Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 6
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Svenskarnas förhållande till andra nationaliteter.

Svenskarna komma här i landet tillsammans med allehanda folkslag, förnämligast dock de infödda amerikanerna samt invandrarna från norra Europa. Med invandrarna från södra och östra Europa blir beröringen ringa, enär dessa folk ägna sig åt helt andra sysselsättningar än svenskarna och vanligen bo för sig själfva i kolonier. Det är egentligen med amerikanerna, norrmännen, danskarna, svensk-finnarna, tyskarna, engelsmännen och irländarna, som svensk-amerikanerna komma i beröring, och det är ganska intressant att studera den ställning våra landsmän intaga till dessa folk.

Amerikanerna mottaga svenskarna väl vid deras ankomst hit till landet och äro sedan af alla nationaliteter svenskarnas bästa vänner. Orsaken, åtminstone den främsta, till denna vänlighet mot oss förråda amerikanerna oupphörligen genom att i tal och skrift framhålla svenskarna som duktiga arbetare, vare sig de ägna sig åt jordbruk, industri eller handtverk, samt som laglydiga och lätta att amerikanisera. Det är nog en annan orsak till att amerikanerna tycka om svenskarna och gärna se att de blifva medborgare. Amerikanerna vilja vara politiska ledare i sitt eget land, och det må ju ingeförtänka dem, och de ha funnit, att svenskarna äro idealister nog att sätta en idé, ett politiskt program före personliga fördelar. Det är inga naturaliserade medborgare med så pass numerär som svenskarna, som låta sig nöja med så litet “praktiskt erkännande” som just svenskarna. Inom affärsvärlden finna amerikanerna snart, att de ha intet att frukta af svenskarna som konkurrenter.

Svensk-amerikanerna besitta således i amerikanernas ögon egenskaper, som göra dem till synnerligen önskvärda invandrare. De bidraga att höja jordbruket och industrien, något som sydeuropéerna icke göra, de bråka aldrig i politiken under försök att hugga till sig de bästa ämbetena, som irländarna göra, och de upptaga icke som tyskarna och judarna en mördande konkurrens inom affärsvärlden. Svenskarna äro således nästan som “made to order” för amerikanerna, och därför kunna dessa ej undgå att värdera dem.

Amerikanernas behandling af nyanlända svenskar hedrar de förstnämnda. De söka aldrig draga fördel af de nykomnas okunnighet i förhållandena, och språket här, utan undervisa dem och hjälpa dem till rätta på bästa sätt, under det många svenska arbetsgifvare icke räkna för rof att på allt sätt draga fördel af sina nyanlända landsmän. Amerikanerna drifva ej heller skoj med en nyanländ svensks bristfälliga engelska, något som landsmän, hvilka varit här en tid, ofta göra. I förbigående skulle jag vilja påpeka, att en stor orsak till att de här i landet födda barnen i det längsta draga sig för att tala svenska, är att de i Sverige födda ofta göra skoj af deras ärligt menade försök.

Svenskarna hafva naturligtvis icke blifvit oberörda af denna visade välvilja från amerikanernas sida, utan fäst sig vid dem både på grund af deras välvilja och deras många goda egenskaper. Svenskarna hysa aktning och förtroende för amerikanerna både som politiska ledare, arbetsgifvare och förmän.

Det har stundom fallit mig in att detta band af aktning och förtroende, som knutits mellan amerikanerna och svenskarna, äfven påverkats af den rasförbindelse, som existerar mellan engelsmännen och skandinaverna. Nordborna eröfrade en gång i tiden England, och det flyter mera skandinaviskt blod i britternas och således i anglo-amerikanernas ådror, än man kanske i allmänhet tror på båda hållen. Det finnes därför mycket gemensamt i de båda nationernas folklynnen, som gör det lätt för dem att förstå hvarandra, äfven när de föras samman som främlingar.

Svenskarna och norrmännen i Amerika funno långt före sina stamfränder i de gamla landen, att de gjorde klokast i att skiljas åt och inrätta sig efter hvar sin nationella smak. Då svenskarna och norrmännen först kommo hit i midten på 1800-talet, hade ju unionsstriderna därhemma ej börjat, och det var då helt naturligt, att de slöto sig tillsammans. Augustana-synoden stiftades 1860 af svenskar och norrmän, men de senare utträdde 1870. Skandinaviska Sångarförbundet föll på omöjligheten att förena svenskar och norrmän.

Då man aktar sig för att här åstadkomma någon svensk-norsk union, trifvas svenskar och norrmän vid hvarandras sida. Bäst till sin fördel torde de framträda, då de som nybyggare bryta bygd vid hvarandras sida ute i västern. De umgås som bröder och gifva hvarandra den hjälp, som omständigheterna kräfva. Unionsupplösningen var bland Amerikas svenskar och norrmän så att säga ett fullbordadt faktum, när 1905 års drama utspelades på den skandinaviska halfön, och därför orsakade dessa händelser ingen rubbning i förhållandet mellan svenskarna och norrmännen här, äfven om på båda hållen de nationella känslorna i något obevakadt ögonblick kunde svalla öfver. Svensk-amerikanernas förhållande till sina danska och svensk-finska bröder präglas icke af samma goda förståelse som förbindelserna med norrmännen. Detta torde dock mindre vara svenskarnas skull. Danskarna och finnarna äro i nationellt och politiskt afseende icke af samma fördomsfria klass som svenskar och norrmän. De vilja äfven som nationaliteter här klänga sig fast vid svenskarna, danskarna genom den gamla skandinavismen, som ännu spökar i deras hjärnor, och finnarna genom sitt gemensamma språk och sina gemensamma historiska minnen.

Svensk-amerikanerna må synbarligen bäst af att i sitt förhållande till sina norska, danska och finska bröder undvika all sammanslutning för främjande af “gemensamma intressen”, eller med andra ord omplantering af skandinavismen på amerikansk jord, ty de fyra folken hafva här inga gemensamma intressen, som motivera en sammanslutning. Det ingår ju i våra sträfvanden att söka bevara svenskheten, och då böra vi vara angelägna om att gifva amerikanerna en sann bild af Sverige och få det kändt som ett föregångsland och icke som en bortskymd, namnlös del af ett uppdiktadt “Skandinavien”. Låtom oss värdera norrmännen, danskarna och finnarna för det myckna goda, som finnes hos dem, för deras arbete för vårt gemensamma land och för deras sträfvanden att här bevara sina särkulturer, men låtom oss för resten uppträda gent emot dem som svenskar! Hellre fredlig täflan med dem liksom med andra nationaliteter än skandinavism! Det ligger ingen bärande kraft i skandinavismen, hvarken på denna eller andra sidan Atlanten.

Svenskarna och tyskarna här i landet stå ju icke som nationaliteter i förbindelse med hvarandra, men de komma i beröring med hvarandra i arbete och i boningshusen i städerna. En svensk hesiterar aldrig att taga ett arbete, där en tysk är förman, och ej heller att flytta in i ett hus, där han som närmaste granne får en tysk familj. Detsamma kan sägas om svenskarnas förhållande till de hit invandrade engelsmännen och skottarna.

Till sist komma vi då till irländarna. Redan på ångbåten under resan hit komma svenskarna under fund med att de i irländarna ha fiender för lifvet. Svenskar och irländare, det är eld och vatten, det är de mest idealistiska germanerna och de mest renodlade kelterna med öppet sinne för lifvets realiteter, det är ett lätt entusiastiskt stämningsfolk och ett folk med en utvecklad psykologi. Det måste bli konflikt om de minsta småsaker. Svenskarna betrakta irländarna som de mest oresonliga och oefterrättliga människor på jorden, och irländarna anse svenskarna vara ena riktiga “square heads”. Svenskens brist på psykologisk förståelse gör att han så lätt blir förbryllad vid hvarje oväntad och ovanligare situation af människa mot människa samt står handfallen och värnlös mot oförskämdhet. Det är därför irländarna alltid gå segrande ur kontroverserna med svenskarna. Det enda vapen svenskarna känna till mot oförskämdhet är knytnäfven. I slagsmålen mellan irländare och svenskar kan man ganska säkert antaga, att irländarna börjat grälet och svenskarna slagsmålet.

Beträffande äktenskapliga förbindelser mellan svensk-amerikanerna och andra nationaliteter märker man genast, att flera svenska flickor än män gifta sig utom vår nationalitet. Orsakerna härtill torde vara flera. Svensk-amerikanskan, den invandrade såväl som den infödda, är helt visst husligare och mindre nyckfull än amerikanskan. Svensk-amerikanskan har väl äfven under den amerikanska ytan kvar något af det blida och drömmande i den nordiska karaktären, som tilltalar den handlingskraftige amerikanen och irländaren. Äktenskap med norrmän, danskar och tyskar förekomma ju rätt ofta, men vanligare äro dock äktenskapliga förbindelser med amerikaner och irländare. I allmänhet blifva kvinnornas giftermål inom andra nationaliteter lyckliga, under det männens vanligen blifva olyckliga. Vid giftermål med engelsktalande går den svenska kontrahenten vanligen förlorad för allt svenskt inflytande, utom vid giftermål med engelsmän och skottar. Vid giftermål med ättlingar från Norge och Danmark går den svenska kontrahenten aldrig öfver till de norska eller danska kretsarna, men mycket ofta gå både fort och lätt de norska eller danska kontrahenterna upp i den svenska nationaliteten.