Estlandssvenskarna

Estlandssvenskarna härstammar enligt sägnen från Gotland. De kom till Estlands kustland under medeltiden, men invandringen kan ha börjat tidigare. Dialekten ligger närmare finlandssvenskan än gotländskan, vilket tyder på att Gotland inte kan vara det enda urhemmet för Estlandssvenskarna. Kontakter mellan ester, svenskar och tyskar i området har också alltid funnits. Ingenting tyder på att estlandssvenskarna kände sig som en enhet med det svenska fastlandet före 1600-talet. Flera isolerade estlandssvenska grupper, bl a Runöborna, var mer som egna nationer. Under Sveriges "storhetstid" kom en del svenskar från fastlandet till området. På 40-talet evakuerades de flesta av de återstående svensktalande estländarna till Sverige. Svenskarna i Estland hade flera undergrupper:

Dagö. Svenskarna bodde på norra delen av ön, där de med tiden fick sin fria ställning kringskuren. På 1800-talet blev en hel del av de fattiga bönderna fabriksarbetare och då försvann det svenska språket snabbt, men i några områden talades fortfarande svenska år 1940. De svenskspråkiga på Dagö kan idag räknas på ena handens fingrar.

Gammalsvenskbyborna. En grym godsägare lyckades 1781 att förmå den ryska kejsarinnan Katarina II att förvisa en grupp missnöjda fattiga svenska Dagöbor. De stackars bönderna beordrades att för egen maskin ta sig från Dagö till det inre av Ukraina. Bara en del överlevde strapatserna. Dessa överlevande byggde upp byn Gammalsvenskby. De var på alla håll omgivna av kosackbyar. Deras dialekt blev med tiden så speciell att den nästan var ett eget språk, skilt från svenskan. Gammalsvenskbyborna blev allt färre eftersom unga integrerades med kosackerna eller ukrainarna i omgivningarna. På 1900-talet evakuerades de flesta av de återstående till Sverige. Några av dem kände sig inte hemmastadda i Sverige utan fortsatte till Nordamerika. I den gamla byn i Ukraina finns en handfull svenskspråkiga kvar, men de är alla äldre. De yngre har gått över till regionens språk.

Kynö/ Mannö. Den svenska befolkningen på dessa öar utanför Pärnu försvann före år 1900.

Rikul/ Sutlep/ Neve/ Vipall. Runt dessa fastlandsorter levde svenskar i många hundra år. En mycket stor del av dem dog i pesten 1710-11. Bara kring Rikul fanns svenskar kvar på 1900-talet.

Nargö/ Tallin. I Tallin fanns det på 30-talet fortfarande kvar ca 1500 svensktalande. På Nargö, norr om Tallin, fanns det också kvar enstaka svenska familjer in på 1940-talet. På andra öar i grannskapet - Ulfsö, Kokskär och Wrangelsholm - var svenskarna då redan integrerade bland esterna.

Odensholm. De sista 120 svenskarna lämnade ön år 1940.

Ormsö/ Nuckö/ Hapsal. Detta område var svenskhetens centrum i Estland på 1900-talet. I Hapsal och på Birka Herrgård på Nuckö fanns högre svenskspråkiga skolor. På Ormsö fanns den största gruppen svenskspråkiga i Estland - 2500 personer. De svenskspråkiga i området är idag under tio personer.

Runö. Denna sydliga ö var helt svenskspråkig före 1940. De första svenskarna kom hit på 1100-talet. Öns 300 invånare levde i mer än ett halvt årtusende ett enkelt liv baserat på säljakt och ålfiske.De flesta evakuerades år 1944 till Sverige. En handfull svenskar bor kvar på ön än idag. Enligt en uppgift ska en svenskspråkig skola ha startats igen efter Sovjetunionens fall.

Rågöarna. Redan 1345 friköpte svenskarna i området sina gårdar från Padis kloster, men senare försökte godsägarna på Padis, som efterträtt munkarna, att kringskära böndernas rättigheter. En del av Rågöarnas befolkning evakuerades 1944 till Sverige, medan några enstaka bor kvar där än idag.

Ösel/ Moon. Kring orten Rootsiküla, på halvön Svorbe och på Ösels grannö Moon bodde svenskar i hundratals år. År 1900 hade de försvunnit in i det estniska folket.

 
Mats Adolfsson