Bland emigranter från Terjärv
– några historier

Enligt kyrkoböckerna i Terjärv emi­grerade de första terjärvborna till Amerika år  1872. Tolv personer reste över till "guldlandet i väster" det året. Dessa tolv har fått en lång rad efterföljare. Forskningar i kyrkoar­kivet har gett vid handen att inte mindre 1 800 personer har flyttat från Terjärv till U.S.A. under de följande hundra åren. En del av dem har kommit tillbaka, andra har för alltid blivit kvar i det nya hemlandet.

De som återvände till Terjärv hade mycket att berätta. Vistelsen i Amerika hade bjudit på många äventyr och gett nya perspektiv på tillvaron. En del av berättelserna hade verk­lighetsbakgrund, andra utbroderades fritt ef­ter fantasin för att imponera på lyssnarna. Ofta framhävde de berättarens bedrifter, men många av dem innehåller också en stor por­tion självironi.

Terjärv skulle ha varit ett idealställe för upptecknare av emigranthistorier. Men nu har de flesta av berättarna dött och deras historier håller på att falla i glömska. Det är där­för skäl att teckna ner dem, för att på så sätt bevara dem för eftervärlden.

Terjärvbor i New York Fr.v.: Joel Andersson Widjeskog,
Emil Byström (Nabb-Emil) och Joel Djupsjö 

Amerikaresan

Redan själva resan till och från Amerika gav upphov till många historier och talesätt. Vi skall här ge prov på ett par av dessa.

Abrams Fridolf och Haga Teodor lämnade Storbacka en vacker sommardag. Föräldrar och grannar stod med tårfyllda ögon och tog farväl. "Stjöt nu om äär, så ni kan koma fort i tibaka", sade man när de gav sig iväg. "Ja, vi ska bara far å ta upi ledi åt penga, å tå komber vi heim tibak", svarade de resglada ynglingarna. Av allt att döma var det inte så lätt att öppna "ledi" för dem. Teodor kom visserligen tillbaka 30 år efter avresan, men från Fridolf har man inte hört något ännu.

En del planerade resan långt i förväg, andra behövde kortare betänketid. Oskar var på friarstråt.  Han skulle göra intryck och kom med sin nyköpta kullagercykel till flickvännen. Men hon var inte på sitt bästa humör och han blev ordentligt avsnäst. Det skulle inte bli något dem emellan, förklarade hon. Oskar var modfälld när han återvände och han tyckte sig inte se någon framtid i Finland. Han cyklade förbi Dahlsbacka och såg Joel stå barfota bakom stuguknuten. "Ska vi fara ti Amerika", fick han ur sig, halvt på skämt. Men Joel var inte sen att nappa på erbjudandet: "Nå sama tå hä", svarade han. Mycket mera blev inte sagt mellan de två, men inte lång tid därefter, steg de två ynglingarna på i båten i Helsingfors. Färden till dollarlandet hade börjat.

Med i ressällskapet fanns också en vacker och välvårdad fröken från Helsingfors. Nordsjöns vågor gick höga och livet på båten var allt annat än angenämt. Man låg i familje­bäddar på båtbotten och den ena mådde mera illa än den andra. Fröken från Helsingfors klarade inte av att hålla finheten uppe längre. Hon stod på alla fyra och genomled sjukdomsanfallen så att det både syntes och hör­des. Oskar och Joel stod och betraktade hen­ne en stund och så konstaterade Joel: "Nu halder int backproppi na meir".

Också för Hackas Jock och Alina blev re­san besvärlig. De råkade ut för en lång och svår storm. Jock hade magen i olag och ma­ten smakade inte. Men Alina tyckte att han borde försöka äta något i varje fall. Fanns det ingenting som skulle gå ner. "Nå om ja sku j få eit fat åv hote soppo, som de bruka kok vi Fröudöjä åv fårklöuva, hä sko ja no tåla", sa Jock.

Man reste på olika sätt. Nygårds Kalle bör­jade sin amerikaresa till fots. Han tog riktning mot järnvägsstationen i Volti och med ryggsäck på ryggen traskade han iväg rakt över Taralantbacka. Sund-Sandra reste med tåg via Tornio. Fallback-Ant, en av de legenda­riska terjärvemigranterna som hade gott mål­före brukade berätta om sin amerikaresa på följande sätt: "Jag reste med två andra terjärvbor. Det var min första resa till Amerika. Vi skramlade ihop våra pengar och köpte till­sammans en gammal "kånel". Med den for vi iväg. Det var vinter och vi körde över Stormossbacka och vidare till Göukbacka. Vi nådde Bottenviken, körde över till Sverige och kom slutligen till norska kusten." "Men våren var sen i Norge det året", fortsatte Ant. "Båtn va ännu fastfrosi tå vi kom ti. Mä vi va jo tri stedo kar så vi hogd lös båtn å tå lagom mytsi foltsi haft samblast, sigla vi yvi ti Amerika".

Men Ant var inte bara i Amerika. För bar­nen berättade han att han hade besökt också "världens ände". "I höst", så lade han ut tex­ten för de minsta, "när vi börjar skolan och lärarinnan berättar för er att jorden är rund, då skall ni inte tro på henne. Om jorden skul­le vara rund, då skulle ju folk trilla av den. Nej, ja ha viri ti väädäns ända och ja veit. Ein gäng for ja langt på ana sido Nyork. Ja dsik lenger å lenger in i skoje å hä valt så mörkt så mörkt. Varinda suck valt som eit dån och varinda steg som eit bulder. Å tå hört ja ein dsypan röst som sa: "Ant, vänd om ti Londoon. Tä va väädäns ända".

Att komma i gång

All vår början bliver svår, heter det i ordstävet. Svår var också början för de flesta emigranterna. Det gällde att få tak över hu­vudet och att få arbete för att klara utkom­sten. Men många var hoppfulla och trodde att Amerika var de stora möjligheternas land. Hoppfull var också "Kadjesback-gubbi" som när han steg i land i New York möttes av en dollarsedel, som någon hade tappat och som nu kom emot honom i blåsten på gatan. "Ti byri koma rei", sa han stolt och gav den en spark och gick vidare. Huruvida sedlarna bör­jade komma eller inte förtäljer inte historien, men snart var gubben tillbaka i Terjärv. "Hä finsta int na arbeit tä", konstaterade han och angav också orsaken: "Fö si Nyork va fäädi byggd".

Uttrycket "Greenhaning" hade en negativ klang. Men vem var då greenhaning? Det var en gång en emigrant som försökte sig på en definition av ordet: "När man har lite för­stånd och därtill förlorar hälften, när man ly­der under ett anna språk, då är man green­haning. Men Lill-Viktor tog saken från den positiva sidan när han berättade om greenhaningstiden: "I Amerika bövä man inte ha na veti. Klocko ringa tå du ska stig på tågi, klocko ringa tå du ska stig åv tågi. Klocko ringa tå du ska byri arbeit å klocko ringa tå du ska slut ti arbeit".

Adrian hade mycket att berätta om sin greenhaningstid. "Ja byrja mä ti vakt svinä", sa han. "Farmarn birätta hastot vann svinäs matn finsta. Hä finsta i sama rymi som vegarbeitarä haft sprengämnä sin i. Nu råka i si int na betär än et ja ein da gav ur orätt hopi åt dom. Å ett ein stånd byrja svina bockis å boka varadä å mitt i allt byrja de flu opp i loftä. Farmarn kom po rundo sin å ha fråga, tå int a så na svinä: "Vann e svinä?" Nå, kombä di tibaka mä sama fart som di for, kan di no vara jär når som helst", svara ja. Tå byrja i regn flestsi å hä regna i tri da, å vi fick så brått ti steik fö et vi sko få allting steika. Vi steika i ein storein panno. Så stor som Kronbi tjyrtso var int o, mä no stör än Nedävetil. Vi kuna int smöri ä fö hand, än vi band fleskbetona på negäpojkas föträ och ti skricka okring i panno å smör ä söjs". Så be­rättade Adrian. Och han hade mera att för­tälja om sina bravader i det nya landet där allting var så stort, till och med träden. Han skulle vakta kor. "Men vi måste alltid vara två när de skulle föras över floden, genom ett gammalt ihåligt träd. Man måste nämligen räkna dem både när de gick in i stammen och kom ut på andra sidan. För se, de mindre korna kunde nämligen gömma sig i kvisthå­len.

Oskar Holm eller Fallback-Oskar

Fallback-Oskar

Så skulle Fallback-Oskar resa över till Amerika och fadern Ant gav råd: "Fa ti Mabb-Alfredas och sej at du e män pojk, så lagar ha di no igång". Men Alfred hade då­ligt med utrymme, barnen och tillfälliga gäs­ter (bordare) upptog alla sängplatser. "Jaa", sa Alfred när Oskar kom, "int veit ja vann ja ska få ryym åt ti. Mä försök fara å sova i Jo­nas sendsä. Ha e ut i stan och kan no vara liti smako, tå a komber heim, mä fa ti i hans sendsä bara". Mitt i natten vaknade Oskar plötsligt upp. En stor karl stod vid fotändan av sängen. "Nej, vem sover i min säng"?, hoj­tade han. "Ja heiter Oskar å e Fallback An­tas pojtsi och Alfred sa et ja sko fara hi och sova". "Nej, vet du, inte sover ja mä na griinhaningar", skrek han och - berättade Oskar: "Tå to a mi mä eina handä i nacka och ana handä i byckona å så kasta a ut mi". Till all lycka hade Hanna kommit någon dag tidiga­re och hon låg och sov på en madrass under köksbordet. "Ja for å sova mä Hanna på beddo å nu ha ja sovi mä Hanna saan", konstaterade Oskar 50 år senare.

Fallback-Oskar gjorde många resor över Atlanten. Så pass berömda omtalade blev des­sa resor att gubbarna på Handelslagets Cafe började använda dem som milstolpar för ti­den. "Det var en månad innan Oskar av pressfotografer blev tagen för Winston Churchill", kunde man säga eller "det var samma år när Oskar satt i strumpfötter i flygplanet och förberedde sig för nödlandning.

Oskar hade en viss skräck för flygplan - el­ler som han uttryckte det: "ja vil int flu na hö­gar än et ja nåx mä föträ i backa". Det oak­tat utmanade han ödet och sina debattbröder och reste ännu vid 84-årsålder över till Ame­rika.

När han utrustad med pass och flygbiljet­ter svängde om i bussdörren och tog adjö av sina vänner konstaterade han: "Få si vöm åv är som levär tå ja komber tibak!".

Trots att Oskar hade levt en stor del av sitt liv i Amerika, var det ändå Terjärv som han ställde främst. När han återvände hem, såg han sig omkring och så sa han: "Si ni pojka, stjyi er högst i Tärjär. Hä gar ner ti all sidona.

Under krigsåren var det många amerikapa­ket som fann vägen till Finland. Emigranter­na ville hjälpa släktingar och vänner som hade det svårt. Och vem i min ålder kommer inte ihåg "amerika-stsenkkaasä". Det var de riktiga amerika-gåvorna som fanns i hemvän­dande emigranters "trunkar". Kvämback-Selma kom hem och berättade vilket besvär det var att få trunken packad och bunden. Men fadern, som hade fallenhet för att skriva rim, han gav dottern följande råd:

Tu sko ha teije sveipä
å vidi reipi
å sjölv viri heim
å iti leipä

Murik-Oder eller Murik-gubben berättade vitt och brett när han kom hem hur mycket "stsenkkaasä" han hade i "trunken". De skul­le nog gott räcka till för alla murikbor. Pro­blemet var bara att han inte hade sett "trun­ken" sedan i Liverpool. Och trots att gubben redan länge har varit död har ingen ännu sett hans "trunk", och inte har heller murikborna fått sina gåvor. Men berätta kunde han, Mu­rik-gubben. Han hade varit vägbyggare i Vilda Västern, sade han. Och, då måste man spränga, för ett berg skulle bort. Men de kör­de dit "joutava" mycket dynamit med mulås­nor, så att när de sedan tände på yrde sten­flisorna flera tiotals kilometer. När de sedan vågade fram för att titta på resultatet såg de att det nu fanns en sjö där berget hade varit, och på stranden satt en indiankvinna och me­tade.

Alfred Nelson eller Timberback-Alfred 

Högt och djupt

Timberback-Alfred var liten till växten. Men han hade varit i Vilda Västern och ville berätta om sina upplevelser. Men han blev av­bruten av någon som konstaterade att "Tu döga int ti na ana än ti tillhogg". Men Alfred han replikerade: "Så hökt ha ja viri, så päärogryto koka int utan låtse på. "Nåja", sa Messäsback-Niss, "ja ha viri så lankt ner i gruvo i Texas, så ja hört koddstjello från Messäsbacka".

En stor del av emigranterna hade ingen tanke på att stanna åsterstoden av sitt liv i Amerika. Man skulle vistas där en tid, förtjä­na sina dollars och sedan återvända hem. Drömmen om en hastigt förvärvad rikedom gick dock för många i kras. Men visst fanns det sådana som återvände hem med pengar i kassakistan. Ja. Sund-Sandra menade till och med att banken i Terjärv blev så överbelastad av dollars från Amerika, "et banko byrja luut mot Kortsäbyi".

Det var annars också Sund-Sandra, som hamnade in i en politisk debatt. Amandas de­mokratiska kandidat var politiskt erfarenhet, men gammal och sjuk. "Mä ha er ju dö", ro­pade Sandra som var republikan, "mä ha för­står int ti legs ner".

De flesta emigranterna har upplevat Ame­rika som sitt nya hemland. De har tagit alla möjligheter till vara i hopp om att skapa sig en tryggad framtid. De har arbetat, de har försakat och de har fött och fostrat nya släkt­led.

Det var ett varmt erkännande av emigran­ternas strävan som jag nyligen hörde en emi­grantättling uttala: "Det är vi i andra led som har skördat de rikaste frukterna av våra fä­ders strävanden". Det uttalandet gick i sam­klang med den amerikanske presidentens ord: "Det är ni emigranter, som genom ert arbete har byggt upp det land som vi kallar för "The United States of Amerika".      

Hilding Widjeskog