”Terjärvkyrkan” i Bronx lät sig amerikaniseras

Litteratur:
Författare: Ingvar Dahl­backa
Svensk-Finska Evange­lisk-Lutherska försam­lingen af New York city 1919-1935.
En finlandssvensk emi­grantförsamling ameri­kaniseras.

En akademisk avhandling kan också vara synnerligen intressant. Detta visar teo­logie doktor Ingvar Dahl­backas undersökning med namnet: Svensk-Finska Evangelisk-Lutherska för­samlingen af New York ci­ty 1919-1935 med under­rubriken: En finlands­svensk emigrantförsamling amerikaniseras.

Undersökningen beskri­ver hur emigranterna i kyrkligt avseende anpassa­de sig till språket i det nya landet. Den församling som undersöks grundades i Bronx i New York 1919 och verkade till 1977. Försam­lingen avskildes från St Jo­hannes församling just år 1919 och blev snart större än moderförsamlingen.

Den hade det namn som bokens titel anger till 1935 när den antog namnet The Pilgrim Evangelical Luthe­ran Church. Redan det nya namnet visar att församlingen i stor utsträckning hade amerikaniserats.

Församlingen bestod till största delen av österbottningar. Den största gruppen hade kommit från Terjärv eller bestod av perso­ner gift med en terjärvbo. Därför gick den kyrka som församlingen byggde ofta under benämningen Terjärvkyrkan, men även Pil­grimskyrkan. Detta isyn­nerhet sedan församlingen antagit det engelska nam­net.

Det är således själva för­samlingen som är föremål för Dahlbackas intresse och just då från att ha varit nästan helt svensk blir engelskspråkig under de år som undersökningen om­fattar.

När det gäller migration är det alltid fråga om att en - eller flera — kulturer möts. Ibland talar man t.o.m. om kulturkrock när "vitt skilda världar" möts.

Kulturmöte

När Dahlbacka diskute­rar teoretiska övervägan­den i sin undersökning no­terar han också, att immi­grationen alltid är ett kul­turmöte och han undersö­ker och klarlägger den an­passningsprocess som för­samlingen genomgick i kontakterna med sin ame­rikanska omgivning. Han använder termen ackulturation, ett ord som inte är så lätt att förklara. Kanske kan man säga att det när­mast är fråga om integra­tion som småningom över­går i assimilation.

Det finns givetvis en mängd migrationslitteratur att tillgå. När det gäl­ler det aktuella undersök­ningsobjektet har Finska Amerikanaren — från 1935 namnet Norden - gett en bra bild av församlingen och dess verksamhet. Man annonserade med noggran­na uppgifter om församlingens program och dess­utom berättades om alla begivenheter i församling­en, t.o.m. om program vid bröllop, särskilt ifall båda kontrahenterna var med­lemmar i församlingen. (Sålunda finns citat på en hel sida med program och bild när "Mr och Mrs Oskar Holm bortgåvo enda dot­tern Vendla Johanna till Mr Fride Johnson", alla framstående medlemmar i församlingen)

Kyrkan i Bronx 

Social betydelse

Det är tydligt, att för­samlingen vid sidan av sin rent andliga uppgift också kom att betyda mycket för den sociala kontakten im­migranterna emellan. Man fick träffa landsmän, um­gås på sitt modersmål, hö­ra nyheter från gamla lan­det etc. Det var också vik­tigt att föra hemlandets andliga värden vidare till nya släktled i en främman­de miljö.

Ganska snart uppstod tanken på att bygga en egen kyrka, en egen sam­lingspunkt för det omfat­tande arbetet i församlin­gen ansågs viktigt.

Redan på 1800-talet bör­jade man på olika håll bil­da lutherska församlingar vars medlemmar i huvud­sak kom från de svensk­språkiga delarna av Fin­land. Vid ett allmänt möte i den finska kyrkan i Bro­oklyn beslöt man grunda en församling gemensam för finlandssvenskar i Bro­oklyn och Bronx. En av de drivande krafterna var pastor Johannes Nyström. Den fick namnet Svensk-fin­ska Evangelisk Lutherska St Johannesförsamlingen af Greater New York. Ef­tersom det fanns en stark koncentration finlands­svenskar i Bronx uppstod snart tanken på att lösgöra sig från St Johannes och bilda en egen församling i Bronx. Den fick namnet Svensk-Finska Evangelisk Lutherska församlingen af New York City och grunda­des 1919.

Vid årets slut hade den nya församlingen 212 med­lemmar och blev ganska snart större än moderför­samlingen. Pastor John Gullans var präst i båda församlingarna och från 1924 arbetade han enbart i församlingen i Bronx. Han syntes ha varit en verklig arbetsmyra och mycket samarbetsvillig. I början gick all verksamhet på svenska eftersom det var en svensk församling.

Värn mot det amerikanska

Efter några år påbörja­des kyrkobygget för för­samlingen. Att^ bygga en kyrka har också en kultu­rell dimension. I kyrkans hägn kunde kulturella vär­den lättare bevaras och fö­ras vidare till kommande generationer. Immigranter­na levde i en omgivning där hemlandets seder och bruk lätt kunde uppblan­das med omgivningens sed­vänjor eller i värsta fall helt falla i glömska. En egen kyrkobyggnad var ett värn mot alltför mycket amerikanskt.

Kyrkobygget påbörjades 1927 och redan i december kunde man fira sin första gudstjänst i kyrkan under stor glädje och hänförelse.

Det var givetvis en stor uppoffring och krävde stor sammanhållning för att lyckas med detta bygge. Så kom också den svåra depressionen runt 30-talet med arbetslöshet och min­skade församlingsmedlem­mar genom utflyttning. En del återvände till hemlan­det.

Tillväxten i församlin­gen var dock ganska jämn under de första åren och år 1930 hade församlingen 426 medlemmar.

I takt med att medlems­kåren växte skedde också en utvidgning av försam­lingens verksamhet. Den svenskspråkiga gudstjäns­ten betraktades under hela 1920-talet som församlin­gens huvudgudstjänst. Den firades i regel varje söndag kl 16.30. Den eng­elskspråkiga gudstjänsten firades mera sporadiskt. Vid den svenska gudstjäns­ten uppträdde också kyrko­kören.

Förutom den regelbund­na gudstjänstverksamhe­ten spelade söndagsskolan en mycket viktig roll. När denna inledde sin verksam­het 1919 hade den 12 lära­re och 60 elever. Såväl lä­rarnas som elevernas antal ökade kontinuerligt under hela 20-talet. Dessutom fanns en ungdomsförening och tonårsverksamhet.

Avkall gavs på språket

I samband med den svå­ra depressionen vid 20-ta-lets slut och 30-talets bör­jan var det också i stort sett slut med invandring­en. För de som var födda i Amerika blev engelskan gi­vetvis det "första språket" och detta språk blev också småningom dominerande i församlingens verksamhet. Man ville nog värna om sin finlandssvenska identitet men tog samtidigt del i den kulturella omgivning man mötte.

Precis så skedde bland finlandssvenskarna i Bronx. De ville betona sin finlandssvenska härstamning, men de var samtidigt öppna för det nya som mötte dem. De var också villiga att införa en­gelska språket i sin för­samling. Detta isynnerhet för att sporra ungdomarna att delta i församlingens verksamhet. De ledande i församlingen synes hellre ha gett avkall på språket än själva församlingsverk­samheten. För att hålla församlingen vid liv ansågs det nödvändigt att använ­da ett språk som medlem­marna förstod, att integre­ra församlingen med omgivningen, att låta sig ame­rikaniseras.

Nämnas kan att utveck­lingen gick så, att efter det man lyckats betala sin vackra kyrka fanns så få församlingsmedlemmar kvar att man åf 1977 var tvungen att sälja Pilgrims­kyrkan som också kallades Terjärvkyrkan. I 50 år eller under en generation hade församlingen en egen kyr­ka i New York City.

Edvin Strandén

Öb 22.02.1995 

 Tillägg (ElofGranholm):