Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 4
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Förhållandet mellan föräldrar och barn.

Det finnes intet, sora de svensk-amerikanska föräldrarna åstunda högre beträffande sina barn, än att dessa skola få all den skolunderbyggnad, som de kunna bibringa dem. Det är som ett tyst medgifvande, att de själfva fingo för litet af den varan hemma i Sverige, och nu skola barnen få ta skadan igen. Föräldrarna tänka och handla alldeles rätt, då de låta barnen få så mycken del som möjligt af den utbildning, som skolonia här i landet erbjuda, men på samma gång binda de ris för sin egen rygg, ty det är till följd af skolgången, som de förlora kontrollen öfver barnen.

Barnen hafva nog allt från början uppfostrats på amerikanskt sätt, d.v.s. i individualismens tecken, och när det varit fråga om att köpa ett par knäbyxor till gossen, har hans åsikt om tyget inhämtats, lika väl som flickan fått vara med som smakråd, när mamma köpt sig en ny hatt, men denna uppfostringsmetod hindrade dock icke barnen från att skåda upp till föräldrarna och i dem se både auktoritet och makt. Barnen tala äfven under denna första period i regel svenska, och allt är harmoni. Men så stores harmonien. Barnen ha kommit upp några klasser i skolan, och föräldrarna kunna icke hjälpa dem med läxorna längre. Det gick väl an i de första klasserna, då detvar fråga om a, b, c, d, men nu är det aritmetik, historia, geografi och grammatik, och då kunna far och mor icke följa med längre.

Barnen börja nu att okritiskt betrakta föräldrarna som efterblifna, och det uppstår ett svalg mellan dem och barnen. Detta svalg vidgas sedan undan för undan genom de åsikter, som i skolan inplantas hos barnen, åsikter, hvilka äro afsedda att vara fosterländska, men i verkligheten äro renodlad chauvinism. Barnen bibringas den föreställningen, att Förenta staterna är det märkligaste och bästa land på jorden, de höra ej talas om andra hjältar än amerikanska frihetshjältar. Hela Europa blir i deras tankevärld intet annat än en gammal, murken riddarborg, färdig att falla i grus. De lystra ej till namnen Engelbrekt, Sture och Vasa, men ögonen tindra, när man talar om Washington, Franklin och Lincoln. Svalget vidgas ytterligare af den svårlösta språkfrågan. Barnen börja efter skolgången att tala engelska, och alla föräldrarnas försök att få dem att i hvardagligt tal begagna svenskan stranda mot det nakna faktum, att de äro amerikaner och engelskan är landets språk. När föräldrarna till slut se sig stå maktlösa, ingås en tyst kompromiss, föräldrarna behålla sitt språk och barnen sitt. Detta är den bästa praktiska lösningen på frågan och vida att föredraga framför den, att föräldrarna öfvergå till det nya språket och börja i hvardagslag tala engelska, vanligen med svensk provinsdialekt.

När barn,en bli så pass stora, att de kunna deltaga i samtalen, begagna de hvarje tillfälle att framhålla sin amerikanska syn på lifvet och värdesätta människors tankar, ord och gärningar efter amerikansk måttstock, allt under det föräldrarna fasthålla vid sina känslor och tycken, nedärfda sedan generationer tillbaka. Det kan ej bli annat än slitningar. Föräldrarna tycka ofta, att barnen, för hvilka de sträfvat och försakat så mycket, kärlekslöst vända dem ryggen. Man får å andra sidan icke alldeles förundra sig öfver, om barnen börja på att tänka ungefär så bär, eller om de ej direkt tänka det, åtminstone känna det så. Far och mor äro gammalmodiga immigranter utan någon vidare skolbildning, de kunna aldrig utvecklas vidare, men vi ha alla möjligheter. Vi kunna ej stanna på deras ståndpunkt, utan vi måste framåt och lämna dem efter oss.

Det är den amerikanska folkskolans fel, att barnen på sådant sätt resa sig upp mot föräldrarna. Man klandrar så ofta den amerikanska folkskolan för att den ej lämnar någon kristendomsundervisning, och detta är helt visst ett fel, men ett lika stort fel är det nivelleringsarbete, som där bedrifves bland invandrarnas barn. Man tager ej den ringaste hänsyn till barnens kulturella arf från Europa, försöker ej alls att bygga härpå, utan allt skall jämnas och stöpas i en ny form, lika för alla.

Hemmet borde helt naturligt utgöra en motvikt mot skolans nivelleringsarbete, men det är det icke. Hur mycken svenskhet få i ett vanligt svensk-amerikanskt hem i våra dagar barnen med sig ut i lifvet? Knappast någonting, och det lilla de få är endast ytligt. De lära sig aldrig förstå Sveriges insats i världshistorien, de få aldrig så pass reda på Sveriges historia, att de förstå, att det svenska folket fått kämpa för sin frihet vida mer än det amerikanska och under vida ogynnsammare förhållanden. Sveriges rika litteratur såväl i äldre som nyare tid är för dem en hopslagen bok. Om Sveriges stora män på forskningens och uppfinningarnas områden veta de intet. Det enda de få är språket, så till vida, att de förstå svenska och äfven kunna i vanligaste fall tala det, när det någon gång faller dem in. Men endast ett litet fåtal af dem låter språket bli ett medel till forskning i Sveriges historia och litteratur. Orsaken till detta ringa intresse för fädrens land ligger hos föräldrarna, hvilka icke förstå hvad det verkligen betyder att tillhöra ett gammalt kulturfolk, och därför göra de svenskheten hos barnen endast till en språkfråga.

Det är på grund häraf, som de svensk-amerikanska skolorna hafva en så ofantligt stor betydelse för det uppväxande släktet eller, rättare sagdt, för svenskhetens bevarande hos de här födda af svensk börd. Det är ej nog med att dessa skolor stå på kyrklig mark, de taga äfven hänsyn till vårt folks historia och traditioner och söka bygga vidare på den lagda grunden.

Den amerikanska folkskolan har i mångt och mycket lossat på bandet mellan föräldrarna och barnen, men det återstår för de förra ännu en pröfning, kanske än större. Vår tids våldsamma materiella utveckling kräfver arbetskraft, arbetskraft och åter arbetskraft. Familjerna kunna ej som förr hållas ihop, sedan storindustrien och kapitalhopningen gjort den ekonomiska grunden — mannens arbetsförtjänst — för svag för tidens stegrade kraf på lifvets bekvämligheter. Den vuxne sonen såväl som den vuxna dottern måste därför ut i arbete för att bidraga till familjens uppehälle.

Den dagen ha nog föräldrarna i åratal väntat efter, då de sett, hur lefnadskostnaderna oupphörligen stiga, under det inkomsterna hållit sig tämligen stilla. Barnen å sin sida ha äfven väntat efter den dagen, så de kunna komma undan beroende af föräldrarna för mat och kläder — något annat tycka de ej, att de ha dem att tacka för. Så komma de då ut i arbete, byta ut beroendet af fader och moder mot beroendet af principaler och arbetsförmän, byta ut hemmets lugna ordning mot fabrikshvisslans eller kontorsklockans strängt manande bud. Det kanske icke alltid är roligt, men så kommer lördagen och med den aflöningskuvertet. Sedan de betalt mamma för inackorderingen, disponera de resten efter godtfinnande. Individualismen ligger i luften här i landet, och barnen kunna knappast rå för, att de tycka, att när de bidraga till hemmets underhåll, skola de ock ha rättigheter, som de saknade under den tid, de ingenting förtjänade. Dessa rättigheter gälla ej så mycket rätten att bestämma öfver sina egna personer, sina egna göranden och låtanden, utan fast mer rätten att häfda sina amerikanska åsikter och införa amerikanska sedvänjor i hemmet. Föräldrarna ha ingenting annat att göra än ge efter, och de må ge efter aldrig så mycket, så blir klyftan ändå större mellan dein och barnen.

De gamla, hvilka aldrig förlora sina ömma känslor för barnen, sörja öfver att barnen komma allt längre bort från dem. Det förbittrar deras lif att se barnen, det käraste de äga i världen, intaga nästan främlingens ställning i hemmet. Hvad skola de göra? Hvad kunna de göra?

Svaret på dessa frågor, hvilka helt visst i tysthet uppstigit hos tusentals svensk-amerikanska föräldrar, lyder kort och godt: Tiga och lida. Det går inte att förena två kulturer, hvilka gått och gå i så skilda banor som. den gamla svenska och den unga amerikanska. Föräldrarna måste komma ihåg, att de äro ett öfvergångsfolk, de tågade ut ur sina fäders land för att vinna bättre utkomst. Nu ha de vunnit detta mål, och de måste vara beredda på att betala priset.

Ehuru det är omöjligt att här i Amerika vidmakthålla samma innerliga förhållande mellan föräldrar och barn som i Sverige, finns det dock mycket försonande, mycket som kan trösta föräldrarna.

Föräldrar och barn behöfva väl icke alltid mötas på områden, där deras meningsskiljaktigheter måste dryftas. De band af kärlek, som alltid finnas mellan föräldrar och barn, finnas väl kvar och kunna försona mycket af den bitterhet, som så lätt vill smyga sig in. De svensk-amerikanska barnen visa liksom alla amerikanska barn under den senare uppväxttiden egenskaper, hvilka ej båda godt, men hvilka vid mogen ålder totalt försvinna och efterträdas af raka motsatserna. Det liar händt ofta, att föräldrar på sin sena ålderdom fått se sina barn närma sig far och mor med förståelse, sedan ungdomens kortsynthet fått gifva vika för eftertanke och sundt förstånd.

I sammanhang med det nu sagda bör något nämnas om förhållandet mellan svensk-amerikaner, tillhörande första generationen, hvilka taga sina gamla föräldrar i Sverige till sig. Många gånger händer det, att gammalt folk i Sverige ha alla sina barn i Amerika, och förefaller då helt naturligt, att dessa taga de gamla till sig. Barnen ha vanligen fått det bra i det nya landet, och nu skola de bereda far och mor goda och lyckliga dagar på den sena ålderdomen. Helt visst är det barnens allvarliga mening att ställa det så för de gamla, att de skola få det bättre i alla afseenden här än i Sverige. De gamla hoppas det bästa, glädja sig åtminstone öfver att få träffa barnen och se hur de ha det, men det är med bäfvan, som de ge sig af på den långa färden. I de allra flesta fall gäckas både föräldrarnas och barnens förhoppningar.

Föräldrarna äro alldeles för gamla att omplanteras. De lefva i sina gamla minnen från Sverige och bli främmande för den nya omgifningen, icke minst för barnbarnen, hvilka de aldrig kunna samtala med. När de gamla reagera mot barnbarnens fria uppförande, hvilket de anse vara själfsvåld, få barnbarnen medhåll af föräldrarna, och hur svenska dessa än äro, äro de amerikanska tillräckligt för att komma i  konflikt med de gamla. Och så är det färdigt. Samma gamla historia, svenska och amerikanska åsikter mot hvarandra.

Det är sorgliga blad i Svensk-Amerikas historia de, som handla om de gamla, som rest till sina barn i Amerika. Våra svensk-amerikanska ålderdomshems samlingar af bref och inträdesansökningar kunna förtälja, hur många gamla, helt visst vida fler än någon kan ana, få erfara lifvets bitterhet i stället för dess glädje, som lofvades i så hängifna ordalag. Ibland kan detta ju vara direkt barnens och barnbarnens fel, men vanligen är det slitningarna mellan det svenska och amerikanska, som här gå igen, dessa slitningar, hvilka synas utgöra straffet för hvar och en, som bryter mot det gudomliga ordet: "Blif i ditt land och försörj dig redligen."