| Landsmän i Ashtabula |
| Skrivet av Alexandra Gripenberg |
| 2015-02-17 12:42 |
|
Landsmän i Ashtabula
Ashtabula är en liten sömnig, sandig stad i Ohio, icke långt från sjön Erie.
Åtminstone föreföll den oss så, då vi en het Septemberdag anlände dit från Chicago. Vi vände oss strax efter ankomsten till ett nära stationen beläget värdshus och begärde en adresskalender, för att med dess tillhjelp leta oss fram till mr Edvards, redaktör för „Yhdysvaltain Sanomat." Adresskalendern var gammal och man visade oss till ett annat värdshus, der den nyaste skulle finnas. I denna uppgafs, att det finska tryckeriet var beläget ute i „the Harbor", hamnen vid sjön Erie.
Medan vi väntade på spårvagnen, som skulle föra oss dit, samlade sig värdshusbetjeningen nyfikna omkring oss. De skakade tveksamt på hufvudet, då vi sade att vi voro finnar och önskade besöka våra landsmän. Den blick, som åtföljde den förvånade frågan: „är ni från Finland?" — talade icke till förmån för Ashtabulas finnar. En diskerska, som uppgafs vara finska, inkallades från köket, men befans vara svenska och förnekade energiskt all kunskap om dotterlandet Suomi.
På en landtlig spårväg rullade vi fram till „the Harbor“. Det var en sotig, bullrande lastageplats, ofvanfor hvilken låg en liten by eller förstad till Ashtabula. Adressen var oriktig och tryckeriet hade blifvit flyttadt till staden. Man sade oss emellertid, att en hel mängd finnar bodde på platsen och bad oss följa gatan fram, der närmare upplysning skulle fås.
Vi följde den anvisade riktningen och inträdde slutligen i ett hus för att fråga oss för. Redan vid vårt första inträde sågo vi att vi befunno oss bland landsmän. Ingen annan nation på jorden torde ha samma förmåga att fösa de mest olika saker på platser, der de icke borde vara. I sängen ett fat med ägg, två geraniekrukor, några par strumpor och en katt; på alla stolar dynor, kjolar, tallrikar, färskt bröd; ett fällbord betäckt med diskar, der emellan psalmböcker och kaffeqvarn. Ehuru fönstren voro stora och kunde öppnas, och ehuru ute var en herlig sommardag, rådde der inne en qväfvande dålig luft. Golfvet och trapporna voro orena, sopor lågo vid spiseln, fönster och väggar voro grå af damm. Vid det osnygga bordet sutto en större gosse och en medelålders man och åto. De hade potatis, kaffe och bröd; pannan sotig, maten framkastad på bordet huller om buller. En qvinna med okammadt hår och bara fötter, klädd i en obeskriflig ylleunderkjol och smutsig kattunströja, sprang brådskande af och an med fat och tallrikar, smälde till dörren med foten och nedtystade ett mindre barn som gnälde efter mat.
Vi sade våra namn och helsade från Finland. Man mottog oss likgiltigt och vi bådos knapt att sitta ned, ty här, der emigranter draga ut och in, äro landsmän inga ovanliga gäster. Vi tro dock ej att detta berodde på någon ovänlighet eller ogästvänlighet, utan på den vanliga nationela trögheten.
Slutligen bjöd oss mannen stiga in i kammaren, som äfven utmärkte sig för en förvirrad oordning. Vi skulle icke ha fast så mycken uppmärksamhet dervid, om icke ett visst välstånd hade rådt i hemmet. Der funnos flera sängar, hvilka man kunnat fylla med goda och nya sängkläder, om man hopsamlat dessa från olika ställen; byrå med spegel, länstol och gungstol, virkade dukar, oljetryckstaflor, album. Endast tre barn funnos. Den äldsta stod redan på bod och förtjenade sålunda en del af sitt uppehälle. Båda föräldrarna voro i sina bästa år. Mannen, hemma från Wasa län, arbetade vid lastageplatsen. Ehuru hans kläder voro nedsölade af tegelfläckar och sot, såg man strax att han endast för tillfället var oren, så länge han var sysselsatt med sitt arbete. Hustrun, barnen och sjelfva hemmet deremot voro såsom ingnodda med smuts. Den förra fortfor att fjäska ut och in med denna planlösa brådska, som man så väl känner igen från en del hem på landet i Finland.
Naturligtvis talade vi om Finland och emigranterna. Mannen hade ett klokt, angenämt utseende och hans anmärkningar voro sunda. Han hade kommit öfver för många år sedan, men familjen bott här först sedan sex år. Han menade, att arbetaren utan att fråga lättare förtjenar sitt bröd här, än i hemlandet emedan arbetslönerna här äro så höga. Här inföll hustrun: — ja, men en dollar i Amerika räcker inte längre än en mark i Finland, fastän det är femdubbelt mera penningar. — Mannen erkände detta, men tillade att arbetaren det oaktadt lättare kommer sig upp här, än hemma, blott han kan arbeta. En mindre duglig gör deremot bättre i att stanna hemma, ty här måste en karl kunna taga duktiga tag, om han vill fortjena.
När vi skildes, fick hustrun tårar i ögonen och sade, att hon längtade tillbaka till Finland. Mannen tycktes icke vilja höra på det örat. Han såg ner, borrade klacken i golfvet och menade, att det blef tids nog i framtiden att tänka på hemresa. Ännu voro två af barnen små och de hade icke samlat mycket.
I Ashtabula träffade vi herr Edvards, hemma från Fredrikshamn och sedan många år tillbaka bosatt i Förenta Staterna. I hans tryckeri sysslade några finska sättare med hyggligt utseende och man gaf oss ett färskt, fuktigt exemplar af ,,Yhdysvaltain Sanomat“, ett blad af ungefär „Folkvännens“ storlek.
Med herr E. återvände vi till „the Harbor“ och åkte omkring derstädes, under besök i olika finska familjer. De fattigare bodde i hyrda rum nere vid de sämre bebygda gatorna. De mera förmögna hade sina egna hus i den del af staden, som ligger på höjderna ofvanför hamnen. Så godt som utan undantag voro männen arbetare vid lastageplatsen. Genom Ashtabula draga årligen emigranter till tusental, mest lösa unga karlar, hvilka arbeta här och der en tid, tills de ledsna eller bli afskedade eller vilja försöka lyckan på annat håll. De mera stadigvarandes antal torde uppgå till omkring 500. Ingen prest eller egen kyrka finnes, men herr E., biträdd af en och annan bland männen, plägade hålla gudstjenster och nykterhetsmöten i den svenska kyrkan. Försök ha blifvit gjorda att anställa en egen prest, men de ha icke utfallit lyckligt.
I allmänhet äro de emigranter som komma hit af ett ganska depraveradt slag, och dryckenskap, slagsmål och lätja de herskande lasterna bland dem. Såsom öfver allt annorstädes i Amerika, lefva finnarna i Ashtabula ett lif för sig. Männen kunna möjligen litet dålig engelska, men qvinnorna i regeln alls icke, lika litet som barnen innan de komma i skolan. Denna okunnighet i landets språk är allmän bland dem. Yi påträffade i ett tyfuslasarett i Chicago en karl från Kalajoki, som vistats nära ett år i Amerika och icke kunde ett ord engelska. Naturligtvis försvårade detta hans skötsel, hvilket han sjelf erkände. I Washington erhöllo vi underrättelse, att en finne var inspärrad på ett dårhus i ett grefskap någonstädes i staten Missouri, men att man begynt misstänka att han var klok och genom ett misstag blifvit ditförd. Ingen kunde emellertid tala med honom och vår sagesman uppmanade oss ifrigt att sätta oss i förbindelse med dårhusläkaren. Tyvärr blefvo vi helt oväntadt skilda från vår sagesman, som icke lemnat oss någon adress på anstalten och vi kunde sålunda icke taga reda på förhållandet.
Finnarna fasthänga i allmänhet vid sina hemlandsseder och bruk. Det föreföll oss vid vistelsen i Ashtabula, som om de knapt skulle taga efter annat, än onödig lyx, hvilken de placera högst misslyckadt midt i sin egen oordning. Visserligen besökte vi hem, hvilka något skilde sig från de öfriga och der snyggheten var försvarlig. Men det fans dock ingenstädes ett spår af den prydliga, ordningsälskande hand som tyckes råda i de amerikanska hemmen, äfven de fattigare. Ehuru familjer bebodde sitt eget hus med stor förstuga och flera rum samt fick en nätt hyra för sin öfra våning, mötte man samma syn, som i den fattigaste inhysingskoja der hemma. Barnen trasiga, halfnakna; hustrun otvättad, loj, med händerna i kors eller ärande på ett stort barn som redan kunde gå; en instängd, sur och qvalmig luft med samma ingredienser som der hemma: tobak, damm och snusk. Endast på ett enda ställe sågo vi hustrun sysselsatt med handarbete, öfver allt samma passiva tröghet, som väl kan försvaras i Finland, der frost, nöd och arbetsbrist förlama handlingskraften, men som här, med välstånd i huset, synes straffvärd. Männen, hvilka måste försörja familjen, voro af arbete och beröringen med många slags menniskor, vaknare. Qvinnorna deremot tycktes ha försjunkit i likgiltig dåsighet. De flesta voro feta, bleka med pussiga ansigten. Äfven här föreföll att råda samma likgiltighet för hemlandet, som i San Fransisco; man frågade icke ens efter nyheter hemifrån. Det enda som intresserade dem, var att veta om vi voro emigranter och om vi skulle stanna i Ashtabula. I ett enda hem sade hustrun, synbarligen mer af något slags artighet mot oss, än med verklig mening, att de nog ämnade besöka Finland ännu en gång.
Det är troligt att dessa emigranter, tvungna af nöden hemma och lockade af ett lättare förvärfvadt bröd i Amerika, vid sin skilsmessa från hemlandet engång för alla afskurit banden, hvilka förenat dem med det. På bottnen af deras passiva tröghet ligger den nationela „se oli sallittu“- teorin, och de fortsätta sitt lif i Nya Verlden, under förändrade förhållanden, med samma melankoliska resignation som i hemlandet. Yerlden är och förblir verlden, detta lifvet är ju blott ett jordelif hvar vi än äro, och först efter detta börjar vår egentliga tillvaro. Hvad är det då lönt att bråka och möda sig för att samla skatter, dem rost och mal förtära.
Det enda glädjande minne vi mottogo af Ashtabulas finnar, var frånvaron af all slags underdånig ödmjukhet mot „herrskap.” Hos dem fans intet spår deraf. Det hade visserligen varit angenämare att bli mottagen med större vänlighet, men å andra sidan var det bättre att möta likgiltighet, än osant kryperi. De voro icke vuxna friheten, som uppfostrat amerikanarena till en viss „noblesse oblige“- höflighet mot hvar man. Men denna likgiltighet var dock en gryende början till sjelfkänsla.
Vi blefvo af oförutsedda omständigheter hindrade att besöka de finska kolonierna i Michigan och Minnesota. Dessa äro härdarna för den finska emigrationen och torde mottaga det bästa den medför till Amerika. De jordbrukande finnarna bedömas vänligt af amerikanarena, men förvexlas ofta med skandinaverna. Vi plägade ofta sammanträffa med personer från Minnesota, hvilka sjelfmant ledde samtalet på dessa finska kolonister, berömde deras flit, kärlek till och bekantskap med sitt hemland. Dessa amerikanare skröto gerna med sin kännedom om Runeberg, Topelius, ,.Fältskärns berättelser" och „Fänrik Ståls sägner", om hvilka de hörde så mycket af sina finska grannar.
Bland de nordligare belägna kolonisterna finnas många förmögna. Liksom svenskarna, tillhöra finnarna vanligtvis det republikanska partiet, då de hafva några politiska åsigter. För det mesta äro de dock genom sin okunnighet och fattigdom uteslutna ur valstriderna, eller äro de i händerna på de olika partiernas agenter, hvilka intala dem att rösta på sina respektive kandidater. I allmänhet torde bland finnarna råda ganska mycken oenighet, sekt-ofördragsamhet och splittring; till och med en karrikatyr af språkstriden i hemlandet har nått dem. Detta är dock icke vår egen erfarenhet, utan vi ha inhemtat det genom hörsägen, mest af amerikanare, bosatta i de stater der finska emigranter finnas i större mängd.
Alexandra Gripenberg
Ur ”Ett halfår i Nya Verlden. Strödda resebilder från Förenta Staterna” - 1889
|
| Senast uppdaterad 2015-02-17 12:51 |
