Riksdagen kallar |
Skrivet av Albin Wickman | |||
2007-03-09 09:56 | |||
RIKSDAGEN KALLAR Av Albin Wickman Det blev som sagt riksdagsval sommaren 1933. Till min stora förvåning, mina vänners glädje och vissa partiledares besvikelse blev jag vald. Min hustru och jag var övertygade om att Guds vilja hade skett och började genast tänka oss in i vår och familjens nya situation. Det föreföll oss som om vi hade kommit in i en helt ny och okänd värld. I den vi hittills rört oss hade församlingsarbetet och dess många grenar, predikanter och präster, kyrkor, bönehus, gudstjänster och bönemöten varit det centrala. Nu försköts vår världs gränser längre ut i periferin, och vi undrade om det som tidigare fyllt oss helt, dvs. Guds rikssak och vårt fromhetsliv, skulle få rum också i centrum av vår förstorade värld. När det stod klart för mig att jag skulle bli riksdagsman blev våndan inför uppgiften förkrossande. Det var som om själen hade anat att den skulle hamna i ett nödläge. Varnande röster ljöd inom mig och nådde mig även från bekymrade trosvänner. »Vad gagnar det en människa om hon vunne hela världen, men förlorar sin själ», hörde jag inifrån och utifrån. Jag har sällan upplevt en sådan själavånda som den jag greps av efter att första gången ha blivit kallad till riksdagen. Men senare har jag varit tacksam för den skärseld jag luttrades i som nyvald folkrepresentant. Jag lärde mig inse, att riksdagsmannauppdraget är ett ansvarsfullt förtroendeuppdrag givet av Gud och folket och bör skötas som ett sådant. Den nyvalda riksdagen öppnades den 1 september. Talmän blev: talman K. Kallio, förste vicetalman V. Hakkila och andre vicetalman Ernst von Born. Vid den högtidliga gudstjänsten predikade pastor Leo Böök. President P. E. Svinhufvud förklarade riksdagen öppnad. Vid denna tid var T. M. Kivimäki statsminister. Jag fick min första utskottsplacering i kommunikationsutskottet. Min första motion var en lagmotion om exportpremiering av hönsägg, och mitt jungfrutal gällde hönsskötseln och sagda äggexportpremiering. För detta initiativ fick jag ärenamnet »Muna Wickman» som följde mig länge. Visst var det mycket nytt man fick vara med om. Svenska riksdagsgruppen hade 21 medlemmar. Jag minns ännu den underbara dag då gruppen på inbjudan av riksdagsman von Born for till dennes fina herrgård, Stor Sarvlax i Pernå. Det var ett förbrödringssamkväm med bl.a. titelbortläggning. Visst kändes det litet underligt för mig, som ingen titel hade, då professorer, doktorer, vicehäradshövdingar och adelsmän kom och föreslog att vi skulle lägga bort titlarna. Oerfaren och tafatt som jag ännu var, svarade jag: »Jag har ingen titel, men annars heter jag Albin». Så gick det till när allmogemannen upptogs som jämlike bland denna världens titelinnehavare. I sanningens namn vill jag betona, att i svenska riksdagsgruppen rådde, liksom det alltid har rått, en anda av jämlikhet och kamratskap. Det blev genast stormiga
tider i riksdagen. IKL hade talföra och aggressiva representanter, som inte
satte sitt ljus under skäppan utan steg frimodigt upp i talarstolen med sina
sprakande ljus. När t.ex. prosten R. Kares besteg talarpodiet lyssnade alla,
och ofta blev det oljud i salen, ty talaren utslungade påståenden, beskyllningar
och provokatoriska slagord, som gav lyssnare, vilka hade för vana att göra
snärjande och spydiga inlägg, all anledning att falla honom i talet. På samma
sätt blev det då de andra talarna från »fosterländska folkrörelsen» uppträdde.
Ofta var läktarna fullsatta av ungdomar iklädda svarta skjortor och blå
kravatter. Den unga läktarpubliken började ibland applådera, när någon av
IKL-talarna höll ett aggressivt tal, men då ingrep talmannen, och i värsta fall
en vaktmästare, och framhöll för dem det otillbörliga i att läktarpubliken
applåderar. Det hände också ibland, att hetlevrade riksdagsmän var färdiga att börja slåss i samband med behandlingen av någon brännande fråga. Jag minns när Rafael Colliander och B. Sundström (Salmiala) stod som två boxare i ringen färdiga att slå till. Båda var brinnande arga och stridsberedda. Colliander sade: »Slå till bara, jag slår inte först, inte heller slår jag här, men kom ut!» Naturligtvis uteblev matchen. En gång hade jag tre hetsporrar runt mig färdiga att handgripligen göra upp med »bolsjeviken». Min sidokamrat, en IKL-präst S. jag utelämnar namnet denna gång visade mig mitt under plenum en stor mauserpistol och sade: »När vi kommer till makten kommer vi att sända dig till Heinäsaari (en ö utanför Petsamo) för att räkna fågeldynga». Av känd anledning kom IKL inte till makten, varken vid denna tidpunkt eller senare, trots deras ansträngningar och trots profetiorna om en tid då deras »nya ordning» bleve införd i riket. Min första höstriksdag blev en stor besvikelse för mig. I riksdagen rådde ofta en oförsonlig och nationalistisk anda. Jag minns de hårda attacker som riktades mot vissa språkparagrafer i regeringsformen, t.ex. § 14, samt mot svenska språkets ställning i riksdagen. Det var formliga häxsabbater med riksdagsmännen Pennanen, Heiskanen, Virkkunen, Räisänen, Takala och en mängd andra i högsta hugg, som äktfinskhetens banerförare. På det rent politiska området rådde ett utpräglat partihat, som hotade att omintetgöra allt sakligt riksdagsarbete. Som alla äldre personer minns utbröt det oroligheter i Nivala kort före riksdagsvalet 1933. En av ledarna vid »Nivalaupproret», H. Niskanen, hade valts till riksdagsman, trots att han satt i fängelse. Hans och andra upprorsledares sak kom före i riksdagen; avsikten var att få en lag om amnesti att gå igenom. I samband med behandlingen av detta ärende drog man fram händelserna från 1918. Jag hade aldrig haft en aning om att hatet och oförsonligheten från vårt frihetskrig var så djupt rotade i vårt lands folksjäl som diskussionen om amnesti för Nivala-männen avslöjade. Då jag ännu skakad i mitt innersta över de äktfinska utfallen någon vecka tidigare mot landets svenska befolkning nu fick bevittna den äktfinska oförsonligheten, blev jag så upprörd att jag anhöll om ordet för följande yttrande: »Jag måste säga, att jag i dag varit synnerligen upprörd över den anda som råder här i denna fina sal. När man kommer hit från landsbygden, tror man att man kommer till en högtidlig församling, där saklighet, broders- och fosterlandskärlek äro förhärskande, men snart finner man, att här råder partihat, utpräglad nationalism och kärlekslöshet. En liten fråga till denna församling: Finns här sådana, som av hela sitt hjärta vilja vara kristna? Om så är, vill jag lägga alla dessa på hjärtat att bedja för detta arma land och folk. Om ej Herrens ande får intaga den plats i vårt sinne som ondskans, hatets och kärlekslöshetens ande nu synes intaga, går vårt folk och land under. Jag hoppas att alla allvarliga kristna beflita sig om att undvika allt som ytterligare kan söndra vårt folk.---------Vad saken, som här föreligger till behandling beträffar, ville jag såvitt möjligt låta nåd gå före rätt.» Jag har velat återge detta uttalande, av den 10 nov. 1933, för att i mina minnen frammana de känslor som bemäktigade sig den då ännu inte förhärdade politikern. Redan följande år kom känslorna i svallning i riksdagen som aldrig förr. Som en komplettering till den s.k. Republikens skyddslag av den 29. 2. 1932, överlät regeringen till 1934 års riksdag en proposition angående lag om förhindrande av för stat och samhälle skadlig uppvigling. Detta lagförslag satte sinnena i brand redan när det remitterades till lagutskottet. Alla förstod, att regeringen ville få riksdagens stöd genom att stifta en lag, som skulle ge statsmakten en möjlighet att sätta stopp för den hejdlösa uppvigling mot stat och samhälle som IKL utövade. Det märkliga var, att nämnda rörelses riksdagsmän sade sig förstå behovet av en sådan lag, men att den kom alldeles för sent. Man sade att den hade bort stiftas före 1918, då det på yttersta vänsterhåll förekommit uppvigling som ledde till inbördeskrig. Andra talare från nämnda »folkrörelse» menade, att vi borde haft en liknande lag före 1930. Den hade då kunnat förhindra den uppvigling från kommunistiskt håll som framprovocerat lapporörelsen. Under behandlingen av lagförslaget samlades stora skaror ungdomar iklädda svart blus och blå slips på riksdagsläktarna, och de försökte på olika sätt visa sina sympatier för IKL-talarna. Talmannen hade fullt upp med att upprätthålla disciplinen i plenisalen. Den andra stora debatten uppstod i samband med behandlingen av regeringens berättelse för år 1932. I redogörelsen för de politiska händelserna under sagda år fanns också en redogörelse för Mäntsälä-upproret. Kring denna händelse uppkom en fruktansvärt hård, lång och hetsig debatt. Det sades vid ett tillfälle under debatten, att Mäntsälä-frågan varit före i plenum sju gånger. Varje gång frågan kom på tal var sinnena i uppror. Från IKL-håll framfördes påståenden om att det var dåvarande inrikesminister von Born, som bar skulden till Mäntsälä-upproret. Man beskyllde inrikesministern för att ha fraterniserat med såväl socialdemokrater som kommunister. Det fanns inte något samband med IKL och ledningen för Mäntsälä-upproret, påstod IKL-talarna, inte heller var skyddskårerna inblandade. Från olika håll, inte minst från von Borns sida, framlades bevis för att såväl IKL som en del skyddskårskretsar varit aktivt med i upprorsäventyret. Under debatten framgick
det, att Mäntsälä-spektaklet varit avsett att tvinga regeringen på knä och
länka rikets politiska utveckling mot diktaturvälde, enligt italienskt och tyskt
mönster. Hade inte regeringen och särskilt inrikesminister von Born varit
på sin vakt mot de konspirerande, vet man inte hur det hela hade slutat. Det är
ingen anledning att bagatellisera lapporörelsen och då särskilt
Mäntsälä-upproret. Om man påminner sig att anhängarskarorna, när fascismen i
Italien och nazismen i Tyskland började, var små, men efter en kort tid kunde
tillvälla sig makten i staten, har man anledning vara glad över att
diktaturanhängarnas planer hos oss omintetgjordes i ett tidigt skede. Jag bör kanske i detta
sammanhang nämna en annan lag, som även den satte lidelserna och känslorna i
svallning, nämligen den s.k. »bluslagen». När denna lag behandlades i riksdagen
var läktarna fullsatta av svartskjortor, och utanför stod långa köer av
ungdomar som bar dessa »politiska skjortor», vilka riksdagen nu höll på att
genom en undantagslag förbjuda. Enligt min mening var denna fråga inte av stor
betydelse, men i en tid av politisk spänning och upprorsanda var den ägnad att
ge vår upphetsade befolkning en förargelseorsak till. Jag tyckte det var bra
att IKL-blusarna förbjöds. Man måste säga att det
under 30-talet rådde ett hårt och kallt politiskt klimat. De nya
antidemokratiska idéerna hade i släptåg en fanatisk nationalism, som inte riktade
sig endast mot judarna utan även mot andra minoriteter. Herrefolksmentaliteten
gynnade majoriteterna, ty det gällde att skapa starka nationalstater med en
avgudad son av »folket» som toppfigur. Nu var det hos oss så, att den
fosterländska folkrörelsen till en början visade en viss tolerans mot den
svenska minoriteten. Kosolas ord: »Detta lands åkrar frågar icke efter vilket
språk odlaren talar», fälldes i början av rörelsens framträdande. Men snart
glömdes det språkliga frisinnet, ty det fanns konkurrenter om de finska
massornas sympatier och stöd, vilka drömde om en stark finsk nationalstat,
utan att dock direkt omfatta diktaturidén. Detta fick vi uppleva i riksdagen
omedelbart efter de hårda uppgörelserna med IKL och Mäntsälä. Det blev den
dåförtiden ökände äktfinnen, professor A. V. Heiskanen, som jämte 36 andra
finska riksdagsmän genom ett spörsmål av följande lydelse: »ärnar Regeringen
förelägga Riksdagen proposition angående förfinskning av Helsingfors
universitet på sätt, som tillfredsställer huvudbefolkningens i landet
uppfattning, och när kan en sådan proposition till äventyrs emotses?», kom att
ge upphov till en av de mest långlivade och hetsiga språkstrider Finlands folk
upplevt, och detta säger inte så litet! Vilka var dessa 37 frågvisa
nationalister? Jag skall inte nämna några namn, utan nöja mig med att
konstatera, att samtliga tillhörde agrarernas riksdagsgrupp, vilket vållade
oss svenska landsbygdsrepresentanter djupa och svårläkta sår. Längre fram
skulle såren gå upp och blöda och svida, ty universitetsstriden kom att bli en
fullkomlig häxsabbat, där akademisk ungdom och fanatiska politiker deltog.
Frågan om en förfinskning av statsuniversitetet har varit aktuell sedan slutet
av 1928, då den fördes fram av studentkåren vid Helsingfors universitet till
högskolans konsistorium. Nu ville undertecknarna av spörsmålet påskynda denna
språkliga omdaning av rikets enda statsuniversitet. Men vadan, och varför,
denna brådska? Det var naturligtvis främst
de nationalistiska lidelserna som väckte den slumrande finska björnen. Men helt
säkert spelade även politiska spekulationer in när spörsmålet utformades. Agrarerna
såg i IKL en farlig konkurrent, som hade vunnit mark bland studenterna och i
folkbildningsrörelserna. Emedan socialdemokraterna, enligt agrarernas åsikt,
varit väl ljumma i språkfrågan var det politiskt klokt att i spörsmålet
påminna vänstern om att de vid senaste riksdagsval lovat stöda förslaget om en
förfinskning av Helsingfors universitet. I sitt svar till spörjarna
utlovade undervisningsminister Oskari Mantere en proposition, »som är avsedd
att bygga på den principen, att Helsingfors universitet blir såväl till
undervisning som förvaltning finskspråkigt». Men ministern ansåg dock, att det
»är ur såväl rätts- som billighetssynpunkt sett statens plikt att draga försorg
därom, att för de svenskspråkiga studenterna, vilkas antal vid Helsingfors
universitet för närvarande betydligt överstiger ett tusental, i nödiga
vetenskapsgrenar anordnas undervisning på deras eget språk». Detta om
spörsmålet. Den utlovade
universitetspropositionen överläts till riksdagen 1. 9. 1934 och föredrogs för
remiss till grundlagsutskottet den 6 september. Vid remissdebatten bad
riksdagsman Heiskanen om ordet och höll ett av trång nationalism genomsyrat
tal, i vilket han gick hårt åt regeringen och uttalade förhoppningen, att
behandlingen av propositionen skulle ske så snabbt, att »till Kalevalas
100-årsdag Finland skulle ha ett verkligt, helt och hållet finskt
statsuniversitet». Följande talare var IKL-lektorn Vainio, som erinrade om att
»alla finska partier i riksdagen tävlat i att ge utfästelser om att arbeta för
universitetets totala förfinskning. Nu har regeringen, trots riksdagens finska
majoritet, svikit. Om denna riksdag inte kan lösa frågan så att ett finskt
statsuniversitet fås, är den ej mogen att fortsätta». Detta kunde man tolka som
ett krav på riksdagsupplösning, om inte universitetets förfinskning kunde
genomdrivas i riksdagen. Nu hade den nya tidens andar funnit varandra och IKL
och agrarerna börjat marschera sida vid sida under nationalismens baner, kring
vilket även andra finska borgerliga inom kort skulle fylka sig. Redan nu kunde
man märka, att det också på finskt håll fanns sansade riksdagsmän, som manade
till måtta och värdighet. En sådan var socialdemokraten, den noble
generaldirektören Hannes Ryömä, som i lugna och värdiga ord uppmanade till
besinning och varnade för att genom ett radikalt beslut i universitetets
språklagstiftning skada landets förhållande till Skandinavien, »till vilket
Finland närmast hör». Även undervisningsminister Oskari Mantere manade till
saklighet och rättvisa. Från svenskt håll uppträdde
von Born, Furuhjelm, Sergelius och jag. I mitt tal anförde jag bekymmer över
att bl.a. den svenska teologiska undervisningen skulle försvinna från
statsuniversitetet, där så många svenska prästmän och religionslärare erhållit
undervisning. Men det var att tala för döva öron. Statsminister Kivimäki
beklagade, att uttalandena av Vainio, von Born och Sergelius var riktade mot minoritetsregeringen,
som ett direkt hot om misstroende. Nu följde en tid av
vapenvila kring universitetsfrågan. Men det var endast lugnet före stormen.
Denna storm brakade lös i januari månad följande år, då regeringen helt
oförmodat utlyste urtima riksdag, med en proposition om universitetets
nyordning och en obetydlig lag om användning av alkoholbolagets vinstmedel som
frågor på urtima riksdagens dagordning. Det är väl onödigt att väcka till liv
minnen från denna bedrövliga tillställning ty jag är benägen att beteckna
urtima riksdagen 1729 januari 1935 som ett bottenrekord i parlamentariskt
förfall. Som en del läsare minns pågick den natt och dag med långa, hetsiga och
osakliga anföranden, enbart för att obstruera mot lagförslagets behandling och
hindra ett avgörande inom utsatt tid. Urtima riksdagen hade en kort tid till
sitt förfogande, ty den ordinarie riksdagen skulle börja vid vanlig tidpunkt,
den 1 februari. Motståndarna till
regeringens universitetsproposition organiserade en målmedveten motkampanj. I
kanslierna utarbetades långa tal, som sedan framfördes av olika talare efter en
uppgjord ordningsföljd och tidtabell. Det hände vid ett tillfälle, att en
allmogeman tillhörande agrarpartiet började sitt tal ungefär sålunda: »Den tid
jag studerade vid högskolan » men här blev det stopp talaren hade aldrig
studerat vid ett universitet. Man hade satt i hans hand ett tal avsett för
någon annan talare. Vi som ville få frågan i en
för landets svenska studenter rättvis riktning var tvungna att i tur och
ordning bevaka ärendets utveckling vid plenum. Vi måste vara på vår vakt mot
alla överrumplingsmanövrer från våra motståndare. Alltid satt någon av oss och
hörde på de långa talen. Kares och Riipinen båda tillhörde IKL torde ha slagit
alla rekord i fråga om talens längd, med tal på upp till 3 1/2 timme. Jag
skall inte försöka ens antyda vad de många talen rörde sig kring; de behandlade
allt mellan himmel och jord men mycket litet själva sakfrågan. Det var svårt
att tro, att det fanns så mycken illvilja och fiendskap hos företrädarna för
vår annars hyggliga finsktalande befolkning, och det var beklämmande att höra
hur illa tålda, ja hatade vi svenskar var. En lång tid senare var det en
framstående agrar, flerfaldig minister, som öppet sade, att han ända sedan
urtima riksdagen haft samvetskval och skämts över vad han då sade om svenskarna
i Finland. Skam att säga, lyckades man
torpedera regeringens försök att genom inkallande av urtima riksdag få
universitetsfrågan avgjord. Det gick som många trodde, det skulle bli en ny
rond i universitetsstriden. Jag blev ledamot av
riksdagens socialutskott år 1935. I detta utskott kom jag att sitta på samma
stol i hela 26 år, vilket torde vara ett rekord i sitt slag. Jag måste också
säga, att jag trivdes bra med arbetet i utskottet. Där behandlades för det
mesta frågor som verkligen intresserade mig, och där fick jag vara med om att
försöka förbättra tillvaron för människor som var i stort behov av socialt stöd
från samhällets sida. I början av 30-talet rådde
hos oss, liksom på många andra håll i världen, en svår depression med
arbetslöshet i släptåg. Det fanns 90 000 arbetslösa i Finland år 1932, varav
största delen på landsbygden. Ännu när jag följande år kom in i riksdagen hade
depressionen inte upphört att verka. Riksdagen måste anslå stora summor för
arbetslöshetens bekämpande. I snabb följd stiftades
under 30-talet en barnskyddslag, en lösdrivar- och alkoholistlag. En
reformering av socialvårdens förvaltning genomfördes. Olika reformer på
socialför- säkringens område såg dagen under det här nämnda decenniet: en ny
olycksfallslag stiftades och yrkessjukdomarna
inrangerades i försäkringsskyddet.
Men ännu har jag inte nämnt den största sociala reformen under denna tid: den
allmänna folkpensioneringen. Även om denna lag innehåller en och annan orimlig
bestämmelse och pensionsförmånerna för en del pensionsberättigade inte kan
anses tillräckliga, anser jag att vi har funnit den rätta formen för folkpensioneringen,
ävensom grunden för dess tillämpning. Som allmänt omdöme kan man
säga, att det i mitten av 30-talet var i ekonomiskt och politiskt hänseende
relativt lugna och goda tider i vårt land. Under sådana förhållanden var det
inte att undra över, att man i riksdagen var framstegsvänlig och frikostig,
när det gällde att besluta om stora sociala reformer och bevilja anslag för
dem. Jag minns hur lätt det var vid budgetbehandlingen i riksdagen att på den
tiden få debet och kredit att gå ihop. Men snart skulle det bli
annorlunda. Mörka moln började hopa sig vid den politiska horisonten. De
slumrande nationella andarna hade vaknat, inspirerade av nya nationalistiska
idéer om herrefolk och statsbärande politiska partier med starka ledare, som
folket överlåtit makten på, eller som själva helt behändigt övertagit denna.
Vi hade ju under långa tider också vår svårlösta universitetsfråga att kämpa
med. Och i färskt minne har vi äldre oroligheterna och upploppen varje sjätte
november, då svenskarna firade Svenska dagen. Även i riksdagen hade man
känning av de vindar som blåste ute på gatorna under massornas demonstrationer
mot landets svenskar. Personligen fick jag och
mina barn hösten 1937 vidkännas den största och smärtsammaste förlust en familj
kan drabbas av. Min kära maka Fanny, barnens ömma mor och hemmets allt i allo
rycktes plötsligt ifrån oss och togs hem till Gud. Hon hade visserligen varit
svag till hälsan i sjutton år, men hon var alltid glad och såg ut som hälsan
själv. Nu hade hon blivit förkyld och fått svåra andningsbesvär, som ansträngde
hjärtat. Läkaren hade de bästa förhoppningar om att hon skulle bli frisk igen,
men helt oförmodat fick hon en hjärtattack som ändade hennes liv. Där stod jag
med fyra minderåriga döttrar, av vilka den yngsta inte ens var fem månader
gammal. Att detta var ett hårt slag för hela familjen förstår envar. Själv var
jag upptagen av riksdagsarbetet i huvudstaden. En tröst och hjälp denna mörka
höst hade vi i vår trotjänarinna, Irene Sunde, en allvarlig kristen och varmt
kännande människa, som med själ och hjärta gick in för att bistå oss i vår
nöd. Men livet måste fortsätta.
Arbetet i riksdagen blev hektiskt, som alltid i budgettider. Senare firades vår
20-åriga frihet med ett festplenum i Riksdagens plenisal. Vid detta plenum
hölls högstämda tal av riksdagens talman Hakkila och dåvarande statsminister
Cajander. Jag hade ännu i färskt minne statsministerns helhjärtade anslutning
till Norden-tanken och den skandinaviska orientering som riksdagen högtidligt
deklarerat år 1935. Därför kunde ett lyhört öra nu i hans tal höra något, som
lade sordin på den annars fria och glada stämningen vid riksdagens festplenum.
Statsminister Cajander sade bl.a.: »Finlands folk är redo att till sista
andetaget försvara sin självständighet, men det är obetingat fredsälskande». I
sitt tal ville statsministern inrangera även Estland i begreppet Norden, samt
gav uttryck åt den starka känsla av stamfrändskap som rådde mellan Finland,
Estland och Ungern! Det fanns tecken i skyn som bådade vargatider för folken i
Europa, särskilt för de små nationer som gränsade till expansionslystna
stormakter. Därför föreföll statsministerns tal i de avsnitt, där han berörde
vårt folks släktkänslor för ett par namngivna småstater, som med all
sannolikhet komme att ligga i farozonen, obetänkt och illavarslande. Hur det var så började man
inför det stundande presidentvalet 1937 förnimma en viss politisk oro i luften.
Man märkte att valet skulle gå efter klart politiskt ideologiska linjer, med
ett stänk av nationalism i diskussionen. Högern hade sin givna kandidat, P.E.
Svinhufvud, men denne kunde t.ex. socialdemokraterna inte på några villkor
godkänna, ty han hade försäkrat, att så länge han hade något att säga till om i
Finlands politik skulle ingen socialdemokrat komma in i regeringen. Socialdemokraterna
ansågs inte regeringsdugliga. Senare har socialdemokraterna också varit diskriminerade,
men av andra orsaker som det inte är nödvändigt att orda om i detta sammanhang. Socialdemokraterna hade
beslutat göra allt för att hindra Svinhufvuds val till republikens president.
Det syntes dem att K. J. Ståhlberg vore en lämplig kandidat för alla
demokratiska och framstegsvänliga väljare, alltså även för vänstern. Men
agrarerna hade sin egen kandidat, Kyösti Kallio, som omfattades av de mera
nationalistiskt sinnade väljarna. På svenskt håll föreföll Ståhlberg vara
favorit, men det fanns elektorer som hade förklarat att de åtminstone i första
omgången skulle rösta på Svinhufvud. Detta visste även den socialdemokratiska
ledningen och denna vetskap ingav dem bekymmer. Hur många svenska elektorer
kommer att rösta på Svinhufvud, var det stora frågetecknet. Svenskarna
utgjorde nu, som ofta tidigare, tungan på vågen. Skulle dessa svenska
Svinhufvudelektorer bli så många att denne bleve vald? Ingen kunde svara på den
frågan. Jag minns hur det var
kvällen före valet. Vi, några österbottniska riksdagsmän, satt och åt middag i
Elantos övre matsal vid Glogatan. Då kom talman V. Hakkila fram till vårt bord
och frågade rättframt: »Vill svenskarna få Ståhlberg vald till president?» Vi
svarade, att vi trodde att det stora flertalet skulle rösta på Ståhlberg. »Hur
många röstar på Svinhufvud?» Det kunde ingen säga, men vi trodde att i sista
omgången de svenska rösterna skulle tillfalla Ståhlberg. Till detta sade
Hakkila bestämt: »Det blir inte tre omgångar. Får vi inte garantier för att de
svenska rösterna tillfaller Ståhlberg, röstar socialdemokraterna i andra
omgången direkt på Kallio. Vi tar inga risker denna gång. Om svenskarna vill få
Ståhlberg vald bör de besluta sig att mangrant stödja honom. Det blir endast en
valomgång», slutade Hakkila med skärpa. Vi förstod då, att Kallio skulle bli
den nye presidenten, ty av allt att döma var »bergsrådselektorerna» fast
beslutna att i första omgången rösta på Svinhufvud, vilket betydde att Kallio
bleve vald. Detta stod klart för de i politiken förfarna svenska elektorerna,
då de följande dag stod inför valförrättningen. Ända in i det sista försökte
von Born, Österholm, Furuhjelm och Estlander klargöra för de osäkra elektorerna
vådan av att låta sig luras till att tro vad man på finskt högerhåll försäkrat:
att det komme att bli flere valomgångar, så att man i en andra eller tredje
omgång kunde ändra ståndpunkt. Det visade sig sedan, att talman Hakkilas
varning varit befogad. Att socialdemokraterna
handlade som de gjorde vid omröstningen kan man förstå. För dem var
presidentvalet ett utomordentligt tillfälle att ge Svinhufvud betalt för
gammal ost. Enligt vänsterns uppfattning visade Svinhufvud ingen förståelse för
socialdemokratin, om vilken han ju sagt, att så länge han hade något att säga
till om ingen socialdemokrat komme med i regeringen: ett illa övertänkt
yttrande. Nu tog socialdemokraterna tillfället i akt att sätta en käpp i hjulet
för sin antagonist, och de lyckades med hjälp av några ståndaktiga
Svinhufvud-elektorer bland svenskarna. Om Ståhlberg i första omgången hade
erhållit en röst utöver de 150 som han fick, hade han blivit vald. Nu blev det
en svensk elektor som avgjorde valet till förmån för Kallio. Det hade
erfordrats 18 svenska röster för att få Ståhlberg vald i första omgången, men
det blev endast 17. von Born påstår i sina levnadsminnen, att »det var
vicehäradshövding G. Leopold, som avgjorde valets utgång». Jag minns så väl när
von Born efter valet talade om det samtal han haft med Leopold på väg till
omröstningen. Han trodde sig då ha fått Leopold att inse att det inte skulle
bli fler än två omröstningar, varför von Born var nästan övertygad om att
Leopold redan i andra omgången skulle rösta på Ståhlberg. Därför skrev han i
sina minnen från nämnda presidentval, att Leopold »för övrigt mot all förmodan
röstat på Svinhufvud». Naturligtvis var det flere andra svenskar, som genom
att rösta på Svinhufvud indirekt bidrog till att Kallio blev vald, men dessa
hade före valet, under valkampanjen, förbundit sig att rösta som de gjorde. För
dem var Lappo-linjen av större värde än den som de flesta av Svenska
folkpartiets elektorer förklarat sig omfatta. Det blev förstås rabalder
och polemiker efter detta historiska presidentval. En ny benämning lanserades
för dem som på svenskt håll bidrog till att Kallio blev vald, nämligen
»bergsrådsgruppen», men nog var det andra än industripampar som hörde till
denna grupp, bl.a. röstade ett par österbottniska bönder med »bergsråden».
Dessa blev illa åtgångna på hemmafronten, man hade svårt att förstå deras
handlingssätt. Men småningom lade sig stormen och lugnet återställdes. Dock har
man länge efteråt med skäl frågat sig hur det hade blivit om Ståhlberg blivit vald
i stället för Kallio. Att många, kanske de flesta svenskar sörjde över valets
utgång berodde inte på någon ovilja eller ringaktning för Kallios person. Men
det fanns ett och annat som han genomdrivit som politiker, som den svenska
befolkningen hade svårt att glömma, främst förfinskningen av
järnvägsstationernas namn, och sedan var det hans inställning till
universitetets förfinskning. När valet var ett faktum var svenskarna emellertid
redo att glömma det förgångna och lojalt stödja den nyvalde statschefen. Då jag helhjärtat omfattade
de tankar vår partichef, Ernst von Born, i ett privatbrev till rikets nyvalde
president gav uttryck åt, skall jag här återge brevets innehåll, von Born
skrev: »Jag lyckönskar Dig icke till din seger, då jag icke kan göra det med
hjärtat, utan endast med munnen. Men allt gott unnar jag Dig liksom alltid. Du
vet nog, att vi svensktalande icke velat ha Dig till president, ehuru vi har
stor aktning för Dig. Vi förhåller oss nu avvaktande. Vi hoppas, att Du kan
höja Dig över partierna och att Du verkligen blir en hela folkets man. Om Du
visar förståelse och lojalitet även mot oss, icke endast i ord, utan även i
handling, så vet Du, att lojalare och trognare undersåtar än de svensktalande
kommer Du knappast att ha. Jag ber tillika få framföra min aktningsfullaste
hälsning till Din maka. Om hon, såsom landets första dam, förblir trogen sig
själv, sådan som hon följt Dig i livet, naturlig, anspråkslös, fjärran från
politiken, så är jag säker på, att hon kommer att vinna medborgarnas erkännande
och hjärtan lika mycket som någon av hennes företrädare. Själens adelskap är
dock det enda, som slutligen skänker människan värde». (Jag har kursiverat
dessa ord av en adelsman till en ofrälse en till president vald bonde.) Jag behöver inte omvittna
att president Kallio satte högt värde på von Borns rättframma brev. Kallio
skrev bl.a. »Tack för Ditt broderliga brev. Du sade, att Du inte kan lyckönska
mig i anledning av valet. Ditt brev får dock en hedersplats i min samling för
dess rent ridderliga andas skull. Det gjorde på mig från början till slut ett
djupt intryck». Längre fram i brevet säger presidenten: »Vad valet beträffar,
håller jag det för helt naturligt, att din grupp motsatte sig mitt val». På tal
om att han nu blivit president och fru Kaisu således rikets första dam, »ser
det ut som om Du (von Born) skulle förstå, att ingendera av oss strävat till
borgen, ehuru vi på grund av häradshövding Leopolds tanklöshet ändå hamnade
här». Kallio sade i brevet, att han enligt egen mening aldrig varit någon
språkfanatiker, samt att hans nya ställning förpliktade honom att göra sig
förtrogen även med de svenskes önskemål. Mycket stort värde satte Kallio på
ett hälsningstelegram som Ålands landsting sänt honom i anledning av hans val till
rikets president. Det kan inte förnekas, att
vi på svenskt håll kände djup oro över valet av Kallio. Trots att mycket tydde
på, att den nyvalde presidenten förstod sin ställning som hela folkets
överhuvud, och att han som president inte längre kunde betraktas som äktfinsk
agrarpolitiker, var det ändå svårt att tro, att inte det förflutna komme att
sätta sin prägel på hans presidentskap. I sanningens namn måste det erkännas,
att landets svenska befolkning aldrig fick anledning att klaga över president Kallios
inställning till den svenska befolkningens legala intressen och rättigheter.
Jag kommer ihåg vissa utnämningar av personer till olika högre poster, vid
vilka presidenten hade avgörandet i sin hand, att han förhöll sig fullt saklig
och objektiv. En del finsksinnade kritiker påstod t.o.m. att svenska sökande
gynnats på de finska sökandenas bekostnad, men det var nog inte fallet, det var
kompetensen som fick avgöra. Den allmänna politiska oron
ute i världen växte för varje dag, och det är begripligt att många
nationalister och livsrumsdrömmare hos oss började hoppas att presidenten, som
till härkomst och språk tillhörde den nationalitet för vars framtid de drömt
så djärva framtidsdrömmar, skulle understöda deras nationella storhetsplaner.
Men president Kallio stod främmande för alla storfinska planer och ideal. Om
någon var Kyösti Kallio en Min åsikt var på den tiden,
och är fortfarande densamma, att det hade varit lyckligt för fosterlandet om
Ståhlberg haft mera att säga till om när krigsmolnen 1939 förmörkade vår himmel
i öster. Jag minns mycket väl, hur jag och mina riksdagskamrater våndades över
den propaganda och de ansvarslösa åtgärder av militär natur, som frivilliga
sysslade med vid vår östra gräns. Det var otroliga saker man fick höra om hur
det gick till när man försökte stimulera sin försvarslust och imponera på dem
som med gevär för fot stod på vakt öster om riksgränsen. Det var onekligen så
att vår statsledning tog för lätt på det som försiggick vid gränsen i öster.
»Månne Ståhlberg hade tillåtit något sådant?», frågade sig många. Men det var
få av de ledande i riket som då tycktes kunna tyda de politiska tecknen. Jag
minns väl, att en sakkunnig från Väg- och Vatten- byggnadsstyrelsen en gång på fullaste
allvar i riksdagens kommunikationsutskott visade på en karta hur man av
strategiska skäl planerat vårt vägnät i öster, så att våra vägar lätt skulle
kunna förenas med vägarna på andra sidan riksgränsen. Det var nog inte på den
tiden fråga om några turistvägar österut. Jag kände mig manad att säga till
vägchefen, att han borde hålla sig enbart till vägarna på vår sida om gränsen. En annan fråga som osökt
inställer sig är: Var vårt folk och dess ledning under åren före vinterkriget
tillräckligt försiktiga i förhållandet till vår östra granne? Många av oss har
i färskt minne en tysk örlogsflottas besök i Helsingfors den 1 augusti 1937.
Senare besöktes vårt land av ett antal framträdande tyska kulturpersonligheter
och vid flere fosterländska fester var höga tyska militärer närvarande. Allt
sådant var fullt legalt och föga ägnat att väcka uppmärksamhet hos den stora
allmänheten. Men våra socialdemokrater i regeringen och i stadsfullmäktige höll
sig borta från de fester, i vilka höga tyska representanter deltog, ehuru deras
demonstrativa frånvaro säkert mera berodde på att det var frihetskrigets
20-årsminne som firades. Jag var själv med vid paraden och festen i Stadion,
och blev konsternerad av att se så många höga tyska militärer och diplomater
bland de närvarande. Men enligt den tyske ambassadören von Blücher var det
tyska inslaget av höga militära hedersgäster, bl.a. general von Falkenhorst,
så stort för att man samtidigt firade fältmarskalk Mannerheims 70-årsdag. Förre statsminister
Kivimäki visade prov på en »glänsande retorik» vid detta tillfälle, som enligt
von Blücher inte var någon familjefest utan en politisk händelse, om vars
innebörd och betydelse det inte kunde råda något tvivel. Den tyske
ambassadören hade också lagt märke till regeringens dilemma på grund av socialdemokraternas
frånvaro, liksom den diplomatiska kårens, som på grund av ryska sändebudets
vägran att vara med vid festligheterna inte heller deltog i dessa. Blücher
omnämner också att Kreml hade gett minnesfesterna i Helsingfors »ett bistert
mottagande». Enligt von Blücher hade
utrikesministern i Svinhufvuds regering 1935 sagt, att Finland hellre såg att
Tyskland behärskade Östersjöbäckenet än att ryssarna gjorde det. Spänningen
ökades efter hand genom att frågan om Ålands befästande aktualiserades och ett
närmande till England kunde konstateras redan följande år. Man kan taga för
givet att planerna på ett befästande av Ålandsöarna i hög grad bidrog till att
ge näring åt den ryska misstänksamheten. Då dessa öars säkerhet onekligen komme
att äventyras vid en konflikt mellan stater, i vilkas intresse det låg att behärska
de strategiskt viktiga öarna i närheten av Östersjön, Finska viken och
Bottenhavet, skred Finland med stöd av Sverige till åtgärder som syftade till
att trygga det 1921 ingångna avtalet om Ålands neutralitet och
demilitarisering. Inom Svenska folkpartiets
riksdagsgrupp vållade frågan stor oro och en stark meningssplittring. Man måste
medge, att Ålands status var ett invecklat problem. Det rådde ett befästningsförbud
för Åland av mycket gammalt datum, dvs. av år 1856. En överenskommelse som
förbjöd1 befästandet av Ålandsöarna hade ingåtts av en del stater, bland dem
Turkiet och Ryssland. Denna åldriga bestämmelse hade senare tagits med i 1921
års konvention. Efter en överenskommelse mellan Finland och Sverige avfattade
dessa länders utrikesministrar ett gemensamt förslag, som skulle tillsändas
1921 års signatärmakter, plus Ryssland och Turkiet i deras egenskap av
undertecknare av konventionen år 1856. Enligt det nya förslaget skulle
bestämmelserna om befästningsförbudet ändras sålunda, att Finland fick rätt
att befästa den neutraliserade zonens södra del samt vidtaga alla defensiva
försvarsåtgärder, och att denna förändring av demilitariseringsbestämmelserna
bleve permanent. Dessutom skulle Finland få rätt att temporärt under tio år
vidtaga vissa militära försvarsåtgärder i den norra delen av zonen. Det sades i
regeringens skrivelse till riksdagen, att de föreslagna åtgärderna för Ålands
befästande inte innebär, att Ålands internationella, trygghetsgarantier
försvagas eller 1921 års konvention annulleras. Åtgärderna syftar enbart till
att trygga Finlands och Sveriges säkerhet i händelse av en väpnad konflikt
mellan stater, som anser det vara av vitalt intresse att besätta de åländska
öarna. Mellan Finland och Sverige skulle fortsatta förhandlingar i saken pågå. Ålandsfrågan kom upp i
riksdagen genom ett regeringsmeddelande av den 8 maj 1939. Ett sådant
meddelande skall enligt RO § 36 bordläggas till följande plenum, vilket ägde
rum onsdagen den 10 maj. Vid detta plenum höll utrikesminister Erkko ett långt
tal, där han framlade regeringens syn på problemet och kraftigt pläderade för
regeringens linje. Svenska folkpartiets riksdagsgrupp framförde genom Estlander,
den främste sakkunnige i Ålandsfrågor, starka dubier och invändningar mot
regeringens åtgärder och begärde frågans bordläggning. Den åländske
riksdagsmannen Herman Mattsson understödde bordläggningsförslaget, men gav
under sin långa, välformulerade utläggning om Ålands ställning uttryck för en
personlig uppfattning i befästningsfrågan, som väckte direkt förvåning, för
att inte säga förstämning hos en del av hans gruppkamrater och säkerligen
även på Åland! Riksdagsman Mattsson hävdade med skärpa Ålands ställning som
landskap med internationellt garanterat självstyre och neutralitet, samt att ålänningarna
måste ha rätt att föra sin egen talan i föreliggande fråga. »I den mån jag
motsätter mig regeringens och försvarsledningens åtgärder för avvisande av
främmande inkräktare, i samma mån överflyttar jag ansvaret på mig själv», föll
hans ord. Mattson emotsåg, att befästningsplanerna inte skulle förverkligas
förrän Ålands landsting fått belägg för att de fått internationell sanktion. Riksdagsman Stenwall höll
ett kritiskt anförande, i vilket han med flere exempel påvisade, att
stormakter, som satt sig i sinnet att erövra strategiskt viktiga positioner,
inte lät sig avskräckas av befästningar av den art som nu planerats för Åland.
Han slutade med följande ord: »Denna plan är psykologiskt förståelig och kan
synas realpolitiskt klok, men jag fruktar att den inför framtidens dom kommer
att te sig som ett misstag». Riksdagsman Hildén talade
varmt för regeringens befästningsplaner och understöddes av partikamraterna
Frietsch och Törngren. Jag uttalade mig till förmån för Estlanders och
Stenwalls kritiska åsikter och sade bland annat, att om vår neutralitet bleve
hotad av någon stormakt, vi konsekvent borde värna den och befästa oss
gentemot alla stormakter, vilka det vara månde. Jag tänkte då främst på de
politiska tänkesätt som låtit en ana, att om Hitlers stormtrupper dirigerades
till våra landamären, dessa snarare skulle hälsas som vänner än som fientliga
inkräktare. Estlanders bordläggningsförslag
förkastades med 109 röster mot 17. I fortsättningen kämpade Estlander som ett
lejon för att hindra alla planer på ingrepp i Ålands självstyre. Även von Born
ansåg det vara oformligt att påskynda frågan om befästandet av Åland i så
forcerad takt att ett utlåtande från NF icke hann inhämtas innan den
avgjordes. von Frenckell lät förstå
att den allmänna opinionen på Åland var en annan än den som kom till uttryck i
riksdagen. Han sade att han »icke kan förstå den åländska inställningen, enligt
vilken Åland fortfarande vill förbliva oförsvarat och endast trygga sig till
Nationernas Förbund». Men man måste ge von Frenckell ett erkännande för hans
oförskräckthet att stämpla som landsförrädiska sådana strävanden från
äktfinskt håll, som gick ut på att under fosterlandskärlekens täckmantel beröva
ålänningarna deras självständighet. I detta sammanhang kan nämnas, att alla
förslag från svenskt håll i syfte att trygga ålänningarnas rätt och svenska
språkets ställning på Åland, ifall förslaget om ålänningarnas tjänstgöring i
försvarsmakten komme att förverkligas, blankt förkastades av en stor majoritet
i riksdagen. Under diskussionerna i Ålands försvarsfråga hade IKL och andra
ultranationalister utomordentliga tillfällen att, såsom von Frenckell sade, i
fosterlandskärlekens namn låta sin avoghet mot landets svenska befolkning få
fritt spelrum, ett tillfälle som blev flitigt utnyttjat. Ryssarnas inställning till
befästningsfrågan var länge dunkel. Det såg ut som om denna fråga hade spelat
en viss roll vid vår östra grannes separata befästningsplaner i Finska viken,
vilka även berörde finska öar och kusttrakter. Det var känt att ryssarna under
långa tider hyst oro för Leningrads säkerhet i händelse av krigiska
förvecklingar vid Finlands sydkust. Vad Ålandsöarna betydde för Sveriges och
Finlands försvar, betydde vissa finska öar för Leningrads säkerhet. Här fanns
stora möjligheter för underhandlingar till ömsesidig belåtenhet. Betydde
Litvinovs tystnad, när de finska och svenska sändebuden i Moskva för sovjetregeringen
nämnde om planerna på att befästa Åland, att han ruvade på bytesaffärer med
strategiskt viktiga öar som bytesobjekt? Det såg så ut, ty innan Ålandsfrågan
hann bli löst tog Litvinov upp frågan om Leningrads säkerhet, vid vilken vissa
finska öar uppgavs spela en viktig roll. »Kunde Finland byta ut några öar i
Finska viken mot områden i Karelen?» frågade man på ryskt håll. Finland hade,
som känt, vid denna tid en nonaggressionspakt med Sovjet. Enligt Blücher erbjöd
Tyskland Finland en liknande pakt i slutet av april. Nu hade vårt land kommit
in i ett politiskt kraftfält, där starka urladdningar när som helst kunde
väntas. För Finlands vidkommande gällde det att så fort som möjligt få
Ålandsfrågan i hamn. Minister Erkko for i en hast till Stockholm för att
inhämta goda råd, och det såg ut som om han fått rådet att avböja det tyska
nonaggressionserbjudandet. Säkert är, att Erkko under besöket i Stockholm fick
en klar bild av världssituationen. Spänningen mellan Tyskland och England kändes
mera intensivt i Sveriges huvudstad än hos oss. Nu frågade man sig om vårt folk
och dess regering verkligen besjälades av en uppriktig freds- och
neutralitetsvilja. Det var nog inte endast
ministrar och diplomater som under åren före vinterkriget kände olust och reds
av onda aningars mara inför de politiska händelserna här hemma och ute i
världen. Alla anade en hotande krigsfara, men högst få visste hur nära urladdningen
var eller vem som var närmast farozonen. Att Hitler skulle bli den som komme
att föra tändsatsen till kruttunnan insåg de flesta som ville se sanningen. Men
det fanns otaliga människor som i denne vettvilling såg en garant för folkens
skydd mot den enda verkliga freds- och folkfienden, världskommunismen. Alla
visste, att kommunismens slutmål var världsherravälde. Stora delar av världen
hade den redan lagt under sin spira. Då samtidigt nazismen och fascismen vann
terräng i högt stående kulturländer var det svårt att bilda sig en
föreställning om vad den närmaste framtiden bar i sitt sköte. För den, som inte
hade en grundmurat demokratisk-politisk åsikt, blev dagens stora fråga: »Vilken
av dessa ideologier, som båda eftersträvar världsherravälde, är den starkare
och har följaktligen de största utsikterna att utgå som segrare i en eventuell
kraftmätning?» Det var många, vilkas framtida sympatier och antipatier under
det andra världskriget, liksom deras ställningstagande i vårt
fortsättningskrig, baserade sig på uppfattningen att Tyskland skulle vinna i en
krigisk konflikt. Denna åsikt var mera en önskedröm än ett uttryck för nazistiska
sympatier, ty, menade man, gäller det att välja sida eller bli inrangerad i
antingen en kommunistisk eller nazistisk intressesfär, är det bättre att
behärskas av tyskarna än av »arvfienden i öster», som vårt folk i alla tider
lärt sig att frukta. Det var denna fruktan och
ovisshet inför framtiden som vållade kval och ångestkänslor i vida kretsar i
vårt land. Hitlers hejdukar härjade vilt i grannstaterna, och hos oss blev
nazisympatisörerna fräckare dag för dag. Det gick så långt att regeringen, och
särskilt dess inrikesminister Urho Kekkonen, fann sig föranlåten att upplösa
IKL. Denna åtgärd kom till riksdagens kännedom genom ett s.k.
statsrådsmeddelande den 22 november 1938. Av anförandena i riksdagen framgick
det, att inrikesministerns drakoniska åtgärd kommit som en överraskning, trots
att man förstått att måttet var rågat för »den fosterländska folkrörelsens»
samhällsvådliga verksamhet. Vissa händelser i Estland kunde härledas till vårt
lands nazisympatisörer och i Kuopio hade politiska yttringar bland
skolynglingar väckt statsmaktens bekymmer. Regeringen hade även med ogillande
följt agitationen i IKL:s tidningspress. Det blev ett väldigt
rabalder i riksdagen vid behandlingen av statsrådets meddelande om upplösningen
av nämnda organisation och indragningen av dess 18 tidningar. Att
IKL-riksdagsmännen rasade är självfallet, men även andra, som var beredda att
godkänna regeringens åtgärder, undrade om det var välbetänkt och lagligt
välgrundat att inskrida mot tidningar som utgetts i stöd av tryckfrihetslagen,
under motiveringen att de var organ för en upplöst politisk organisation. Det
skulle också senare visa sig att domstolsväsendet såg annorlunda på
regeringens, inrikesministerns och riksdagens åtgärder mot IKL. Domstolen
upphävde beslutet om upplösning av IKL och indragning av dess tidningspress,
men åtgärderna blev säkert en av de främsta orsakerna till valnederlaget för
»den fosterländska folkrörelsen» vid riksdagsvalet 1939. Man får en god uppfattning
om svenska riksdagsgruppens inställning till demokrati och diktatur, när man
läser riksdagsprotokollen från de politiska ofärdsåren före vårt vinterkrig.
När upplösningen av IKL behandlades i riksdagen sade gruppordföranden
Furuhjelm bl.a.: »Svenska riksdagsgruppen har tagit del av regeringens
meddelande angående de vidtagna åtgärderna mot IKL-organisationen. Åtgärderna
avse, såsom av meddelandet framgår, att hävda lagens auktoritet och
rättsordningens helgd. De hava vidtagits, icke på grund av att de prövats
ändamålsenliga och kloka, utan på grund av lagens klara och tydliga föreskrifter
om vad i fall sådana som dessa bör göras». Talaren sade, att det ankommer på
vederbörande rättsinstans att pröva, utreda och avgöra den rättsliga sidan av
ingripandet mot IKL. »Svenska riksdagsgruppen konstaterar därför endast, att i
den mån inskridandet mot IKL får fattas som ett uttryck för strävan att hävda
lag och rätt, stöd härför kan påräknas från svenska riksdagsgruppens sida,
liksom gruppen alltid sökt värna den lagliga rättsordningen». Själv yttrade jag i
debatten följande: »Jag ber, herr talman, att få uttala min fulla
tillfredsställelse med de åtgärder inrikesministern vidtagit mot IKL och dess
tidningspress. Dessa åtgärder komma icke en dag för tidigt, måhända väl sent.
Många av våra politiskt omogna ungdomar på finskt håll ha fått sitt politiska
omdöme fördunklat genom den verksamhet IKL och dess tidningspress utövat.
Exempel, sådana som IKL:ares inblandning i Estlands statsangelägenheter och
händelserna i Kuopio nyligen, giva belägg för att det varit en draksådd man
utfört på det håll som nu drabbats av inrikesministerns tunga hand. Händelserna i stora världen
visa för varje dag att de demokratiska statsmakterna hava skäl att hålla både
det vänstra och det högra ögat öppet ifråga om de politiska
ytterlighetspartiernas verksamhet. Det är av vikt att konsulerna vaka, ty tiden
är ond för demokratins och folkfrihetens vänner. Med denna motivering ber jag
att i enlighet med övriga gruppkamrater få omfatta förslaget om enkel övergång
till dagordningen». Med 121 röster mot 42,
blanka 12 och frånvarande 24 röster godkände riksdagen en motiverad övergång
till dagordningen, framförd av agraren Pilppula. Riksdagen emotsåg, »att
regeringen skulle använda sig av alla lagliga medel för att slå ned alla mot
den demokratiska statsordningen verkande organisationers verksamhet».
Personligen var jag alltid redo att avge mitt votum, när det gällde att i
riksdagen ställa sig bakom regeringens och främst då inrikesministerns
åtgärder och förslag, som gick ut på att slå vakt om vårt
demokratiskt-parlamentariska statsskick mot dem som i tidens diktaturer såg
sina politiska samhällsideal. Dock kunde jag inte alltid
stöda regeringens förslag, även om de var avsedda att trygga landet i en farlig
tid. När t.ex. regeringen kom med ett drastiskt förslag till fullmaktslag,
ansåg jag att von Born hade rätt i sin åsikt att regeringen begärde för
vidsträckta fullmakter, von Born föreslog en uppmjukning av förslaget, så att
åtgärder, vidtagna med stöd av fullmaktslagen, skulle upphävas, om icke
riksdagen med två tredjedelar av rösterna godkände åtgärderna. Ett annat
ändringsförslag av von Born gick ut på att lagen skulle gälla endast till den
31 december 1940. Jag understödde båda förslagen. Ärendet bordlades och kom
före till avgörande behandling den 5 maj. Vid detta plenum höll Estlander, von
Born och Frietsch långa anföranden, i vilka de framförde sina principiella
betänkligheter mot att ge regeringen i ett demokratiskt land så vidsträckta
fullmakter som dem regeringen begärde. Själv gav jag med några ord uttryck för
mina farhågor att ge diktatoriska fullmakter åt en regering, vars
inrikesminister »i en politisk skrift på fullaste allvar talar om att med
diktaturen som hjälpmedel lösa vår språkfråga. Jag åsyftar minister Kekkonens
bok om demokratins självförsvar.» (Mina ord i plenum) Hela svenska
riksdagsgruppen röstade mot fullmaktslagen, förutom svenska vänsterns
representant Sergelius. Att gruppen röstade mot lagen berodde främst på att
den av princip var en motståndare till lagar, vilka överlät befogenheter, som
i en demokrati ankom på riksdagen, åt en verkställande instans som lätt kunde
missbruka dem. Med andra ord: vår grupp var en motståndare till allt som i
politiken och lagstiftningen luktade diktatur. Fullmaktslagen var en farlig
lag i en tid, då det vimlade av »ledare» och folkföreträdare som med självtagna
eller framtvingade »fullmakter» suspenderade av folket valda parlament eller
på annat sätt missbrukade makten. Sådant ville eller kunde vår grupp inte vara
med om. En liknande inställning
intog svenska riksdagsgruppen då lagen om arbetsplikt var före i riksdagen.
Gruppen försökte förgäves få till stånd vissa ändringar i lagen för att minska
intrycket av en, ur demokratins synvinkel, i många avseenden osympatisk och diktaturpräglad
lag. Därför röstade en del av oss mot lagen, trots att vi förstod att varje
medborgare är pliktig och, moraliskt sett, skyldig att i mån av krafter och
färdighet bistå landet även när dess försvar behöver andra än rent militära
prestationer. Men det finns vissa gränser för vad man har rätt att kräva i
försvarets namn; över de gränserna kunde många av oss inte gå. Av de här nämnda
lagstiftnings- och andra åtgärderna av undantagsnatur framgår det att
statsmakten, inför det hotande världskriget, ville se om sitt hus. Ur boken "Frihet är det bästa ting" - Söderströms - 1967
|
|||
Senast uppdaterad 2007-04-13 19:18 |