Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 2
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916


Svenskens amerikanisering.

Svensken amerikaniseras fortare och lättare än flera af de öfriga invandrarna, hvilket väl beror på att han saknar nationell instinkt och är lätt mottaglig för nya intryck. Han gifver därför lätt vika för hvad vi kalla den amerikanska idéen.

Aktgifver man lite närmare på den amerikaniseringsprocedur, som en svensk kroppsarbetare genomgår här, så finner man vissa ganska skarpt markerade tidsperioder i densamma, först envist fasthållande vid det svenska, därpå bortkastande af allt svenskt samt till sist den ovillkorliga reaktionen på denna ytterlighet. Det är först sedan den kommit, som den rätta svensk-amerikanen framträder.

Under den första tiden i Amerika öfverväldigas invandraren af de många nya intrycken, hvilka komma i snabb följd och i gigantiska proportioner. Han hinner ej samla tankarna och bilda sig något själfständigt omdöme, utan accepterar därför alla färdigsatta värden — kulturella såväl som ekonomiska — som möta honom. Men så kommer efter en tid, vanligen ett halft år, en annan period. Intrycken ha börjat förlora nyhetens behag och därmed också sin trollmakt öfver sinnet. Vår invandrare börjar att reflektera och jämföra, framför allt jämföra. Allt det nya, stundom ofattliga jämför han med det gamla, välkända hemma i Sverige. Ju mer han funderar och jämför, desto mer reser hela hans inre sig upp emot de nya förhållandena, och han vill ej ha med dem att göra, han är svensk, och han vill lefva och dö som svensk, om han ock måste lefva i det här röfvarlandet. Så ungefär forma sig tankarna. Under reflektionerna hafva minnena från hembygden framträdt allt oftare, och så inställer sig hemlängtan och med den känslan af att vara lössliten från sitt land och sitt folk. Svårigheten med det nya språket bidrager äfven att öka känslan af öfvergifvenhet, och mången gång är ju arbetet af helt annat slag än det han utförde i Sverige; han var ju tvungen taga det första, som erbjöds, då kassan började visa tecken till ebb. Vår invandrare känner sig grundligt missräknad på sin Amerika-resa. Hur gärna ville han icke efter några månaders vistelse här återvända! Men att skrifva hem till Sverige om sina bekymmer skämmes han för, därför stannar han, fast det bär honom emot. Han tröstar sig med att det finnes så många svenskar i omgifningen, så att han i deras sällskap kan få vara riktigt genomsvensk och slippa ha något med amerikanerna och alla "amerikanska fasoner" att göra.

Han närmar sig sina landsmän, men finner dem inte alls svenska, utan lika kalla och obegripliga som amerikaner. Detta blir en ytterligare missräkning till de många föregående, kanske den största af dem alla. Han sluter sig inom sig själf och sin svenskhet samt blir för resten bitter på sina landsmän, hvilka han tycker minst af allt vara svenskar. Så går det en tid, under hvilken han finner fel med allt, som icke är svenskt. Det kan ju inte vara något nöje, och han har inte något roligt heller.

Det enda som förmår trösta honom är arbetet. I det lyckas han vanligen bra, ty han är oftast arbetsam, pålitlig och läraktig. Nar så aflöningen börjar stiga och det sämre arbetet får utbytas mot ett bättre, då kommer han snart till insikt om kroppsarbetets stora betydelse i Amerika, då börjar amerikaniseringen. Får den ej börja genom ett rätt uppfattande af det ärliga arbetet, börjar proceduren i galen ända och misslyckas.

Vår invandrare börjar nu allt mer och mer förlikas med seder och bruk här och bemödar sig om att se de ljusa sidorna i det amerikanska lifvet. Vanligen lär han sig snart tala engelska, stundom god och ledig sådan, samt läsa tidningarna och genom dem få vidgade vyer. Han köper sig nya kläder med amerikanskt snitt. Att lyfta på mössan, när han hälsar, har han nog lagt bort förut, men nu upphör det alldeles att rycka i armen och dra åt mösskärmen. Han kan nu meddela sig med sin amerikanska omgifning och finner då amerikanerna vara präktiga människor. Han börjar tycka sig allt mer och mer blifva ett med det amerikanska folket eller åtminstone med den böljande människomassan, som rör sig omkring honom. Tankarna gå nog ofta hem till de nära och kära i Sverige, men tänker han förnämligast på hur snart han kan få råd att göra ett besök hem en jul eller en midsommar för att träffa far och mor samt — visa sig för sina gamla vänner där hemma. Nu har han slagit rot. i Amerika. Nu är Amerika hans land och Sverige ett minne, visserligen ett kärt minne, men ingenting mer.

Sedan går det vanligen fort med amerikaniseringen, åtminstone på ytan. Engelska språket användes oupphörligt äfven i samtal med landsmän, det yttre uppträdandet blir ledigare och säkrare. En viktig sak i det amerikanska lifvet stiger upp i vår svensk-amerikans sinne, nämligen individualismen. Han känner sig vara en kugge i det stora maskineriet, och med denna känsla kommer äfven ansvarskänslan. Svenskamerikanen utsättes dock nu för en stark frestelse att öfverskatta allt amerikanskt och underskatta allt svenskt och faller vanligen för denna frestelse. Den period, under hvilken svensk-amerikanen sätter cn ära i att kasta bort allt svenskt för att så fort som möjligt kunna framträda som fullfjädrad amerikan, är den otrefligaste under hela amerikaniseringsproceduren, och de som aldrig komma öfver denna period, ty det finnes verkligen sådana, och så att säga stanna i stöpet, äro de mest otrefliga människor, man gärna kan råka ut för.

Men det kommer för de flesta en reaktion, och den kommer genom Svensk-Amerika. Den ofvan nämnda get-american-quick perioden under svenskens amerikaniseringsprocedur utgör, synes det mig, det allra bästa beviset för det berättigade i de svensk-amerikanska nationella sträfvandena ibland oss, hvilka sträfvanden väl utgöra förverkligandet af festina-lente idén beträffande amerikaniseringen. Det finns ju åtskilliga svensk-amerikaner, hvilka öppet förklara, att svensk-amerikanerna böra för att vinna framgång helt och hållet frigöra sig från alla svenska förbindelser, hvarpå de påminna om några svenskar, som slagit sig igenom i en rent amerikansk omgifning. Jag är alldeles öfvertygad om att denna åsikt är oriktig och att de exempel de framdraga endast äro undantag, som bestyrka regeln, den regel nämligen, att svensk-amerikanerna göra bäst i att ställa sig under både amerikanskt och svenskt inflytande, enär de då blifva bäst belåtna med sig själfva och sina nya förhållanden, något som väl för dem är cn ovillkorlig förutsättning för att blifva goda amerikaner.

Svenskheten hindrar alls icke en verklig amerikanisering, utan den underlättar den genom att gifva den ett säkert fäste.

Det finns något, som vi svensk-amerikaner värdera mycket högt, och det är att vara "en heder för det svenska namnet i detta land", för att nu begagna det stereotypa svensk-amerikanska uttrycket. Alla våra nationella sträfvanden, i hvad riktning de än gå, hafva väl det gemensamt, att man vid sidan af det direkta målet äfven sträfvar efter att svensk-amerikanerna må som nationalitet vinna aktning hos amerikanerna. Detta mål kan väl icke uppnås på annat sätt, än att svensk-amerikanerna bemöda sig’om att tillägna sig sådan lifsåskådning och sådana dygder, som amerikanerna sätta värde på.

Våra svensk-amerikanska nationella sträfvanden fostra, oss själfva omedvetet, till sådana dygder, och härigenom utgöra de, som jag förut sade, ott fäste för amerikaniseringen. De tjäna, synes det mig, som ett balanshjul, hvilket hindrar amerikaniseringen från såväl att rusa i väg för fort som från att sakta farten, eller med andra ord, de lägga genom sin svenskhet välbehöflig sordin på den bornerade uppfattningen af Amerika med ty åtföljande framfusighet samt hindra genom sitt oupphörliga framhållande af hedrandet af det svenska namnet svensk-amerikanerna från att här syssla med individuell renodling af svenskheten.

Jag tror, att betydelsen af våra svenska nationella sträfvanden som en viktig del i amerikaniseringsproceduren alltför litet beaktas af oss själfva. Ju mer vi inse dessa sträfvanden betydelse i detta afseende, desto mer kommer vårt nationella samlingsarbete att renas från det slagg, som här och där vidlåder detsamma. De upplysta amerikanerna inse den betydelse vårt nationella samlingsarbete har för en sund utveckling af amerikaniseringen, och därför hafva de amerikanska fosterlandsvännerna intet emot, att svensk-amerikanerna och för resten alla invandrare af germansk stam här arbeta på att bevara sina nationella karaktärsdrag. Beträffande de andra europeiska folkstammarnas nationella sträfvanden torde många amerikaner reservera sig.

Emellertid tror jag dock icke, att en nyinvandrad svensk gagnas af att genast insättas i våra nationella, sträfvanden, ty de utgöra ingen genväg till amerikaniseringen. Den nykomne gagnas bäst af att det amerikanska lifvet får bearbeta honom och få honom att slå rot här, så att säga utföra grofhyflingen af amerikaniseringsproceduren, innan Svensk-Amerika får fatt i honom och utför finpoleringen.