Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 5
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Den svensk-amerikanska kvinnan.

Om någonsin en man haft orsak säga, att kvinnan, som Gud gaf honom, uppfyllt sin bestämmelse och varit honom till en hjälp, så är det väl svenskamerikanen. Mycket, ja, ofantligt mycket af det, som svensk-amerikanerna lyckats åstadkomma, har varit möjligt endast därigenom, att svensk-amerikanskorna varit med i arbetet och uppoffringarna, fast det så sällan omtalats och erkänts.

Det är ju ingen ny företeelse, att under märkliga nydaningsskeden kvinnorna framträda mera direkt i arbetet vid männens sida. Vi se detta, när vi läsa Sveriges historia under medeltiden och Förenta staternas historia under kolonialtiden. Samma sak visar sig i Svensk-Amerikas historia under 1800-talet.

Under nybyggartiden på 1850- och 1860-talen, då det gällde för de svenska invandrarna att vara eller icke vara, föll den frågans lösning lika mycket på kvinnans som på mannens skuldror, ja, kanske fick kvinnan mången gång bära den tyngsta delen af bördan. Ett yngre släkte, som växt upp i all den komfort, som vårt adoptivland gifver äfven kroppsarbetaren, kan nog aldrig fullt fatta de umbäranden och lidanden den svensk-amerikanska kvinnan fick utstå borta i Illinois och Minnesotas nybyggen. Hushållsgöromålen i stockhyddan, som saknade alla spår af bekvämligheter, voro tunga och tålamodspröfvande. Men det stannade ej vid  göromålen inomhus. Det föll äfven på nybyggarhustruns lott att sköta kreaturen, och mången gång fick hon vid mannens sida arbeta ute på jorden, bokstafligen bryta bygd ute i ödemarken. Än mera. I veckor, för att ej säga månader, kunde hon få sitta ensam med barnen i kojan, medan mannen var borta på arbetsförtjänst. Då gällde det att ha kurage. Ingen postgång fanns, så några underrättelser från mannen var ej att vänta. Indianer ströfvade omkring då och då, och skogarna vimlade af vargar. Det gällde för den ensamma nybyggar-hustrun att värja hem och barn och egendom för båda.

Dessa tider äro nu förbi. Det har kommit andra tider och andra seder, men den svensk-amerikanska kvinnans betydelse för Svensk-Amerika har därmed visst icke upphört.

Hon har i våra dagar många uppgifter sig förlagda. Det burgna farmarhemmet kräfver hennes ordnande och ledande hand inomhus. I arbetarhemmet i staden är hustrun medelpunkten. Det är på henne det beror, om det hemmet är ett lyckligt hem eller ej och om mannens veckolön räcker till att försörja familjen på. Gör den icke detta, antingen emedan den är för liten eller mannen en slarfver, då hugger hustrun i med friskt mod. Det är sällan en svensk-amerikanska instämmer sin man inför rätta, därför att han försummat försörja henne och barnen. Hon har alltför stor vördnad för äktenskapet för att i detta afseende vilja följa sin amerikanska systers exempel och för världen blotta sina familjesorger. Hellre hugger hon i och arbetar för att hålla hemmet tillsammans; vanligen tar hon svenska ungkarlar i inackordering eller ock börjar hon tvätta för förmögnare hus.

Statistiken visar, att en afsevärdt stor procent af svenska kvinnor, större procent än af andra nationaliteters kvinnor, blifva svagsinta i Amerika. Helt visst är det sådana uppoffrande hustrur, som drabbas af vansinne. De få naturligtvis dagligen dragas med ekonomiska bekymmer, vara ensamma hemma med barnen, få som mannen intet tillfälle till omväxling, så att de för en stund åtminstone kunna skaka bekymren af sig, och någon som helst förströelse kommer naturligtvis icke i fråga. De känna sig hemskt ensamma i det nya landet, och så smyger sig längtan till Sverige på dem. Intet under att många hemfalla åt grubblerier och vansinne.

Den svensk-amerikanska kvinnan har af omständighetenia äfven kommit att få uppgifter utom hemmets väggar, och dessa löser hon på samma präktiga sätt som uppgifterna som husmoder. Det är våra församlingar och välgörenhetsanstalter, som i de svensk-amerikanska kvinnorna hafva aldrig svikande vänner och gynnare, hvilkas arbete, synes det mig, icke fått det erkännande det verkligen förtjänar. I en församling är mången gång syföreningen det bästa ekonomiska stödet, och man må ha hvad åsikt som helst om lämpligheten af kyrkobasarer, ett är dock visst, och det är, att de flesta stadsförsamlingar ej kunnat utföra hvad de verkligen utfört, om de ej hållit basarer. Och vid basarerna är det just kvinnorna, som arbeta mest, ja, utan dem kunde nog inga basarer hållas. De äro anspråkslösa organisationer, dessa syföreningar, men hvad hafva de ej uträttat för den kyrkliga verksamheten i Svensk-Amerika! Våra välgörenhetsanstalter äro äfven föremål för de svensk-amerikanska kvinnornas välvilja. Hvarje anstalt har nu sin "kvinnornas hjälpförening" eller "ladies’ auxiliary", som arbetar med kraft och insikt, och äro de respektiva styrelserna till ovärderlig hjälp såväl på grund af det direkta ekonomiska understödet som genom det intresse för anstalterna, de äro i stånd att väcka i vida kretsar.

På skilda områden ingriper således den svensk-amerikanska kvinnan, och på alla dessa områden är hon mannen till hjälp. Detta kan naturligtvis svensk-amerikanen icke undgå att märka och inse. Jag har funnit, att svensk-amerikanen synnerligen lätt amerikaniseras beträffande åsikten om kvinnan, d. v. s. han upphör att anse henne som sig underlägsen, utan skänker henne i stället verklig aktning. Det har fallit mig in, att denna förändring i svensk-amerikanens tänkesätt just beror på det hedrande sätt, hvarpå den svensk-ameri-kanska kvinnan löst sina pröfvande uppgifter.

Den svensk-amerikanska kvinnan är i besittning af många goda egenskaper, som ställa henne framför andra nationaliteters kvinnor här i landet. Hon är vida mer huslig än amerikanskan, och därför bli ganska många svensk-amerikanskor gifta med amerikaner; hon är pålitligare och arbetsammare än irländskan, och därför äro de svenska tjänsteflickorna så eftersökta. Svensk-amerikanskan antager fortare än svenskamerikanen den infödda befolkningens smak och tycken. Hon blir dock aldrig nyckfull som amerikanskan samt bibehåller alltjämt i det yttre något af det blida och drömmande i den nordiska karaktären. Detta gör den amerikaniserade svensk-amerikanskan trefligare och hjärtligare än den amerikaniserade svensk-amerikanen, som lägger an på att i det yttre visa sig så amerikansk som möjligt, om han ock i sitt inre är aldrig så svensksinnad.

Med den svensk-amerikanska kvinnan har jag hittills menat den hit invandrade. Men vi ha ju här både andra och tredje generationen att taga med i räkningen. De här i landet födda svensk-amerikanskorna äro i allmänhet vackra, litet bleka förstås, men icke en sjuklig blekhet, utan en rent naturlig. Af föräldrarnas grofva och skarpt markerade anletsdrag, märkena efter slitet i skog och mark därhemma under generationer tillbaka, finner man ej ett spår. Jag har ofta undrat öfver att dessa grofva drag försvinna så på en gång med den invandrade generationen. Beror detta på klimatombytet eller på den nya oftast bättre dieten eller på denmångsidigare utbildning, som här bibringas barnen? Kanske alla dessa förhållanden samverka.

Den här i landet födda svensk-amerikanskan anses vanligen mindre huslig än sin i Sverige födda moder. Jag medgifver, att man kan tycka sig ha grundad anledning för en sådan åsikt, då man ser dottern sitta och spela piano i förmaket, medan modern står och diskar i köket eller då man hör henne oupphörligen tala om granna kläder. Hon synes hysa motvilja för hushållsgöromålen, men man bör vänta med sin dom, till dess man sett henne i hennes eget hem. Om dottern i föräldrahemmet icke visar sig ha lust för hushållsgöromålen, vill hon dock ej lefva på föräldrarna. Tidigt ger hon sig ut i lifvet som maskinskrifverska, butiksbiträde, sjuksköterska eller sömmerska, ibland ser man henne retuchera fotografier eller montera hattar. Öfverallt gör hon sig omtyckt för samma goda egenskaper, som utmärka modern. Hon bor kvar i föräldrahemmet, och är detta fattigt, ger hon med gladt hjärta sin moder hela sin veckoaflöning. Så kommer den dag, då hon gifter sig. Då griper hon sig genast an med hushållsgöromålen, och det dröjer vanligen ej länge, förrän hon är en utmärkt husmoder, åtminstone bättre än de flesta amerikanskor, hvilka som flickor ej ägnat sig åt husgöromål. Det är liksom hon skulle besitta en medfödd talang för dessa göromål, fastän den dittills legat slumrande inom henne. Jag har kommit att observera flera dylika metamorfoser och sett, hur unga svensk-amerikanskor som fruar på en enda gång förvandlats från ytliga flickor till omtänksamma husmödrar. Sitt hem håller den unga svensk-amerikanskan fint som ett dockskåp och pryder det med taflor och småsaker, hvarigenom det blir mera tilltalande än moderns.