SVENSKBYN I KARELEN
 

I början av augusti 1939 — medan det ännu var fred i Europa — befann jag mig på resa i Karelen. Jag hade besökt den lilla ryska krukmakarbyn Kyyrölä ute på Näset och Mola kyrkby, som ligger fem kilometer därifrån och där min make har vuxit upp. Solskenet strilade milt genom de lummiga träd­kronorna på den lilla kyrkogården på åsen vid Mola kyrka. Mina svärföräldrar äro begravda där. Nedanför sluttningen glittrade den drömmande lilla sjön så blått mellan björkarnas stammar. Allt var vila och frid i denna vackra vrå av Karelen. Senaste vinter ha striderna stått heta just här, kyrkan har blivit lågornas rov och endast de döda, som sova under mullen, äro omedvetna om de härjningar som gått fram i dessa trakter.

Men en dag vände jag ryggen åt Näset och styrde kosan norrut. Jag visste att det någonstans i trakterna nordväst om Ladoga fanns en liten by, där det bodde svensktalande all­moge. Byn hette Sorjos och låg åtta kilometer åt Nyslotts-hållet från Elisenvaara station — den stora järnvägsknutpunk­ten i dessa trakter. Det var trettio grader varmt i skuggan, när jag kom fram till Elisenvaara och från stationen sökte mig till gästgivargården för att få tag på en bil, som kunde föra mig till »Sverige» — så kallades den lilla kolonin av den finsk­talande befolkningen runt omkring. En stund senare satt jag i bilen, som på en kvarts timme förflyttade mig till målet för min färd. Det gick också tåg till Sorjos, men då hade jag fått lov att vänta en timme.

Det är mera än sju decennier sedan denna svenska allmoge­koloni grundades här, mitt i hjärtat av Karelen. Trots en full­ständigt finsk omgivning hade dess medlemmar bevarat sitt svenska modersmål och sin egenart som det dyrbaraste arvet efter fäderna, vilka en gång drogo hit från det svenska Öster­botten. Det var ett Finlands Gammal-Svenskby jag hade kom­mit till, och så här lyder dess historia.

Åren 1867 och 1868 utgjorde en hård nödens tid i Finland. Hunger, barkbröd och tiggarhopar hörde till ordningen för dagen under de åren, de sista i sitt slag i landet. Frosten gick skoningslöst fram över tegarna, och människorna dogo av svält vid vägkanterna. Vandrarlusten har alltid legat österbottningen i blodet, och när frosten andades död på de magra åkrarna däruppe på slättlanden, hände det en dag år 1867, att tre österbottniska familjer med var sin häst och kärra och det bohag de kunde ta med sig gåvo sig i väg mot sydost. Många av bygdens karlar hade färdats vida omkring och av dem ha­de man hört, att det någonstans i Karelen, i en kommun som hette Kronoborg, skulle finnas gott om obruten men bördig mark. Den kunde kanske ge bröd åt hungriga nybyggare, som inte fruktade arbetets mödor.

På den tiden ägdes största delen av Kronoborgs kommun av en rik och mäktig man. Det var hovrådet von Etter. När österbottningarna kommo till honom, ville han låta dem överta några färdiga boställen mot att de blevo torpare på hans ägor. Men österbottningarna vägrade att ta emot de erbjudna torpen. De menade, att torpen ju då måste gå de tidigare innehavarna ur händerna. Det var rättsinnigt gjort, men man får väl tro att det också var den österbottniska frihetsandan som rygga­de tillbaka inför tanken att gå som dagsverkare åt en annan — låt vara att det var en hög och inflytelserik herre. Längre bort på sina ägor — där Sorjos by nu låg — hade hovrådet von Etter milsvida skogar, där aldrig en människoboning rests, och hovrådet menade, att om österbottningarna hade lust att flytta dit och röja skogen och bryta mark, så skulle de slippa göra dagsverken åt honom under tio år framåt. Det passade österbottningarna, och med frejdigt mod vände de ryggen åt de färdiga boställena och drogo in i den stora skogen, där ett hårt — eller som de själva sade — »stint» liv väntade dem. De närmaste människoboningarna lågo på nästan en mils av­stånd — i Elisenvaara — och skogen var full av björnar, som jämt voro framme och revo korna. Och om natten var det ett sådant vargatjut, att man inte ville få en blund i ögonen, isyn­nerhet om man under höbärgningstiden försökte övernatta i någon utängslada, som låg långa vägar från gården. De första bostäder nybyggarna uppförde åt sig hade bara tre väggar; den fjärde ersattes av en väldig ugn, vars baksida vette direkt ut mot naturen. Så trångt var det inne i de små kojorna, att man inte hade rum för mjölsäcken därinne, utan måste för­vara den inbäddad i granris i en grop utanför.

De tre första familjerna förblevo inte länge ensamma här i skogen. Man skrev hem och uppmanade sina vänner där au komma efter. Och det var mången som hörsammade kallelsen, fastän färden från Österbotten hit på den tiden tog mera tid i anspråk, än vad en Amerika-resa gör i våra dagar. Men vä­gens längd var inte den enda besvärligheten. Tänk till exem­pel på timmermannen och bleckslagaren Kahlin, som en dag bröt upp från Nedervetil med hustru, fem barn, häst och kärra — och sextio penni i kontanter i fickan. Han förtjänade sitt och familjens uppehälle med att göra timmerarbeten och bleckkärl under vägen. Och Kronkvist från Terjärv, som blev Sorjos-kolonins Starke-Mats. Han kom till fots hela vägen hit för att se om det lönade sig att ta familjen med, och när han vilat ut en stund efter sin spatsertur, timrade han ihop en stuga åt sig, och så promenerade han hem efter familjen. Han blev sedan en betydande person i nybyggarsamhället, inte minst på grund av sina kroppskrafter. När den sista björnen fälldes i Sorjos — för ungefär fyrtio år sedan — var det vått väder, så att bössorna klickade, och Nalle rök karlarna in på livet. Då högg Kronqvist tag i bjässens huvud med sina nävar och skrek till de andra: Hugg där! Och någon gav besten dråpslaget med yxklacken. I Sorjos fanns det ännu förra sommaren många som mindes den björnens sista färd. Med spel­män i spetsen hade Nalle förts in i byn, och en av spelmännen bar det klingande namnet Timberbacka.

Den historien, liksom Sorjossvenskarnas saga förövrigt, hör­de jag i Emil Björklunds stuga, medan solen långsamt sjönk över den välodlade bygden, som sannerligen inte hade något av nybyggarprägel över sig. Nyslagna ängar och vajande sä­desfält mötte ögat vart man än blickade. Emil Björklund var hemmansägare här och ordförande i Sorjos svenska folksko­las direktion. Han var en högväxt man, med starka armar och ljust hår och en glimt i ögonvrån, som förrådde att humorn dolde sig innanför den sträva ytan. Han berättade också att man odlade havre, råg och rätt mycket lin för hembruk, då ju linnevävnader ställa sig dyra om de ska köpas. Gårdarna äg­des sedan många år tillbaka av sina innehavare, och när jag i den svala kvällen vandrade längs landsvägen i den lilla byn, kunde jag konstatera att gårdarna voro välskötta. De lågo på behörigt avstånd från varandra och gårdsplanerna kantades av fähus, sädesbodar, uthus — och så fanns löftet där förstås, där gårdarnas unga döttrar sovo under sommarmånaderna. En låda med röd och gul krasse lyste ofta helt glatt utanför dörren till »jungfruburen». Allt i denna by bar vittne om att den sega strävan och det tunga arbetet hade krönts med fram­gång.

Jag stannade över natten i Björklunds gård. Den nuvarande ägarn var sonson till en av de tre första nybyggarna. Värdinnan bäddade åt mig i »kammarn» och jag sov gott i den breda sän­gen med sina grova linnelakan. På morgonen uppvaktades jag med kaffe på säng av en av döttrarna, som samtidigt förärade mig en riva med härliga smultron, som hon nyss plockat ute i skogsbacken. Mitt värdfolk hade tio barn, av vilka fem voro hemma när jag gjorde mitt besök hos dem. Den yngsta var fyra år och sade tydligt och klart sitt namn, när jag frågade vad han hette. Det var Gunnar-Erik. Han liksom syskonen var av en rent svensk typ, och jag kände mig övertygad om att denna familj lovade gott för den svenska återväxten i Sorjos by.

Det var söndag, och efter frukosten, som bestod av karelska piroger och fil, vandrade hela familjen och jag till skolan där gudstjänst skulle hållas. Sorjos hade nämligen fått mycket rart främmande den dagen. Prosten från Kronoby — den socken uppe i Österbotten varifrån flertalet av Sorjosborna härstammade — hade kommit på besök till släktingar i Sordavala — den lilla staden vid Ladogas norra strand, som inte låg långt härifrån. På skolbacken hade de flesta av invånarna i den lilla byn lägrat sig på gräsmattan när vi anlände. Där träffade jag bland andra min värds farbror, Sorjoskolonins grand old man. Han var med på en av de kärror, som kommo från Österbotten för sjuttiotvå år sedan. Visserligen var han en liten pys då, men han talade med glädje om allt vad han mindes från de första tiderna här i nybyggarsamhäliet. Det var en svensk kärngubbe jag hade framför mig. David Björklund — så heter mannen — hade fått arbeta hårt i sitt liv, och när jag frågade om han fått vara frisk alla mödor till trots, svarade han att han en gång legat till sängs två dagar i spanska sjukan, och då var han riktigt illa däran, medgav han. När vi en stund senare bänkat oss i pulpeterna i skolsalen, såg jag den gamle mannens huvud snett framför mig. Solen kasta­de en strimma genom fönstret på de glesa grå lockarna på det vackert formade huvudet, ansiktet var väderbitet och fårat, men över anletsdragen vilade ett skimmer av frid och ödmjuk förtröstan, när han stilla böjde huvudet i bön. Det var en gudstjänst så god som någon, att förnimma andakten hos denne idoge odalman.

Mitt intresse gällde nu närmast den svenska folkskolan, själva livsnerven i Sorjos-svenskarnas tillvaro. I de gamla gul­nade handlingarna i skolans arkiv fann jag en förbindelse, där den första direktionen för folkskolan erkände sig ha mot­tagit en summa pengar av Svenska folkskolans vänner för be­stridandet av kostnader för skolans grundande. Förbindelsen bar årtalet 1890, och direktionen förband sig att under vissa betingelser återbetala lånet. De som undertecknat papperet voro dåvarande provinsialläkaren i Sorjos dr O. Londén, länsvete­rinären O.W.Löfman, apotekaren Emil Dahl samt såsom representanter för Sorjos-svenskarna kolonins okrönte konung Matts Björklund, Hans Henriksson och Henrik Henriksson Sunabacka. Redan följande år fick skolan emellertid ett stats­bidrag, stort 600 mark, och summan förblev densamma under de följande åren. Därtill kom ytterligare kommunens bidrag. Det första läsåret hade skolan 33 elever och följande år var elevantalet något mindre. Sedan växlade det under årens lopp för att ar 1928 uppnå bottensiffran — nio elever. Kanske var det denna låga siffra, som bidrog till att Kronoborgs kommun följande ar vägrade att ge något understöd åt skolan. I varje fall steg elevantalet redan samma år till femton och förra året var det uppe i 24. Men det oaktat hade skolan inte något bi­drag längre från kommun eller stat, utan upprätthölls helt och hållet på privat väg. Det vill säga, att det var Sorjos-svenskarna själva som såg till att deras skola kunde existera, och att dess lärarinna fick sin lön. Både huset och tomten voro för­värvade med privata medel och fullständigt fria från skulder och inteckningar. De voro således Sorjos-svenskarnas obe­stridda egendom. All avkastning från skolans område ingick i lärarinnans löneförmåner. Sorjosborna levererade själva ve­den till skolan, utförde med egna händer alla reparationsarbe­ten där och anskaffade alla läroböcker själva.

När jag vandrade omkring i skolans lokaliteter, kunde jag inte låta bli att beundra den prydlighet och ordning som råd­de överallt. Skolsalen var ljus och rymlig. Från ena långväg­gen blickade Zacharias Topelius ner på de små och mitt emot hängde porträtt av några av skolans donatorer. Slöjdsalen var ett präktigt rum, och lärarinnan rådde om två rum och kök, som voro både vackert och praktiskt inredda. Det var en hem­trevlig liten värld för de yngsta telningarna i byn att växa upp i.

Då jag begav mig till Sorjos lilla station, som låg ungefär två kilometer från själva kolonin, hade jag sällskap av David Björklunds gamla hustru, som också var med bland de första nybyggarna. Då hade hon inte många år på nacken, men nu var hon en gammal kvinna, och ändå klev hon käckt upp för den branta stigningen över Sorjos-backarna. Hon talade om för mig ar grannsämjan mellan den finskspråkiga befolknin­gen runt omkring och svenskarna i Sorjos alltid varit den bästa. Man hade trivts gott här sida vid sida, och de flesta av svenskarna kunde nu sina grannars språk, trots att intet skulle komma dem att förgäta sitt modersmål och sin hembygds dia­lekt. Och hon talade också om, att hennes far varit så »trä­gen» i arbetet, att han ibland på kvällen inte mindes om solen hade »skinit» under dagen. Vi tryckte varandras händer till av­sked, och så förde tåget mig bort från detta idoga lilla sam­hälle, där jag hade fått stifta bekantskap med ett ädelt kärn­virke av den svenska stammen i vårt land.

Den svenska kolonin i Sorjos omfattades med varmt intresse icke blott av stamfränderna i eget land utan också i Sverige. Den trohet, varmed Sorjosvenskarna hållit fast vid modersmål och fäderneärvd odling, har icke kunnat undgå att väcka be­undran och tillgivenhet. I vördnad för fädernas minne ha de troget förvaltat det arv dem anförtrotts att vårda. Den kär­leksfulla omsorg de ägnat sin skola skall alltid framstå som ett vackert vittnesbörd om deras vilja att ge växtkraft åt sin na­tionella egenart.

     David Björklund

Sorjos-svenskarna hade många vänner i våra svenska byg­der. Sålunda bildades på initiativ av fru Lilly Wickström i början av höstterminen 1933 i Helsingfors en syförening med uppgift att genom basarer arbeta till förmån för skolor i trak­ter med svensk minoritetsbefolkning. Särskilt beundrade fru Wickström den fåtaliga svenska befolkningen i Sorjos, som med målmedveten seghet höll fast vid sina fäderneärvda kul­turformer. »Lilly Wickströms minnesfond», vars avkastning kommit den svenska skolan i Sorjos till godo, vittnar om den tillgivenhet, som den lilla svenska folkspillran i Karelen väckt till liv. I själva verket är det Sorjos-svenskarnas kärlek till modersmål och fadersarv, som inspirerat syföreningens med­lemmar till osjälviskt arbete för finlandssvenska bildnings- strä­vanden.

Nu ligger Sorjos på andra sidan om den nya gränsen. Nybyggarättlingarna ha tagit de tunga stegen bort från hem och gård för att i sin tur pröva på sina fäders mödor. Solskenet över vägen har skymts av tårslöjorna för kvinnornas ögon. Och männens ljusa glimt i ögonvrån har försvunnit för all­varets hårda verklighet. Men Sorjos-borna äro inga veklingar, de känna arbetets tunga lag och kunna följa dess bud. Ut­postkämparna för den svenska odlingen i vårt land skola sä­kert möta goda människor på sina nya boningsorter, och hjälp­samma händer skola lätta bördorna.

Tills vidare är det icke avgjort var Sorjos-svenskarna kom­ma att bosätta sig. Följande 83 Sorjos-bor äro för närvarande eller ha nyligen varit bosatta på nedannämnda orter: familjerna Emil Björklund, 9 personer, Oskar Björklund, 6 pers., David Björklund, 2, Nestor Björklund, Matts Hongell 5 och Brita Skyten 3 personer i Kronoby, familjerna Lennart Vuojärvi, 7 pers. och Frida Ruotsalainen 5 pers. i Jakobstad, Olof Kajander i Vasa, familjen Emil Vuojärvi, 8 pers. och Arne Kajander i Björneborg, familjen Viktor Björklund, 12 pers., Herman Haglund, 2 pers. och Anna Kajander i Keuru, familjen Arthur Vuojärvi, 6 pers. i Mänttä, Oskar Markkula, 8 pers. i Jämsä, Matts Björklund, 3 pers. i Kuorevesi, Ida Kajander i Nyslott och Viktor Henriksson i Helsingfors. Lärarinnan vid Sorjos privata svenska folkskola Ester Fagerlund har fått anställning vid Merikart privata svenska folkskola i Lillkyro.

Ruth Dahl

1940