Midsommarnatten i Dalarne.

Upptecknadt af L. L. (Lars Lunell)

Hos gångna tiders Dalafolk fanns i afseende på nordens ljusa midsommarnatt mycken öfvertro. Vi anteckna härom följande: Den tidiga solen dansade på midsommardagens morgon af fröjd öfver jordens fägring, hvilken ju solen hufvudsakligast framkallat.

Under midsommarnatten troddes allt, ja, själfva ormbunken blomstra. Grädde, som reddes af den mjölk, som stått under nämda natt, surnade aldrig, huru länge den än förvarades. Sjuklingar, som badade sig i midsommarnattens dagg, blefvo botade från sina krankheter. Band man en blomsterkvast och lade den under sitt hufvud denna natt, så kom, i buketten, under det man sof, ett hårstrå, likt den blifvande makens eller makans hår, in bland blommorna. De skulle vara af nio olika slag. Det var ock denna natt man ute i Dalaskogen sökte efter så kallade »drak»- eller »godseldar» — vi kalla dem irrbloss eller lyktgubbar — och där man så fick se en sådan eld, började man gräfva för att finna malmer och skatter.

I forna tider samlades dalkullorna på midsommarnatten för att äta den betydelsefulla »drömgröten». Man kokade och rörde om i gröten allesamman, och alla skulle salta densamma. När man så slumrade efter grötens inmundigande, fick man i drömmen se »den rätte», hvilket är uttydt: man fick se sin make. Man skulle dock sofva på ett ställe, där man aldrig förr hvilat.

Det var ock under midsommarnatten som dalkullan tog plats i en korsväg och satt och lyssnade för att få höra, hvilket yrke den blifvande mannen skulle hafva. Smedens hustru fick höra ljudet af släggans fall mot städet, snickarens brud hörde hyfvelns drag öfver brädet o. s. v.

Gräs och blommor, plockade denna natt, troddes bota kreaturens sjukdomar, och skulle äfven denna undergörande blomkvast innehålla »de nio slagen».

Öfver den vantro, som kallas Midsommarvakan, hvilar onekligen ett romantiskt skimmer. Ännu visar man i en och annan Dalabygd den s.k. »Vakostenen». Den är alltid belägen vid kanten af en mosse eller en trädlös »sved». Här tog dalkullan — det kunde ock få vara två — i midsommarkvällen plats för att så i nattens uppstigande lätta dimmor ute på den öppna platsen få se den blifvande hjärtevännen. Huruvida ynglingar brukade på detta sätt söka få se sin tillkommande, har meddelaren ej lyckats få reda på.

När dalkullan beslutat sig för att »vaka» midsommarvaka fick hon dagen förut intet äta, och (hvad kanske ännu värre var) intet tala. De två kamraterna på vakostenen fingo ej heller något säga till hvarandra, ty då skulle den kära synen utebli. För ett eller några ögonblick visade sig nu — så säga de gamla — hjärtevännen därute i dimmorna, och med den, de sågo, skulle man en gång ovilkorligen bli gift. Skulle hjärtevännen dö, sedan man »gjort visst», skred en likkista, likaledes för några ögonblick, fram i skogsgladens dimma.

Stora jättar, höga som furorna, närmade sig hotfullt vakostenen, nattens gast — »utbölingen» — kved i snåren, trollen hånskrattade inne i berggryten, men då gällde det för kullan att vara modig och ej låta skrämma sig från sin plats. I denna, liksom i all dalfolkets öfvertro, går sentensen: »Utan strid blir ingen seger af», tydligt fram.

Meddelaren talte en gång vid en nittioårig dalgumma om den beryktade »Vakan». Den gamla hade bergfast tro till denna nattens mystiska svar på ungmöns frågor, och man »vakade» mycket i gummans ungdom. Själf hade hon med lifslefvande, egna klara ögon sett rotens unge soldat med gevär på axeln marschera fram i dimman, och visst blef han hennes man. Hur skulle annat vara möjligt!

Att den käcke Orres eller Flintas bild nog fanns därinne i kullans hjärta och att den bilden af naturbarnet flyttades ut i skogens dimmor, förstod jag, men jag tyckte ej, att jag behöfde grumla den gamlas fagra midsommardröm. Nu står »vakostenen» tom och ensam i den vackra Dalaskogen, och man vakar ej mera så i Dalarnes midsommarnatt.

Ej önska vi heller forntida öfvertro tillbaka, men det önska vi, att glädje, hopp och tro må bo kvar hos dalfolket, och att det må, nu som förr, älska sitt sommarskrudade, af vår historias vackraste minnen omstrålade land och att det må för detsamma känna, hvad trubaduren på Bergsängsbackar kände, då han, skådande Siljans bygder, kvad:

»Gud signe dig fria gästvänliga land,
Gud signe er, fridfulla dalar!
Gud signe din skog och din sjö och din strand.
Och fjällarnes konungasalar!
Må oskuld och skönhet och ära och tro
Ej bortdö bland männer och kvinnor,
som bo i skogar, på berg och i Dalom! »

Ur tidningen ”Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning”, No 52, 08.07.1910, sid 1

Redigering Elof Granholm 24.04.2014