1918. VAR DET ETT FRIHETS-
ELLER INBÖRDESKRIG?

     Av Albin Wickman

Den 19 januari anlände Mannerheim till Vasa. I södra Finland hade röda gardet höjt upprorsfanan för att med de ryska soldater­nas hjälp störta den lagliga samhällsordningen. Den ryska rayon-kommittén i Finland förklarade alla borgerliga i Finland krig och lovade att med alla medel stöda den utbrutna revolutionen. Efter att ha fått del av dessa alarmerande rykten kallade överbe­fälhavaren samman sin stab, och det beslöts att frihetskampen skulle börja den 28 januari kl. 3 på morgonen. Frihetskriget stod för dörren.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att aktivt delta i ett inbör­deskrig, där skiljelinjen vore socialist eller borgare, rik eller fattig. För mig och mina österbottniska frontkamrater var uppgiften, så­dan vi såg den och sådan den blev oss förelagd som krigsmål, en­bart att avväpna och fördriva de främmande soldaterna ur landet och att befästa den lagliga ordningen enligt överhetens påbud. Det var oerhört smärtsamt att under krigets gång möta egna landsmän i blodiga drabbningar. Att nu långt efteråt stämpla frihetskämparnas insats och deras laglydnad som en strävan att hindra socialt och ekonomiskt sämre lottade medborgare att ge­nom revolution få en möjlighet att utforma samhället, är en för­vrängning av fakta. Också jag och mina kamrater från Österbot­ten kom under vår framryckning söderut i kontakt med missför­hållanden som i någon mån bidrog till att vi började se på vår kamp med andra ögon än förr. Vi fick bevittna att det på många håll rådde brister, socialt och ekonomiskt, som lätt kunde leda till missnöje med samhällets ledning och ge näring åt revoltandan.

Men även om behovet av radikala reformer var uppenbart, måste vi fastslå, att dessa inom överskådlig tid säkert hade kommit till stånd på lagligt sätt och med fredliga medel.

Det var sådana tankar som sysselsatte mig och många av mina frontkamrater under frihetskampen. Vi sörjde över det som vi nödgades vara med om och tänkte ofta på de reformer vi borde arbeta för efter krigets slut. Vi hade ingen lust att hämnas eller se till att de besegrade blev hårt straffade. Vi var inga »slaktare» som njöt av att se blod och lik, nej och åter nej! Vi var enkla män ur folkets djupa led som ville leva i ett fritt land — och vi var villiga att betala priset för vår frihet och efteråt räcka handen åt våra motståndare. Vi vill inte ens nu, långt senare, diskutera vems felet var att det blev som det blev 1918, men vi tackar Gud att ett fritt Finland steg fram ur prövningen.

Vi väcktes på morgonsidan natten till den 28 januari för att för­bereda intagningen av Gamlakarleby, där en ganska stark rysk militärförläggning fanns. Jag kommer bra ihåg den stämning som rådde i granngårdarna, när jag kom för att kalla samman våra pojkar för den uppgift vi förberett oss för. Föräldrarna, särskilt mödrarna, fylldes av ångest och oro; man anade det värsta. De blivande frihetskämparna var allvarliga och gripna av stundens allvar. Det fanns hos bygdens folk i den stunden inga känslor av övermod eller klasshat. Vi hatade ingen, knappast ens de främ­mande soldater som vägrat lämna vårt land och som det hörde till vår uppgift att avväpna och fördriva.

Det var tät skymning när »brandkåristerna» i vår socken sam­lades utanför folkskolan i kyrkbyn. En del anhöriga till de frivil­liga kämparna hade också infunnit sig. Även församlingens kyr­koherde Isidor Erikson var med. På förslag av kyrkoherden upp­stämdes den mäktiga reformationspsalmen »Vår Gud är oss en väldig borg». Sällan har den vackra Luther-psalmen sjungits med större allvar och kraft än denna vintermorgon.

Efter det att prosten läst »välsignelsen» sökte männen sig till sina slädar för att anträda färden till Nedervetil, där flera socknars män skulle ansluta sig till oss. Ännu, när männen hade satt sig i slädarna, steg anförvanter och vänner fram för att under tårar ta avsked av dem.

Vid Nedervetil ungdomsförenings hus, Gillesstugan, samlades en oväntat stor skara karlar i olika åldrar, mest unga och me­delålders. De flesta uppträdde allvarligt och behärskat. Men ett och annat undantag fanns. Dessa hade stärkt sig med det som bru­kar få en karl att för en stund känna sig stark och karsk. När uppbrottet stod för dörren erinrade de sig plötsligt sina plikter mot hem och familj. De — det bör i sanningens namn sägas att det var äldre män — resonerade som så, att vi unga som inte hade hustru och barn att ansvara för kunde resa vidare. Själva ansåg de, att deras andel i befrielsekampen kunde inskränka sig till vakttjänstgöring på hemorten och andra för dem lämpliga göromål. Några av dem reste hem och några stannade vid samlings­platsen i Nedervetil, där man etablerade ett slags stab för vakt­hållningen. Vi andra for i skymningen på kvällen iväg mot Gamlakarleby.

Några kilometer utanför stan tog vi av från vägen för att i en avsidesbelägen gårdsgrupp, Perkas, få vår slutliga utrustning och träffa våra ledare. Dessa skulle ge oss informationer om den mi­litära situationen och meddela oss anfallsplanerna. Men här mås­te jag få anteckna det sorgliga faktum, att det till och med nu, i denna fruktansvärt allvarliga stund, fanns ledare som var till den grad spritpåverkade, att vi meniga i ledet inte kunde ha för­troende för dem och deras strategiska planer. Det skulle också senare, under vår operation mot de ryska garnisonerna, visa sig att det klickade åtskilligt på olika avsnitt. Så blev t.ex. min hem­sockens män liggande i sina ställningar vid Hakalaxgatan länge efter det att krigsoperationerna upphört och de olika anfallsgrup­perna dragit sig tillbaka. Vår grupp måste sedan på eget bevåg retirera på långa omvägar, via skogar och ödemarker, till lands­vägen mot Åivo by, för att inte bli omringad av våra motstån­dare. Jag glömmer aldrig den förtvivlan och skamkänsla som grep vår ledare, lektor Slotte från Gamlakarleby, när han trodde att hans hem och hemstad för alltid var förlorad och då han insåg att hans överordnade totalt glömt bort hans grupp, som fått order att varken skjuta eller företaga några rörelser förrän närmare direktiv getts. Nu hade dessa »ledare» lämnat en hel sockens män i sticket. Vi kände fasa vid tanken på hur det hade kunnat gå om ryssarna hade vetat om vår situation. Vi hade helt enkelt kunnat bli nedmejade eller tillfångatagna varenda en. Att så inte blev fallet har vi att tacka Gud för och inte vår s.k. högre militära led­ning. Undra på att jag under de följande skedena av vår frihets­kamp ofta kom att fördöma spritmissbruket bland såväl office­rare som soldater.

Utan att närmare gå in på en skildring av den misslyckade avväpningsaktionen i Gamlakarleby, kan i korthet nämnas, att de ryska soldaterna följande dag kapitulerade och utlämnade sina vapen. Som väl var behövdes det inte någon ny militär aktion. En liten grupp pojkar från min hemsocken, bland dem jag, hade vid reträtten beslutat att inte dra sig längre tillbaka än till Sandbacka-gårdarna i Nedervetil. Om fienden försökte förfölja de retireran­de trupperna skulle de mötas av vår eldgivning. Vi sökte oss lämp­liga försvarsställningar i skogsbacken ovanför de nämnda gårdar­na, där vi sedan höll vakt. I gårdarna fanns det massor av flyk­tingar, mest barn, som flytt från stan.

Jag har ett hemskt minne av ett tillfälle, då jag mot min vilja hade kunnat vålla ett barns död. Ett par av gårdens söner bad mig exercera för dem, så att de skulle få se »gevärstemporna», som de uttryckte sig. Några av mina kamrater kom just då in från vakt­hållningen med sina gevär. Jag frågade om gevären var laddade och fick ett klart nej. Då tog jag ett gevär och bad en av kamra­terna kommendera mig, vilket han gjorde. När jag skulle intaga skjutställning och på kommandot »ampukaa» trycka av, inträf­fade något som gjorde att jag föll framstupa på golvet, utan att våga se upp. Skottet brann av med en fruktansvärd skräll. Jag trodde att hela huset skulle störta samman. Geväret hade varit lad­dat, trots att jag på min fråga, som alla i stugan hade hört, fått svaret att det inte var det. Felet var sålunda egentligen inte mitt. Till all lycka hade vi fått lära oss att aldrig rikta ett gevär mot någon människa, inte ens om det var oladdat. Automatiskt hade jag siktat mitt emellan två unga pojkar, den ena en av gårdens söner, Atte Sandbacka, den andra en pojke från Karleby, Janne Brandt. Alla kom undan med blotta förskräckelsen, men i den fina porslinsspisens mur i Sandbackas storstuga fanns i långa ti­der ett minne från 1918. Jag har aldrig upphört att vara tacksam mot den osynliga hand som dirigerade kulans bana i en stuga där det fanns, om jag inte minns fel, aderton barn på flykt undan kulor och krut.

Efter Gamlakarlebys befrielse följde en tid av vakttjänstgöring i staden. Där hade man samlat ryska soldater från olika orter. I stans svenska folkskola, som numera är ett församlingshem, hade man placerat en ganska orolig och argsint grupp ryska marin­soldater. Jag minns hur de med förakt och ett spotskt leende såg på sina väktare, unga pojkspolingar, som de förstod aldrig hade luktat krutrök eller hanterat de bössor de nu litade sig till för att imponera på veteraner från en i spillror slagen stormaktsarmé. Men vi skägglösa dundergudar gjorde våra miner hårda och höll ordning i förläggningen, fast vi darrade innanför skjortan. Bak­om den hårda yttre attityden fanns det nog varma känslor av med­lidande med dem vi var kommenderade att vakta och lugna ner. Vi kände under hela vår kamp att vi hatade kriget men inte dem som vi av lydnadsplikt mot överheten enligt en dum militärvokabulär måste kalla fiender. Det fanns ju ännu mera motbjudan­de benämningar på dem som stod mot varandra, t.ex. »huliganer» och »slaktare». Dessa okvädingsord förekom i tal och krigsvisor, men jag led av att höra dem.

Omedelbart efter det att Österbotten blivit befriat bildades hjälpkårer, som vid behov skulle hjälpa till på andra orter i lan­det. Anslutningen till dessa kårer var helt frivillig. Jag minns att det var på ett stort, allmänt möte som kårledaren i Terjärv, Len­nart Kulenius, ställde en fråga till de församlade, om det fanns någon som frivilligt, ifall order gavs, ville fara söderut och fort­sätta frihetskampen. Det var rätt många som genast anmälde sig: drygt ett sextiotal ynglingar var redo att draga ut i fält. Av de anmälda bildades ett reservkompani med Kulenius som kompani­chef. Vissa förberedelser för utrustningen vidtogs, och vi övades för alla eventualiteter. Det verkade till en början som om vår kår inte behövde rycka ut, vilket vi tyckte vore bäst. Men den 18 feb­ruari nåddes vi av ett nödrop söderifrån. Man behövde förstärk­ning i trakten av Filppula, där en frontlinje bildats. Vi förstod att det nu var blodigt allvar.

Jag minns mycket bra den söndagseftermiddag då Kulenius och hans närmaste man, Heribert Granbacka, båda i Vindala krigs­skola utbildade underofficerare, steg in i Gamla bönehuset mitt under pågående kristligt ungdomsmöte och bad att få tala med mig. Alla förstod vad det var fråga om. Jag bad kvinnorna av­lägsna sig och männen stanna kvar. Då steg lärarinnan Rosa Skullbacka upp och sade med av harm vibrerande röst: »Om det är fråga om fosterlandet vägrar vi kvinnor att gå ut. Fosterlan­dets sak är lika mycket kvinnornas som männens». Sade så och satte sig ned, och därmed var även ortens kvinnor aktivt engage­rade i vår kamp för ett fritt Finland.

Vi fick order att vara resfärdiga följande morgon, alltså den 19 februari. Nu blev det bråttom. Vi saknade nästan allt som hörde till en utrustning för fälttjänst vintertid. Jag fick låna ett par vad­malsbyxor av handelsmannen och en dito rock av en bonde, en nära granne. Kvinnorna i bygden samlades i de olika skolorna för att samla ihop yllestrumpor, vantar, underkläder m.m. för de utkallade. Det var många hjärtslitande scener som utspelades i den sena kvällsstunden, efter det att alla lottauppgifter slutförts. Följande morgon skulle man mötas i sockenkyrkan, där Herrens heliga nattvard i samband med en gudstjänst i avskedets tecken skulle bli de frivilligas reskost och andliga utrustning. Det före­faller mig ännu i denna stund som ett under att jag fick kraft att tala trons och förtröstans ord till dem som skulle stanna hemma och till mina blivande frontkamrater.

Vid avfärden från hemsocknen var det många som följde med i slädarna en eller annan kilometer; det var så svårt att slita sig loss från den som reste mot okända öden. För många kändes det som ett avsked för livet.

När de frivilliga samlats i Gamlakarleby och tagit plats i »ox­vagnarna», dvs. järnvägens godsfinkor, hade väldiga människo­massor strömmat till perrongen och stationsområdet. En förtätad fosterländsk stämning rådde. Alla förstod lägets allvar. Innan tå­get ångade iväg steg jag fram i vagnsdörren och manade folket till lugn förtröstan, bad om förböner för fosterlandet och för dem som vigt sina liv åt frihetens sak.

Vår första hållplats blev Haapamäki station, där vi inkvartera­des i samskolan. Det vimlade av frivilliga i samhället. Vi Terjärv-pojkar fick logera i en stor skolsal. En nästan uppsluppen stämning grep oss; äventyret hade börjat. Vid denna tid bildades 1. reservkompaniet, i vilket stommen kom att utgöras av de sex­tiotal frivilliga från Terjärv.

Men dessa vapenbröder skulle inte få vara länge tillsammans, trots att de hörde till samma kompani. Till förläggningen kom ett par finska officerare och frågade, om det fanns två pojkar som vore villiga att frivilligt anmäla sig till en kurs för kulspruteskyttar som skulle hållas i Filppula helt nära fronten. I stället för två var det femton karlar som anmälde sig villiga att deltaga i kursen. De finska officerarna förvånade sig över Terjärv-pojkarnas villig­het att bli kulspruteskyttar, ty uppgiften ansågs vara mycket farlig. De sade att de hade order att värva två män ur varje till kom­paniet hörande skyddskår, men då det varit omöjligt att få fri­villiga från en del andra kårer, kunde det kanske ordnas så att vår kårs andel skulle bli större än man planerat. Officerarna lovade återkomma följande morgon. Då de kom frågade de om vi fort­farande hade lust att som frivilliga deltaga i Filppulakursen. Nu var det ett trettiotal som anmälde sig. Det blev de först anmälda femton männen som uttogs. Chef för kursen var en kapten Larva, och kompaniet fick namnet Larvas maskingevärskompani.

Fronten var helt nära vår kursförläggning. Vi kunde höra skott såväl från Lyly-hållet som från Mänttä-sidan. Där såg jag för första gången en flygmaskin som fällde flygblad över området. Man berättade att det var en svensk flygare, baron von Rosen, som kommit som frivillig till Finland för att stödja bondehären. Sam­ma flygplan såg jag senare på Kaukjärvi sjö utanför Tammerfors. Planet torde sedermera ha överlämnats åt den finländska försvars­makten som ett minne ur Finlands flyghistoria.

I Filppula var undervisningen forcerad såväl inomhus som ute i terrängen. Det var meningen att kursen skulle vara två veckor. Därefter skulle vi få våra underofficerspapper, men därav vart intet, ty innan den fastställda kurstiden var slut vidtog en röd offensiv mot Filppula och den närliggande frontlinjen. Jag minns hur vi hals över huvud fick lämna vår förläggning, en del genom fönstren, andra på annat sätt. Efter denna överrumpling var det slut med vår utbildning. Det blev allmänt uppbrott och avresa mot Ruovesi kyrkby, där en stor massa blivande frontmän var samlade. Kulsprutekursens män fördelades, två och två på olika enheter, och skickades ut till olika fältposter vid fronterna. Jag och en kamrat, Teodor Granbacka, blev utkommenderade till en för oss okänd gård Jääminki, några kilometer från den stora herr­gården Pekkala, där vår stab fanns. Det var kusligt att mitt i natten köra med en vit häst genom de djupa tavastländska sko­garna. Från olika håll kunde man höra gevärssmatter och dova smällar från kanoner. Man tyckte sig höra prassel av smygande fiender i varje buske och man undrade vad som dolde sig bakom närmaste vägkrök.

Men vi var på sätt och vis kristna fatalister, som trodde att våra öden var förutbestämda av våra fäders Gud. Själv bar jag min lilla läderpärmade bibel i vapenrockens barmficka. Jag resonerade helt barnsligt, att om en kula träffade mitt unga hjärta, måste den gå genom min bibel. Den tanken ingav mig en viss känsla av trygghet, låt vara att den var barnslig.

Det var en mycket krävande och ansvarsfull uppgift våra Terjärv-pojkar kom att få vid den långa tavastländska fronten. Där fanns ytterst få som hade någon erfarenhet och utbildning som kulspruteskytt. Varje liten avdelning på de mest avlägsna vaktposter krävde att få en kulspruta jämte några män som för­stod sig på att hantera vapnet. Men det fanns inte tillräckligt med utbildat manskap. Därför placerades de som gått genom kursen i Filppula parvis på de olika vaktposterna. Sedan blev det så, att överallt och alltid skulle kulsprutan vara med. De tvenne ut­bildade maskingevärsmännen fick visserligen några andra med i sin grupp, men faktum var att det blev ytterst litet sömn och vila för de båda maskingevärsledarna. Genom att turvis sova, medan kamraten skötte eldgivningen och vakten, fick man då och då en liten blund. Och märkvärdigt nog, det gick att sova bredvid en smattrande kulspruta. När man är ung och trött tycks man kunna sova under vilka förhållanden som helst.

Under de veckor vår grupp var förlagd till Jääminki var det knappast någon dag eller natt då vi inte hade känning med fien­den. Ofta var det starka överrumplingsförsök som krävde alla våra resurser vid avvärjningen. Jag kommer väl ihåg hur det var den 5 mars, den ryska revolutionens minnesdag. Medan det ännu var ganska mörkt kom våra vakter och meddelade att något ovan­ligt försiggick i skogsbacken mittemot vår front. Där borta rådde livlig verksamhet, med stora mängder hästar och manskap, som tydde på att vår motståndare planerade att fira revolutionsminnet med en allmän offensiv, vars mål var krossandet av den vita fronten i Ruovesi—Filppula-trakten. Våra aningar besannades ganska snart, ty det hade knappt börjat dagas innan larmet gick. Fiendens uppmarsch pågick för fullt och anfallsställningarna var bemannade. På en given signal skulle anfallet sättas i gång. Vi hade hunnit till vår maskingevärsställning och låg beredda för det som komma skulle. Att dagen skulle bli så fruktansvärd som den blev hade vi aldrig kunnat föreställa oss.

Det var ännu ganska mörkt, då vi låg i våra ställningar nedan­för Jääminki gård, där vår försvarslinje gick parallellt med de rödas linje, som löpte längs en skogsbackes sluttning. Fienden hade en utmärkt god uppmarschterräng: skogsterräng och väldiga stenblock, i vilkas skydd alla offensiva förberedelser kunde verkställas ostört och utan insyn. Annat var det med oss. Vi hade bakom oss en stor åker, och uppe på backkrönet låg mangården, som utgjorde vår förläggning med allt vad därtill hörde. På andra sidan gården låg en stor sjö, varför vi praktiskt taget saknade alla reträttmöjligheter.

När det började ljusna märkte vi att de anfallande hade sam­lats på ett par hundra meters avstånd, i skydd av en liten gård, till vilken de kommit längs ett dike från skogen. Det var frestande att förekomma fienden, men vi hade order att låta denne samla sina anfallstrupper och börja anfallet. I en given situation skulle vi, på grund av vårt fåtal, besvara anfallet med förenade salvor, detta för att ge fienden ett intryck av att vi var relativt starka.

Under hela dagen följde den ena anfallsvågen efter den andra. Vi överöstes av granateld. Lyckligtvis gick skotten för högt, ty vi fick över oss trädtoppar och grankvistar, vilket tydde på att fien­den »skjutit över målet». Mot kvällen blev situationen mer än allvarlig. Vår enda förbindelseväg till vår stab på Pekkala var hotad. Fienden hade beslutat omringa oss och avbryta vägen, som kunde användas för att tillföra oss förstärkningar. Det värsta var att många av våra pojkar, liksom männen från Pekkala, gått till Ruovesi kyrka, där nyupprättade förband samlats till fältguds­tjänst och för att avlägga faneden. Den brännande frågan för oss var: skulle vi orka hålla stånd tills pojkarna kom tillbaka från kyrkan? Det var dåligt beställt med våra förbindelser med staben på Pekkala. Fienden ryckte fram steg för steg med flanken vänd mot vårt maskingevär. Med hjälp av våra unga, ofördärvade ner­ver hade vi på morgonen lyckats omintetgöra det planerade ge­nombrottet. Vi hoppades även nu på ett under, fast det nog såg hopplöst ut.

Med fruktansvärd kraft skred den röda offensiven fram. Vi hann få ut en patrull till förbindelsevägen, men männen var allt­för få för att kunna bilda front längs vägen. Bäst det var började vi höra ett infernaliskt skjutande och ropande. Vi förstod att för­stärkning hade kommit från stabstruppenna och att våra egna pojkar, som varit med om gudstjänsten i Ruovesi, hade kommit tillbaka och förenat sig med de till vår räddning framstormande pojkarna från Pekkala. Vi hade nu att med vår flankeld full­borda dagens försvarsuppgift. Den ryska revolutionsdagen, den 5 mars, blev även för oss en minnesrik dag, ty den dagen fick vi vårt första egentliga elddop.

Senare, när vi började vår stora offensiv, fick jag tag i en tid­ning som de retirerande röda lämnat efter sig och där striden vid Jääminki skildrades. Det var bl.a. elittrupper från vår östra granne som utgjort kärnan i anfallet. Vi hade, fick vi höra, 750 utvalda krigare mot oss. Under dagens drabbning hade vi varit knappt 75 försvarare, senare mot kvällen fick vi avsevärd förstärkning.

Jag har velat skildra denna historiska 5 mars för att ge en liten uppfattning om vad vi varit med om i de tavastländska utbyarna och skogstrakterna. Trots att fienden led svåra förluster under den stora offensiven till marsrevolutionens ära, upphörde inte deras genombrytningsförsök. Under mars månads första hälft måste vi ständigt vara på vår vakt mot överraskningsanfall. Våra krafter höll på att ebba ut. Humöret sjönk till nollpunkten. Vi fick inga brev hemifrån, inte heller några matpaket. Men våra finska va­penbröder fick ibland besök hemifrån och då och då fick de mat­paket. Jag kommer så väl ihåg hur de kristligt delade med sig av sina matförsändelser. Jag hade lärt mig den konst som varje krig har lärt soldaterna, nämligen att försöka stå sig väl med kockarna och lottorna. Men det har sina risker, ty »vägen till mannens hjärta går genom magen», heter det. Sanningen av detta ordspråk höll på att besannas för min del, men jag klarade mig den gången.

Vi fick ofta höra rykten om att jägarna — de unga män som utbildats i Tyskland — anlänt till hemlandet och att vi skulle få förstärkning av dem, men inte såg vi till dem innan vår offensiv i slutet av mars började. Det fanns tillfällen då vi tyckte att vår krigsledning glömt oss totalt. Hela vår vackra dröm om ett be­friat fosterland syntes oss i sådana stunder som en utopi. Det värsta var, att vi började tycka att vår regering och krigsledning ingenting gjorde. Men snart skulle vi få reda på orsakerna till denna till synes obefintliga aktivitet. För det första visade sig våra motståndare vara starkare än vad vi och till och med vår krigsledning trott. De offensivplaner som vår ledning planerat och delvis satt i gång i mitten av mars lyckades endast delvis, ja, det hade blivit rena nederlag för de våra på en del frontavsnitt. Men därmed var inte offensivplanerna för erövringen av det när­maste målet, Tammerfors, rubbade, endast något fördröjda.

Snart skulle vi få bryta upp från våra ställningar i Ruovesi skogsbygder, det började vi ana och förstå. Och mycket riktigt, vi fick helt oförmodat order att rycka fram mot Tammerfors. När vi bröt upp mitt i natten såg vi varken till några nya officerare eller manskapsförstärkningar. Vi var en löjligt liten grupp trötta, dåligt beväpnade och illa klädda bondpojkar, som fått order att inleda en marsch och en. offensiv söderut. Men litet senare skulle våra ögon få se en syn, som vi aldrig kunnat föreställa oss. När vi kom fram till vår stabsförläggning på Pekkala gård var hela gårdsplanen full av officerare, soldater och vapen av olika slag, och när vi såg ut över omgivningen ringlade längs alla vägar ormliknande köer av truppförband som inlett en frammarsch söderut. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vår sak hade förmått samla sådana väldiga massor av folk. Nu började man även se en och annan jägarofficer, och enstaka rikssvenska fri­villiga dök också upp i bondehären.

Vi hade redan tidigare stiftat bekantskap med vår nye chef, jägarkapten Paul Wallenius, en ståtlig, orädd och folklig krigare, som vi kom att sätta stort värde på. Jag minns vårt första möte med kapten Wallenius. Vår kår var inkvarterad i övre våningen i en skola i Ruovesi kyrkby. Mitt under vårt högljudda stojande hörde vi tunga klampande steg i trappuppgången. Vi trodde att det var vaktmästarn som kom med ved för att värma upp skolsalen. Men vi hann inte länge fundera på vem det var, ty en väldig stämma röt på finska: »UPP MED DÖRREN». En av våra pojkar, Edvin Wiik, numera industriråd i Vasa, öppnade dörren, och till hans och allas vår häpnad stod en imponerande officer i jägaruniform framför oss i all sin härlighet. På officerns fråga var vi var hemma svarade Wiik, med händerna i byxfic­korna: »Vi är från Terjärv och Rödsö (en by i Karleby)». Då röt den väldige: »Har ni inte förstånd att stå i grundställning när ni talar med er kapten?» Med händerna fortfarande i byxfickorna svarade Petas Edvin (Wiik): »Jag tycker, att det inte gör så stor skillnad hur man står här». Kaptenen vände sig småleende runt, sedan vände han sig mot oss, fortfarande leende och sade: »Inte gör det heller någon skillnad hur man står här». Jag behöver väl knappast tillägga, att kaptenen blev med pojkarna nöjd och dessa med honom.

Fortsättning >>> Del 2