Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 3
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Splittringen bland svensk-amerikanerna.

Man beklagar allmänt den splittring, som onekligen råder ibland svensk-amerikanerna, och gör mången gång beräkningar öfver hur mycket som skulle kunna uträttas, särskildt i filantropiskt afseende, ifall "svenskarna ville hålla ihop". Endast få hafva besinnat, att det just är splittringen ibland oss, som gjort, det möjligt, att så mycket välgörenhetsarbete kunnat utföras.

Studerar man saken närmare, finner man, att det gifves två slag af splittring bland våra landsmän här i landet. Den ena härleder sig från skilda lifsåskådningar, och den har eggat hvarje grupp att kämpa och uppoffra för hvad den anser rätt. Men det finnes ett annat slags splittring, den som har sin rot i den "kungliga svenska afundsjukan" och visar sig bland likatänkande, hvilka bindas samman i gemensamt arbete inom samma grupp. Den är fördömlig.

Det är ett utmärkande drag hos germanerna, att ehuru de liksom alla människor trifvas att lefva i flock, i kolonier, så går det icke att drifva dem fram i flock, som det går med de romanska och slafviska folken, liksom ock med de annars så själfständiga kelterna. Då reser den germanska individualismen sig upp och fordrar, att hvarje människa skall få ha sitt ord med i laget och välja efter behag.

Man kan med en liten omskrifning af Julius Cæsars bekanta inledning till hans De Bello Gallico säga: Svecia-Americana est omnis in partes tres divisa. Det finns bland svensk-amerikanerna tre särskilda grupper med rätt skarpt markerade gränser, hvilka grupper vandra hvar sina vägar och i stort sedt hafva ytterst litet med hvarandra att skaffa. Dessa tre grupper äro föreningsmedlemmarna, de lutherska kyrkomedlemmarna och de öfriga kyrkomedlemmarna. De landsmän, som icke slutit sig till någon af dessa grupper, kunna icke sägas deltaga i svensk-amerikanernas sträfvanden. De, som stå utanför kyrkornas sfär, betrakta i allmänhet "kyrkfolket" som en enda grupp, men bland kyrkomedlemmarna finns en lika bred klyfta som den, hvilken gapar mellan föreningsmedlemmarna och kyrkomedlemmarna.

Det är olika lifsåskådningar och lynnen, som åstadkommit denna delning eller splittring, hvad man nu vill kalla den, och de tre gruppernas sträfvanden inom Svensk-Amerika gå utefter olika riktlinier, hvilka ytterst sällan tangera hvarandra. Granskar man förhållandena närmare, finner man så stora olikheter i själfva grundprinciperna, att en förening skulle bli principlös. På ställen där man lyckats hopkonstruera en allmän samling omkring något företag, har det också visat sig, att frånvaron af en fast princip satt sin prägel på arbetet och gjort att företaget blifvit en drifhusplanta, något konstladt, som måst uppehållas med konstlade medel, hvaribland märkes en ingalunda ringa tillsats af sentimentalitet med långa tal med granna ord men föga innehåll. Sådant kan aldrig leda till verklig framgång.

Man bör verkligen stanna en stund och sätta sig in i de tre gruppernas hufvudprinciper och det sätt, hvarpå de realisera dem i arbetet för vår nationalitets bästa, ty detta är ändå det gemensamma målet, fastän meningarna äro delade om medlen och sättet.

Föreningarna hafva stiftats för befrämjande af något visst ändamål, de flesta för att gifva medlemmarna ekonomiskt understöd vid sjukdomsfall, många äfven för rent ideella syften, såsom befrämjandet af sång, idrott, nykterhet, under det andra söka tillvarataga vissa yrkesutöfvares gemensamma intressen. Föreningslifvet inskränker sig icke endast till lösandet af föreningens uppgift enligt stadgarna. Man söker förena nyttan med nöjet samt bereda medlemmarna och andra någon vederkvickelse och förströelse då och då under det sträfsamma och oftast enformiga arbetet. Härigenom hafva föreningarna kommit att blifva sällskapscirklar, detta belt naturligt på grund af att förhållandena här i landet, åtminstone i städerna, lägga stora hinder i vägen för ett sällskapslif sådant som i Sverige. Föreningarna hafva så småningom tagit ledningen af medlemmarnas sällskaps- och nöjeslif. Emedan föreningslifvet här i motsats till i Sverige kommit att stå alldelas främmande för allt slags folkupplysningsarbete, bar för eningarnas sociala lif blifvit flackt med dansen och den buteljerade lifsglädjen som hufvudingredienser.

Inom föreningarna pågår ett kraftigt arbete för svenskhetens bevarande. Svenska språket uppehälles genom föreningsmötena, svensk sång idkas flitigt, och den svenska publiken beredes många tillfällen att få höra svensk sång och musik, svenska nationalfester anordnas. Föreningarna underhålla några sjukhus och ålderdomshem, hvilka upprättats för att hedra det svenska namnet i Amerika. De underhållas på frivillighetens väg genom alla lofliga medel, såsom basarer, välgörenhetsbaler, spelpartier m.m.

Som en röd tråd går genom föreningslifvet en önskan att genom yttre, direkt arbete bistå landsmän vid sjukdomsfall och nöd, bereda dem vederkvickelse och förströelse samt genom välgörenhetsinrättningar och uppträdande en corps hedra det svenska namnet i Amerika.Kyrkomedlemmarna hafva sammanslutit sig af helt andra orsaker, och deras arhcte går i andra spår. Församlingarna hafva bildats lor att vinna så många landsmän som möjligt för kristendomen. Härför underkasta sig medlemmarna ganska stora utgifter. De skaffa sig kyrkor och underhålla präster. För att skydda medlemmarna, särskildt ungdomen, för de faror, som hota på krogen och i danssalongen, anordnas i kyrkorna fester med sociala samkväm, hvarigenom kyrkonia blifva medelpunkten för kyrkfolkets sällskapslif. Dessa fester äro hvarandra tämligen lika, dock ej mer enformiga än föreningarnas baler, men synas utgöra en aldrig sinande källa till förströelse. Församlingsmedlemmarna underhålla en mängd barnhem, ålderdomshem, sjukhus och immigranthem i enlighet med kristendomens bud och taga vara på de fattiga, sjuka och hjälplösa. Dessa anstalter hafva alla utom sin rent yttre uppgift äfven en religiös, att sätta dem, som åtnjuta vård där, under kristendomens inflytande och således låta anstalterna vara ett medel i det stora arbetet att vinna människor för kristendomen. Vid dessa anstalters underhåll vädjar man till församlingsmedlemmarnas offervillighet för gudsriket på jorden, och anstalterna underhållas förnämligast genom reguljära årsafgifter och gåfvor af församlingsmedlemmarna.

Delningen bland församlingsmedlemmarna kan anses vara i grund och botten af nationell beskaffenhet, åtminstone är det ingen vidare strid numera om lärosatser. De lutherska församlingarna, hvilka utgöra Augustana-synoden, stå på ena sidan och de öfriga samfunden — de reformerta kyrkorna — på den andra.

Augustana-synoden har samma trosbekännelse som svenska statskyrkan och söker uppehålla dennas traditioner i det främmande landet. Synoden söker samla svensk-amerikanerna i deras fäders kyrka, den lutherska kyrkan. Enär nu Sveriges största historiska minnen, Gustaf Vasas och Gustaf Adolfs lifsgärningar, äro så intimt förbundna med den lutherska kyrkan och det egentligen var kampen för den lutherska läran, som höjde Sverige till en stormakt i Europa, har Augustana-synoden jämte sin religiösa betydelse kommit att få en nationell svensk prägel. Augustana-synode vill ej blott samla svenskarna i fädrens kyrka, utan ock uppehålla sambandet med det gamla fosterlandet. Synoden har ställt sig på egen grund och genom isolering från de amerikanska, kyrkosamfunden sökt bevara sin svenskhet. Augustana-synoden nedlägger ett ofantligt arbete på att bevara det uppväxande släktet inom kyrkan och har därför bland annat upprättat ett tiotal läroverk i skilda delar af landet. Denna högre skolverksamhet är från nationell synpunkt sedt onekligen Augustana-synodens vackraste gärning och har varit af ofantlig betydelse för synodens utveckling.

De öfriga kyrkorna, hvilka tillsamman utgöra den andra gruppen af kyrkomedlemmarna, följa en annan princip än Augustana-synoden vid sitt arbete för att vinna landsmännen för kristendomen. De fästa sig icke vid det nationellas betydelse och hafva för erhållande af behöfliga medel för sin verksamhet trädt i förbindelse med de amerikanska episkopal-, metodist-, baptist- och kongregationalistkyrkorna, hvilka lämnat och fortfarande lämna dem understöd. Härigenom måste dessa kyrkor ställa sina respektiva samfunds intressen före svenskheten. En grupp, som i sitt arbetssätt står dessa reformerta kyrkor nära, är Svenska Missionsförbundet, hvilket står mera själfständigt och äfven liksom Augustana-synoden äger skolverksamhet, under det de andra samfunden endast ha läroanstalter för utbildning af präster och hafva dessa skolor i samband med amerikanska prästbildningsanstalter.

Att förena människor med så vidt skilda lifsåskådningar, som dessa tre grupper representera, kan icke tänkas utan eftergifter på alla tre hållen. Men hvad kunna människor uträtta, när de ej få vara fullt sig själfva? Mycket litet. Intresset slappnar förr eller senare, och oenighet kan knappast undvikas. Nej, då är det bättre, att hvardera gruppen går sin egen väg. Då kan det bli något uträttadt, och det har blifvit mycket uträttadt i Svensk-Amerika af både föreningarna och kyrkorna, men ytterst litet af dem gemensamt.

Men som ett korollarium till denna tredelning följer icke, att de tre grupperna skola uttömma sina vredes skålar öfver hvarandra. Den bästa enheten i Svensk-Amerika och den enda, som är möjlig att uppnå, är den, att hvardera gruppen söker fatta de andras motiv och sträfvanden och sedan öfvar sig i den stora konsten att respektera andras åsikter utan att därför pruta en hårsmån på sina egna.