagsmännens opposition mot regeringens politik kom att göra sig gällande. Jag kan försäkra, att våra krigstida ministrar inte hade det så lätt när de fick att göra med svenska riksdagsgruppen. Den gamle rättskämpen professor Estlander fick ofta anledning att påminna ministrarna om vad som stadgas i grundlagarna om regeringens och riksdagens relationer till varandra. Våra krigstida regeringar, så föreföll det oss svenska riksdagsmän, hade helst velat regera utan att behöva ta hänsyn till riksdagen och dess vilja. Det underliga var, att personer som varit kända för sina anglosaxiska sympatier så snart de kom in i regeringen betedde sig som om de hade undergått hjärntvätt. Jag har förut nämnt minister Witting, före kriget känd som en lärd man och en godmodig sällskapsmänniska. Han beskrives på följande sätt av von Blücher: »Vid sidan av dessa sina andliga nöjen (ekonomi, hydrologi, diktläsning) förstod han att uppskatta ett läckert bords och en god vinkällares håvor, med en sakkunskap, som man plägar finna hos urlärda diplomater av den gamla skolan». Enligt den tyske diplomatens uppfattning var vår krigstida utrikesminister en person som bland andra egenskaper ägde en »glad epikurism», en förfinad njutningslystnad. Sannerligen, utrikesminister Witting var nog ingen asket. Hans epikurism var hans privatsak, men då ministern lät sitt lätta skämtlynne, under livligt gestikulerande, dominera i allvarliga sammanhang vid utskotts- och gruppsammanträden, brast det ibland ifråga om respekten och förtroendet för »hans excellens». Men minister Witting var inte den enda bland våra ledande politiker som under våra krig och samröret med »vapenbröderna» undergick en förvandling liknande kameleontens. Som sagt: många som varit kända för sina anglosaxiska sympatier och sitt frisinne gjorde allt vad de kunde, mänskligt sett, för att avlägsna dessa besvärande indicier från en förgången tid. Nu var det lågkonjunktur för den västerländska demokratin. Finland var lierat med en vapenbroder, vars mål och ideal var oförenliga med de principer man tidigare omfattat. Jag kommer väl ihåg ett tillfälle då vårt folks livsmedelssituation var synnerligen kritisk. Landsbygdens riksdagsmän kallades till ett informationsmöte i statsrådets festsal. Där lät regeringen förstå att vi hade livsmedel för högst två veckor. All import var omöjlig på grund av transporthinder: svåra is- och snöförhållanden. Vi uppmanades att resa hem och övertala bönderna att avstå från eller låna åt staten vårens utsädesspannmål för att rädda vårt folk från hungersnöd. Vi gjorde så och folket räddades, med böndernas hjälp. Jag har ofta undrat hur många i vårt land som visste om eller som numera tänker med tacksamhet på den hjälp våra jordbrukare då gav landet. Men det var egentligen inte denna böndernas insats i en kritisk försörjningssituation jag skulle draga fram ur minnets gömmor, utan något helt annat. Dåvarande folkför- sörjningsministern Ramsay kom till vår grupp och talade om Finlands kritiska försörjningsläge. Men, sade han, vår »vapenbroder» garanterar oss spannmål för tre månaders behov, om Finland lovar att inte företaga några sonderingar och kontakter som kunde äventyra den gemensamma krigföringen. Det var lätt att förstå tyskarna och deras villkor, men att den som redogjorde för »vapenbroderns» villkor i vår grupp var färdig att godtaga dessa, det var obegripligt. Vår ordförande, Ragnar Furuhjelm, rev sig i huvudet och utbrast: »Herre Gud, vilket utpressarpack vi råkat ut för! Det stora tyska folket ställer en brödbit framför näsan på det lilla, svältande finska folket och förklarar att om det uppför sig väl, får det bröd för tre månader. Det är upprörande och skamlöst. Men det mest tragiska är, att det är en svensk man, som för fram detta packs skamlösa erbjudande!» Jag har sällan sett vår ordförande reagera så kraftigt som han gjorde inför utrikesminister Ramsay. Då gruppmötet var slut bad jag att få följa ministern en bit för att få samtala med honom. Jag frågade rakt på sak hur ministern, som var en engelsk »sir» och känd Englands-vän, nu kunnat så helt ansluta sig till den politik som var officiell hos oss. »Hur kan detta gå ihop med ministerns tidigare åsikter och principer?» Till detta fick jag ett oväntat svar. Minister Ramsay sade: »Jag har gått in i regeringen och politiken uteslutande för att klara vårt folks försörjning. Jag struntar i principer. För mig är huvudsaken den att vårt folk får mat». Till detta gemälde jag: »Sådana uppfattningar har våra svenska statsmän icke haft förr. Våra politiker av den gamla stammen höll så fast vid sina principer och sin uppfattning om vad som är rätt, att de hellre än att godkänna det minsta intrång på vad lagen föreskrev lät kasta sig i ryska fängelser eller ådrog sig risken att förvisas till Sibirien. Jag är djupt besviken på vår svenska minister». Vid samma tillfälle sade Ramsay, att det var hans åsikt att Finland borde stå i ett gott förhållande till den stormakt som behärskar Östersjön, ty denna har nyckeln till vår export på utlandet. Vårt samtal ingav mig inte en känsla av att vår minister var en man av den gamla principfasta finlandssvenska typen. Jag hade onda aningar om huru utrikesministern komme att klara sin uppgift då Finlands ödestimme var slagen. Mina aningar besannades, tyvärr. Ur boken "Frihet är det bästa ting" -Söderströms - 1967
|
|||
Senast uppdaterad 2007-04-13 19:18 |