HOS ESTLANDS SVENSKAR

Senaste sommar firade universitetet i Dorpat 300-års-minnet av sitt grundläggande, och i anslutning till denna festlighet var jämväl den tredje konferensen mellan lärare vid de teologiska fakulteterna runt Östersjön förlagd till Dorpat. På återfärden besökte prof. G. O. Rosenqvist och undertecknad Estlands svenskbygd och tillbragte där några minnesrika dagar.

De områden, som bebos av svenskar, äro belägna i Estlands nordvästra hörn och utgöras främst av de två församlingar­na Ormsö och Nuckö. Ormsö är så gott som rent svensk med c:a 2,600 svenskar och c:a 200 ester. Även Nuckö, nu­mera en halvö, var för c:a 60 år sedan en rent svensk socken. På den tiden utvandrade en stor del svenskar till Ryssland, och i deras ställe inflyttade ester, så att numera antalet ester och svenskar torde vara ungefär lika stort. Några byar äro rent svenska, i andra stå gårdarna med olika språk om var­andra. Härav kommer det sig att den svenska befolknin­gen, speciellt männen, i regel talar även estniska. Förutom dessa trakter ha ännu några öar svenska bebyggare, nämli­gen Runö, Odensholm, Rågöarna och Nargö. Den sist­nämnda var före världskriget svensk, men evakuerades då och har nu endast till hälften svensk bosättning. Slutligen finnes ett 700-tal svenskar i Reval, de flesta inflyttade. Inal­les äro estlandssvenskarna sju á åtta tusen.

I Estland äga samtliga nationella minoriteter på över 3,000 personer kultur autonomi. Sålunda ha även svenskarna rätt till egna folkskolor, svenska gudstjänster o. s. v. För ett år sedan inrättades med i Sverige donerade medel ett svenskt gymnasium i Hapsal. Detta visade sig nödvändigt, sedan utbildningen av folkskollärare lagts om, så att de egentliga seminarierna indrogos och lärarutbildningen byg­ger vidare på gymnasiet. Gymnasiets framtid är naturligt­vis beroende på fortsatta donationer, dess organisation är därför än så länge provisorisk. Detta är dock för estländska förhållanden ingenting egendomligt. Man har i Estland över huvud det intrycket att landets fattigdom, den ryska tidens lidanden och kanske även ett drag i folklynnet haft till följd att man icke ännu hunnit till ett leverne på lång sikt, utan projekterar ocb lagstiftar blott för den närmaste framtiden, för i dag och i morgon.

Under ryska tiden voro församlingarna rika och prästerna åtminstone ställvis baronernas jämlikar. Ett arv från denna tid äro de stora prästgårdarna med sina väldiga salar. Då landets angelägenheter ordnades mitt i revolutionens virv­lar, förlorade församlingarna största delen av sin egendom. Ännu mera ödesdiger, och från vår synpunkt sett otillfreds­ställande, blev dock församlingarnas organisation. Man tillhör församlingen såsom man tillhör en förening. Den som på tre år icke betalat sina kyrkoavgifter bör av prästen avföras från församlingens medlemsregister, varefter präs­ten strängt taget icke har rätt att betjäna honom med kyrk­liga förrättningar. »Medlemsavgiften» till kyrkan är vis­serligen icke stor, men ändå ingalunda lätt att indriva. Mån­genstädes erbjuder det stora svårigheter att få församlings­behoven ens nödtorftigt tillgodosedda, för att icke tala om prästerskapets avlöning.

De ordinarie prästtjänsterna i de svenska trakterna äro tre, nämligen kyrkoherdarne på Ormsö, på Nuckö och i Reval. Härtill komma tvenne e. o. präster, på Runö och i Rickul kapell av Nuckö församling. Fyra av dessa tjänster upprätthållas för ögonblicket av rikssvenskar, d. v. s. alla utom kyrkoherdetjänsten i Nuckö församling, som innehas av en estnisk präst, som behärskar estniska, svenska och tyska. A andra sidan kunna även de svenska prästerna est­niska och naturligtvis tyska.

Den svenska samlingsrörelsen i Estland förefaller att vara jämförelsevis stark, men man har behövt och behöver även i framtiden det stöd som kontakten med Sverige och Finland skänker. I synnerhet på det kyrkliga området är man av naturliga skäl beroende av utvecklingen i Sverige, man kan ju rimligtvis inte begära att ett par tre församlin­gar skola hålla sig med egna psalmböcker o. s. v. Därför torde man icke behöva befara att kontakten skall försvagas ens då församlingarna i sinom tid kanske få tillgång till präs­ter ur estlandssvenskarnas egna led.

Den estländska svenskbygden når man bekvämast över Hapsal. Avståndet är icke så långt som man kanske tror, blott 2 1/2 timmes tågresa från Reval. Hapsal har sett bättre dagar, det har i tiderna varit kejserlig gyttjebadort. Nu är det en i hög grad lantlig stad, med löst damm, som på ga­torna virvlar omkring i blåsten. Utan saknad ger man sig av ner till hamnen för att se sig om efter ett tillfälle att komma över vattnet till Ormsö. För egen del råkade jag få göra resan en marknadsdag. Talrika små spriseglare och motorbåtar lade ut och styrde över fjärden. Pastor Danell, som mött mig på stationen, hade ett gott tillfälle att för­klara både de ännu i bruk varande bygdedräkterna, av vilka man genast kunde se om det var Ormsösvenskar i båten, och annat som var nyttigt att veta för en främling. Tidens gång tages här med ro, men äntligen blev också turbåten färdig att avgå, lastad med julgrisar och sommargäster.

Avståndet från Hapsal till Sviby brygga är blott omkring nio sjömil. Snart såg man det låglänta landningsstället med väntande fyrhjuliga åkdon. Här mötte prästgårdens tro­tjänare, hästen Ösel, som skötte om att färden icke tillryggalades i ett för den resande alltför uppskakande tempo. Vägen går genom Sviby, som just härjats av en förödande eldsvåda. Endast en mindre del av byn stod kvar, vittnande om vilken pittoresk syn tidigare mött anländande gäster redan i början av färden.

Redan nu, några dagar efter branden, höll man på att återuppbygga en och annan gård. Livets uppbyggande kraf­ter arbeta ibland för snabbt. Myndigheterna torde ha haft för avsikt att begagna tillfället till storskifte och få går­darna mera spridda än de varit i den gamla byn.

Vägen går vidare mest genom barr- och alskogar, de senare på sänka marker. Mitt på ön står som ett dystert minne den grekisk-katolska tegelkyrkan. Nu voro fönstren för­spikade. Under återstoden av färden blev det fråga om det viktigaste som annars skedde på ön. Man var i färd med att inreda ett sjukhus. Grundkapitalet anskaffades av ärkebiskop Söderblom, och ortens nu­varande prästgårdsfolk, kontraktsprosten Karl Nilsson och hans hustru, arbeta med all kraft på att få pla­nen realiserad. Sjukvården är tills vidare i hög grad försummad, och orten är i trängande behov av en sjuk­stuga. För egen del hoppas jag att det målmedvetna arbetet må krönas med framgång, och det förefaller mig som om denna åtminstone »religionshistoriskt» sett borde vara given. Sjukstugan äger nämligen redan en anspråkslös början till legendskatt. Man hade anordnat en basar till förmån för stugan. Vid den skulle förekomma även ett s.k. amerikanskt lotteri. Tyvärr fann ortens alls­mäktige poliskonstapel i Estlands lagar och förordningar inga bestämmelser om ett amerikanskt lotteri, så han var­ken förbjöd eller gav tillstånd. Basardagen var han bort­rest, men efteråt kunde han avgöra fallet: 20 kronors böter eller två dygns fängelse. Prosten Nilsson ville betala, men diakonissan var kvickare i vändningarna och avsatt straffet, sjukstugan till godo.

Efter ännu en liten stunds åkning syntes den välbyggda prästgården och den kraftiga medeltida stenkyrkan, som med sitt höga branta tak och sina vitrappade väggar på­minner om våra egna medeltidskyrkor. Man höll just på med att pryda den för det svenska kronprinsbesöket. Ute var det varm idyllisk sommarafton, med syrener och nar­cisser, inne äkta svensk prästgårdsstämning. Det kändes som om man med resan från Dorpat till Ormsö plötsligt förflyttats från Estland mitt in i Sverige.

Visserligen är utförandet av prästgärningen här allt an­nat än idyll. Några svårigheter ha berörts redan i det före­gående. Det största hindret torde för ögonblicket sekterismen, i synnerhet pingströrelsen, utgöra. Folket är efter den stora väckelsen på 1880-talet visserligen religiöst, men icke kyrkligt. De flesta byar äga ett bönehus, öppet för vil­ken talare som helst och vilken riktning som helst. Folket är ock av naturen talfört, i varje by finnas män, som kunna uppträda som talare. Resepredikanter från olika samfund fara från by till by och hålla möten. Att under sådana för­hållanden representera kyrkan och klargöra att prästen icke är en talare bland andra tillfälliga talare och församlingen annat än ett byalag, som äger ett för varje vandrande predi­kant öppet bönehus, är icke det lättaste. Men man sätter ändå värde på att höra även prästen och menar att något är på tok, om han en tid underlåter att visa sig i raden av bönehustalare.

På kvällen fortsattes idyllen med en vandring till Borrby, där Östersjön utbreder sina vidder och stranden är kantad av väderkvarnar, som likt kors höja sig mot aftonhimmeln. Och på morgonen, före avresan, sågos läsbarnen, flickor i bygdedräkter, sitta i gröngräset på kyrkbacken, läsande över sina katekesläxor. Kyrkan har ingalunda förlorat grep­pet. Med sitt arbete på lång sikt och dock lämpat efter stun­dens krav behöver den icke misströsta. Efter en frisk mo­torbåtsfärd till Hapsal var det korta besöket på Ormsö till ända.

I Hapsal mötte jag prof. G. O. Rosenqvist, och tillsam­mans anträdde vi färden till Nuckö, med motorbåt till Österby brygga och därifrån med skolans häst och »vagn» till Birkas folkhögskola. Medan Sverige givit en handräck­ning till upprätthållande av det kyrkliga arbetet, är det fin­landssvenskar som verka i folkhögskolan, såväl förestånda­ren, agronomen Erlund, som skolans husmor äro finländare. Landskapet består av stora slätter med jämna, vackra åker­fält och här och där en dunge av lövskog gömmande en gård. I folkhögskolans klassrum och elevhem rådde som­marstillhet, men även här väntade man på kronprinsen och satte upp äreport, girlander och flaggor.

På eftermiddagen gjorde vi en vandring till Paslep by och herrgård. Herrgården är minnesrik, emedan där i tiderna inrättades ett privat svenskt folkskollärarseminarmm för Estlands svenskbygder. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade 1873 sänt ut tre lärare och predikanter till Estland. En av dem, missionären Österblom, avled nyligen i 95 års ålder. Deras första uppgift är att lära barnen läsa och skriva. För att utbilda inhemska hjälpkrafter inrättades den nämnda skolan, vilken dock redan 1882 indrogs av rys­sarna, som samtidigt satte igång med en målmedveten russificering. Då man icke kunde arbeta vidare på folkbild­ningens område, började predikanterna lägga an på det fria religiösa arbetet, och så kom väckelsen, sannolikt åtminstone delvis som en reaktion mot förryskningen. Samtidigt var den folklig, i motsats till den rätt aristokratiska orienterin­gen hos prästerskapet. Det är därför lätt att begripa, att prästerskapet saknade förståelse för väckelsen och att tvärt­om de väckta kretsarna misstrodde kyrkan, som syntes gå samma ärenden som de ryska poperna. Missionärerna för­visades ur landet, och de religiösa rörelserna fingo utvecklas utan ledning. Från dessa förhållanden och händelser, ett halvt sekel tillbaka i tiden, har den närvarande situationen, sådan den ovan skildrades, framvuxit. Tilläggas bör dock att de nuvarande prästerna i mycket samarbeta med de frikyrkliga predikanterna.

Nu är Paslep gård icke endast ett minnesrikt ställe i det estlandssvenska kulturarbetets historia, i sitt förfall vitt­nar den om den gamla herrgårdskulturens glans och under­gång. Efter frihetskriget delades de stora jordegendomarna, och flera slott ha sedan skattat åt en långsam förgängelse. Andra ha gått gynnsammare öden till möte. Denna fråga är dock för invecklad för att här behandlas. Antecknas bör kanske dock att de svenska bönder vi kommo i samspråk med icke hade det minsta medlidande med de ruinerade ba­ronerna. «Han har mera jord än jag, varför reder han sig inte, då jag reder mig?» »Där på gården blev även min far­far piskad.» Ur det övriga samtalet må nämnas, att de flesta någon gång varit i Finland, och att man flitigt frågade efter de finländska prästers befinnande, som i tiden tjänstgjort i dessa trakter. Kändes det i Ormsö prästgård som »hemma i Sverige», så kändes det i stället i Paslepbondens sällskap som hade man lika gott kunnat befinna sig någonstädes på den finlandssvenska landsbygden. Riksgränserna äro i mer än ett avseende blott röda sträck på kartan.

Följande dag gick helt i kronprinsbesökets tecken. Över­allt äreportar, överallt man ur huse för att se »svenska kejsarens pojke», som en inföding lär ha uttryckt sig. Man måste beundra pastor Daneli — och jag vill även här hjärt­ligt tacka honom — för hans outtröttlighet, att mitt under förberedelserna för mottagandet av H.K.H. Kronprinsen av Sverige ordna in i minsta detalj även för vår färd, först till Birkas och sedan vidare genom Nuckö upp till Roslep. I Nuckö fick man en trist förnimmelse av det tunga arbetet i en prästgård, som är för stor för att kunna hållas i stånd, nå­gonting jagat, ansträngt och hopplöst låg här i luften. Vi talade på kyrkogården för den församlade menigheten, undertecknad inledningsvis på svenska, prof. Rosenqvist på svenska, med tolkning till estniska. Slutligen skulle ortens kyrkoherde, pastor Tannenbaum, tala på estniska. Hans tal kunde vi emellertid icke åhöra, emedan vi måste åka i väg strax för att hinna till Roslep före kronprinsen.

Vägen går långa sträckor över gammal ofruktbar sjö­botten, ställvis långsmed stranden, där det solglittrande ha­vet tjusar ögat, vidare förbi lummiga herrgårdar och ge­nom reslig tallskog. Efter två timmars åktur, i kyrkoherde Tannenbaums enkom för vår räkning iståndsatta fjädervagn, nådde vi målet. Där stod folket i täta skaror och vän­tade. Äreporten prunkade, småflickorna, som skulle strö blommor för kronprinsens fötter, kantade vägen, i sina färgklara dräkter själva en solig girland från porten ända upp till det lilla kapellet. Äntligen kom den höga gästen, samlade folket omkring sig och talade både svenskt och ekume­niskt: »Nog klappar våra svenska hjärtan varmt för det nya Estland.» Den stunden kommer att stanna outplånligt i de närvarandes minne.

Efter kronprinsens avresa samlades vi i kyrkan, där prof. Rosenqvist och undertecknad predikade. Om man lyssnar till predikan i Roslep? Den interfolieras hela tiden med gillande anmärkningar, om man nämligen gillar den, så nog vet predikanten, om han har församlingen med på sin tanke­gång. Också i psalmsången visar sig den starkt individualis­tiska läggningen, man sjunger envar efter sitt huvud, men musikaliskt. Med individualismen sammanhänger tydligen en viss böjelse för extatism, religionen är för dessa präktiga människor, som leva där borta rätt så isolerade och kämpa sin hårda kamp för tillvaron, den omedelbara beröringen med översinnlig, gudomlig kraft. Det frimodiga samtal, som de förde med oss efter gudstjänsten, visade att det var myn­diga, erfarna män, som visste vad de talade om.

Estlands svenskar äro få till antalet. Man kan lätt börja betrakta dem som ett intressant fornminne, värt att konser­veras och pysslas om. Ett besök på ort och ställe övertygar en dock snart om att de ingalunda äro dömda till en sådan roll. Visserligen ha de sina svårigheter att kämpa med, vem har icke det. Men de ha även sin ur nuet organiskt spi­rande framtid, som det lönar sig att arbeta för och tro på. I detta arbete och denna tro behöva dock i synnerhet de, som närmast bära ansvaret för framtiden, det stöd som gemenskapen skänker. Det talas i våra dagar så mycket om kristen gemenskap. Men får icke gemenskapstanken och gemenskapskänslan näring därav, att bestämda indivi­der, folk eller kyrkor träda i vår väg för att upptas i vårt hjärta, så blir gemenskapen hastigt en blodlös teori. Dessa rader ha skrivits för att länka blicken på en liten folkspillra, som i många avseenden står oss nära och borde inneslutas i våra tankar och böner. I gemenskapen är livet.

Rafael Gyllenberg

Ur ”Svenskt kyrkoliv i Finland Årsbok 1933”

Redigering Elof Granholm 29.07.2005