Språkstriderna i studentvärlden |
Skrivet av Ivar A.Heikel | |||
2006-12-31 20:01 | |||
SPRÅKSTRIDERNA I STUDENTVÄRLDEN.
Av Ivar A.Heikel*
Vid 1877-1878 års lantdag hade de finsksinnade eller, såsom de då kallades, fennomanerna koncentrerat sina krafter, gått anfallsvis till väga och vunnit betydande framgångar. På svensksinnat håll begynte man samla sig till motvärn. För att mildra partihätskheten sökte de moderata svenskvännerna, med Leo Mechelin i spetsen, att bilda ett centerparti. Detta skulle föra de liberala samhällsidéernas talan och skjuta språkfrågan undan i andra planet. Det liberala partiets program bekantgjordes i december 1880. Det blev föremål för en skarp nedgörande kritik på finskt håll, främst genom Snellman. Även inom svensksinnade kretsar blev det angripet. De liberalas svala försvar för rådande kulturella förhållanden skulle ha till följd, menade man, att svenskan förlorade allt fotfäste i Finland. Det var anhängarna av Freudenthals åskådning, framför allt den unga generationen nylänningar, som gick i spetsen för motståndsrörelsen. I slutet på 1882 upprättade de ett eget tidningsorgan, Nya Pressen, med Axel Lille som huvudredaktör. De svensksinnade eller kanske rättare icke-fennomanska bland de österbottniska studenterna voro anslagna av den försonliga andan i det liberala programmet. En bland deras män, K.E.Wichmann, senare mest känd under namnet Gånge Rolf, stod emellertid i nära beröring med nylänningarna och hade omfattat deras idéer. Han begynte bedriva en intensiv agitation bland sina österbottniska kamrater. Argumenten fick han från nyländskt håll, han var icke en de logiska bevisens man, men den tändande entusiasmen för den sak han förfäktade utgick från hans brinnande själ. Under promenader gata upp och gata ned den ena dagen efter den andra och med outtröttliga demonstrationer vann han mitt förnuft och mitt hjärta för den nya svenskhetstanken. Då jag vid slutet av vårterminen 1881 lämnade Helsingfors och kom till Vasa, började jag efter förmåga kämpa mot fennomanin. Jag var i tillfälle att framföra mina tankar i Vasa Tidning, som redigerades av magister A. F. Roos, så originell i sitt väsende, att han kallades »toki Roosen», Utan att vilja heta svensk-sinnad var han en motståndare till Vasabladets fennomanska tendenser. I juni 1881 skrev jag i Vasa Tidning en artikel »Om den svenska nationalitetens rättigheter i Finland». På hösten polemiserade jag mot de uttalanden som förekommo i Vasabladet med anledning av den separata årsfest, som de svensksinnade österbottningarna firade. Den utgjorde en protest mot Avdelningens officiella Porthanfest med dess exklusivt finska program. För att vidare utreda ämnet författade jag en uppsats om »Svenska språkets och kulturens betydelse för den finskspråkiga kulturen i landet», och sist den radikalaste av mina uppsatser »Finne eller svensk». Jag sände mina krior till kamrater i Helsingfors. Utan att fråga mig sammanställde de dem till en broschyr av något mer än ett tryckarks omfång. De placerade mina uppsatser i en ordning motsatt den, i vilken de borde läsas. Broschyren lär ha tryckts i 1.500 exemplar, och med den bedrevs en ivrig agitation i studentkretsar. För att illustrera vilka synpunkter den tiden bland ungdomen framträdde i språkfrågan, dristar jag mig att här ge ett referat av artiklarnas innehåll, så mycket hellre som jag tror, att det exemplar av skriften, som jag äger, är det enda eller ett av de mycket få som numera existera. Som ytterligare motivering för ett referat av en ung students tankar i en den tiden brännande fråga bör jag nämna, att Axel Lille i sitt stora arbete »Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse» ger dem mycket erkännande och att Arvid Mörne i sin bok om Axel Olof Freudenthal säger: »Om vi frånse från Freudenthals uttalanden, bilda hans (Heikels') artiklar, när de betraktas i ett sammanhang, det mest anmärkningvärda försöket på svenskt håll att teoretiskt reda ut nationalitetsbegreppet och förlika den svenska nationella synpunkten med den fosterländska.» De nämnda båda författarna hade vid sina uttalanden även i sikte de två uppsatser av allmännare innehåll som jag skrev i »Verdandi» 1882 och 1883: »De hufvudsakliga omständigheter som bilda folkkaraktären» och »Tankar i politik och kulturhistoria». Mörne säger: »Dessa utredningar ha fördjupat meningsutbytet i nationalitetsfrågan.» Jag vill förberedelsevis nämna, att jag den tiden med stor förtjusning läst Snellmans »Läran om staten», men att jag även fått blicken öppnad för den svaghet som låg i deducerandet ur allmänna principer, med föga uppmärksamhet fäst vid de lärdomar den historiska forskningen gav. Jag tror att det var Mommsens berömda »Römische Geschichte», samtidigt föremål för mitt intresse, som öppnade ögonen därför. Vid det nu följande ganska utförliga referatet skall jag i huvudsak hålla mig till originalets ordalag, även om jag nu icke i allt ville uttrycka mig på samma sätt som den unga studenten.
Om den svenska nationalitetens rättigheter i landet. Under en lång följd av år har man hört klagan över den betryckta och tillbakasatta ställning, som den finska befolkningen intagit i landet. Nästan allmänt har medgivits, att ett stort missförhållande i landets inre liv förekommit, och man har använt mycket arbete för dess avhjälpande. Det var förklarligt att till en början icke blott de, som genom börd och språk stodo denna befolkning nära, antogo sig dess sak, utan även fjärmare stående personer. Nu möter rättsligt intet hinder den finska befolkningen att åtnjuta fulla nationella rättigheter. De faktiskt bestående missförhållandena tillhör det främst den finska nationalitetens män att häva. Åtskilliga omständigheter kunna dock göra det för en och annan nödvändigt att, oaktat han egentligen tillhör landets svenska nationalitet, ägna arbete åt den finska befolkningens andliga förkovran. Men man får icke glömma, att i vårt land även finns en svensk nationalitet, som har rätt att av sina söner bli ihågkommen. Men år för år tilltager antalet av dem som överge den svenska befolkning de tillhöra, för att ägna sitt arbete åt den finska. I många fall har detta arbete ett tvivelaktigt värde, ty de äro mer eller mindre främmande för den finska befolkningen och dess språk. Men om de icke kunna verka för den finska befolkningens förkovran, kunna de verka för den svenska befolkningens undergång, genom att de övergiva det naturliga fältet för sin verksamhet, där deras insats kunde bli av betydelse. Med blicken fäst vid det sakförhållandet, att den svenska befolkningen allt mer och mer överlämnas åt sig själv, har det finska partiet ej allenast förutspått, utan även hotat det svenska språket och den svenska nationaliteten i landet med en snar undergång. Lägg märke till de artiklar Snellman nyligen skrivit, Yrjö Koskinens tal till studenterna, Uusi Suometars och de finska landsortsbladens utgjutelser. Framför allt är det dock våra bildades glömskhet av den svenska befolkningens tillvaro och likgiltighet för dess intressen som inger farhågor. Att denna befolkning rättsligt äger förutsättningar för sitt fortbestånd betyder föga, om hos dem som ha att föra dess talan saknas ett svenskt nationalitetsmedvetande. Frågan om en nationalitets rättigheter förtjänar belysas. Den har först sedan början av innevarande århundrade (18:hundratalet) anträtt i ett skede, varunder dess lösning synes klarna. Den står i sammanhang med frågan om den enskilda individens frihet. Man utgår från bestående förhållanden och frågar: Med vilken rätt håller den ena individen den andra i slaveri? Med vilken rätt står den ena nationaliteten i slaviskt beroende av den andra? Svaret blir: med styrkans rätt. Men detta kan ej av vårt förnuft godkännas. Då individerna av naturen icke väsentligen skilja sig från varandra, böra de väsentligen ha samma rätt i sitt inbördes förhållande. Individerna böra äga självbestämningsrätt. Så böra även nationaliteterna i huvudsak äga rätt att själva forma sitt liv. Men den som har självbestämningsrätt bör ådagalägga förmåga att betjäna sig av den. Den individ, som icke besitter denna förmåga, ställes under en annans förmynderskap. Detta åsyftar icke hans undertryckande, utan avser hans bästa, som han själv icke kan tillgodose. Särskilt är det en viss ålder åtföljd av en viss andlig utveckling, som uppställes som villkor för en individs självständiga uppträdande. Analogt är förhållandet i fråga om olika folkstammar. Genom sitt särskilda språk och sitt skaplynne står den ena folkstammen som en individ gentemot den andra. De böra sålunda väsentligen ha samma rätt. Men så länge en stam ännu icke är en utvecklad individ och ej kan begagna sin naturliga rätt, blir den underkastad förmynderskap av en stam, som nått en högre utveckling, som höjt sig till en nationalitet. Så vitt historien känner, ha alla folkstammar i högre eller lägre grad stått i ett sådant beroende förhållande. Därunder har deras uppfostran till självmedvetna nationaliteter försiggått. Och detta har skett desto lättare, ju mera det folk, under vars inverkan de levat, utmärkt sig genom en högre kultur. Det är kulturen som höjer stammen till en nationalitet. Den folkstam, som utvecklat ett språk, vilket kan ge uttryck åt högre föreställningar än vardagens, ett eget kulturspråk, och som givit sin andes skatter uttryck i en egen nationallitteratur, besitter de egenskaper, som utgöra ett kriterium på att den självständigt kan bestå och vårda sina intressen. Härefter blir varje opåkallat ingripande i dess angelägenheter en hämsko för dess vidare utveckling, en kränkning av dess självbestämningsrätt. "Vi fråga nu: vilken ställning och vilka rättigheter böra tillerkännas vårt lands svenska nationalitet? Finns här en sådan? Detta vill man på vissa håll förneka. Låt oss se närmare på saken! Den nationella frågan i vårt land vore ganska lätt löst, om de svensktalande i landet endast utgjorde en bildad klass utgången ur den finska befolkningens led. Men så är icke fallet. Här finns en ursprunglig svensk befolkning, som talar sitt särskilda tungomål, skarpt skilt från det finska. Dess skaplynne är i mångt och mycket olikt den finska befolkningen. Endast i vissa trakter, där de båda grupperna stöta samman, har en förfinskning eller försvenskning försiggått, har en viss utjämning ägt rum. Såsom en särskild stam, som utvecklat sig till en nationalitet, bör landets svenska befolkning äga samma rättigheter som den finska. Denna befolkning äger nu en bildad klass och är i besittning av ett högt utvecklat kulturspråk. Den nationallitteratur denna befolkning frambragt är ingalunda obetydlig. Man kan visserligen invända, att de män, som äro denna litteraturs förnämsta representanter, till en del ursprungligen utgått från den finska befolkningen. Men de ha i alla fall i sig upptagit den svenska bildningen och med den som grundval skapat verk på svenskt språk, som finna genklang i den svensktalande befolkningens känslor och tänkesätt, medan de för den finska befolkningen äro obegripliga. De tala ej dess språk och träffa ej den ton, som ger genklang i dess inre. J. L. Runeberg, som är av Sveriges-svensk härstamning, kan den svenska nationaliteten räkna främst som sin son. Att hans ädla andes känslor och tankar även finna gensvar i de finska fosterbrödernas bröst, i översättningar från svenskan till finskan, är naturligt, ty han sjunger om det gemensamma fosterlandet, dess natur och folk, för alla lika kära ämnen. Han framställer med skaldens klara varma blick tankar och känslor, som röra sig i varje mänskligt bröst. Bäst uppfattas han dock av dem, som till härstamning och i andlig kultur stå honom närmast och liksom han genom vår svenska kultur vunnit sin uppfostran och som med kärlek erinra sig de tider, då vårt land var förenat med Sverige. Tillhör Runeberg en gång den svenska nationaliteten i vårt land, behövs intet ytterligare bevis för att den äger en nationallitteratur. Men om här finns en svensk nationalitet, bör den även ha självbestämningsrätt. Den måste få fortbestå och oförhindrat utveckla sig. Detta innebär icke att den bör sträva till politiskt oberoende. Ej heller individen kan eller får isolera sig från alla andra. Alla stå vi ju i beroende av varandra. Vårt eget väl kräver att vi upprätthålla förbindelse med varandra. Liknande är förhållandet med nationaliteterna. Den svenska nationaliteten i Finland finner sin fördel ligga däri att den icke bildar något separatsamfund. I politisk förening med den finska nationaliteten vill den arbeta för sin utveckling och därigenom för hela landets väl. Men för sitt arbete bör den ha rörelsefrihet och samma förmåner som majoriteten. Det officiella språket bör även vara den svenska befolkningens språk. Undervisning bör i högre och lägre lärdomsanstalter, i folkskolan, i den s.k. lärda skolan, i universitetet och andra högre läroinrättningar meddelas även på den svenska befolkningens språk. Man gör den invändningen: i eget land må en nationalitet fritt bygga bo, men den får ej göra intrång på områden som tillhöra andra. Ingen konklusion är vanligare än denna. Detta är Finland, detta land tillhör uteslutande en finsktalande befolkning. Då uttryck »finne» har såväl en inskränktare som vidsträcktare betydelse, då det utmärker såväl alla inbyggare i Finland som den finsktalande delen av dem, har man kommit till detta felslut. Men forskningen visar, att den svenska befolkningen med den första odlingens rätt innehar de landsdelar, där den nu är bosatt. Blott i vissa gränstrakter har en förskjutning ägt rum, till den ena eller andra språkgruppens förmån. Den svenska befolkningen har lika väl som den finska arbetat för landets materiella och andliga förkovran. Även den svenska befolkningen har givit liv och blod för Finland. Missförhållanden ha hos oss förekommit i fråga om de finsktalandes nationella rättigheter. De ha förekommit under perioder, då nationalitetsidén ännu ej varit klar. De erkännas och man söker arbeta på en utveckling efter nya linjer. Men i stället vill man nu omöjliggöra den svenska nationalitetens existens. Det skall dock icke lyckas. Den starkare skall finna för gott att göra eftergifter. Han skall märka, att han därigenom bäst ser sin egen fördel till godo. Om försök givas att uttränga och undertrycka den svenska nationaliteten i Finland, skall man råka i den ställning, att man finner bäst att återgiva vad man tagit. Landets läge är osäkert. En förtryckskampanj är en oklok politik. Men den svenska nationalitetens bestånd beror framför allt på deras hållning som tillhöra dem. Om den svenska nationaliteten i kultur ej står efter den finska, misslyckas undertrycksförsöken. För närvarande ser det dock mörkt ut. Det ser ut som om den svenska befolkningen i en snar framtid skulle bli utan en bildad klass, som vill erkänna släktskap med den och göra något för dess utveckling. Till och med personer direkt utgångna ur den svenska allmogens led vända den ryggen, så snart de vunnit en högre bildning. Ämbetsmännen på en och annan svensk ort visa sig föga bevågna mot den befolkning, i vars mitt de leva, och ge den oriktiga föreställningar om situationen. Men detta får ej fortgå. Må var och en som hyser medkänsla för Finlands svenska befolkning, som älskar den och sitt svenska modersmål, göra allt vad han eller hon kan för att avvända den hotande faran. Må vi envar göra oss förtrogna med denna befolkning och dess behov och arbeta för dess förkovran. Detta är en fosterländsk uppgift, så ädel som någon annan. Det är ett arbete för Finlands väl.
Svenska språkets och kulturens betydelse för den finskspråkiga kulturen i Finland. Vi befinna oss i ett tidsskede, då de olika nationaliteterna sträva till frihet och söka lösgöra sig från främmande bojor, från utländskt inflytande och vilja utveckla sig på egen inhemsk grund. Ett av de viktigaste kännetecknen för en nationalitet är, utom dess språk, dess andliga kultur. Denna antager en olika karaktär alltefter folkens olika skaplynnen och varjehanda inre förhållanden, men den påverkas även av främmande folks kultur. Det är icke likgiltigt av hurudan kultur ett folk erfar inflytande. Men detta är något som ej fritt och godtyckligt kan bestämmas. Historiska förhållanden, politiska och kulturella, äro avgörande. Man kan ej förneka, att en nationalitet stående på en lägre bildningsgrad kan utöva en viss inverkan på högre stående, men förhållandet är i allmänhet omvänt. Detta är naturligt, där den lägre stående är den som har behov av den högre kulturen och attraheras av den som i utveckling hunnit längre. Då nationalitetsidén för några årtionden sedan väcktes till liv i vårt land, insåg man, att om det finska folket ville bli en kulturnation, måste det skaffa sig en nationallitteratur. Man började med allvar arbeta för detta måls nående. Europas nationer hade under århundradens lopp arbetat sig upp till en hög kulturståndpunkt. Men hos oss var ej tid att vänta på en långsam utveckling under sekler. Så sant livet var kärt, måste man utan uppskov söka skaffa sig en litteratur på finska språket. Men det fanns ej mycken äldre litteratur att bygga på. Man måste se sig om vad man kunde få på främmande håll. Historiska förhållanden gjorde att man huvudsakligen vände sig till den svenska litteraturen. Det är därifrån den finskspråkiga litteraturen skaffat sig sina värdefullaste alster. Ej blott översättningar ha till en stor del svenskt ursprung, utan även originalarbeten på finska röja inflytande från skandinaviskt, främst svenskt håll. Samtidigt som detta bildningsarbete efter svenskt mönster pågick framdrogs i ljuset och publicerades de skatter av finsk folkpoesi, som dittills fört en undanskymd tillvaro i ödemarkerna. Men dessa poetiska alster äro av sådan beskaffenhet, att en utveckling på deras grund ej velat lyckas. Deras betydelse för det språkliga uttrycket är stort och kan av finska språkets vänner och odlare ej skattas nog högt. Men denna poesi är av en sådan beskaffenhet, eller har åtminstone hittills visat sig vara det, att någon betydligare litteratur i samma ton och anda ej utvecklat sig. Kanske har så varit fallet därför att den ej står i tillräckligt nära samband med den västerländska litteraturen överhuvud. Långt ifrån att den finskspråkiga lyriska konstpoesin slutit sig till de folkliga alstren, visar den släktskap med den skandinaviska diktningen. Den finskspråkiga litteraturen kommer att medelbart eller omedelbart stå på svensk grund. Oaktat man ej kan förneka, att inverkan även av annan västerländsk litteratur än den svenska kan vara fruktbringande för den finska alstringen, synes dock det svenska kulturinflytandet ligga närmast och vara naturligast. Ett folk kan ej, det sades redan tidigare , godtyckligt bestämma kulturinflytelserna. De historiska förhållandena bestämma. Genom att vårt land sex sekler varit förenat med Sverige, äro icke blott våra flesta historiska minnen och själva kulturgrunden gemensam, utan en stor likhet i seder och åskådningssätt har därav blivit en följd, Det finns därför ingen främmande litteratur som av finnarna bättre kunde uppfattas än den svenska och därför ej heller någon som mera lämpar sig att utöva inverkan. Denna inverkan är den som lättast försiggår och därför hittills mest förekommit. Hela den svenska litteraturen, ej mindre den inhemska på svenskt språk än den som i Sverige sett dagen, har varje bildad person hos oss tillägnat sig eller kunnat tillägna sig. Om något bidragit till den finska litteraturens jämförelsevis snabba utveckling har den allmänna bekantskapen med svenska språket som hittills bland de bildade funnits, därtill varit orsaken. Sådan har utvecklingen varit under en lång följd av år. Men nu har en motrörelse börjat. Man anser det icke vara ett oundgängligt behov för varje bildad i landet att ordentligt känna svenska språket. Man anser, att en inverkan av den svenska bildningen är mindre nödig, ja fullkomligt obehövlig. Men om en sådan åsikt blir gällande, bli följderna icke de hälsosammaste. Ty i och med detsamma omfånget av den litteratur, som man obehindrat kan begagna sig av, nedsjunker till en obetydlighet, går den högre bildningen nedåt. Detta kommer även att inverka på den finskspråkiga litteraturens utveckling. Man invänder, att då inflytelsen från svenskt håll upphör, kan man vända sig till andra nationers litteratur och i den vinna ersättning, Men dessa främmande folks språk kunna aldrig bli inhemska hos oss. Deras litteratur kan sålunda icke inverka bildande på stora folklager. Den kan ej så väl uppfattas som den svenska, då de främmande folkens kulturförhållanden mycket skilja sig från våra. Ett sådant ombyte av kulturhärd vore i hög grad obetänksamt, då den finska kulturen har allt att frukta, om den icke är vuxen kulturutvecklingen på ett annat håll. Under dessa förhållanden är den som fördärvlig utskrikna tvärspråkigheten inom den bildade klassen av största betydelse. Att den kunskap i svenska språket som den bildade klassen hittills ägt och som därför utan svårighet fortfarande kan bibehållas, icke måtte uppoffras i blint nationalitetshögmod, är således något som man i hela vårt lands intresse måste önska. De fordringar man därför måste ställa på landets styrelse och anordningen av våra skolförhållanden och hela vårt bildningsväsende är i och med detsamma klart.
Finne eller svensk? Linné har skrivit följande latinska versrad: »Komina si nescis, perit et cognitio rerum.» (Om du icke känner namnen, förgår även din kunskap om tingen.) Under sex århundraden var Finland förenat med Sverige. Därunder var det finnarnas lott att först som underkuvade och sedan som söner av ett dotterland träda tillbaka för moderlandets invånare. Finnarna åtnjöto samma friheter och rättigheter som svenskarna. De blevo delaktiga av allt det skydd moderlandet kunde giva, men de stodo i alla fall i bakgrunden. »Finnarnas namn försvinner ur historien.» Det representeras genom det svenska. Hos de bildade av den finska befolkningen fördunklades medvetandet om att finnarna voro ett vid sidan av svenskarna särskilt folk. De betraktade sig som svenskar, då de voro svenska undersåtar och hade samma bildning som svenskarna. En naturlig följd var att en genuin finsk bildning icke uppkom. Svensk kultur med svenskt språk blev den form vari högre själsodling förvärvades av finska män. Man har velat beskylla svenskarna för detta missförhållande. Men det kändes ej så av finnarna. Tidsandan höll tanken på en förändring nere. Men en annan vind gick genom tiderna. Dess verkningar voro mäktiga. De föraktade, de tillbakasatta, de förtrampade berördes därav. Deras självmedvetande vaknade. I norden verkade denna rörelse till den finska nationalandans väckelse. Denna förändring i tänkesättet begynte redan under den svenska tiden. Den fortgick sedan, med tiden allt starkare. Nu vet envar, att det finns en finsk nationalitet. Finnarna själva äro därom starkt medvetna. De äro till och med benägna att med ringaktning se ned på andra. Många utanför den finska nationaliteten stående personer ha blivit indragna i denna yra och därunder alldeles mist huvudet. Av ålder har i Finland en svensk befolkning varit bosatt. Svenskfödda ha till en stor del uppburit landets andliga kultur. Den finns här ännu, men dess bestånd är ifrågasatt. Ansågs fordom under svenska tiden finnarnas ställning betänklig på grund av finnarnas bristande nationalmedvetande, huru skall det nu gå med svenskarna i Finland, om bland dem råder likgiltighet för den nationella frågan och hos finnarna härsklystnad och ovilja mot svenskarna allt tydligare träder i dagen? Det fordras en väckelse hos landets svenskar. De måste skaka av sig dvalan och komma till medvetande om att det gäller deras tillvaro. Vi säga svenskar. Men detta ord väcker förvirring. I forna tider var det det svenska namnets herravälde som gjorde finska nationalitetens uppåtsträvande hinder. Nu är det namnet finne, tillagt landets alla invånare, som förvirrar tankarna. Vi se inför våra ögon, huru många, som tillhöra landets svenska nationalitet, utan betänkande svika och gå över till den andra sidan. Söker man efter orsaken till detta förhållande, befinnes den bestå däri, att dessa personer tro sig vara finnar och som sådana förpliktade att arbeta för den finska nationaliteten. De äro dock i själva verket svenskar. Det må kännas ljuvt eller bittert, det sakförhållandet står ej att ändra, att den som har svenskan till modersmål och fått sin bildning på svenska, icke är finne utan svensk. Namnet finne har visserligen redan tradition för sig i vårt land, Det har blivit av Finlands svenska skalder i odödliga sånger förhärligat, men detta namn är, om det tillägges landets hela befolkning, oriktigt och vilseledande. Enahanda var förhållandet förut med det svenska namnet. Det var stort och ärorikt, men finnarna vidkändes det icke, då det blev fråga om deras framtid och fortbestånd, De taga med full rätt sig del av den ära som tillfallit svenskarna, men namnet svensk kunna de icke tillägna sig. Svenskarna i Finland kunna likaså tillägna sig det pris, som uttalats om landets invånare under benämningen finnar, t.ex. Runebergs »Så skall en finne slåss», »Orden lydde: Han var finne». Men benämningen finne måste de härefter överlämna åt dem som den med rätta tillkommer. Linnés ord: »Om man icke känner tingens namn, förlorar man även sin kunskap om tingen» innehåller en djup sanning. Erfarenheten från vårt land har på ett överraskande sätt bekräftat det. Annorstädes i världen, där den nationella frågan är brännande, tillägger ett politiskt parti sig icke samma namn som motpartiet har. Ungrare och tyskar, tschecker och tyskar stå mot varandra inom samma landsgränser, likaså ryssar och polacker. Där benämningarna äro klara, ar den nationella frågan även klar. Därest den till antal underlägsna språkgruppen kallar sig med den störres namn, uppstår i begreppen en oreda, som slutligen giver den grupp segern, som med namnet även besitter dess innebörd. Om landets svenska invånare börja tillägga sig namnet finnar, är det snart slut med dem. Men den förbistring, som råder bland de bildade, har ej fått spridning bland landets svenska allmoge. För denna är det klart, att i landet finnas svenskar och finnar, vardera bildande en folkgrupp för sig. Då den svenska kulturen i landet ytterst har att stödja sig på landets svenska odalmannabefolkning, måste den högre svenska kulturens upprätthållare och förkovrare upptaga detta den svenska allmogens betraktelsesätt. De måste, även om de kallas finska undersåtar, känna sig som svenskar och som sådana vara verksamma för landets kultur. Mången säger att i vårt land finns en nation med två språk. Men detta är en orimlighet. Något sådant har ingenstädes någonsin förekommit och kommer ej att förekomma att den stora massan folk i ett land har två modersmål. Man må icke se på de bildades större eller mindre förmåga att betjäna sig utom av modersmålet även av något annat språk, ty på detta sätt kunde man få ett folk med tre eller fyra eller än flera språk. De bildade böra icke stå utom sitt folk, utan böra utgöra en del därav. En kultur, som icke träder i nära förhållande till folket och dess liv, åstadkommer ett fördärvligt svalg i samhällslivet. Även om förhållandena göra det nödvändigt att vårt lands ämbetsmän känna såväl finska som svenska språket, synes en närmare sammanslutning mellan svensk- och finsktalande i kulturarbetet icke möjlig med den avvisande hållning de finsksinnade intaga gentemot den svenska bildningen. Och vi få ej förtycka finnarna, att de vilja göra sin kultur så nationell som möjligt. Bildningen är visserligen i vår tid till en viss grad kosmopolitisk, men det nationella är livsfröet i all bildning. Så länge den finska kulturen ej gör sig fullkomligt främmande för den svenska, skola landets svenskar däri finna mycket för dem begripligt, det är kött av deras kött och ben av deras ben. Men det ser ut som om bildningsarbetets ström i vårt land komme att gå i två fåror med få förbindelseleder. Detta innebär att envar arbetar på den av naturen honom anvisade platsen. Finnarna erkänna sig icke ha några förpliktelser mot landets svenskar i denna deras egenskap. Varför skola då landets svenskar ständigt stå till förfogande med ett arbete, som dock enligt finnarnas betraktelsesätt verkar fördärvande på den finska andan? Finnarna ha hittills erkänt och erkänna måhända ännu en tid svenskans betydelse, men såsom sitt egentliga kulturspråk vilja de naturligtvis icke bibehålla svenskan. Men om svenska språket icke hade någon annan grund att bygga på för sin ställning i vårt kulturliv än detta tillsvidare-medgivande, vore dess roll i Finland snart utspelad. Men det har uppbärare och försvarare i dem som ha språket som modersmål. Det fordras blott att de ha sin ställning klar och ej halta på båda sidorna. De böra förstå, att de, vilkas modersmål och bildning äro svenska, icke äro finnar, som en oegentlig benämning kan komma dem att tro, utan svenskar. De tidigare i Verdandi nämnda uppsatserna hade en allmännare undersökande karaktär och grundade sig delvis på lektyr i de frågorna berörande ämnena. I den senare uppsatsen förekomma dock sidoblickar på förhållandena hos oss. Men tonen är dämpad och försonlig, såsom framgår exempelvis av följande citat. »Att vårt lands invånare icke nått själva idealbilden för ett folk, alldenstund en så viktig faktor som språket låter åtskilja tvenne grupper, är visst sant. Men då vi sammanfatta allt övrigt som är gemensamt, land, religion, sed, lag, stat, historia, segrar och nederlag, medgång och motgång, måste vi medge, att mellan dem råder en folklig enhet, som ännu kan ge sig gemensamt andligt uttryck och ännu gemensamt kan trotsa faror».------ »Historien har förenat svenskar och finnar i vårt land. De kunna ej hoppas på någon skilsmässa en sådan skulle även medföra varderas fördärv. Man måste därför söka ett sammanhållande grupperingsmotiv. En ny idé måste genomtränga sinnena i stället för den upplösande nationalitetsidén. Historien har antytt den väg vi böra gå. Den har skapat Finland till den fjärde skandinaviska makten i norden, visserligen politiskt och nationellt mera avsöndrad än de övriga, men i grunden fullföljande samma ändamål.» Utom genom uppsatser sökte jag även muntligt arbeta för den sak, som låg mig om hjärtat. Min yngre bror var elev i en av lyceets högre klasser, och i vårt hem bodde flera lyceister som pensionärer. De mottogo ofta kamrater på besök. Naturligtvis begagnade jag mig av dessa omständigheter för att hos gossarna väcka intresse för svenskhetsrörelsen. Icke utan framgång, tror jag. Några av dem voro livade för tanken att även få flickskolans elever med. Om deras förfarande i ett visst fall var lämpligt, kan betvivlas. Någon kom på den tanken att, då bland flickorna funnos flera som voro ivriga fennomaner, men mycket okunniga i finskan, låta dem känna därav. Ett antal finska abc-böcker (Aapis-kirja av primitivaste slag med både tupp, som värpte godsaker åt de flitiga, och med det stygga riset för de lata) inköptes. På frampärmens inre sida präntades några versrader, som jag hopsatt på finsk runometer. Jag kommer i håg att de började med: »Ura uusi urkeneevi» (En bana ny sig öppnar). Då detta minne nu plötsligt dyker upp, känner jag mig förlägen. Gossarna hade åtminstone öppet bort räcka flickorna sin gåva, men nu sändes abc-böckerna anonymt som nyårsskänk! Den språkpolitiska frågan var likväl ett intresse av andra ordningen för mig. I främsta rummet ägnade jag uppmärksamhet åt mina latinska och grekiska klassiker, för att höstterminen 1882 avlägga min kandidatexamen. Men min håg vände sig snart åt ett annat håll, och mina tankar blevo upptagna av något annat än jag närmast tänkt på. Jag blev soldat.
Ur boken: "Minnen från min studenttid och mina studieår"- Söderströms - 1946
___________________ *) Ivar August Heikel., filolog (18611952), fil. dr 1886, doc. i grekisk litteratur 1885, prof. 18881926, allt vid Helsingfors univ. I sitt synnerligen mångsidiga författarskap har H. bl. a. behandlat antika ämnen, t.ex. "Platon" (1919), "Från antikens värld" (1920), "De kristna och den antika hedendomen" (1927), "Antik livssyn" (1930, översättningar), samt utg. "Latinsk-svensk ordbok" (1932) och "Grekisk svensk ordbok till N. T. och de apostoliska fäderna" (1934; tills. m. A. Fridrichsen). H. har vidare behandlat svensk språkvård (bl. a. "Stilistik el. handledning i skriftlig framställning", 1929), litteratur ("J. L. Runeberg. Hans liv och diktning", 2 bd, 1926), undervisningshistoria (bl. a. "Helsingfors univ. 16401940", 1940), politik m.m. 194547 utgav han 3 band "Minnen".(Nordisk Familjebok)
|
|||
Senast uppdaterad 2014-04-24 15:44 |