VINTERKRIGET

Av Albin Wickman

Den 29 november satt jag sent på kvällen vid radion hos min svå­ger, som bodde på Manegegatan i Helsingfors. Plötsligt meddela­de hallåmannen att den ryska regeringen sagt upp nonaggressionspakten och andra avtal med Finland samt brutit de diplomatiska förbindelserna med vårt land. Jag skall aldrig glömma den vånda som grep mig; jag förstod vad detta innebar: ett slut på fredens och uppbyggandets tid i Finland. Nu skulle hat och förstörelse följa, och måhända fullständig katastrof för vårt folk. Jag bad in­nerligt till Gud att Han skulle hjälpa oss och skona vårt land från undergång. Min svåger var mera optimistisk och trodde knappast att kriget skulle bryta ut. Jag sade då: »I natt eller i morgon bit­tida faller det ryska bomber över Helsingfors». Jag blev, tyvärr, sannspådd. Följande morgon föll de första bomberna, »Molotovs brödkorgar», över arbetarkvarteren i Finlands huvudstad.

På morgonen den 30 november vaknade huvudstaden vid ett välkänt ljud, flyglarm- sirenernas avgrundstjut. Förut hade det va­rit provlarm, men nu förstod alla att det var allvar, att de ryska flygarna var i farten. Som ett kuriosum kan nämnas, att när sirenerna började tjuta skyndade människorna ut och ställde sig un­der träden för att de fientliga flygarna inte skulle upptäcka dem. Det var befolkningsskydds- myndigheterna som hade utfärdat så­dana föreskrifter. En annan mer eller mindre löjlig förordning var den som gällde klistrandet av pappersremsor över fönsterru­torna för att skydda folk för glassplitter vid bombardemang. Det var väl så, att varken myndigheter eller vanligt folk hade någon erfarenhet av ett modernt krig, och de flesta trodde inte ens på att det skulle bli ett verkligt krig. Visst hade ju myndigheterna vidtagit åtgärder som kunde tolkas som bevis för att man på ansva­rigt håll räknade med möjligheten av en väpnad uppgörelse mel­lan Sovjet och vårt land, men Gud skall veta att vårt folk inte ville ha krig.

Jag kommer ihåg att jag, medan kanonerna dånade åt Fredriksbergshållet, gick från Kronohagen till riksdagshuset. Här och där stod vakter som försökte hindra mig, men när jag nämnde att jag var på väg till ett utskottssammanträde i riksdagen släppte man fram mig. Högt uppe i luften kunde man se vita dunliknande bollar, det var luftvärnsartilleriets krevader. Genom beskjutning av de fientliga planen försökte man hindra dessa att tränga fram över stadens centrum. Jag kunde ännu inte tro att det var fråga om ett verkligt krigsutbrott. Hela förmiddagen satt kom­munikationsutskottet och lyssnade till en deputation från Rantasalmi kommun, som hade kommit den långa vägen till huvudsta­den för att bära fram sina vägbekymmer inför riksdagen.

Efter utskottssammanträdet försökte jag telefonera hem till Ös­terbotten, men fick svaret att inga telefonsamtal expedierades, ty det var krig i landet, vilket ju även radion hade meddelat. Jag blev fruktansvärt orolig för de mina därhemma, som jag visste hade lyssnat på radionyheterna vid middagstid. När jag kom till mitt rum i femte våningen i riksdagshuset — det var vid tretiden på e.m. — försökte jag åter telefonera hem. Döm om min förvåning när jag omedelbart kom fram till Terjärv. Där rådde stark oro, man trodde att vi råkat ut för bombningen, men jag kunde ge min hustru — jag hade vid jultiden 1938 ingått äktenskap med Mary Margaretha Ullner — det lugnande beskedet att vi var välbehållna. Jag bad henne meddela riksdagsman Hästbackas familj, att jag för en kort stund sedan hade sammanträffat med min gruppkamrat — han var hemma i samma by i Terjärv som jag — och att han var vid god hälsa. Jag ville på detta sätt lätta oron i Hästbackas hem. Det var i sista sekunden jag fick tala med min familj, ty innan jag hunnit lägga ned telefonluren blev det ett fruktansvärt brak: en bomb föll ned bakom riksdagshuset på ber­get vid Auroragatan. Jag sprang ut ur rummet — då föll en bomb på Jordbrukarnas Mjölkcentrals mejeribyggnad. Andra bomber föll på olika ställen i närheten av riksdagshuset och över Sand­viken, där väldiga eldsvådor uppstod. Jag kommer så bra ihåg, hur jag vid den andra krevaden lade händerna för ögonen och böjde mig framåt i tron att hela huset höll på att störta samman. När jag märkte att detta inte var fallet, sprang jag till hissen för att så fort som möjligt komma ut, men då fungerade inte hissen. I språngmarsch skyndade jag ner för trapporna till kaféet i andra våningen, men där rådde en fruktansvärd villervalla. Alla sökte sig ner till utgången. Servitriserna grät och många andra med dem.

Då jag tittade ut var det full panik på gatorna. Brandbilar, am­bulanser och polisbilar rusade längs gatorna med tjutande sirener. Folk sprang med dukar för munnen, man trodde visst att det var giftiga gaser som vällde fram och skymde himlen, men det var rök från brinnande hus som trängde in i ögonen. En bil brann utanför Hankkijas hus och väldiga, brinnande pappersflagor bars av vinden åt olika håll. Jag skall aldrig glömma den syn som mötte mig när jag såg mot mejerihuset och mot Auroragatan. Man bar ut döda och sårade ur de utbombade husen — hur många vet jag ej, men så många var det att man kom att känna vånda och sorg över människornas vanvett och ondska. Krig är ju höjden av ondska, värre synd finns inte.

Så var då kriget en fruktansvärd verklighet, och det var inte Finland som inledde dödsleken; därför har vårt folk betraktat vin­terkriget som ett rent försvarskrig. Ännu efter krigsutbrottet för­sökte vår nybildade regering, genom förmedling av Sveriges rege­ring, komma till en uppgörelse med ryssarna, för att undvika kri­gets vidare utveckling. Finland hade låtit förstå att det var berett att komma med positiva förslag till krisens lösning, men ryssar­nas svar var avvisande. På samma sätt blev det med Finlands fram­stöt hos Nationernas Förbund. En av detta förbund tillsatt kom­mitté vände sig till de båda parterna med en uppmaning att in­ställa fientligheterna. Sovjet avvisade uppmaningen, varpå Råds­unionen förklarades inte längre vara medlem av Nationernas För­bund, som samtidigt uppmanade såväl medlemsstaterna som sta­terna utanför NF att ge Finland humanitärt och materiellt stöd. Därmed hade världssamvetet förklarat, att Finland förde ett försvarskrig. Jag kommer ihåg hur detta ställningstagande i Natio­nernas Förbund gav vårt folk styrka och uppmuntran, men redan då framstod det klart, att någon reell betydelse hade denna dekla­ration av världssamvetet icke för oss, emedan vår starka motstån­dare icke lät sig påverkas av densamma. Vi fick lov att förlita oss på att själva rättvisan i vår sak skulle med den Högstes bistånd rädda vårt land från total undergång.

Det var meningen att riksdagen skulle hålla plenum samma dag som de första bomberna föll över huvudstaden. Men talman Hakkila ville inte taga på sitt ansvar att låta det utlysta samman­trädet äga rum i riksdagshuset. Det föreföll som om de ryska fly­garna vid sina anfall hade siktat på parlamentsborgen. Måhända var bombfällningen ett försök att skrämma och påverka riksdagen, som redan samma dag hade att ta ståndpunkt till den uppkomna situationen.

Vår grupp hade varit samlad i ett litet rum i bottenvåningen en halv timme innan plenum skulle börja i plenisalen. Då kom Hakkila plötsligt instörtande och nästan skrek, att riksdagen inte kunde samlas i plenisalen, ty nu visste fienden att plenum var ut­lyst till klockan 20; radion hade meddelat detta. Det var talman­nens övertygelse att ryssarna skulle komma och bomba riksdagen. Därför hade han beställt Folkets hus i Vallgård för kvällens ple­num; bussar skulle avhämta riksdagsmännen kl. 19-30. Nåja, det var bara att följa order och bryta upp för att samlas till avskeds­plenum. Vi förstod ju alla att Finlands riksdag inte under brin­nande krig kunde sammanträda i ett Folkets hus i huvudstadens utkant. Och mycket riktigt: redan följande dag, efter det att riksdagen lämnat Helsingfors, föll ryska bomber i närheten av Fol­kets hus i Vallgård, just där riksdagen suttit kvällen innan.

Vid det historiska plenum i Vallgård redogjorde statsminister Caj änder för det allvarliga läge vårt land och folk råkat i genom det ryska överfallet. Han dröjde vid de avtalsbrott vår östra gran­ne gjort sig skyldig till genom att ensidigt uppsäga non-aggressionsavtalet från 1932, vilket förnyats 1934 till att gälla till ut­gången av 1945. Dessutom hade Sovjet avbrutit de diplomatiska förbindelserna med Finland och inlett krigshandlingar mot vårt land. Vidare redogjorde han för de krigiska händelserna under da­gens lopp samt för de åtgärder regeringen vidtagit med anledning av krigsutbrottet. Statsministern ville i enlighet med riksdagsord­ningen ge riksdagen en redogörelse för läget för att riksdagen skulle få tillfälle att godkänna eller förkasta regeringens åtgär­der. Det var med andra ord en fråga om förtroende för regering­en, som folkrepresentanterna ställdes inför. Riksdagen skulle bli medansvarig för det som skett och det som inom den närmaste framtiden komme att ske mellan Finland och Sovjetunionen. Det­ta viktiga meddelande och plenum var hemliga, enligt RO § 58.

Det var en passus i statsministerns meddelande som jag i första hand inte fäste mig vid men som jag efteråt kommit att tänka på. Statsministern nämnde bl.a.: »Under den gångna veckan har re­geringen kontinuerligt haft kontakt med riksdagens herr talman och riksdagsgruppernas ordförande och via dessa med riksdags­grupperna». Trots denna informella kontakt med riksdagsgrup­perna ansåg regeringen det nu såväl sakligt motiverat som nödvändigt att ställa sig inför riksdagen, i enlighet med Riksdags- ord­ningens § 36. Det var ju alldeles rätt och på sin plats. Men det som enligt min mening saknade grund i RO, och som senare praktiserades i betänklig och farlig utsträckning, var kontakten mellan regeringen å ena sidan och riksdagens talman och grupp­ordförandena å den andra. Låt så vara att riksdagsgrupperna via sina ordförande fick vissa informationer av regeringen, var dessa informationer likväl utan formellt värde, ty det finns inte, vare sig i RF eller RO, några bestämmelser om riksdagsgruppens ord­förande som informations- och förbindelselänk mellan regering och riksdag.

Jag har hakat upp mig på denna detalj i statsministerns redogörelse, därför att systemet med gruppordförandena som rege­ringens kontaktmän med riksdagen har utvecklats till en verklig fara för en på grundlagarna vilande parlamentarism. Jag minns hur vi i svenska riksdagsgruppen under fortsättningskriget — och under tiden före och efter detta — reagerade våldsamt mot att gruppordförandena fick ytterst sekreta informationer av regering­en, med uttryckligt förbud mot att låta gruppmedlemmarna få del av de riksviktigaste meddelanden man gett de utvalda. Vid ett sådant informations- tillfälle meddelade vår gruppordförande, prof. Ragnar Furuhjelm, regeringen, att han vägrade mottaga rege­ringsinformationer som han inte fick delge sina gruppkamrater. Vi svenskar uppskattade vår ordförandes lojalitet och starka an­svarskänsla mot sin grupp.

Det gick så långt i fråga om det här kritiserade kontaktsystemet, att vår krigstida regering, när det blev tal om »syndabockar» — som det alltid blir vid ett nederlag — till sitt försvar anförde, att den hela tiden haft kontakt med riksdagen, som sålunda varit un­derrättad om regeringens planer och situationens utveckling. Följ­aktligen kan ansvaret fördelas »fifty-fifty» mellan regering och riksdag för allt det som hände under våra krigsår. Men, utan att riva upp frågan om ansvarsfördelningen mellan regering och riks­dag, vill jag kraftigt betona att om och när en regering etablerar en kontakt mellan riksdag och regering via gruppordförandena, i syfte att hålla grupperna eller plenum i okunnighet om »vad sig i riket tilldragit haver», är en sådan regering en fara för verklig demokrati och parlamentarism och nära befryndad med i demo­kratins förklädnad maskerad diktatur. Vi hade under våra krigs­år alltför många »ledare», som helst ville undanhålla de folkval­da viktiga riksangelägenheter.

Jag bör kanske nämna, att vid riksdagens plenum i Folkets hus i Vallgård redogjorde minister Erkko för krigsläget sett ur ut­rikespolitikens synvinkel och försvarsminister Niukkanen talade om vilka åtgärder som vidtagits för rikets försvar. Båda dessa mi­nistrar var fast beslutna att göra sitt yttersta för att få ett slut på kriget på godtagbara villkor, men de var även medvetna om att det inte fanns stora utsikter att få Sovjet till förhandlingsbordet, fastän USA lovat att medla i konflikten mellan oss och ryssarna.

Det rådde stark förstämning vid plenum i Vallgård. Ingen ville yttra sig, utan riksdagen godtog enhälligt regeringens meddelande angående det uppkomna läget. När plenum var till ända ville talmannen att riksdagsmännen skulle stanna kvar för en informell överläggning angående riksdagens evakuering. Denna borde en­ligt talmannens åsikt ske redan samma natt. Från olika håll, främst från de i Helsingfors bosatta riksdagsmännen, kom starka protes­ter mot att riksdagen skulle flyttas till Österbotten. Man fordrade att talmanskonferensen skulle få handlägga ärendet och sedan vil­le man höra vad regeringen hade för åsikt i frågan. Talmannen motsatte sig bordläggningen men riksdagen genomdrev den, så att Hakkila måste ge sig. Frågan bordlades på 20 minuter, men dis­kussionen varade 1 1/2 timme. Inrikesminister Kekkonen till­styrkte evakueringen, men även nu följde protester och en ivrig diskussion. Talman Hakkila avbröt oförmodat plenum och med­delade, att avfärden från Helsingfors skulle ske kl. 3 på natten. Den som inte ville följa med fick stanna i huvudstaden. Vi som var från Österbotten hade inte några invändningar mot att flytta dit. Vi trodde att riksdagen skulle slå sig ned i Vasa. Döm om vår förvåning när vi fick höra, att vi skulle komma att arbeta i Kauhajoki landskommun — städerna gick inte säkra för fiendens bom­ber, menade resans arrangörer.

Jag måste säga att det var kusligt att söka sig fram till statio­nen, man hade svårt att i mörkret hitta den rätta vagnen. Dess­utom hade man en känsla av feghet och skam över att lämna sin arbetsplats, då hundratusentals människor blev kvar i staden. Vi kände det nästan som om riksdagen bestod av 200 pultroner, som flydde av rädsla undan den fara som andra blev kvar i. Ja, inte kände vi oss som fosterländska hjältar under vår flykt från vår bombhotade huvudstad.

Under resan mellan Seinäjoki och Kauhajoki hade jag ett sam­tal, eller rättare en het debatt, med två högt uppsatta prästerliga folkrepresentanter — jag skall här kalla dem prostarna V och K, ty de vördade prostarna har ingen möjlighet att förklara eller beriktiga den diskussion vi hade i vår järnvägskupé. Anledningen till vår diskussion var en karta, som prelaterna studerade och drog upp nya gränser på. Det var en ganska stor karta, som omfattade de nordiska länderna och rikena söder om Finska viken, alltså de bal­tiska länderna. De båda prostarna satt och diskuterade de nya grän­serna för Stor-Finland, enligt den nyordning som herrefolkets le­dare, »der Führer» Adolf Hitler förkunnat och börjat förverkliga. Även vårt land skulle inrangeras i det nya systemet, där de olika folken skulle få utvidgade riks- och intressegränser. Sålunda skul­le Finland gå mot en tid av växande makt och inflytande. Nu var det endast fråga om hur de nya gränserna skulle dras för att allt som hörde till det nya stora fosterlandet skulle kunna tas med. Det var tämligen lätt att få en naturlig gräns i norr mot det norska havet. Det fanns ju en ganska stor finsk befolkning i norra Sveri­ge och även i Norge; varför inte dra gränsen över nordligaste Sverige och Norge ut till havet? Det föreföll de båda prästerna så naturligt att justera Finlands gräns i norr på detta sätt, det var ju bara en fråga om att införliva vissa stammar och områden med det land som de enligt de nya idéerna skulle tillhöra. Men så kom man till folk och områden söder om Finska viken — och där var allting mera invecklat. De baltiska staternas problem var enkla, de var ju så gott som stamfränder allesammans och hörde natur­ligt till den intressesfär vårt folk komme att få sig tilldelad när Hitlers nyordning genomfördes. Men hur skall det ordnas med världsstaden i söder? Är den inte för stor för oss att administrera och behärska? Och vad skall vi göra med de små folköarna söder och öster om den stora staden. Deras bebyggare hör ju egentligen till samma folkstam som vi? Ja, menade de båda, det finns ingen annan möjlighet än att dra ringen kring den stora staden så vid, att de med oss befryndade folköarna hamnar innanför våra nya gränser, som blir kortare än förut och strategiskt sett lättare att försvara.

Jag satt länge och lyssnade på de båda nydanarna, och fundera­de på om det var skämt eller allvar i deras funderingar. Men så erinrade jag mig, att jag sett samma karta och gränser i riksdagen, då en IKL-präst satt den framför min näsa i plenum. Nu spökade samma fantastiska planer åter, eller var det bara fantasier som man i vissa politiska kretsar roade sig med? De överensstämde ju med Hitlers idéer och planritningar ganska bra, förstod jag. Där­för beslöt jag att ställa några frågor till mina kolleger.

Min första fråga var: »Ni är präster, och därför frågar jag — har ni läst de tio budorden och Luthers förklaring till de bud som förbjuder oss att stjäla, att ha lust till sin nästas egendom eller beröva honom vad honom tillhör?» På denna teologiska fråga kom de med en motfråga: »Vad har de där katekesbuden att göra med det som vi här diskuterar?» Jag påvisade det orätta i att pla­nera att införliva folk och områden med Finland: områden som aldrig tillhört vårt land. Men de lärda teologerna genmälde, att de områden som det varit tal om befolkas av med finnarna be­släktade folkstammar.

»Ett sådant argument skulle ju ge t.ex. Sverige rätt att kräva att stora områden i Finland, där det bor svenskar, skulle införlivas med Sverige. I synnerhet som Finland varit förenat med Sverige i drygt 600 år», invände jag. Till sist framhöll jag, att vi hade all anledning att falla på våra knän och tacka Gud om vi, efter kri­get, fick behålla våra gamla riksgränser, vilket jag inte ansåg tro­ligt. Mina teologiska kolleger tyckte visst att jag var en ofoster­ländsk riksdagsman.

Levi Jern tillfrågades vid ett tillfälle av prosten Kares hur myc­ket av Sverige han ansåg borde införlivas med Finland vid ny­gestaltningen av våra gränser. Till detta svarade Jern: »Jag tycker att vi, när den tiden kommer att vi skall införliva delar av Sverige med Finland, tar så mycket att svenskarna blir i majoritet här hos oss». Kares utbrast: »Men nog kan du då ge svar på tal». Därmed var det slut för den gången med allt prat om att införliva delar av vårt västra grannland med vårt eget. Hur mycket som var all­var och hur mycket skämt är svårt att säga. »Ingen rök utan eld», heter det, och åtminstone det är bevisat att det hos oss fanns folk som drömde om, ja inställde sig på, att överskridningen av grän­sen i öster skulle ha en mer än tillfällig strategisk betydelse. Jag får anledning att återkomma till detta längre fram i mina minnen, men redan nu vill jag poängtera, att jag konsekvent fördömt allt som under våra olyckliga krig hade sken av erövringssträvanden eller politisk orientering mot nazism och diktatur.

Det blev inte mycket av vanligt riksdagsarbete i Kauhajoki, om man undantar budgetbehandlingen. På några tiotal minuter slut­fördes behandlingen av 1940 års statförslag. Ett rekord i sitt slag. Aldrig har Finlands riksdag på så kort tid och i sådan fullkomlig endräkt behandlat ett statförslag som det för år 1940 i Kauhajoki.

I allt elände var det en underbar tid av samförstånd och osjälvisk offervilja. Alltför länge kunde kriget inte fortsätta, det förstod vi, men när och hur det skulle sluta hade vi ingen aning om, och det var det våra samtal rörde sig om under vår nödtvungna evakue­ring i den österbottniska storsocknen Kauhajoki.

Riksdagen hade inte varit länge i Kauhajoki förrän vi fick en påminnelse om att det rådde krig i landet: det blev flyglarm! Nå­got flygplan såg vi inte, men det rådde inget tvivel om att fienden fått nys om att riksdagen befann sig någonstans i Österbotten. De ryska radioutsändningarna antydde även,, sades det, att det finska parlamentet befann sig i Österbotten, men var tycktes ryssarna inte veta bestämt. Det flyglarm vi upplevde gällde, vill jag minnas, Ilmola, där det även enligt vad jag vet förekom bombfällning samma dag. Man trodde kanske att riksdagen befann sig i denna socken.

Hur som helst, riksdagsmännen fick en utsökt anledning att leka krig. En hastig rådplägning resulterade i att en stab — hur annars! — tillsattes. Högsta befälet anförtroddes riksdagsmannen, agronom Vilhula, som fick i uppdrag att organisera vakthållning­en och iordningställa bombskydd. Det var ett nöje att se med vil­ket allvar vår vaktchef genomförde sin uppgift. Alltid iklädd uni­form och med revolver i hölstret gick han omkring för att kontrollera att alla skyddsföreskrifter följdes till punkt och pricka. Att även riksdagsmännen var på sin vakt fanns det många bevis på. Så sov, enligt gruppkamraten Uno Hildén, hans rumskamrat Ei­nar Holmberg alltid med kläderna på. Detta var ju i och för sig inte så märkvärdigt, men — menade Hildén — det fatala var att Holmberg hade nya galoscher, och när han under sömnen gned de blanka gummiskodonen mot varandra uppstod ett sådant hiskligt oljud att det var omöjligt för Hildén att falla i sömngudinnans armar.

Det berättades många historier om riksdagsmännens rädsla vid flyglarm, bl.a. om en av våra gruppkamrater, som befann sig på landsvägen när larmet kom. Hastigt trängde han in sin väldiga stofthydda i en vägtrumma och kände sig trygg. Men när mannen skulle ut ur sitt »bombskydd» var det hart när omöjligt att nå friheten igen, så trångt var vår vördade gruppkamrats skyddsrum. Ja, det var många olika upplevelser riksdagsmännen fick vara med om under exilen i Kauhajoki.

Själv fick jag en mycket god och nobel vän under vistelsen i Österbotten. Jag kom att dela rum med riksdagsmannen, profes­sor Väinö Voionmaa, som var socialdemokrat. För mig blev den personliga bekantskapen med denne erfarne politiker av oskatt­bart värde. Professor Voionmaa hade som minister och som ord­förande i riksdagens utrikesutskott en mer än vanligt god insikt i utrikespolitiska problem. Båda var vi dessutom övertygade abso­lutister och intresserade av sociala frågor. Men det som framför allt förenade oss var vår kritiska inställning till den på många håll omhuldade nazismen samt den omogna fosterländska natio­nalism som drömde om ett »Stor-Finland» och om en framträ­dande plats för vårt folk i den av Hitler planerade nyordningen i världen. För oss tedde sig kriget som en fruktansvärd olycka, som måste sluta med katastrof om inte ett under inträffade. Även om vi inte ville — eller ens kunde — beskylla vårt lands ledning för att ha underlåtit att göra allt för att undvika den konflikt som ledde till krig, frågade vi oss om våra förhandlare, särskilt V. Tanner, varit tillräckligt smidiga och erfarna vid mötet med rys­sarna. Under vinterkriget höll Tanner den 15 december ett radio­tal som åtminstone på mig verkade oklokt och irriterande. Han vände sig i talet till Molotov, ty efter underhandlingarnas sam­manbrott hade han inte haft någon möjlighet att få kontakt med den ryske ministern. Detta tal var bokstavligen ett slag i luften, som gjorde mera skada än nytta. Det visade tydligt en överlägsen attityd mot herr Molotov. Å andra sidan måste man förstå att tåla­modet och klokheten hos vår regering och dess underhandlare, som nödgats uppleva ett bryskt »njet» från den ryska motparten under alla skeden av förhandlingarna, blivit satta på så hårda prov att man efteråt inte borde ha varit så snar att avgöra när, var och hur de felat.

På tal om Tanner minns jag så väl hans besök i riksdagen i Kauhajoki, då han skildrade de stora »mottin» som rensats efter det att fienden besegrats. Vid detta tillfälle nämnde ministern, att om det till riksdagsmännen kom rykten om fredstrevare, skulle man inte sätta tro till dem. De saknade all grund. Vårt folk skulle inte heller godtaga sådana sonderingar efter de stora framgångar­na vid fronterna.

Hade månntro Tanner i »bakfickan» det erbjudande om under­handlingar på för Finland förmånliga villkor som vår ryska mot­part hade lämnat åt Sveriges utrikesminister Günther för vidare förmedling till vår utrikesminister Tanner? Den svenske ministern Günther har i Sveriges riksdag påstått, att han den 29 januari 1940 hade överlämnat sitt förslag till fredskontakt åt Finlands utrikes­minister. Långt efteråt har Günther bekräftat att han erbjudit sig att förmedla kontakt mellan Sovjet och Finland. Vad är sanning? I Pohjolan Sanomat, förre argrarministern Uuno Hannulas tid­ning, fördes frågan om det Güntherska kontakterbjudandet på tal, men diskussionen avbröts på grund av ämnets ömtåliga natur. Andra har senare snuddat vid problemet, men ännu återstår en fråga: »Vilken är sanningen?» Jag har i mina anteckningar från denna tid skrivit följande: »Detta erbjudande skulle i så fall ha stannat i den berömda Tannerska bakfickan, ty regeringen i sin helhet har veterligen aldrig fått del av anbudet, ännu mindre har riksdagen fått del av detsamma». Man kan med skäl fråga hur det hade gått, om det av Günther gjorda kontakterbjudandet kom­mit i tid till riksdagens kännedom. Hade riksdagen reflekterat på en uppgörelse med Sovjet för att få ett slut på blodsutgjutelsen, och hur skulle Finlands folk ha reagerat? Man kan fråga så, men något tillförlitligt svar kan ingen ge — ännu! Kanske historikerna i sinom tid kommer att kunna framlägga sanningen om Günthers fredsmission av den 29 januari 1939.

Jag kommer väl ihåg då minister Ernst von Born kom till vår grupp och meddelade att ryssarna var villiga att sluta fred. Villko­ren? Ja, de var nog fruktansvärt hårda och till synes omöjliga att uppfylla, men vad kunde vi annat än godkänna de hårda villkoren.

Men det fanns en ljuspunkt i allt det mörka, nämligen att Fin­land fortfarande förblev ett fritt och suveränt rike. Vårt folk ha­de, fastän sargat och blödande, överlevt det korta men hårda krig som det blivit invecklat i mot sin vilja. Det gällde nu att med samma energi och förtröstan som folket lagt i dagen under kriget taga itu med att ärligt fullgöra fredsvillkoren och samtidigt inom de reducerade områdena bygga upp ett fritt och ekonomiskt tryg­gat fosterland.

Ur boken ”Frihet är det bästa ting” - 1967