1918. VAR DET ETT FRIHETS-
ELLER INBÖRDESKRIG?

Del 2

     Av Albin Wickman

Under första dagen av vår framryckning marscherade vi ca 45 km. Vi tågade genom Korkeakoski, Hirsilä, Oripohja, Orivesi och en del andra orter, ända ned till Suinula-trakten, där vi för första gången mötte motstånd. Det var så, att Suinula station först hade erövrats av de röda, så kom de våra och besatte stationen, men på kvällen, när vi hade ordnat för nattens vila, började fienden ett häftigt anfall mot stationen och lyckades nästan omringa såväl den som området däromkring. Deras omringningskedja gick ända till trakten av Ruutena hållplats, söder om Suinula. Vår trupp­avdelning var förlagd i närheten av Frantsila gård. Vi hade lagt ifrån oss våra vapen, alla utom vakterna, då larmet gick. Vi höll på att bli omringade. Ett par av våra pojkar, som skulle minera järnvägen i trakten av Ruutena, hann nätt och jämnt därifrån innan det började smälla. Jag sprang med mitt Coltmaskingevär ut på gården, och ställde upp det på en bergsklint, så att sikten var fri åt alla håll, så bra den nu kunde vara i den sena kvälls­timmen. Till min förskräckelse märkte jag, att vi i brådskan tappat den järnsprint som förenar geväret med underredet. Jag försökte göra en av trä, men den höll inte. Nu var goda råd dyra, ty fienden trängde på, och där stod jag med mitt obrukbara gevär. Men hör och häpna: Just som jag var färdig att misströsta kom en finnpojke fram till mig och räckte fram en järnsprint och frågade om den tillhörde kulsprutan. Jag blev förstås glad och trädde genast i funktion. Vi klarade oss. Denna lilla händelse har löjtnant Burman, en rikssvensk som kämpade med oss, i en bok om sina krigsminnen betecknat som ett under, och jag instämmer helt med honom.

Efter denna batalj var våra pojkar dödströtta. När jag tidigt på morgonen gick ut för att inspektera vakterna fann jag en pojke sovande på en halmkärve vid ladugårdsväggen. Geväret vilade på hans arm. Jag väckte honom och sade milt förebrående: »Hur hade det gått om jag hade varit en fiende?» Ynglingen förstod och blygdes, och jag förstod honom och förlät honom gärna. Vi var alla dödströtta, och då kan vad som helst hända.

Vi hade inte någon längre vilopaus i Suinula-trakten, ty vi fick order att hack i häl följa de retirerande motståndarna åt Kangasala till. Det blev långa marscher, men lyckligtvis blev vi inte oroade av fienden. Andra av de våra hade vid tiden för bataljen i Suinula-trakten stormat fram mot Kangasala. Överallt såg vi spår efter drabbningarna. När vi nalkades trakten kring Tammer­fors märkte vi att ringen kring staden hade stramats åt. Vi fick på vår lott att erövra och rensa en by, Turtola, där vi även in­kvarterades i en större bondgård. I ladugården stod kreaturen till knäna i vatten, som de flyende röda hade låtit flöda över hela golvet genom att öppna alla kranar innan de gav sig i väg. Vi fick lov att släppa ut vattnet och sedan mjölka korna, men märk väl, vi fick inte ha någon belysning i ladugården, ty fronten var alltför nära.

Vi hade redan fått en viss krigsvana, men nog kändes det kus­ligt att tänka på vad som ännu förestod oss. De våra hade miss­lyckats i de första försöken att omringa den stora industristaden. Skulle det försök som nu skulle inledas lyckas bättre? Det visste ingen, men någon lång tid av ovisshet behövde vi inte vara med om. Läget kring staden skärptes timme för timme. Vår grupp var med om att befria Kaukajärvi gård, som ägdes av bankdirektör Grahn, och sedan fortsatte vi till den motsatta stranden av den sjö som gett den nämnda herrgården namn. Här började vi få känning med våra motståndare, som inte godvilligt avstod från en enda meter terräng. Småningom nalkades vi de från kriget kända orterna Vehmas och Messukylä, men vi skulle även få se den vackra åsen Kalevankangas, inte som turister utan som trötta, trasiga och rädda krigare, fast beslutna att forcera alla hinder och redo att betala priset för den frihet vi var ute för att vinna. Vi var fortfarande kristna fatalister, som trodde på det förutbestämda i vårt öde. Vårt liv hade vi anförtrott i Herrens hand från krigets första dag, ja, redan därförinnan.

Jag och mina kamrater skall aldrig glömma den fruktansvärda natten mot Långfredagen, då vi under anfallet mot stan hade stormat ända fram till kyrkogården. Där hade panik uppstått, ty oförståndiga officerare hade i elden skickat män som uttagits ge­nom uppbåd och som sålunda varken luktat krut eller sett döden i vitögat. Jag kallades av jägarkapten Tianen att tillsammans med honom lugna ner de av panik lamslagna männen. Eldgivningen var helt enkelt infernalisk, undra på att dessa ovana och oerfarna karlar gripits av panik. Vi fick, med stora personliga risker, lugnet återställt, och snart blev de nyss så rädda männen lugna och tappra frihetskämpar. Men efter den betan tror jag, att de började hata allt vad krig heter, lika mycket som vi som ändå varit med om så mycket gjorde det. Jag skriver inte dessa minnen för att förhärliga vårt frihetskrig eller våra bedrifter under kriget, men jag anser det som en bjudande plikt att undan glömskan rädda ett och annat, som kan bidra till att hos den generation, som av naturliga orsaker inte har några personliga hågkomster av 1918 års händelser, väcka insikt om värdet av vår dyrköpta frihet.

För att återgå till slaget om Tammerfors påminner jag mig många hårda duster som vår truppenhet var med om. Jag nämnde Messukylä och den från kriget beryktade kyrkogården som blev en verklig krigsbegravningsplats. Vid landsvägsövergången i Mes­sukylä rev ett fientligt pansartåg upp vår front, samtidigt som en förtrupp tvingades att dra sig tillbaka från skogen på Kalevankangas. Jag hade ansvaret för frontavsnittet vid järnvägsöver­gången, när de rödas genombrottsförsök kulminerade. Man brukar tala om avgrundseld och dån, och det var något liknande vi upp­levde i Messukylä den kvällen. Men räddningen kom från kapten Wallenius, som beordrade en mördande kanoneld till platsen för genombrottet. Vi fick order att återvända till järnvägsövergången, och nu var faran över. Följande dag erövrade våra gossar en pan­sarbil på landsvägen vid den nämnda övergången. Vi hade klarat oss ur ett svårt läge, men ännu värre återstod. Vi fick order att storma fram över järnvägen till en höjd vid älven, från vilken vår kulspruta kunde behärska dammen vid en av de stora fabri­kerna i stan, jag tror att det var Finlaysons. Under vår framryckning erövrade vi ett maximmaskingevär (kulsprutegevär) av bästa kvalitet. Jag fick lämna mitt coltgevär och övertaga det erövrade vapnet, vilket följde mig till krigets slut.

Järnvägen var svårforcerad, ty spåren låg nere i en djup sänka med höga och branta sluttningar på båda sidor. Vi höll på att förlora balansen vid nerfarten och andan och krafterna vid upp­farten på motsatta sidan, men fram kom vi. Just när vi nådde vår post fick en yngling vid namn Flinck från grannsocknen Esse en dödande kula genom huvudet. Själv höll jag på att bli träffad av en kula som rev upp jorden mellan hjulen på min kulspruta, jag fick ansiktet fullt av mull och krutstänk. En dansk sanitär sprang fram till mig och trodde att jag blivit träffad. Men Gud vare tack, min stund var ännu inte kommen. Under vår eld gick tappra Vasa­gossar, troligen tillhörande Melins kompani, som grå kattor längs en damm, över vilken vattnet sköljde. De gick över älven och in i staden, där de fortsatte allt längre in. Deras hjältemodiga an­stormning förde dem fram till Näsilinna museum, där de under ett helt dygn måste utstå en belägring, varpå de drog sig tillbaka över Näsijärvis isar till de egna leden.

Vi hade order att stanna på vår viktiga post tills avlösning an­lände. Vi följde den givna ordern och väntade ett dygn och ännu ett, men ingen avlösning kom. På mer än två dygn hade vi inte fått annan mat än den s.k. järnranson vi utrustades med när an­fallet mot Tammerfors började. Nu kunde vi inte hålla ut längre. Staden var i det närmaste erövrad och skottlossningen var mini­mal. Då beslöt jag att fara in till stan för att ta reda på varför vi befann oss i en sådan situation. På järnvägsstationen träffade jag vår chef, den rikssvenska kaptenen Alm. Jag berättade för honom, att vi höll på att svälta ihjäl vid vår maskingevärspost. »Är ni fort­farande där!» utbrast han förskräckt. »Ja, visst är vi det, vi har order att inte lämna vår ställning förrän avlösning kommer, vi har följt er order, herr kapten!» »Men det är ju förfärligt!» ut­brast han. »Det är mitt fel. Jag träffade efter striden kamrater, som jag inte sett sedan krigets början. Sanningen att säga glömde jag totalt bort er under festens gång. Kan ni förlåta mig? Jag skall nog se till att ni och er pluton får utmärkelsetecken för er starka pliktkänsla.» I höga ordalag prisade han oss inför sina sup­kamrater. Men det följde säkert flere fester, som bidrog till att försvaga vår kaptens minne, ty ingen av oss såg en skymt av de utlovade »pränikorna», vilket också passade oss bäst. Pliktupp­fyllelsen är i sig själv den bästa pränikan: en inre tillfredsställelse över att man gjort sin plikt.

Så var då Tammerfors erövrat. På många ställen festade man men en dämpad glädje rådde överallt, ty striden hade varit hård, de stupades antal var stort och de materiella förlusterna, tyckte många, oersättliga. Men jag kan inte dölja att det var med en stark känsla av lättnad man såg mot framtiden. Även om hela landet inte ännu var befriat, var vi övertygade om att Finland inom kort skulle vara ett fritt land, där främmande soldater inte skulle kunna blanda sig i våra inre angelägenheter eller stödja eventuella upprorsmän.

Efter erövringen av Tammerfors fick vi permission på villkor att med kort varsel omedelbart vara redo för fortsatt tjänstgöring. Det var fronten vid Viborg som stod i turen. Nu hade våren an­mält sin ankomst till vårt blödande, olyckliga land, och under permissionen upplevde många av oss också något av ungdomens vår. Vi fick vara tillsammans med kamrater som vi saknat under fälttåget. Många av oss fann t.o.m. vår livskamrat under den korta permissionen efter Tammerfors intagning, vilket inte heller det var någon obetydlig erövring i våra ögon.

Länge behövde vi inte vänta på inkallelseordern. Vi hade varit hemma knappt en vecka då vi fick lov att återvända till Tammer­fors. Där förenades stridskamraterna på nytt. Truppförbanden om­formades, de olika kulsprutekommandona blev organiserade till ett särskilt maskingevärskompani tillhörande Vasa regementes 2 bataljon. Chef för kulsprutekompaniet blev jägare Vähäpassi, en tvättäkta österbottning men tyvärr enspråkig finne. I Tammer­fors träffade vi många av våra kamrater från de tavastländska fronterna, mest Ylistaro- och Lappo-pojkar, hyggliga gossar alle­sammans. Trots att vi försökte visa oss glada och morska, var vi innerst inne oroliga. Tanken på dem därhemma fick ny näring genom att en kurir från hemsocknen besökte vår förläggning och framförde färska hälsningar hemifrån. Han kom bl.a. med bud­skapet att kommunalgubbarna beslutat ge de frivilliga en dags­penning på Fmk 8,50 som gottgörelse för att de hade erhållit endast 2 mark om dagen under hela den tid de varit i krigstjänst. Kommunen hade, utan att höra sig för hos de frivilliga, anmält dem som mobiliserat manskap. Genom kommunalgubbarnas un­derliga manipulation kom vi att erhålla samma dagslön som de inkallade, eller det manskap som uttagits i ett för varje kommun fastställt antal. Vi var förstås glada över kommunalgubbarnas generositet, men det visade sig, när kriget var över, svårt att tillämpa beslutet så att utgifterna inte bleve alltför stora för kom­munen. Efter en häftig uppgörelse träffades en överenskommelse till allas belåtenhet.

Jag märker att jag avvikit från redogörelsen för vår fortsatta frihetskamp. Det var visst den 18 april som vi lämnat hembyg­den. Nu hade, efter återkomsten till Tammerfors, några hektiska dagar förflutit i den nyss befriade industristaden. På kvällen den 21 april var våra maskingevär och annan krigsmateriel forslade till järnvägsvagnarna och instuvade i dem. Väldiga människo­massor var i rörelse och hornmusikkårerna bjöd på hurtiga krigs­marscher. Det var slut med våra sötebrödsdagar i Tammerfors. Följande morgon skulle vi lämna den i frihetsyra levande staden och komma till nya, för oss okända slagfält. Vi hade order att stiga upp kl. 5 på morgonen, tvätta oss och äta frukost, och kort därpå skulle vi resa. Det var alltså måndagen den 22 april vi for ut igen mot okända mål och öden. Vi hade bara att befalla oss i Guds hand och fullgöra vår plikt, mera orkade vi inte filosofera över eller resonera oss till.

Vid middagstiden på måndagen var vårt tåg framme i Haapamäki. Vi fick mat under rasten, och medan vi åt hade vårt tåg växlat in på ett nytt spår. Vi förstod att vi var destinerade till Karelen, men ändpunkten för vår resa avslöjades inte. Vädret var vackert, solen sken och knopparna på träden hade börjat svälla. På Asunta station öppnade vi oxvagnsdörrarna för att få frisk luft och kunna njuta en stund av den vackra naturen i Keuru-trakten. Kl. 7 på kvällen var vi framme i Jyväskylä; där fick vi stiga ut för att röra på oss, ty vi hade en lång och tröttsam resa framför oss.

Klockan 5.30 passerade vi Nyslott och hann med blicken fånga den vackra staden och det stolta slottet, som trots att det rådde fullt krig ingen uppgift hade i vår tid. Efter några timmar passe­rade vi Punkaharju, men vi var inga turister — därför: framåt bara! Andra hade bestämt vårt mål, vi var endast bönder i krigets blodiga schackspel.

Vårt närmaste mål blev Elisenvaara station. Ett annat tåg har just anlänt, det vimlar av folk. Efter en lång väntan får vi litet mat.

Länge stannade vi inte i Elisenvaara. Snart rullade vårt tåg rakt söderut igen. Vi hade trott att vårt mål skulle bli St André, men det visade sig vara fel. Vi kom i stället till Hiitola station efter en natts resa. Från denna station marscherade vi ungefär 7 km till en ort vid Ladoga, där det fanns en stor ångsåg. Orten hette Pekonlähti. Där fick vi bada finnbastu och jaga de fiender som försökte erövra våra kläder: det blev en het och blodig batalj, men vi vann den. För en tid var vi befriade från ohyran som följde den tappra bondehären åt var den än drog fram. Då vi rest i två dygn var vi mogna att gå tidigt till kojs. Följande dag avprovades våra kulsprutor. Vi förstod inte varför vi skickats till denna av­sides belägna ort, men vi var glada att få rasta i en vacker by.

Men plötsligt fick vi order att vara redo att bryta upp om en halv timme. Man viskade att spioner utforskat vår förläggning. Klockan sex (18) tågade hela bataljonen till fots den 7 km långa vägen till Hiitola station, där vi lastade vårt pick och pack och oss själva på tåget, som snart satte sig i rörelse, vart visste ingen av oss. Ännu en gång skulle vi dock komma tillbaka till Hiitola, vi skulle få mera materiel med oss. Den natten sov vi i våra vag­nar, sedan bar det i sakta mak av mot St André och ytterligare en bit söderut. Vi märkte att vi var nära fronten, ty tåget stannade ofta och man kunde höra kanonskott, som vi trodde från Viborgs-hållet. Vårt tåg stannade i närheten av Hannila station: där los­sade vi våra vagnar och tog farväl av vårt tåg, som vi inte längre hade någon användning för. Nu skulle vi använda apostlahäs­tarna. Oss förestod en lång marsch, en del sade 60 km, andra 80 —85 km. Det är svårt att exakt ange vägens längd, ty vi gick på alla möjliga sidovägar av strategiska skäl.

Klockan ett på natten, det var visst fredagen den 26 april, anlände vi till Käntymänkylä by i Heinäjoki kommun. Vi var dödströtta efter vår 2 1/2 mil långa fotvandring, dessutom var vi hungriga som vargar: vi hade varit femton timmar utan mat. Det kändes skönt att få lägga sig, men tro inte att vi hade bäddar att lägga oss i. — I den lilla stuga, där jag sökte falla i sömnens armar, var alla golv fullbelagda. Jag och en kamrat kröp upp på ett litet bord mitt i rummet. Där gjorde vi oss så krokiga och korta som möjligt i hopp om att få sova en stund. Men vi låg snart i ett sådant svettbad, att vi var tvungna att söka oss ut i det fria. Det var lättare tänkt än gjort. På varje fläck av golvet låg någon som svor till när vi trampade på honom i vårt försök att komma ut. Nåja, det blev morgon även efter denna föga vilsamma natt. Vi fick i oss litet mat; smörgås och te. Så började vår fotvandring åter vid tolvtiden, och vid sextiden på e.m. rastade vi i Pilppula, där en väldig potatisgryta ställdes fram.

Pojkarna skalade pota­tisen själva, men tallrikarna ville inte räcka till, varför man fick vänta länge på sin mattur. »Den som väntar på något gott väntar inte för länge», heter det ju, och man må tro att potatisen sma­kade oss hungriga krigsmän. »Hären marscherar på magen», är ett gammalt ordstäv, och sannerligen var det inte lättare att lunka iväg med potatis i magen! Vi gick i en fortsättning till Säiniö, en sträcka på 11 km. En kort rast vid Vääräkoski, där forsen sjöng sin frihetssång. Och så, framåt igen! Lördagen den 27 april fick vi en kort nattlig vila i byn Ylä-Säiniö, där vi logerade i en gård vidpass en kilometer från stationen. Vi steg tidigt upp, fick i oss litet mat — och så i väg mot kanondunder och krigslarm. Det var varm och mjuk luft som smekte våra kinder, men invärtes hade vi den vanliga krigsfrossan, som är allmän före ett slag. Nu var vi redan så gott som framme vid viborgska fronten. Vi blev vacci­nerade och förflyttade oss endast korta sträckor åt gången. Vår uppmarsch till slaget om Viborg var inledd, fastän vi inte riktigt förstod det ännu. Vi fick vila efter vaccinationen och flytta på oss något. Kanoner och kulsprutor var i livlig verksamhet! I stilla bön anförtrodde de flesta av oss sina själar i Guds hand. Vi förstod att det endast var en fråga om timmar tills vi skulle i el­den.

Halv nio lördag kväll fick vi order att bryta upp — vi förstod vad ordern betydde. Vi fick ett lösenord som gällde till midnatt, nämligen »Luumäkilahti». Efter kl. 12 på natten blev lösenordet »Viipurin Voitto». Vi kom efter diverse kringgående rörelser till stranden av en vik med lågt vatten och gungflyholmar överallt.

Smala sviktande spångar på träbockar utgjorde förbindelsen mel­lan den strand där vi stod och den motsatta, därifrån vårt anfall mot stan skulle börja. För infanteristerna, som hade endast ett ge­vär att bära på, var överfarten inte så svår, trots fiendens spora­diska eldgivning. Men att komma över med maskingevären var omöjligt utan båt, och var ta en sådan? Döm om min förvåning när en man, som ett svar på vår fråga, kom och sade att det fanns en båt i närheten. Vi tog den och lastade kulsprutorna, hur många de var minns jag inte, i båten. Då vi kommit ungefär halva vägen blev det stopp. Vi fastnade i gungflyn utan att komma någon vart. Jag fick lov att stiga ur båten i det kalla vattnet för att få den flytande mossan att sjunka så mycket att båten kunde pressas fram. Denna manöver hjälpte flere gånger. Men så kom det som vi fruktat mest, nämligen fiendens upptäckt av våra förehavan­den. Vi fick över oss den ena salvan efter den andra. Det fanns ingen annan utväg än att kasta sig ned på båtens botten, och se­dan vid varje uppehåll i beskjutningen arbeta sig fram till andra stranden. Och över kom vi!

Innan vårt egentliga anfall började samlade vår nye chef, den legendariske rikssvensken Martin Ekström, ihop oss och höll för oss ett allvarligt informationstal. Den militära situationen blev klarlagd, liksom vår roll i försöket att erövra Viborg. Jag minns särskilt hans ord om skillnaden mellan tapperhet och dumdristig­het. Han sade bland annat: »Ni pojkar tillhörande Vasa regemen­te är för bra karlar för att stupa på grund av dumdristighet. Fosterlandet har inte råd att förlora en enda av er. När ni nu anfaller, försök att utnyttja alla terrängens möjligheter till skydd. Gör er plikt, men utsatt er inte i onödan för faror. Man är inte tapper för att man är dumdristig, inte heller feg om man begagnar sitt förstånd och utnyttjar alla möjligheter att skydda sig, utan att svi­ka sin plikt».

Efter dessa instruktioner och råd började vår framryckning, som förde oss genom Kolikkoinmäki förstad, där vi mötte svagt mot­stånd. Vid erövringen av Folkets hus kom pojkarna, finsktalande sådana, över ett spritförråd. Det dröjde inte länge förrän de kän­de sig uppvärmda och modiga, men efter en stund frös de och blev ynkliga, för att småningom slockna. Så kom inte och påstå att spriten är en »styrketår».

Det var en regnig och dyster dag då kampen om Viborg ut­kämpades. Efter det att den nämnda förstaden klarats, stormade våra trupper fram genom stadsdelen Tiiliruukki. Vårt kompani kom ända fram till gator och gårdar belägna mitt emot några gamla fästningsvallar. Dessa var besatta av de röda, vilka tycktes vara väl beväpnade med såväl artilleri som maskingevär. En ka­non var placerad i fästningsporten, med själva röret invid portens sidpost, så att manskapet kunde ta skydd bakom vallen vid ladd­ningen och avfyringen av pjäsen. Med denna kanon åstadkom de mycken förödelse i staden mitt emot vallarna. »Hur få denna att tystna?» frågade vi oss. Det föll på maskingevärsgrupperna att nedtysta den besvärliga förstöraren av liv och egendom.

Det var rätt många kulsprutegruppledare som samlades till råd­plägning i skydd av en tegelbyggnad för att uppgöra en anfalls­plan mot fästningskanonen. Vi beslöt, att manskapet med sina maskingevär med jämna mellanrum skulle ta sig fram i språng­marsch till en liten upphöjning i terrängen, ett par hundra meter framför de gamla vallarna. När alla sedan intagit skjutpositioner på lämpligt avstånd från varandra, skulle våra vapen braka loss mot vallarna och kanonen i fästningsporten. Varje gång en grupp kulspruteskyttar med sitt vapen i språng tog sig fram till den för dem anvisade posten, sköt fienden fruktansvärda salvor mot dem, men fram kom vi.

Sedan blev det vår tur att låta våra kulsprutor tala. Jag minns hur en man av de röda med dödsförakt gick liksom oberörd fram­för vallarna, och sedan in genom porten, där kanonen stod. Men snart tystnade kanonen, och småningom märkte vi att det var slut med aktiviteten bakom vallarna. Vi hade fullgjort vårt uppdrag och kunde andas ut för en stund. Det småregnade hela dagen och hungern infann sig, men vi hade ingen annan mat än limpor som vi funnit i ett bageri under vår framryckning på morgonen. Dem hade vi haft i våra ryggsäckar under hela vår batalj framför val­larna, och nu var de genomvåta, men ack så underbart de sma­kade.

Vi höll våra positioner hela dagen, trots att fienden med artil­leri och maskingevär försökte riva upp våra ställningar. Vi hade sålunda varit i elden i ttt sträck från klockan halv åtta lördag kväll till söndag kväll klockan tolv. Vid midnattstid fick vi av­lösning och gick genom gatorna i Tiiliruukki, där husen på båda sidor brann. Viborg var ännu inte helt befriat. »Hur skall det bli i morgon, skall vi klara vårt befrielseverk?» tänkte vi. Våra ma­gar krånglade, hela kroppen var tung och olustig. Kläderna var våta, skorna leriga och våra ansikten sotiga efter vandringen ge­nom eld och rök längs gatorna i det brinnande Viborg. Vi behöv­de inte sömnmedel när vi kom fram till det hus där vi skulle läg­ga oss, vi somnade bums, trots kanondunder och en intensiv skott­lossning i staden. Vi var dödströtta. Det var en snarkande, dyster och pessimistisk grupp »frihetskämpar» som låg och drömde om hembygden, kära anhöriga — och om en frihet som tycktes så fjärran.

Men vad nu, vad står på? Det är alldeles tyst, är det inte fot­gängare som rör sig där ute? Är jag vaken, drömmer jag? Med ens är jag och kamraterna klarvakna. Hastigt sköljer vi våra an­sikten och rusar ut på gatan. Vi märker genast att striden om Vi­borg är slut. De som kom vid midnatt och avlöste oss fick vara med om det som vi drömt om ända sedan slutet av januari, näm­ligen att uppleva stunden då kommandot »eld upphör» ljöd. För vårt vidkommande avslutades Finlands frihetskamp medan vi låg och sov. Hade vi anledning att harmas, skämmas eller avundas dem som fick vara med om när de sista skotten föll i Viborg och praktiskt taget gjorde slut på vårt förödande och bittra frihets­krig? Nej, och åter nej. Nu var stunden inne att jubla över att skaldens dröm om en tid då »blomman, sluten i sin knopp har mognat ur sitt tvång», gått i fullbordan. Som en äkta son av Va­sabygden hörde jag slutorden i nationalsången av Runeberg ljuda i mina öron: »Se ur vår kärlek skall gå opp, ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. Och högre klinga skall en gång: vår foster­ländska sång»! Viborg var befriat och Finlands frihet en verk­lighet, och inte blott ett aktstycke på papperet. Finlands framtid skulle danas i hägnet av lagbunden ordning, och krigets spår och sår skulle läkas och ett enat folk få bygga upp ett hävdvunnet demokratiskt samhälle.

Vilken underbar dag, den 29 april 1918! Måste jag glömma den dagen och alla de andra dagarna och upplevelserna från den tiden? Nej, vi har inte rätt att undanhålla historien vår tunga och ansvarsfulla insats i en kamp som betytt så mycket för vårt folk och land. Historien kommer att utvisa, om vår dröm om förso­ning, lagbunden ordning, gudsfruktan och hävdvunnen demokra­ti skall bli verklig och befästa den frihet som krävde så stora of­fer. Vår bön är, att Finland skall för alltid förbli fritt.

Dagen efter Viborgs fall blev vi kommenderade till Tienhaara hållplats, där man trodde att det skulle bli en drabbning med röda som retirerade från Viborg. Men det visade sig att de hunnit för­bi i sin flykt, och vi behövde inte företa någon stridshandling, vil­ket kändes skönt.

Vi kom att stanna nästan två veckor i Viborg. Varje dag före­kom övningar och exercis. Den 6 maj var vi kommenderade för ett dygns vakttjänst till en liten, vacker holme i Finska viken vid namn Kilpisaari. Även där såg vi tydliga spår av kriget, bl.a. ned­brunna villor. Annars var det en god avkoppling för oss, som ännu kände följderna av våra månadslånga strapatser.

Under vår vistelse i Viborg fick Terjärv-pojkarna besök av tre lottor från hemsocknen. Dessa var Ina Hästbacka, Hildur Furu och Naimi Sågfors. Det var naturligtvis roligt för pojkarna att få färska hälsningar från hembygden, och dessutom hade lottorna med sig paket som man iordningställt åt frontmännen. Det var bara skada, att de tre lottorna kom att bevittna ett allvarligt upp­träde i vår förläggning. Det var en ingenjör, som på grund av sina språkkunskaper blivit vår kompanichefs närmaste man och som totalt missförstått, för att inte säga missbrukat sin ställning och utvecklats till en rytande, högfärdig plågoande för såväl gruppcheferna som manskapet. Nu, då kriget var över, var det även slut med pojkarnas underdånighet. Om inte vår kompanichef, Vähäpassi, råkat komma in när de upprörda gruppcheferna stod färdiga att egenhändigt visa den vrålande vicekompanichefen hans rätta plats, vet man inte hur det hade gått. På kompanichefens vädjan återtog manskapet sitt ultimatum, att ingenjören skulle lägga in om avsked. Det var ett minst sagt stormigt uppträde våra lottor fick bevittna. Men kanske hembygden behövde få höra också något om avigsidorna i frontlivet. Nämnas må att det rytan­de lejonet efter uppgörelsen blev ett menlöst lamm.

I huvudstaden hölls den stora paraden 16 maj med general Mannerheim i spetsen. En del av våra pojkar beordrades till para­den, men många av oss fick inte vara med om ståten. Varför? Vi var väl för trasiga och illa uppövade för en så fin uppvisning. Vi hade marscherat på armbågar och knän, så att vi fått hål på rock­ärmar och byxben, och vi antog att man inte hade lust att visa upp de smutsgrå, trasiga männen. Visserligen hade vi under kri­get räknats till den tappra, vita bondehären, landets befriare, men numera tycktes vi duga endast till att vakta förläggningarna och övas till att göra honnör för fina tyska officerare och finska jägare.

Som tröst fick vi kvarblivna i Viborg vår egen lilla parad, och tänk, Mannerheim själv gick längs våra led. De äldsta och yngsta samt de trasigaste bland oss stannade han inför, tog i hand och hörde efter var vi var hemma. Flera av oss fick mottaga det röd-gula band, som senare efterföljdes av frihetskorset eller medaljen, ur överbefälhavarens hand. Jag fick, oförtjänt, det förstnämnda utmärkelsetecknet.

Kriget var slut, men ännu dröjde det med vår hemförlovning. Efter en tids vakttjänstgöring i Viborg flyttades vi till Åbo. En del av vårt kompani hade av någon oförklarlig orsak skickats till Åland. Det var mest sådana som var antingen för gamla eller för unga att som värnpliktiga införlivas med en reguljär truppenhet. Vi som hörde till samma ålderskategori som de värnpliktiga in­fördes utan vidare i ett kompani tillhörande Björneborgs regemente. Men vi stannade inte länge i Åbo; vi förflyttades till Hel­singfors, där vi införlivades med Helsingfors infanteriregemente. Och nu följde något som vi gamla frontmän och härdade kri­gare betraktade som skymflig behandling. Oberoende av att flera av oss gått i en underofficers- eller maskingevärskurs, eller vid fronten varit plutonchefer eller gruppledare, dvs. skött underofficersvakanser i kriget, placerades vi i menige mans led och fick som grupp- och plutonledare unga pojkar, mest sådana som till­hört någon scoutorganisation i huvudstaden. Snart fick dessa skägglösa dundergudar höra klander från tyska officerare över att österbottningarna inte visade sina tyska vapenbröders förmän ve­derbörlig vördnad, bl.a. brast det åtskilligt i deras honnörsställ­ning, när de mötte tyskarna ute på stan.

Nu skulle de unga »ledarna» sätta sprätt på österbottningarna och lära dem pli och militär hyfsning. Men detta gick inte alls. De härdade krigsmännen gjorde öppet narr av sina unga ledare. I stället för att handen på kommando skulle i stram honnör föras till mössan, stannade den i regel med tummen på snudd vid nästippen. Situationen blev outhärdlig, ty vi ansåg oss både olagligt och skamlöst behandlade. Vi var, märk väl, inga värnpliktiga, ty vi hade farit ut som frivilliga till fronten och hade inte varit med om vare sig uppbåd eller läkarsyn, vilket föreskrevs i då gällande värnpliktslag. Vi beslöt att ta vårt öde i egna händer och resa hem, vilket vi ansåg oss ha laglig rätt till. Vi ville se om lagen hade något värde i det fria Finland!

Jag fick i uppdrag av kamraterna att framföra till vårt chefskap att vi beslutat resa hem och att en järnvägsvagn var beställd för transporten; hemfärden skulle ske på kvällen. Naturligtvis blev officerarna både överraskade och arga. Någon hemfärd kunde inte komma i fråga, ty vi var värnpliktiga och som sådana skyldiga att stanna kvar i vårt truppförband tills vi hemförlovades i van­lig ordning. Jag höll fast vid min uppfattning, att vi »frivilliga» behandlats olagligt, och »därför reser vi i kväll. Frivilligt drog vi ut i kriget och av egen fri vilja reser vi hem», var min slutplä­dering. Jag fick stiga ut, men efter en stund kallades jag in på nytt. Jag fick beskedet, att oss beviljats en veckas permission. Till detta svarade jag, att vi inte skulle komma tillbaka förrän vi va­rit till uppbåd och blivit godkända som värnpliktiga. Då hotade man att hämta oss med bajonetter. Mitt sista ord blev: »Nog kän­ner ni dåligt österbottningarna om ni tror att ni kan skrämma oss med hot om bajonetter.» Vi reste hem utan att återvända till hu­vudstadens förläggning.

Under höstens lopp trakasserades jag ofta för vårt tilltag. Tre gånger uppsöktes jag av polisen som fått order att anhålla mig som desertör. Men han ansåg sig inte kunna med våld återföra mig till det truppförband jag och kamraterna lämnat. Jag höll mig aldrig undan polisen, vägrade bara att följa hans och läns­mannens övertalningar att frivilligt resa till huvudstaden. Jag hade nämligen varit till uppbåd efter hemkomsten och införts som »obevärad» i ett helt annat förband än det som med våld ville få mig i sina händer. För att få klarhet i min situation besökte jag tvenne advokater i Gamlakarleby, vilka åtog sig min sak och för­säkrade att jag och kamraterna handlat riktigt.

Utan att dröja längre vid detta olustiga minne vill jag blott nämna, att som svar på mitt brev till staben i huvudstaden, i vil­ket jag ingående klarlade hela affären samt omtalade att jag varit till uppbåd och införts i arméns rullor i ett helt annat förband, kom ett brev som meddelade att jag strukits ur Helsingfors in­fanteriregementes rullor.

Jag har haft förmånen att kunna kollationera mina minnen från frihetskriget med en krigskamrats dagboksanteckningar, f.d. kyrk­värden Arthur Wistbackas, varför de data jag nämnt kan anses exakta. Jag avslutar mina krigsminnen med att citera nämnda dag­bok: »Jag är glad, att Gud gav oss segern, men jag känner med­lidande med de olyckliga fångarna. O, att Finlands folk kunde bli ett enda, laglydigt folk!» Precis så kände vi det alla vid krigets slut!

Ur boken "Frihet är det bästa ting" - Söderströms - 1967