Brev från det förlovade landet

Den viktigaste källan till vår kunskap om de svenska utvandrarnas öden i USA är amerikabrevet. En antologi med brev, som just kommit på svenska, nyanserar på många punkter bilden av USA som landet där varje pojke kunde bli president om han bara ville det tillräckligt hett

Mellan 1845 och 1930 utvand­rade i runda tal 1,2 miljoner svenskar till Nordamerika. De slog sig ned i mer eller mindre sammanhängande områden som var för sig utgjorde delar av invandrarlandets etniska mo­saik och tillsammans bildade begreppet "Svensk-Amerika". Strax före första världskriget bodde nästan var femte svensk i Amerika.

Det är vanligt att se amerika­febern som en smygande sjuk­dom, ett slags samhällskrop­pens tvinsot, som man gjorde allt för att glömma bort. I själva verket var emigrationen allestä­des närvarande. Man diskutera­de den på kungl. slottet, i riksdagen och bland arbetsgi­varna, för att inte tala om de breda samhällslager varifrån emigranterna rekryterades. Man kan inte slå upp en tidning från 1800-talet utan att stöta på orden "Amerika" och "utvandring". Som Vilhelm Moberg berättat begåvade emigrationen plogens och mjölkpallens folk med regelbundna läsvanor. Det var tid­ningens amerikanotis, ångbåts­bolagets broschyr och framför allt amerikabrevet som skapade läsvanorna.

När ett brev anlände från släkten "där inne" höglästes det inte bara inom familjen utan vandrade dessutom ofta runt bland grannarna i byn. Vi sak­nar uppgift om hur vanliga amerikabreven var men kan dra intressanta slutsatser från dans­ka postverkets statistik över transoceana brevförsändelser. Enligt denna från 1872 fungeran­de källa sändes som mest 1,8 miljoner brev per år till det ur emigrationssynpunkt obetydliga Danmark. Genomsnittligt tycks emigranten ha skrivit fyra brev om året Appliceras detta på svenska förhållanden skulle några miljoner amerikabrev årli­gen ha anlänt hit kring sekel­skiftet. Endast någon promille av detta gigantiska material har bevarats till nutiden. De största offentliga samlingarna finns på Nordiska museet (några tusen) och Emigrantinstitutet (ca 20000).

Brev från löftets land (Askild och Kärnekull, capris 98) har H. Arnold Barton kallat det me­dium som sammanlänkade ut­vandrarna med "dem som stan­nade hemma". Arnold Barton har utomordentliga förutsättningar att behandla vår rikaste flödande folkliga historiekälla. Han är svenskamerikan i tredje ledet och perfekt tvåspråkig ef­ter flera studieår i Sverige som gjort honom till specialist på nyare svensk historia. Han inne­har en professur vid Southern Illinois University och är redak­tör för den läsvärda tidskriften Swedish Pioneer Historical Quarterly. 1975 redovisade Bar­ton en mångårig forskarmöda i brevantologin Letters from the Promised Land. Nu utger han samma amerikabrev och dag­boksanteckningar på original­språket.

"Brev från löftets land" består av några hundra brev skrivna mellan 1840 och 1914 av utvand­rare från skilda landsdelar och samhällsklasser. Alla upptänkli­ga levnadsöden finns represen­terade: farmarens, guldgrävarens, hembiträdets, prästens, gruvarbetarens. Åsikterna om Amerika och utvandringen om­spänner hela skalan från naivt förhärligande till luttrad bitter­het Det är spännande läsning som Barton lyckats göra lärorik med sakkunniga ingresser.

Att amerikabrevet blev den vanligaste formen för närkontakt mellan invandrar- och utvandrarbygd kan tillskrivas 1842 års folkskolestadga som genomfördes på tröskeln till emigrationsepoken. Amerikans­ka censusrapporter visar att inga emigranter överträffade svenskarna i läs- och skrivkun­nighet. Svenskamerikanen kun­de med pennans hjälp överbryg­ga den väldiga Atlanten och i moderlandet var släktingarna kapabla att besvara breven.

Arnold Barton konstaterar med rätta att flertalet amerika­brev är slätstrukna ur innehålls­synpunkt. De är påtagligt kon­centrerade till väder, hälsa och frågor om tillståndet där hem­ma. Sällan skildras förhållande­na i nybygget arbetslivet eller den sociala verkligheten. Språ­ket har mer must i de äldre breven, medan det längre fram plattas till av klichéer från tid­ningar eller brevställare. Ett typiskt amerikabrev börjar som det Mary Jonson skrev hem till Edshult i Småland: "Munt Pläsant (Mount Pleasant, Iowa) den 7 maig 1895. Ömt och af järtat älskade föräldrar och sys­kon. Jag får för det första taka eder så möket för det kär komna bref som jag bekom från eder den 24 februari vilket jag finner att i är begåfvaden mäd hälsan intill skrifvande dag och stunt och jag äger den goda gåfvan och önskar att dessa simpla rader träfvar eder i godt till­stånd". De troskyldiga orden uttrycker den rotlösa männi­skans oro för och längtan till de sina. Inte heller brevets fortsätt­ning ger några påtagliga fakta om brevskriverskans yttre för­hållanden.

Ett berättigat klagomål från präster och andra som uttolkade många amerikabrev, var dessas naivt skönmålande amerikatendens. I ett brev från 1850-talets mitt till den kände emigrantpastorn Erland Carlsson i Chicago klagar komminister Stenvall i Berga, Småland över breven; emigrationspropaganda: "Er dräng Bengt Månsson nu i Illinois — önskar ingenting hellre än hafva alla anhöringar och bekanta hos sig uti detta herrli­ga land — ingen Grefve i Sverige mår bättre (skriver han) — o, vilken välmåga för menniskor och djur, annat än våra förtryck­ta landsmän derhemma. Anders Jönsson — reste genom staden der Coleran herjade (Chicago), miste sin hustru i Colera, men ångrar likväl alldrig den dag han kom dit"

Amerikabrevens positiva tendens hade psykologiska och praktiska förklaringar Trycket från de närmaste mot utvandringsbeslutet hade kanske varit så starkt att emigranten inte orkade berätta on "ekluten" i Amerika. Istället tog han revansch på alla varnare genom att koncentrera brevet till glada nyheter. Under pionjärtiden förelåg dessutom ett praktiskt behov att värva folk till svenskenklaven. Brevskrivaren hoppades naturligtvis att folk från hembygden skulle följa honom eller henne i spåren. Sådana avväganden möter redan i de första amerikabreven, de som skrevs från 1840-talets Wisconsin av bröderna Friman och Gustaf Unonius eller i Peter Cassels   samtidiga brev från New Sweden i Iowa.

De professionella emigrationsvärvarna förstod att utnytt­ja den etniska "pull" som hade amerikabrevet som medium. Det låg i de flesta järnvägars intresse att skaffa sig arbets­kraft och befolkningsunderlag genom invandring. Den skånsk­födde järnvägsagenten Hans Mattson, representerad i antolo­gin, organiserade t ex med hjälp av utdelade portopengar och broschyrer brevskrivarkampanjer bland landsmännen i Minne­sotas St. Croix-dal.

Brevskrivandets relation till utvandringsintensiteten har sys­selsatt dansken Kristian Hvidt, som använt danska postverkets brevstatistik för en "brevkurva" som han satt in i ett utvand­ringsdiagram. En frapperande likhet konstaterades, men så att brevkurvan följde emigrationen med ett par års eftersläpning. Det verkar som om emigranter­na skrev särskilt ofta under högkonjunkturer medan brevskrivandet gick ned när tiderna blev sämre så att signalerna från emigrationens magnet i Ameri­ka avtog.

Arnold Barton återger flera brev som avviker från det positi­va amerikabrevet. Många ut­vandrare försökte skriva av sig bekymren eller de kände sig tvingade att varna dem som drömde om Amerika. Ett tidigt exempel på detta är förre livgrenadjären Lars Magnus Rapp som 1850 i brev från Andover, Illinois ger en skakande skild­ring av kolerans härjningar bland emigranterna. Hur en gammal utsliten människa kun­de få det beskrivs av Maja Johnsson (1894) på följande sätt: "Nu är jag ensam i ett främmat land — Vad lösöre vi hadde har dät varit auction på. Om ni kunde sända mig något pengar vore det godt, ty jag är nu för gammal att giöra något arbete." Pengar till löftets land, det är en företeelse som var vanligare än man tror.

Under massemigrationens tid 1869—1914 hamnade de flesta utvandrarna i stads- och indu­striområden. Chicago var vid sekelskiftet världens andra "svenskstad". Det intellektuella Svensk-Amerika med tidningar, teatrar och föreningar grunda­des i städerna. Här verkade de som kunde formulera de mest kvalificerade omdömena om invandrarlandet. Också de intel­lektuellas brev besjälas över lag av den positiva amerikasynen. Men i den intellektuella grup­pen fanns också färgstarka "san­ningssägare" som redaktören Ernst Skarstedt eller arga socia­lister som Atterdag Wermelin.

I ett brev från 1895 till "Bror (Hjalmar) Branting" ger Wer­melin följande bild ur ameri­kanskt arbete och liv: "Den djävligaste plats jag haft var på stål- eller valsverket i Pueblo, Colorado. Jag arbetade från 7 på morgonen till kl 6 på kvällen och 3 dagar i veckan var jag tvungen att komma tillbaks kl. 7 på kvällen samt arbeta till kl. 12 midnatt, ja dét har inträffat åtminstone ett par gånger att jag arbetade till kl. 3 på natten, samt kom tillbaks och började på nytt kl 7 på morgonen igen. Vad säger du om det?"

Wermelins brev kan ses som ett inlägg i en amerikade­batt som pågått sedan Gustav III:s dagar och som brevmateria­let återspeglar. 1800-talets libe­raler såg Amerika som landet där franska revolutionens slag­ord blivit förverkligade. I Hiertas Aftonblad blev den idealise­rade amerikasynen ett vapen mot konservatismens Sverige. Följdriktigt öppnades tidningen för emigrerade liberaler som Gustaf Unonius, finländaren som 1841 blev den svenska emi­grationens "fader". Liberalis­mens honnörsord återfinnes i Unonius' tidigaste bevarade brev från Nya Upsala i Wiscon­sin. "Jag nämner blott," skriver han, "att jag har i friheten, oberoendet och jemlikheten funnit en af min ungdoms djerfvaste och skönaste drömmar realiserad."

Arnold Barton har begåvat oss med den hittills mest kompletta ögonvittnesrapporten från Löf­tets land. Det märkligaste i denna bok är inte vad Unonius, C J L Almquist och andra högt bildade har att förtälja. Det verkligt intressanta är breven från Mary Jonson, Maja Johans­son och andra okända emigran­ter. Sällan har så många var­dagsmänniskor talat till oss ur det förgångna. Detta har kunnat ske tack vare den historiskt unika kombinationen av allmän alfabetism i en tid då det skrivna ordet blev en stor folkgrupps enda länk med barndomshem och anförvanter.

Ulf Beijbom

SvD 30.10.1979