ESTLANDSSVENSKARNA

Tvivelsutan härstamma de estlandssvenska kolonierna icke, såsom man lätt kunde antaga, från den svenska stormaktstiden i landet utan leda sitt ursprung från ett betydligt tidigare skede. Däröver finnas påtagliga historiska bevis. De äldsta beläggen härför påträffa vi för en ort Hapenäs från 1271 och från Reval 1226. Vidare tillförsäkras i Hapsals stadslag från 1294 — vilket även bekräftas av biskop Jacob på Ösel — borgerskapet i staden full arvsrätt efter anförvanter bland svenskar överallt i stiftet. Inom episkopatets gränser lågo bl.a. Nuckö och Vormsö, m.a.o. områden där f.n. 75 % av sven­skarna äro bosatta. Liknande belägg finnas för Runös (1341) och Rågöarnas (1345) vidkommande.

Enligt en befolkningskarta som Revals stadsarkivarie dr Johansen uppgjort på basen av en urkund, Liber census Daniae, saknade den norra kusten bosättning. Där synes sålunda endast ha funnits s.k. »fiskarbastur» som upplandsbefolkningen an­vänt vid sitt säsongfiske på havet. Antagligen har den sven­ska inflyttningen, som skedae senare till dessa trakter, setts med blida ögon av jordägarna i upplandet. Svenskarna kunde för dem säkra sjöfarten och skydda kusterna.

Under alla omständigheter äro de svenska bosättningsområ­dena i östbaltikum i slutet på vikingatiden ett obestridligt historiskt faktum. Så har det funnits svenskar på Ösel — vilka enligt urkunderna på 1300- och 1400-talen inkommit från Gotland — på Moon och norra Dagö samt i trakterna söder om Hapsal. En sammanhängande svenskbygd med många fiske­byar utmed Estlands nordvästra kuststräcka har sålunda en gång i tiden förefunnits och i öster har detta område sträckt sig ända in i Virland.

En kraftig decimering av befolkningssiffran följde emel­lertid efter peståren 1710—11 då t.ex. på Nargö en enda kvinna överlevde den härjande farsoten. I en mängd trakter vittna förutom de skriftliga källorna endast ortnamnen om den forna svenska bosättningens utbredning. Dessa ortnamn ha även förändrats gång efter annan. Man kan i våra dagar i dessa namn märka tyska, estniska, ryska och svenska parallellformer vid sidan av varandra.

På de orter där vi f.n. finna huvudstommen av svenskbe­folkningen har man med seghet och kärlek hållit fast vid sina seder och bruk, sitt språk och sin klädedräkt. På Runö bär sålunda både män och kvinnor även i vardagslag sina nationaldräkter, på Vormsö däremot endast kvinnorna. Varje bo­sättningsområde äger också sin säregna dialekt. Skillnaden i detta hänseende mellan Vormsö och Runö är så stor, att man icke kan göra sig förstådd på dialektspråket, utan använder sig av den s.k. högsvenskan. Med hänsyn till seder, språk, kläde­dräkt och folksägner har man försökt härleda den estlands­svenska bosättningens utbredning. Dessa ortnamn ha även Finland. Runö- och Rågöborna skulle då härstamma från mellersta Sveriges skärgårdar, Vippal-Korkissvenskarna från Uppsala-trakten, Nucköborna från Dalarna samt Vormsöborna  från Gotland och Svensk-Finland.  Bynamnen Borrby (Borgåby), Saxby och Kärrslätt å Vormsö skulle kunna tyda på förbindelser med Borgå-trakten och Kyrkslätt i Nyland.

Vår tids estlandssvenskar livnära sig huvudsakligast på jord­bruk, fiske och sjöfart. Huvudparten av den svenska befolk­ningen är bosatt i den torftigaste delen av landet, och de svenska kommunerna äro de tätast befolkade i hela Estland. På grund härav har särskilt ungdomen tvingats att utvandra, söka sin utkomst i andra orter, på platser långt borta från hembygden.

Befolkningen är verkligen mångsysslande. Bonden är inte bara jordbrukare utan därtill fiskare, timmerman, snickare, smed; och kvinnan, som då mannen är på sjön måste sköta både jorden, kreaturen och hushållet, får dessutom också taga vid när det gäller småbarnsvård, handslöjd och allt sådant som kan tänkas uppstå inom en sammansvetsad folkgrupp, som ofta lämnas åt sig själv då det gäller olika slags tillsyn.

Under den tsaristiska regimen, som räckte omkring 200 år, var det synnerligen illa beställt med undervisningen på mo­dersmålet. Under valspråket: ett folk, en nation och en tros­bekännelse fick barnet inhämta sina första kunskaper på ett språk som  varken föräldrar  eller den närmaste omgivningen förstod. Denna kortsynta och chauvinistiska bildningspolitik utlöste hos de tänkande och en för framtidens uppgifter va­ken ungdom en reaktion, vilken utmynnade i ryska revolutio­nen av år 1905, vars ivrigaste förespråkare blevo den and­liga frihetens och självbestämmelserättens oförsagda banbrytare.

Härvid saknade icke heller den svenska folkstammen sina frimodiga förkämpar, som med Fritjof deklarerade: »Förr'n du stryker, gå hellre i kvav». Och denna kamp var icke för­gäves. 1908 bildades föreningen »Svenska Odlingens Vänner» vars närmaste uppgift var att samla alla estlandssvenskar till kulturellt samarbete. Svårigheterna voro stora, men uppgiften sporrade och enade. När det gällde att på slagfältet kämpa emot de bolsjevistiska horderna, hävdade svensken vid sidan av andra nationaliteter med målmedveten offervilja sin rätt att fritt gestalta sina öden. När den 5 juni 1920 under grund­lagsdebatten i den Estländska Konstituerande Församlingen den estlandssvenska representanten framhöll: »Kulturautono­mi är vår livsfråga. Även vi vilja leva», stadfästes i landets grundlag av den 15 juni 1920 för minoriteterna även rättig­het till kulturell självstyrelse. I och för genomförandet av minoritetsbestämmelserna skapades 1929 den tysk-svenska fraktionen i det estländska parlamentet. — Det blev ett frukt­bringande arbete i värnande av och vakthållning kring de ge­mensamma germanska värdena.

Den radikala förändringen och försämringen för estlands­svenskarna i både kulturellt och materiellt avseende började den 28 september 1939. Det var den dag då Sovjet tilltvingade sig flott- och landbaser. Denna pakt drabbade särskilt svårt just svenskorterna. De gamla svensköarna Nargö, Stora och Lilla Rågö samt Odinsholm skulle omedelbart evakueras. Vad detta betydde förstår var och en som vet att dessa svenskar bott där många hundra år före den svenska stormaktstiden. Liksom för Finland, så blev det för oss en svår och orosmättad vinter. Många präktiga svenska män och kvinnor döko under. Men detta var bara början. Genom annekteringen i juni 1940 fingo estlandssvenskarna uppleva bolsjevismens verkliga väsen. Våra kulturella föreningar upplöstes och egen­domen beslagtogs. Kyrkokapellen på Nargö, Odinsholm, Stora och Lilla Rågö vanhelgades. Våra skolor ville man förvandla till bolsjevistiska läroanstalter. Men den andliga motstånds­kraften kunde icke knäckas. På bildningskommissariens fråga till eleverna vid svenska läroverket i Hapsal: »Varför finns det inga ungkommunister i de svenska klasserna?» blev ele­vernas samfällda svar: »Vi kan icke anamma en dylik lära som trampar vår fädernetro under fötterna». Det var tvivelsutan den kristliga uppfostran i våra svenska hem och den evangeliska läran som läto oss stå starka och oförfärade på vår farofyllda post.

När man icke kunde bryta befolkningens motvilja mot det påtvingade nya, försökte man nu i stället bryta av spetsarna. Man häktade våra ledare. Så deporterades riksdagsman Mathias Westerblom, folksekreterare  Nikolaus Bless,  major Anders Lindquist och många av våra duktigaste folkskollärare. Dagligen erhöllo vi fasansfulla skildringar om skräckväldet. De läto som episoder ur medeltidens sagovärld, men tillhörde tyvärr dagens mörkaste sanning. När skulle räddningens och befrielsens timme slå? Denna fråga bar var och en inom sig. Och den kom. Den 22 juni 1941 drogo alla en lättnadens suck. Korståget mot bolsjevismen hade börjat. Den 10 sep­tember var svenskbygden befriad. Det germanska blodet sä­kerställde räddningen. Under ledning av en svensktalande of­ficer dr Ludwig Lienhard, som tillhörde de segerrika tyska stöttruppernas ledning, formerades   omedelbart   en   estlandssvensk frivilligkår som redan i många veckor kämpat bakom bolsjevikernas rygg. Dessa estlandssvenskar som med vapen i hand rensade sin hembygd bilda nu stommen till den nya est­landssvenska organisationen »Odalsvärnet» som vill samla och sammansvetsa alla nationellt tänkande estlandssvenskar. Kam­pen för vår existens under århundraden har visat att blott ett folk med nationell disciplin kan bestå provet i skickelsedigra omdaningstider.

Vi ha kunnat återupptaga verksamheten i 18 svenskspråkiga folkskolor. Även fortsätter Birkas folkhög- och lantmanna­skola sin verksamhet liksom ock de svenska läroverksklasserna i Hapsal. Många av dessa bildningsinstitutioners lärarekrafter ha varit finlandssvenskar.

Omkring 95 °/o av svenskarna i Estland tillhöra den evan­gelisk-lutherska kyrkan och äro samlade till eget svenskt kon­trakt inom Estlands kyrka. Alla estlandssvenska församlingar ha haft finlandssvenska prästmän som i många år troget tjä­nat sina församlingar. Vormsö och Runö äga svenska församlingssystrar. Även Nuckö-Rikull som nu bygger egen sjuk­stuga har erhållit sjuksyster. Det första estlandssvenska bygde­museet har öppnats på lilla Rågö. Ett liknande håller på att upprättas på Vormsö. Allt detta är uttryck för estlandssven­skens vilja att vidmakthålla det fäderneärvda och vinnlägga sig om att bevara omistliga nationella, kulturella och andliga värden.

Estlandssvenskarna ha med glädje och övertygelse skridit till återuppbyggnadsarbetet. De vill icke enbart vara trogna och lojala medborgare, utan framförallt aktiva medarbetare då det gäller att för all framtid skapa en ny inre och yttre värld.

Kontraktsprosten Hjalmar Pöhl
1942