www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Kolonisterna i Nya Sverige Skriv ut
Skrivet av Sten Carlsson   
2017-11-02 09:26

KOLONISTERNA I NYA SVERIGE

 

Sten Carlsson

 

I USA firas nu «The year of New Sweden», högtidligen proklamerat av presidenten och kongressen, till minne av kolonien Nya Sverige, som grundades vid Delaware 1638 men gick förlorad till holländarna 1655. Intresset är stort inte bara bland de amerikaner, som är medvetna om sin härstamning från kolonisterna, utan också bland senare tiders invandrade svenskar och deras ättlingar, liksom bland en del amerikaner utan svensk anknytning men med intresse för amerikansk historia i allmänhet. Det bör hållas i minnet, att årtalet 1638 är ett mycket tidigt datum i amerikansk historia. Svenskarna kom till Nordamerika några få årtionden efter de första europeiska framstötarna på den nordamerikanska kontinenten och endast 18 år efter det att de berömda «pilgrimsfäderna» ombord på Mayflower hade landstigit i Massachusetts.

350-årsminnet har givit anledning till ganska mycken ny forskning i USA, Sverige och Finland. Det förnämsta historiska arbetet på området är och förblir svenskamerikanen Amandus Johnsons 1911 publicerade, mäktiga tvåbandsverk «The Swedish Settlements on the Delaware: their History and Relation to the Indians, Dutch and English, 1638-1664». Det mesta av vårt faktiska vetande är redovisat där, men en hel del ny kunskap har tillkommit, och framför allt anlägger vi nu många synpunkter som var främmande för Amadeus Johnson och hans tid. Föreliggande korta studie är främst inriktad på ett problem, som Johnson endast flyktigt berörde, nämligen kolonisternas geografiska och sociala bakgrund.

*

Först bör några ord sägas om det djärva kolonisationsföretagets svenska förutsättningar. Sverige hade just etablerat sig som europeisk stormakt. En av de första höjdpunkterna var stilleståndet med Polen i Almark 1629, varigenom Livland med den stora hamnstaden Riga införlivades i det svenska väldet, samtidigt som Sverige på sex år fick kontrollen över några preussiska hamnar, vilket betydde tullintäkter svarande mot ungefär 30 % av hela statsbudgetens inkomstsida. Men när fördraget löpte ut 1635, var Sverige försvagat genom Gustaf II Adolfs död 1632 och nederlaget vid Nördlingen 1634. Till rikskanslern Axel Oxenstiernas stora besvikelse lyckades de svenska förhandlarna - en av dem var hans egen son Johan - inte behålla hamnarna. Därmed förlorades alltså en stor finansiell resurs. Rikskanslern uttryckte saken så, att «halva rikets makt och styrka» hade gått sin kos.

I detta läge aktualiserades en tanke, som inte var helt ny men som ännu inte tagit fast gestalt, nämligen att Sverige skulle skaffa sig nya inkomster genom anläggandet av en koloni i det ännu ganska jungfruliga Nordamerika. Tobaksodling och handel med bäverskinn framstod som särskilt önskvärda. I början samarbetade den svenska regeringen med holländska köpmän och sjöfarare, som ägde mer erfarenhet och kompetens på området än svenskarna själva. Företaget var ursprungligen svensk-holländskt men blev så småningom rent svenskt, bortsett från att fartygsbefälet i huvudsak kom att förbli holländskt eller i någon mån tyskt.

Under tiden 1637-55 avgick tolv expeditioner från Sverige till Nordamerika. Den första bestod av två fartyg, Kalmar Nyckel och Fågel Grip. De nådde i mars 1638 den amerikanska östkusten. Enligt ett dokument, som 1903 publicerades i Virginia Historical Magazine men var okänt för Amandus Johnson, anlöptes den brittiska kolonien Virginia då av ett »holländskt» skepp, som hade ett uppdrag av den omyndiga svenska drottningen Christina och åtta «chief lords of Sweden» att utverka tillstånd för fri tobakshandel mellan Virginia och Sverige, vilket vägrades. Koloniens skattmästare (treasurer) uttryckte i ett brev till London den förhoppningen, att den brittiska regeringen skulle stoppa de svenska planerna. Han kunde emellertid inte förhindra, att det omtalade fartyget jämte ett annat skepp begav sig till floden Delaware för att där anlägga en «plantation», där man skulle odla tobak.

Grunden till kolonien Nya Sverige lades i slutet av mars 1638, då fartygsbefälet såsom ombud för ett av drottning Christina beskyddat kompani av fem indianhövdingar tillhandlade sig ett betydande landområde som sedermera utökades. Det kom att innefatta delar av tre stater inom det nuvarande USA, nämligen Delaware, Pennsylvania och New Jersey. I den första expeditionen deltog bara några tiotal militärer och sjöfarare, och antalet kolonister växte tillsvidare mycket långsamt. Under åren 1638-44 torde omkring 300 personer ha slagit sig ned i kolonien. Många av dem dog emellertid, andra återvände till Europa, och en del flyttade till andra områden i Nordamerika. Hela invånarantalet i kolonien stannade ännu 1648 vid omkring 200.

*

Tack vare ett antal skeppslistor, som förvaras i Flottans arkiv i Krigsarkivet, är det möjligt att i huvudsak konstruera den geografiska rekryteringen av de besättningar, som anlände till Delaware 1643 och 1644; det är då huvudsakligen fråga om personer som inte stannade i kolonien utan återvände med samma fartyg som fört dem över Atlanten. En del av dem deltog i både 1643 och 1644 års expeditioner. 1643 var antalet besättningsmän 76. 20 av dem kom från östra Svealand (Stockholm, Uppland, Södermanland, Köping och Örebro), 16 från Göteborg och andra delar av Västergötland, 1 från Östergötland 3 från Hälsingland, 2 från Åland (Jomala och Föglö), 3 från Egentliga Finland (Åbo, Kimito), 3 från Österbotten (Vasa, Nykarleby), 3 från Viborg, 2 från Finland (utan specifikation), 2 från det ännu norska Bohuslän, 11 från Nederländerna och Tyskland (däribland fartygsbefälet) och 1 från Danzig; 6 kom från platser i Sverige som inte kan lokaliseras till landskap (t ex från «Torp» eller «Hult»), och i 3 fall saknas uppgift. De flesta var stadsbor. Beträffande finnarna kan noteras, att alla eller nästan alla torde ha varit svenskspråkiga. I tidens språkbruk var alla, utom möjligen ålänningarna, «finnar», oavsett modersmål.

Listorna från 1644 års expedition, som innehåller ett dussintal passagerare, redovisar en liknande geografisk fördelning: 22 från Östra Svealand (Stockholm, Uppland, Arboga, Örebro), 14 från Västergötland, 3 från Småland och Östergötland, 3 från Hälsingland, 7 från Åland (Lemland, Finström, Föglö, Jomala, Fidestrand) 2 från Egentliga Finland (Pargas, Kimito), 2 från Nyland (utan sockenangivelse), 1 från Finland (utan specifikation), 1 från Bohuslän, 1 från det övriga Norge, 7 från Nederländerna och Tyskland, 3 från andra länder, 5 från oidentifierade (säkerligen svenska) platser och 11 utan uppgift. På hemvägen hölls fartygen en tid kvar i Holland på grund av tvister med myndigheterna. Under denna förmodligen påfrestande tid deserterade 23 besättningsmän, därav 3 ålänningar.

Beträffande de passagerare och blivande kolonister, som följde med 1638-44 års expeditioner, är redovisningen ofullständig. Uppgifter finns emellertid om 130 kolonister. 44 av dem kom från Stockholm och kringliggande landskap, 21 från Västergötland och Dalsland, 7 från Östergötland och Småland, 7 från Värmland, 4 från Norrland, 2 från Åland (den ene från Jomala), 3 från Nyland (därav en från Ekenäs och en från Borgå), 4 från Österbotten (Vasa, Kronoby, Storkyro), 1 från Finland (utan specifikation), 9 var «finnar», 1 kom från Viborg, 1 från Keksholm, 1 från Estland, 1 från Halland (Danmark), 19 från Tyskland och Nederländerna samt 5 från andra länder. Till nyländarna räknas då Peter Hollender Ridder, som styrde kolonien 1640-43. Han skrev på tyska och har säkerligen haft holländskt påbrå men kom enligt ett osäkert antagande från Ekenäs. Utanför statistiken faller fem icke namngivna personer, som dömts till förvisning till Nya Sverige utan att kunna identifieras i tillgängliga register: en «vanhedrad» soldat från Kajana samt två ålänningar och två bönder från Satakunta som begått äktenskapsbrott. Om 6 av de 7 värmlänningarna räknas som finnar (den sjunde var troligen inte finne), svarar finnarna för 21 % av det identifierade personbeståendet. Denna kontingent består emellertid av två grupper som hade ganska litet gemensamt: å ena sidan personer från västra och sydvästra Finland, huvudsakligen svenskspråkiga och hemmahörande i en allmogekultur av samma slag som i t ex östra Svealand, å andra sidan Värmlandsfinnar med rötter i Savolaks och inriktade på svedjebruk.

*

Under sin vistelse i Nordamerika 1748-51 inhämtade Åboprofessorn Pehr Kalm, en av Linnés mest namnkunniga lärjungar, på ort och ställe mycken kunskap om de alltjämt svenska områdena kring Delaware och deras kolonisation. Bl a träffade han en man vid namn Jacob Bengtsson, vars farfar Anders Bengtsson hade kommit till Nya Sverige från Fuxerna i Västergötland, medan morfadern Per Gunnarsson Rambo, som hade landstigit redan 1640, kom från Hisingen utanför Göteborg; mormodern Brita Matsdotter var från Vasa i Österbotten. Enligt Jacob Bengtsson hade majoriteten av de tidiga svenskarna kommit från Göteborg - rätteligen «via» Göteborg -och var västgötar, men «en stor del hade kommit från Uppland och «en myckenhet» från Finland. Någon rekrytering från andra provinser kände Kalms sagesman inte till. Denna bild av de första kolonisternas bakgrund är förenklad men inte helt oriktig. Den svarar också mot de ortnamn i Nya Sverige, som kan knytas till platser eller provinser i hemlandet: Uppland, Nya Göteborg, Mölndal, Fort Elfsborg, Finland, Nya Korsholm, Nya Vasa och Torne.

Bland dem som landsteg 1643 fanns koloniens nya guvernör överstelöjtnant Johan Printz, en prästson från. Bottnaryd i Småland (Skara stift) som hade tjänstgjort i bl a Österbotten och Tyskland. Efter sin kapitulation vid Chemnitz 1641 befann han sig i halv onåd, och hans kommendering till Nya Sverige torde i viss mån kunna betecknas som en förvisning. Efter 1644 erhöll han mycket liten, sporadisk hjälp hemifrån i form av pengar, varor eller kolonister. Bristen på kvinnor var särskilt besvärande, emedan den försvårade familjebildningen. Genom en skickligt bedriven mellanhandel med bl a bäverskinn mellan indianerna och engelsmän och holländare skaffade han sig dock en del för koloniens bestånd viktiga inkomster. Med indianerna hade han i regel ganska goda relationer men blev ibland rasande och talade om att föra utrotningskrig mot dem, en tanke som dock inte kom till utförande.

1649 gjorde den svenska regeringen äntligen ett försök att förstärka kolonien. Då avsändes fartyget Kattan dit med 30 besättningsmän och 70 passagerare. Skeppet led emellertid skeppsbrott i Västindien, och de ombordvarande utsattes för fasansfulla övergrepp. De flesta dog på olika sätt, och endast ett fåtal kunde återvända till Sverige; ingen nådde bestämmelseorten vid Delaware. En passagerarlista finns bevarad i Riksarkivet (serien Handel och Sjöfart, vol. 196). Den har uppgifter om födelseorten för 49 passagerare (alla utom vissa befälspersoner och deras familjer). Listan var känd för Amandus Johnson, som dock inte brydde sig om den, emedan expeditionen aldrig kom fram till Nya Sverige. Den geografiska koncentrationen var ganska stark, i det att 28 av dessa passagerare kom från Västergötland och 5 från det angränsande, alltjämt norska Bohuslän. 5 var födda i Närke, 1 i Värmland, 6 i andra provinser i det nuvarande Sverige, 2 på Åland (den ene i Lemland), 1 i Vasa och 1 i Finland (utan specifikation). Västergötland spelade alltjämt en stor roll som rekryteringsområde.

Printz förblev alltså isolerad, och hans situation förvärrades. Han kom dessutom i delo med ett antal ledande kolonister, som anklagade honom för despotism och satte upp en protestskrivelse mot honom. Flere av dem flyttade till Maryland. Själv lämnade Printz kolonien 1653 och tog en del av kolonisterna med sig. Antalet invånare var 1654 nere i 70.

*

Då kom äntligen en verklig förstärkning genom fartyget Örnen. Det svenska riksrådet betraktade alltjämt Nya Sverige som en lämplig förvisningsort för tjuvskyttar, skogsskövlare, allehanda löst folk och även «tartarer». Men samtidigt noterades ett stigande positivt intresse för kolonien, särskilt bland finnar som önskade fara över Atlanten i stora skaror. Rekryteringsläget var med andra ord avsevärt förbättrat, och den framgångsrika värvningen ägde rum i Stockholm, Västerås, Värmland och Dalsland. I Stockholm rekryterades tolv ynglingar från vad Amandus Johnson kallar «a building college». När fartyget efter att ha avseglat från Stockholm i oktober 1653 lämnade Göteborg i februari 1654, fanns omkring 350 personer ombord, och omkring 100 familjer, som hade velat följa med, måste lämnas kvar i Göteborg, emedan det inte fanns plats för dem. Expeditionen, som var den ojämförligt största i Nya Sveriges historia, fick emellertid ett olyckligt förlopp till följd av en dysenteriepidemi som skördade ett hundratal offer. Antalet landstigande vid Delaware, i maj 1654, stannade därför vid cirka 250. Omkring 170 av dem är kända till namnet, men ursprungsorterna är kända endast i 30 fall. En av dessa 30 var östgöte, nämligen den nye guvernören Johan Rising. 2 kom från  Västergötland, 1 från  Stockholm, nämligen  ingenjören

Per Lindheström, namnkunnig för sin reseberättelse, och 3 från olika landskap i östra Svealand. Från Hälsinglands finnbygder (Mora finnmark) kom Pål Jönsson Mullika och han son Erik Mullika, från de värmländska finnbygderna Olof i Slobyn, Mangskogs socken, tillsammans med 2 andra värmlänningar och 7 «finnar», som troligen också kom från Värmland. Vidare omnämnes en estländare, en dansk, två tyskar, tre holländare, en engelsman och en polack. Ombord på Örnen fanns också Mårten Mårtensson, som enligt en dödboksnotis från 1706 — han uppnådde omkring 100 års ålder — var född «i Finland i Sverige». Detta är ju en helt korrekt formulering, eftersom Finland var en del av Sverige. Försök har gjorts att lokalisera hans hemort till Österbotten, men bevis saknas, och det är mera sannolikt, att han kom från Värmland, ehuru född i Finland. Hans hustru Helena säges ha varit född «i Sverige». Familjens hus står alltjämt kvar utanför Philadelphia som ett vittnesbörd om det byggnadsskick - i detta fall en «parstuga» — som kolonisterna tog med sig till Nordamerika, vars «log cabins» anses ha haft skandinaviskt ursprung. De bägge makarna fick en talrik avkomma. Deras sonsons son John Morton blev namnkunnig genom den avgörande roll som han kom att spela för att staten Pennsylvania 1776 undertecknade den amerikanska självständighetsförklaringen; indirekt påverkades däremot hela kolonialområdets ställningstagande.

*

Såsom framgått, är den geografiska fördelningen bland 1654 års kolonister endast fragmentariskt känd. Det främmande inslaget är säkerligen överrepresenterat bland de fall som är kända. Med tanke på vad vi vet om värvningarna förefaller det rimligt att antaga, att omkring hälften av de landstigande kom från finnbygderna i Värmland och Hälsingland. Därmed stiger den total finska andelen bland de dittills anlända kolonisterna till ungefär 35 %. Antalet invånare i kolonien steg till omkring 370. En del av ökningen berodde på att några familjer återvände från Maryland - Rising framstod som en mera acceptabel chef än Printz.

Rising var i början framgångsrik som guvernör, men inom kort blev det holländska trycket för stort. I september 1655 gick kolonien förlorad. Men det holländska herraväldet blev kort, Redan 1664 övertog engelsmännen styrelsen.

Medan man ännu i Sverige räknade med att Nya Sverige var kvar i svensk hand, utrustades en tolfte expedition, bestående av fartyget Mercurius. Det lämnade Elfsborg i november 1655 och kom till Delaware i mars 1656. En passagerarlista uppgjord i oktober 1655 upptar 110 namn, av vilka minst 92 var finnar. 49 kom från Letstigen, ett område på gränsen mellan Närke och Värmland, 55 från Fryksdalen i Värmland och 6 från Brunskog i samma landskap. För första gången var det fråga om en verklig familjeemigration: husbönderna reste med hustrur, barn och tjänstefolk.

Genom detta tillskott växte det finska inslaget i Nya Sverige. Man kan approximativt räkna med att området under tiden 1638-56 mottog omkring 700 kolonister. Av dem var troligen något mindre än 300 av finsk ursprung. En mindre del av dessa kom från själva Finland, huvudsakligen de svenskspråkiga bygderna, medan majoriteten var skogsbönder från finnbygderna i Värmland samt i någon mån från Närke och Hälsingland. Den sammanlagda finska andelen synes ha uppgått till 40 à 45 %. Bland de knappt 500 i Europa födda kolonister, som befann sig i området just vid tiden strax efter Mercurius' ankomst, torde omkring hälften ha haft finsk bakgrund; en del av de tidigare finska kolonisterna hade nu avlidit eller lämnat bygden. Andelen finskspråkiga var avsevärt lägre, eftersom flertalet av dem som kom direkt från Finland hade svenskan som modersmål.

De finsktalande invånarna, som på 1660-talet fick ett visst tillskott genom ett antal Medelpadsfinnar, lyckades inte bevara sitt språk. Redan på 1690-talet var finskan på väg att försvinna, och vid tiden för Per Kalms besök ett halvsekel senare var språket nästan bortglömt. En del finnar hade då övergått direkt till engelskan, andra hade blivit svenskspråkiga. En viktig orsak till sistnämnda övergång var att prästerna i de svenska församlingarna i Wilmington, Philadelphia och New Jersey talade och predikade på svenska. Under senare delen av 1700-talet dukade emellertid svenskan under för engelskan. Den sociala fördelningen bland de ursprungliga kolonisterna var inte riktigt densamma som i moderlandet. Där var omkring 95 % av befolkningen att räkna till allmoge, dvs bönder och obesuttna. Endast 5 % tillhörde de högre skikten, dvs adel, prästerskap, borgerskap samt ofrälse officerare, civilämbetsmän m fl. Bland dem som landsteg i Nya Sverige har minst 15 % tillhört dessa skikt. Ett 20-tal (inklusive familjemedlemmar) var av adlig börd, huvudsakligen stammande från Västergötland (Lilliehöök, Gyllengren, Papegoja), Östergötland (Rising) och Småland (Printz). Från Finland kom veterligen bara en adelsman, nämligen nylänningen Christian Boije, som blev en kortvarig gäst i kolonien (1643-44). Ingen av de sju prästerna torde ha kommit från Finland (i ett fall är dock hemorten okänd). Även i övrigt var det finska inslaget tunnt inom de högre skikten. Det viktigaste undantaget var löjtnanten, sedermera kaptenen Sven Skute från Kronoby i Österbotten. Han kom till Nya Sverige 1643, återvände till hemlandet 1650 men var 1654 ombord på Örnen och spelade en ganska stor roll i Nya Sverige även under den holländska tiden. Majoriteten av kolonisterna - och detta gäller i särskilt hög grad finnarna - var bönder, soldater och arbetskarlar. Nya Sverige var ursprungligen en militärkoloni men förvandlades ganska snart till en jordbrukskoloni.

Svenskarna  grundade  de   första  lutherska  församlingarna  i Nordamerika   och   uppförde de första lutherska kyrkorna, kallade «Old Swedes». De svenska kyrkobyggnaderna i Wilmington och Philadelphia, invigda 1699 resp 1700, är de äldsta i bruk varande kyrkorna i denna del av USA. Från 1690-talet till 1780-talet sändes präster kontinuerligt över från Sverige till Nya Sverige. Sedan kom de svenska församlingarna att ingå i episkopalkyrkan. De svenska prästerna tog med sig den svenska kyrkobokföringen över Atlanten, vilket gör att amerikanska genealoger här har ett uppskattat och tämligen unikt källmaterial.

En av dessa präster, Andreas Rudman, rapporterar 1697, att det fanns 1200 svensktalande invånare inom den forna kolonien, och de talade en svenska - visserligen dialektalt färgad — som var lika ren som i moderlandet. Dessutom fanns en del svenskar i Maryland och i New York. Av de cirka 300 000 personer (indianerna troligen oräknade) som omkring 1700 bodde i de kolonier, som 1776 bildade USA, torde omkring 2000, dvs 0,7 %, ha varit svenskbördiga. Härmed kan jämföras situationen år 1900: 76 milj. invånare, varav 1,1 milj. svenskar av första eller andra generationen, dvs knappt 1,5 %. Skillnaden i absoluta tal mellan 1700 och 1900 är enorm, i relativa tal ganska liten.

Under 1700-talet kom de svenska församlingarna i Nya Sverige att i ganska hög grad domineras av några tiotal manstarka och inflytelserika familjer. Om man delar upp dem efter geografiskt fäderneursprung, framträder ett mönster som starkt påminner om det redan redovisade. Östra Svealand företrädes av familjerna Stille från Penningby i Roslagen, Homman från Sollentuna, Cock från Bångsta på Södertörn, Stålkofta-Stalcup från Strängnäs och Nilsson-Nelson från Torshälla. Västergötland representeras av familjerna Rambo från Hisingen (med österbottniskt påbrå genom stammodern), Lock från Lockerud, Gustafsson-Justis från Kinnekulle (John Mortons hustru tillhörde denna släkt), Jonasson-]ones från Skånings härad och Månsson-Steelman från Skara. Härtill kan läggas Dalbo, som förmodligen stammade från Dalsland. Norrlänningarna, som inte var helt fåtaliga, företrädes av familjen Stiddem-Stidham, vars stamfar barberaren eller fältskären Timon Stiddem anses ha kommit från Medelpad. Österbotten representeras av familjen Skute, Nyland av en familj Mattson, vars stamfar Hans Mattsson kom från Borgå. Värmlandsfinnarna ter sig, om man bortser från familjen Morton, som kan ha kommit från Värmland, ganska anonyma i Nya Sverige; familjen Slooby från Sloby i Mangskogs socken möter dock i 1700-talsmaterialet. Den förut omtalade familjen Mullika från Mora finnmark i Hälsingland kom att spela en stor roll i New Jersey, där den har givit namn åt ett township, liksom åt Mullica Hill och Mullica River. Det tyska inslaget i det multinationella svenska stormaktsväldet representeras av familjerna Kyn-Keen från Brandenburg och Joachimsson-Yocom från Schleswig-Holstein. Ett par ganska betydelsefulla familjer, Gunnarsson-Svensson-Swanson och Bonde-Boon (ej att förväxla med den adliga ätten Bonde), kan inte knytas till någon bestämd provins.

Antalet Nya-Sverige-ättlingar har självfallet vuxit från generation till generation och är idag säkerligen åtminstone sjusiffrigt. För de allra flesta är detta inslag okänt, men inte så få — däribland en del politiskt kända personer med namn som Ickes, Swanson och du Pont — har varit medvetna om det, och många av dessa deltar nu i 350-årsfirandet. Deras förfäder vid Delaware utgjorde blott en ringa skara, vars direkta insatser var starkt begränsade i både tid och rum. Men på lång sikt har dessa insatser fått verkningar, som kan sägas ha haft en i viss mån världshistorisk räckvidd.

1988

Senast uppdaterad 2017-11-02 09:34
 
 LOFFE I EGNA TANKAR
VID RUNEBERGS KÄLLA
 
 LOFFE I ANDRA TANKAR
- ELLER TANKLÖS?
 
 Ole Granholm
Utgivna böcker
 
 
 
BESÖK OSS PÅ FACEBOOK
 
 
Left - handers´
C l u b
Vänsterhänta

På denna sida (se meny)
finns nu  åtta listor med
kända / berömda och
okända/mindre berömda
(och några illa beryktade)
vänsterhänta personer.
Om du vill med på en lista,
meddela namn, hemort,
yrke till min hemsida
loffe@loffe.net
Finns du med,men inte vill
vara med, kontakta mig.

On this page (see menue)
is now eight lists of  well-
known/famous and un-
known / not so famous
(and some notorious)
left-handed persons.
If you want to be added
to a list, send name,
place of residence,
country and occupation
to my web-page
loffe@loffe.net
Always remember
L e f t   i s   R i g h t !


 
Top! Top!