FINLANDSSVENSKA EMIGRANTER I USA
 

 
Icke ens den mest tränade allvetare torde vara medveten om att amerikanare av svensk härstamning äga och odla egendomar, vars areal är minst lika stor som hela den odlade arealen i Konungariket Sverige.

Man skulle göra sig skyldig till överdrift, om man påstode att denna »åker» erövrats åt naturen av nybyggare, som leda sina anor tillbaka till svenska bygder, men man kan med sä­kerhet antaga, att den av svenska armar brutna marken i Nord-Amerika motsvarar minst hälften av den jord på vilken Sveriges bönder i dag leva. Detta civilisatoriska storverk har utförts på cirka 80 år.

1920 fanns i U. S. A. omkring 60.000 farmare, som voro födda i Sverige. Av dessa ägde mer än 50.000 de gårdar de brukade, voro vad man plägar kalla självägande, besuttna bönder. Värdet av den jord, dessa emigranter plöjde, uppgick till praktiskt taget 980 miljoner dollars eller omkring 4 miljarder goda förkrigskronor. För jämförelsens skull kan nämnas, att Sveriges översåtar intill 1920 lyckats ådraga lan­det en sammanlagd då obetald statsskuld på cirka 1,5 miljar­der kronor eller att de svenskfödda farmarne, om de fallit på den vansinniga idén, skulle med värdet av sina farmer bestrida den dåtida rikssvenska kulturbudgeten i minst 25 år.

Man behöver varken vara jordromantiker eller patentpat­riot för att inför dessa fakta känna både respekt och stolthet. Det räcker att hysa medfödd eller förvärvad akting för den kulturgärning starka armar och segt arbete kunna uträtta och att vara svensk.

Några modernare siffror av denna art stå ej att få. Tyvärr finnes ej heller någon statistik rörande den odlaregärning svenskar och svenskättlingar från Finland utfört i det förlo­vade landet hinsides Atlanten. För dennas bedömande är man hänvisad till allmänna resonemang.

Professor Helge Nelson, var utan jämförelse främste kän­nare av den svenska bosättningen i Nord-Amerika, har i sin ståtliga monografi (Lund 1943) över denna bosättning ägnat finlandssvenskarne ett kapitel.  Han påpekar att det år 1930 i U. S. A. fanns nära 19.000 svensktalande, som voro födda i Finland. Relationen mellan finnar och finlandssvenskar bland amerikanarne av finländsk härstamning motsvarar ungefär för­hållandet mellan de båda folkgrupperna i ursprungslandet med någon övervikt för svenskarne. Att den huvudsakliga emigrantströmmen kommit från Österbotten och Åland är väl­bekant, liksom det faktum att nylänningarne varit fastare tjudrade vid hemmastugans knut.

För närvarande kan hela antalet amerikanare av finlands­svensk härstamning beräknas till ungefär 50.000, omkring 3% av den svensk-amerikanska folkgruppen. Enstämmiga vittnes­börd giva emellertid vid handen att denna lilla minoritet so­cialt, kulturellt och religiöst utövar ett inflytande i svensk­amerikanska kretsar, som är långt mera vägande än det mate­matiskt borde vara. En författare har sagt — komprimerat och bra — att finlandssvenskarna hava sitt födelseland ge­mensamt med finnarna, sitt språk med svenskarna och sin historia med dem båda. Det kan vara ägnat att väcka efter­tanke, att de i överväldigande omfattning orienterat sig efter modersmål — i ett land, där de nödvändigt väsentligt måste byta modersmål.

Ofta förefaller det som om samkänslan och förståelsen för kultur och livsvärden vore djupare och klarare hos ättlingarna till »lille bror» i Finland än hos dem som räkna släktskap med »storebror» på andra sidan viken. Delvis beror väl detta på att de förra kommit från Österbotten och Åland, landskap där den folkliga kulturtraditionen icke hade hunnit »stan­dardiseras bort» men troligen framför allt på att ett under tryck växande kulturmedvetande blir härdigare än ett som frodats i varmbänk.

När finlandssvenskarne i större antal började komma till landet »där det varken fanns länsmän eller kitsliga präster», som visan så vackert säger, voro prärierna redan plöjda. Större delen av »middle west» var belagd. Resultatet vart, att dessa fingo söka sig till andra nejder, till trakter som efter mitten på 1890-talet ännu voro jungfruliga eller till områden, där den växande industrien gav bröd. Därtill kom, att de finlandssvenska invandrarna i stor utsträckning voro fiskare och sjöfolk. Att dessa senare strävade efter att finna bosättningsområden i kust- och sjötrakter är helt naturligt. Möjligt är också att de medvetet sökt sig till trakter, där man i grannskapet kunde finna svensktalande innevånare. Den tydliga och oroväckande strävan att gravitera mot stora städer, som blivit allt mera tydlig bland svenskarna i Finland, synes också spela in bland deras släktingar i U. S. A. Framför allt staden New-York har dragit fördel härav, omkring io°/o av alla finlandssvenskar i »Guds eget land» torde bo där, men även Seattle, Wash. och San Francisco, Cal. har förmått locka.

I den mån man kan tala om »finlandssvenska bosättnings­områden» i Nord-Amerika, skulle man som sådana beteckna vissa industriområden i de östra staterna, skogs- och gruvdis­trikt i norra Michigan, norra Wisconsin och nordöstra Minne­sota samt den omgivande västgränsen. Speciellt norrut i Pacific-staterna, i de stora skog- och sjörika, ännu relativt obe­rörda trakterna, där laxen leker i älvarna och ännu något av nybyggarandan lever, tycks vännerna från Finland trivas. Där­uppe kunna de möta svenskättlingar från andra sidan Botten­havet, hårdföra f. d. guldgrävare, som i Alaska sökt sin bärg­ning, jägare och fiskare och bönder, män av samma typ som dalkarlen K. O. Erickson, som byggt sin stad, skapat ordning och trivsel i laglöst land, lärt folk av alla nationer att lita på en dalkarls ord och som nu på sin ålders höst tryggt arbetar vidare för den bygd han brutit och för de söner som kämpa i det nya fäderneslandets flotta.

Även om antalet nybyggare från de svenska bygderna i Fin­land icke är särdeles stort, är det dock tillräckligt för att mo­tivera en fristående skildring, en berättelse om en liten folk­grupps bidrag till en stor nations skapelse. Tyvärr saknas ma­terial — icke för allmänt hållna osakkunnigt romantiska fun­deringar, men för sakliga epos, som tala av egen tyngd. Detta material finns dock, men det är oåtkomligt. Det ligger på vin­den, i lådor och skrubbar överallt i de bygder varifrån pion­järerna en gång kommo — det finns i utvandrarnas brev till hemmen, i alla de tusen konstlösa, måhända illa stavade men äkta och sanna skildringar emigranterna sände de sina. Måtte icke denna källa slarvas bort, få multna oläst av människor, som av de många små berättelserna kunna göra en stor skild­ring, ett jord- och svettdrypande epos över de finlandssvenska utvandrarnas märkliga resa och märkliga gärning.

Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet har i sitt arkiv något tusental brev från rikssvenska emigranter. I Göteborg håller på att växa fram en ovärderlig materialsam­ling för forskare och skalder. Dessa brev äro än patetiska, än humoristiska, men de flesta av dem ha något väsentligt att be­rätta om människor som arbetat hårt, om de verkliga orsakerna till att tusentals och åter tusentals svenska bondpojkar sökte sig nya hem på andra sidan det väldiga havet.

Framför mig ligger t. ex. en konstlös skildring av en viss John Hedlund. Han har själv en gång läst upp den, år 1917, då han samlat de sina för att påminna dem att han varit 50 år i Amerika.

1867 gifte sig John Hedlund i sin hemby i Hälsingland. Hustrun och han ville ha en egen torva och den fanns endast att få — sade emigrantagenten — i Minnesota. Den nygifte, jordhungrige bonddrängen trodde på de färggranna prospek­ten och den 20 juni 1867 började familjen sin väldiga resa.

Sjöturen från Göteborg till Hull »som ligger i hertigarnas, lordernas och aristokratiernas land» var besvärlig. Sjöarna slogo över och vattnet strömmade ned i lastrummen, där man stuvat emigranterna. »Man svor, bad, grälade och förbannade, kräktes och svimmade» och vid ankomsten till hamnen i Eng­land hade varken Hedlund eller hans maka »något svenskt kvar» i sig.

I Liverpool låste man »passageraren» i tre dagar på en muromgiven gårdsplan. »Bekvämligheten för de nygifta var icke synnerligt aristokratiskt, då vi måste utvälja vårt sovrum på en stor landgång».

Någon sight-seeing anordnades ej i New-York. Emigran­terna föstes ihop och skickades vidare till Chicago, varifrån Hedlund under fruktansvärda strapatser letade sig fram till sin »gård» i vildmarken i Minnesota. Under resan hade famil­jens första barn fötts. Kontant ägde den stolte fadern vid sitt intåg på sin domän en silverdollar. Dessutom ägde han nöd­vändiga handverktyg samt ett gevär.

Berättelsen om hur dollarn under den första vintern smalt ihop till 17 cents, hur familjen från den jordkula, där den bod­de de första åren, lyckades bygga sig ett hus »med fönster», hur acre efter acre lades under plogen, är ståtlig. Det första paret oxar anskaffades, vagn snickrade man själv och sedan kunde man köra till kvarnen, »dit det var endast 200 kilome­ter». Under de första åren var svälten en vanlig gäst men till slut satt Hedlund på en gård med 150 tunnland odlad jord — 2,000 mil från den by, där han en gång gått vallpojke.

Denna rapsodiska innehållsförteckning till ett intressant do­kument avser ej att göra en »vildmarkens hjälte». Jag har in­gen lust att försöka mig som epigon till exploatörerna av covered wagon-romantiken, endast att påpeka, att de svenska pionjärerna, pojkarna från Finlands och Sveriges bygder, som brutit mark ute i Amerika icke böra glömmas i svensk histo­rieskildring. Vad som gör John Hedlunds skildring värd att observeras är, att den icke är på något vis originell, att tusen­tals av de våra tänkt som han, arbetat som han, vunnit samma ärliga mödas pris som han.

»I dag ser jag kring mig 30 friska, laglydiga medborgare, avkomlingar till min hustru och mig, i det land vi förvärvat.»

Gunnar Svärd

1945