En undangömd Dalabygd.

Minnen från Tyngsjö.

Det har nu gått mer än fyrtio är, sedan jag en gång, när högsommaren som bäst stod på, vistades hos en vän i Tyngsjö undangömda kapellförsamling. Den vistelsen är för mig ett vackert minne. Jag tycker mig ännu se de klara skogssjöarne glittra i solskenet, och jag tycker mig höra det högtidliga suset i den stora furuskogen, dit söderns små sångare hittat vägen. Det lilla, vackra kapellet på udden i sjön skimrar mig ännu emot, och med det vänliga prästgårdsfolkets båt skulle jag så gärna ännu vilja göra en färd dit ut på de blåa vidderna, där lom och änder sirligt summo fram bland de vita näckrosorna och där allt var så tyst och stilla i sommarkvällen. Troligen får jag dock ej mera känna doften av dessa djupa, milsvida barrskogar, ty Tyngsjö är ännu alltjämt en undangömd bygd, och endast på respektabelt avstånd går en järnvägslinje fram. Men det vackra minne, jag har av denna stilla vrå av världen, manade mig att skriva något om kapellet i fråga.

Tyngsjö kapellag — annex till Malung — kallades förr östra Finnmarken, men det förstnämnda namnet är numera det officiella. Namnet kommer av den vackra sjö, som utbreder sig vid kyrkan. Kapellaget är alltigenom på en längdsträckning av flera mil en oavbruten, glest bebyggd vildmark med berg, strömmar och sjöar. Många timmar får vandraren här ibland sträva fram på knaggliga skogsstigar utan att få se en människoboning. Dessa människoboningar, där finnen framlever sitt strävsamma, oftast torftiga liv, äro nästan alla belägna uppe på kullar och berg. Finnen tyckes, när han bestämde platsen för sin stuga, ha sökt komma så högt upp som möjligt, och stundom hade jag från hans farstutrappa en hänförande utsikt över den vida skogsöknen, där sjöarne, vackra blå barnaögon like, nästan var det enda, som lyste upp den allvarstunga tavlan. Några byar, liknande dem i »Svenskbygden», som finnen kallar kringliggande socknar, finner man ej. En fördel har det höga läget för finnens lilla jordbruk: frostnatten hittar ej gärna upp till dessa täppor, som den sege Suomi-sonen brutit upp på bergshöjden. I det lilla »fejset» träffar man utom kossor ofta »den fattiges ko»: geten, vilken ofta under de långa vintrarne, när hö- och lövförrådet tar slut, får i sin kätte nöja sig med unga tallar. Kolning, skogskörningar, jakt och fiske är Tungsjöfinnens binäringar, och med den flit och uthållighet, som utmärker detta folk, lyckas mången komma sig upp till ganska bergade förhållanden.

Vid den tid, jag vistades i Tyngsjö, funnos ännu en och annan övergiven rökstuga — pörte — kvar bland bergen. Det var vanligen någon fattig familj, som bott i dessa halvt nedfallna pörten och som nu hunnit få upp en modern stuga. Det såg ju för den ovane främlingen högst kulet och nedrökt ut där inne, men så fick jag heller aldrig se ett pörte, när det bör ses, nämligen under vinterkvällen. I den stora brasans sken från ugnen, belägen midt på golvet och saknande skorsten, tedde sig nog hemmet för dess invånare mycket trevligt och godt, och det tjocka rökmolnet över deras huvud överskyggade utan ett besvära. Och när natten kom, tittade stundom himlens väna stjärna in genom det vida rökfånget, ty nu hade rökmolnen vandrat ut i det fria, och därinne under sina varma fårskinnsfällar slumrade pörtets folk, glömmande slitet och släpet i skogsensamheten.

Vid mitt besök för så långliga tider tillbaka var ju pörtet, jag nämnde, förfallet och öde, men när jag satt där under den svartglaserade kroppåsen, fördes dock så livligt i mitt minne Runebergs skildringar i »Älgskyttarne». För själens öga blev det forna hemmet med ens befolkat, och jag tyckte mig se det i den stora, flammande kvällsbrasans sken. Kanske, så tänkte jag, satt en gång även här, belyst av pertblosset, en blomstrande »Hedda», som i vinterkvällen, när ulven tjöt på skogssjön och »göpa» — lodjuret — skrek i de vilda bergklyftorna, lät tanken vallfärda till någon hjärtevän, bosatt på något avlägset berg i ödemarken. Kanske satt här i svunnen tid en vacker tärna och sjöng till sitt instrument kantele om landet i öster, »de tusen sjöars land», dit man vet, att främlingsfolket i Dalaskogen länge trånade tillbaka, ehuru väl nu finnbefolkningen hunnit bli rotfast i sina berg.

En utflykt mins jag ännu från denna min Tyngsjövistelse. Min värd och vän var i penningknipa — han var skollärare — och så skulle han bort till en urgammal, mäkta rik finngubbe, som hade sitt hem på ett avlägset berg. Jag följde med för att få se, huru en bankir i dessa fattigdomens nejder såg ut. Framkomna till den ganska duktiga gården funno vi snart far själv. Han var mycket gammal. Axelbred och mycket dryg över ryggen satt den gamle finnen vid sitt schatull. Hans gråa, toviga hår föll på kvinnosätt ända ned på ryggen, och i sommarvärmen hade han fläktat upp den ytterst grova skjortan över bröstet, vilket var betäckt av ymnigt, grått, långt hår. Den stora hand han räckte mig var benhård och nästan svart av kåda och sot i förening. Det bistra, gråa ögat tycktes mig påminna om granithällen, som lyser fram ur bister snödriva. Det var en äkta finsk urtyp detta, en gengångare från detta sega släkte, som tog så duktiga nappatag med ryssen, »som frös och svalt men segrade tillika». Min vän blev hjälpt, ehuru det anar mig, att gubben hade en annan ränteberäkning än nutidens banker. Sedan han bjudit oss dricka, skummande och tillsatt med enbär, omtalade han några av sina fejder med »Karrho», björnen, vilken i gubbens ungdom fanns så allmänt i finnskogens berg. De hårda dragen mildrades så småningom under berättandet, och de skarpa ögonen miste mycket av sitt isiga uttryck.

Dessa gamla finntyper ser man nu ej mera till i Tyngsjö. Liksom finnen numera lever i god sämja med »Svenskbygden» — Västerdalarne o. Värmland — så hava ock främlingarne blivit »Svenskbygdens» folk lika i nästan allt. Redan vid denna tid såg jag i Tyngsjöbergen vackra, moderna stugor med väl inredt bohag och vanliga bekvämligheter, och numera, det har jag hört, är det ännu bättre byggt. Men de oerhörda stenhögarne kring hemmen ligga där ännu kvar som förr. Och de vittna om, vilket slit och vilken flit de sega händerna en gång haft för att från vildmarken erövra dessa åkrar, där kornet och rågen nu vajar i finnskogens korta sommar. Liksom det forna Israel, så tyckes ock befolkningen inom östra finnmarken — Tyngsjö kapellförsamling — kunna fördelas i 12 släkter eller stammar: Jugga, Kokkoinen, Kropp, Orbis, Viner, Sikkas, Polkonens, Vaitzens, Hackrans, Kasainens, Khärronens och Havonen-släkterna. Hackrans släkt är störst och räknade 1863 icke mindre än 300 avkomlingar, spridda ända bort i Värmlands finnbygder. En märklig kärlek för förfäderna fann jag hos Tyngsjöfinnen. En gammal gubbe kunde räkna upp sina fäder sex släktled tillbaka, och det är ju ej så dåligt. År 1864 var folkmängden i Tyngsjö omkring 800 personer. Detta som en jämförelse med årets statistik. Finnen, som fick slita så mycket för tillvaron, uppnådde förr ofta hög ålder, högre än i moderförsamlingen Malung. År 1840 dog i Tyngsjö en gubbe 105 år gammal. Vacker är sommaren i Tyngsjö stora skogsvidder, och vackra, leende tavlor utbreda sig då för vandraren. Man tycker sig ej ensam i den stora skogen, ty man har sällskap av det rika djurlivet rundt om. Och tusen sinom tusen skogsblommor, undangömda och plockade av ingen, äro då ock ett sällskap. Men vintern är lång och dyster i ödemarken, där man stundom har hela milen till nästa granne. När då snön ligger famnsdjup över berg och dal, ställer sig finnen på sina präktiga skidor och ilar i väg dit han vill, och den trogna bössan fäller kanske då några präktiga orrar i förbifarten, under det köldskotten höras i bergen.

Lars Lunell

Ur tidningen ”Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning", No 20, 09.03.1920, sid 6

Redigering Elof Granholm 24.04.2014