Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 8
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Församlingslifvet i Augustana-synoden.

Grunden för Augustana-synodens mångskiftande yttre arbete och yttre storlek är församlingarna. Det är de, som underhålla mission, skolor och välgörenhetsanstalter, det är i församlingarna de blifvande prästerna numera till allra största delen få sin första kyrkliga fostran, och det är församlingarna, hvilka livar på sin ort vårda det dyrbaraste arfvet från våra fäder, vår tro. Samfundets sunda utveckling beror därför i afsevärd grad på församlingarna, ej allenast det arbete, som utföres i dem, utan äfven det sätt, hvarpå detta arbete utföres, eller med andra ord på församlingslifvet. Jag förbiser härvidlag icke betydelsen af läran och sakramenten, men församlingslifvet synes mig vara af sådan vikt, att det förtjänar särskild uppmärksamhet.

Augustana-synodens styrka är dess bekännelsetrohet och dess prästers osvikliga fasthållande vid predikandet af Guds rena ord. Det är emellertid min öfvertygelse, att församlingslifvet, äfven i dess alla små enskildheter, bör värnas lika ömt och lika troget för främmande inflytande som läran inom vår kyrka, liksom ock att så icke alltid sker.

Det måste medgifvas, att det ligger nära till hands för församlingslifvet i våra svenska lutherska församlingar att få en eller annan reformert anstrykning. Det är emellertid i den mån, som församlingslifvet är i stånd att motstå det hårda trycket från de omgifvande reformerta samfunden, som Augustana-synoden förmår uppbära arfvet från svenska kyrkan och såsom dennas representant här mana Sveas ättlingar till samling kring deras fäders tro.

Församlingslifvet bäres af en frivillighetens ande, som rycker alla medlemmar med sig. När en medlem betalar den af församlingen hestämda medlemsafgiften eller skänker $100 till byggnadsfonden för en ny kyrka eller bara tar med en cake till ett syföreningsmöte, så är det med känslan af att få vara med och föra en god sak framåt. Det är denna gif-vandets entusiasm, som går som en röd tråd genom bela församlingslifvet. Gåfvorna behöfva ej ovillkorligen vara penningvärden, de bestå äfven i tid och arbete. För intet annat företag i Svensk-Amerika offras så mycket tid, krafter och penningar som för Augustana-synoden. Och dessa offer göras med gladt hjärta. Hvaraf kommer det sig, att svenskarna i Amerika så villigt offra vida mer för kyrkan, än de gjorde, medan de bodde i Sverige? Jag tror, att man kan påvisa tre särskilda orsaker, nämligen för det första en sann religiositet hos stamtruppen i hvarje församling, för det andra ensamhetskänslan i det främmande landet och för det tredje den svensken medfödda idealismen.

Att det i hvarje församling finnes en stamtrupp medlemmar, hvilka offra krafter, tid och penningar för församlingen och samfundet af enbart religiösa bevekelsegrunder, kan ingen förneka, som det allra minsta känner till våra församlingar. Men denna grupp är ej finansiellt stark nog att ensam bära bördan. Den måste med sig förena andra landsmän, och härvid har man slagit an den sällskapliga tonen. Detta är ju ingen nyhet i Amerika — de rent amerikanska församlingarna göra ju det — men härvid har man rört vid en annan sträng hos landsmännen, nämligen ensamhetskänslan i det främmande landet. Församlingarna hafva beredt tillfällen till nmgänge med landsmän, tillfällen att tala svenska och sjunga svenska psalmer, i få ord skapat möjlighet för ofantligt många att känna sig som svenskar, åtminstone någon gång under veckan midt ute i förskingringen. Hemlandstoner och himmelstoner ligga så nära hvarandra, när man är ute i främmande land, och församlingslifvet, inom hvilket båda dessa slags toner ljuda, har dragit många till kyrkan, och emedan denna representerar ideella intressen, hvilka alltid slå an på ett så entusiastiskt stämningsfolk som det svenska, offra dessa villigt för församlingsverksamheten.

Den sällskapliga tonen utgör själfva grundtonen i församlingslifvet. Medlemmarna, hvilka vanligen alla känna hvarandra, samlas till möten och fester i kyrkan med en känsla af att dß liksom tillhöra en enda stor familj, som bindes samman af gemensam tro och lifsåskådning, gemensamma förhoppningar och gemensamt mål. Denna känsla verkar värmande och stärkande för hjärta och sinne och stimulerar intresset för kyrkan. Mången gång har jag undrat, om icke rent af denna sällskapliga ton satt de finaste hjärtesträngarna i rörelse, verkat belt och hållet psykiskt hos sådana, som börjat komma under kyrkans inflytande.

Liksom i den amerikanska staten allting uträttas genom maskinpolitiken, sker i församlingarna allt yttre arbete genom föreningarnas i viss mån maskinmässiga arbete. Hvarje förening har sin sociella och sin finansiella uppgift. Ingen får försummas. En ungdomsförening, hvars uppgift är att samla ungdomen till uppbyggelse och bereda den förädlande nöjen, försummar icke att samla medel till församlingen, liksom en så rent finansiell förening som en
skuldförminskningsförening icke försummar att anordna sociala samkväm.

De fester, som föreningarna anordna, äro hvarandra tämligen lika. Programmet utgöres af sång, musik och deklamation samt då och då ett tal, vanligen af församlingens pastor eller någon grannpastor. Oaktadt denna i ögonen fallande enformighet utgöra dessa fester en aldrig sinande källa till vederkvickelse. Detta beror nog på svenskens vanliga brister i psykologien. När svensken uppsöker sina medmänniskor, är det för att ha nöje af dem, icke för att lära något af dem. Musikprogrammen t.ex. bibringa det nöje man begär. Därför känner man ej heller frånvaron af ett tal i ett underhållningsprogram som någon brist i detsamma, och då ett tal förekommer, senteras detta bäst, om det icke anstränger tankarna utan antingen slår an på känslosträngarna eller skämtlynnet. Jag har sett en svensk läkare misslyckas med ett populärt föredrag om allmän hälsolära och ej långt därefter en pastor inför samma publik göra stormande lycka med ett tämligen intetsägande - men väl framsagdt tal.

Jag tror, att man här har att göra med en brist i vårt församlingsliv. Det vore väl i full harmoni med den lutherska kyrkans principer, om man gåfve församlingslifvet en mera docerande anstrykning, gjorde det till ett led i folkupplysningsarbetet. Man skulle härvid vinna i mångsidighet, om man ej enbart anlitade prästerliga krafter, utan äfven vände sig till lekmän i skilda lefnadskall. Man har fostrat församlingsmedlemmarna till frivilligt uppoffrande för kyrkliga ändamål, något som de icke kände till i kyrkan i Sverige. Det borde gå att fostra dem äfven för ett systematiskt upplysningsarbete.

Föreningarna i församlingarna äro ju egentligen knappast annat än ett förverkligande af den reformerta kyrkans tanke: allas insättande i aktivt, yttre arbete för gudsriket på jorden. För denna tanke måste ju de lutherska församlingarna nolens volens böja sig. Saken har dock en annan sida. Föreningarnas arbete ger behörig näring åt svenskens inneboende lust till arbete för ideella uppgifter, på samma gång som sammanträdena och festerna skänka nöje och förströelse. Häri ligger det bärande hos föreningslifvet i församlingarna. Jag tror, att föreningsverksamheten i församlingarna bidrager till sinnets jämnvikt. Ett är visst, det skyddar ungdomen för de faror, som lura på krogen och i danssalen. Det är orätt och i viss mån äfven skadligt att, som ofta sker, låta förstå, att föreningarna och deras tillställningar skulle vara lockbeten för insamling af penningar. Föreningarna tillföra ju församlingen penningar, och den materiella vinst, församlingen haft af föreningarna, rapporteras på centen både i tal och skrift, men intet säges om den ideella vinsten, och dock är jag öfvertygad om att den är värdefullare än den rent pekuniära.

På senare tiden har det höjts varnande röster mot det, som man tycker, alltför långt drifna föreningsväsendet inom församlingarna. Det medgifves, att föreningsväsendet inom synoden de senare åren utvecklats ganska betydligt, men församlingarna ha också växt och deras uppgifter ökas, t.ex. beträffande missions, skolors och välgörenhetsanstalters underhåll, och om man sedan tar i betraktande, att båda språken i många större församlingar nu kräfva hvar sin förening för samma uppgift, där man förr blott behöfde en, tror jag knappast, att man har grundad anledning påstå, att föreningslifvet inom församlingarna stegrats i oroväckande grad. Snarare tror jag, att det blott hållit jämna steg med den allmänna utvecklingen.

Från ett annat håll lurar dock enligt mitt förmenande en fara. Jag åsyftar kyrkobasarerna, såsom de nu vanligen bedrifvas. De äro verkligen ett lockbete för insamling af penningar, och som sådant verka de rent kväfvande på den fria offervilligheten för den kyrkliga verksamheten. Då man kontant köper en sak på en basar, får man valuta för sina penningar och gifver således ingenting. Då man tar lotter på saker, som afyttras, hvilket nu blifvit så vanligt, är det ju med en baktanke att vinna, ett ocker således med spelpassionen. Men ej nog härmed, lotteri är ett brott mot den borgerliga lagen, och Loyola borde väl icke gälla som auktoritet inom Augustana-synoden.

Kyrkobasarerna hafva verkat skadligt åt två håll. De ha hos församlingsmedlemmarna verkat hämmande på den frivilliga gifmildheten och hos de icke kyrkliga elementen bland våra landsmän afsevärdt bidragit att underblåsa idén om kyrkan som blott en förening eller i bästa fall en välgörenhetsanstalt af samma betydelse som ett barnhem eller ett ålderdomshem.

Enda botemedlet mot basarerna är väl hörsamhet mot församlingskonstitutionen, som föreskrifver, att hvarje medlem skall efter förmåga bidraga till församlingens underhåll. Den fixerade medlemsafgiften borde afskaffas, ty den bibringar den oriktiga uppfattningen, att man gjort sin plikt, när den betalts, och då blir allt annat sedan ett efterhängset tiggeri. I stället borde hvarje medlem utlofva en viss summa årligen i proportion till sin ekonomiska bärkraft. Vid hvarje årsstämma borde en budget uppgöras, upptagande alla utgifter för församlingen och bidragen till samfundsverksamheten. Denna utgiftsstat borde sedan täckas med löften om bidrag, som infrias under årets lopp. Skulle ändå deficit uppstå, finge man beträda subskriptionsvägen. Det toge naturligtvis tid att genomföra en sådan anordning, men det borde vara en af församlingslifvets uppgifter att fostra folket härtill.

Att församlingslifvet berörts af den exklusivitet, som gifvetvis tillhör en frikyrka, är alldeles naturligt, men det rent lutherska i församlingslifvet, den evangeliska frimodigheten och det lutherska kallelseevangeliet borde icke därför behöfva vedervågas. Det synes mig dock, som om påtryckningen från reformert håll just härvidlag gjort sig förnimbar i församlingslifvet. Detta har tendens att stimulera den reformerta åtskillnaden mellan det jordiska arbetet och arbetet för gudsriket, en tudelning, som gjort, att mången känt sig icke stå inför Gud i sitt hvardagliga lif, arbete eller hvila, på samma sätt som i kyrkan. De jordiska uppgifterna kallas så ofta "världsliga bestyr", från hvilka man längtar till sammankomster, där Gud särskildt skulle vara närvarande, och an mer, längtar till den eviga hvilan hos Gud "från allt elände här". Sådana känslor äro ej någon lämplig jordmån för den lutherska frimodigheten, utan gifva i stället näring åt andligt högmod och en viss andlig njutningslystnad.

Jag påstår nu visst icke, att församlingslifvet i Augustana-synoden kännetecknas af sådant, långt därifrån, men jag tror, att ett och annat inslag i detsamma röjer sitt reformerta ursprung. Ett tydligt bevis härpå synes mig "Hemlandssångerna" vara. Genom denna sångsamling har synoden rent officiellt öppnat dörrarna på vid gafvel för reformerta intryck. Den kan ju försvaras med att den svenska psalmboken saknar psalmer, som beröra ungdomsvärlden och missionen. När den nya svenska psalmboken utkommer, hvilket väl ej dröjer så länge, är väl denna brist afhjälpt och därmed — hoppas jag — alla andra sångsamlingars saga all inom synoden.

Augustana-synoden saknar en stor förmån, som den lutherska kyrkan i de europeiska länderna äger, nämligen obligatorisk kristendomsundervisning i skolorna. Synoden har därför med sitt församlingslif måst förena söndagsskolan. Dennas uppgift är ju att meddela barnen kristendomsundervisning, men därjämte har den kommit att sträcka sina verkningar åt flere håll och blifvit en mycket viktig faktor i vårt församlingslif.

I rent praktiskt hänseende utnyttjas söndagsskolan i två riktningar, att vinna medlemmar för församlingarna och att samla medel för välgörande ändamål. Det är ofantligt många familjer, som just genom söndagsskolan vunnits för kyrkan. Barnens söndagsskolgång är ju ett erkännande å föräldrarnas sida af kyrkan och den kristna tron, och detta erkännande gifver församlingens pastor tillfälle att vinna dem för församlingen. Den penninginsamling för barnhemmen, som verkställes genom söndagsskolbarnen, utgör dessas säkraste och i de flesta fall mest gifvande inkomstkälla.

Söndagsskolan är som sagdt en reformert inrättning, och dess omplantning i den lutherska kyrkan har icke beröfvat den dess reformerta egenskaper. Det reformerta krafvet på ögonblicklig omvändelse och ett. etiskt rent lif får riklig näring i berättelserna om "en liten gosse i Indien" eller "en liten flicka i Kina", hvilka omvändes till kristendomen och så blefvo de ädlaste karaktärer. Ej heller är inom synoden den äfvenledes reformerta åsikten om söndagsskolan som barngudstjänst främmande. Konsekvensen af den åsikten blir, att om barnen gå i söndagsskolan, behöfva de ej bevista gudstjänsten. Detta går stick i stäf mot den lutherska kyrkans gudstjänstfirande, då "barnens liksom fädrens ljud stige upp till samme Gud".

Jag har många gånger undrat, om det ej varit bättre för synoden eller åtminstone för utvecklingen af ett lutherskt församlingslif inom synoden, om man aldrig infört söndagsskolan, utan i stället sökt, så godt sig göra låtit, bibehålla folkskolorna med obligatorisk kristendomsundervisning, den lutherska kyrkans styrka och prydnad. Synoden äger i sina hvardagsskolor om somrarna en ansats i rätt riktning, och man borde ha fullföljt denna ansats och upprättat lördagsskolor året om med kristendomsundervisning af pastorn eller annan kompetent lärare enligt den metod, som tillämpas i Sverige. Och så obligatorisk kyrkogång om söndagarna tillsamman med de äldre. Det hade naturligtvis då icke blifvit så intressant för barnen, men undervisningen hade kunnat gifvas i harmoni med den lutherska kyrkans principer, och denna anordning skulle säkerligen visat sin stora nytta redan vid konfirmationsundervisningen.

Denna senare har den lutherska kyrkan fört med sig hit från länder med obligatorisk kristendomsundervisning. Här saknas denna förutsättning, och därför blir konfirmationsundervisningen ej hvad den är ämnad till, en stadfästelse i den förut inhämtade kristendomskunskapen, utan snarare en ny form af kristendomsundervisning, som icke hvilar på någon förut lagd grund. Denna disharmoni förbises alltför ofta, då det är tal om de många, som efter sin konfirmation lämna kyrkan.

Den sida af församlingslifvet, som bäst stått emot den reformerta påtryckningen och därför har de största utvecklingsmöjligheter, är ungdomsrörelsen, sådan den under de senare åren tagit sig uttryck i lokalföreningar samt distrikts- och konferensförbund. I denna rörelse finner man lojalitet mot kyrkan samt en hänförande tro på framtiden. Att denna rörelse förts in på rätt spår, torde till viss grad bero på att den äger resonans i synodens högre undervisningsverksamhet och från denna erhåller många goda krafter, såväl präster som lekmän. Ungdomsrörelsens styrka torde ligga däri, att den mer än något annat i synoden representerar kyrkotanken i stället för sekttanken, förmår förena religiös individualism med tolerans utan att fastheten i de rent religiösa momenten äfventyras.

De särskilda förhållanden, i hvilka de invandrade medlemmarna stå, förhållanden som verkat begränsande, såsom särskildt språk, gemensamma minnen från ett annat land m.m., framträda ej så kräfvande bland synodens ungdom. De unga hafva därför visst icke kastat allt svenskt öfverbord. Tvärtom, de ha kanske bättre än de gamla lyckats draga ut väsentligheten i det svenska och göra den fruktbärande. Gustaf Adolfs-minnet, som för den äldre generationen så godt som börjat och slutat vid Lützen, har uppfattats vida klarare och mångsidigare af de unga och därför verkat vida mer inspirerande på dem.

En mycket viktig plats i gudstjänstordningen har kyrkokören så småningom kommit att intaga — sorgligt att säga. Det är ej nog med att den uppträder själfständigt vid gudstjänsterna, utan på sina ställen utnyttjar man kören till den grad, att den med tillhjälp af solister och kvartettsångare ger verkliga konsertprogram vid gudstjänsterna. Sångkörens uppträdande vid gudstjänsterna annonseras sent och tidigt som en synnerlig attraktiv del af gudstjänsten. Församlingssången har genom det oupphörliga framhållandet af kören kommit att intaga en underordnad ställning.

En af de ledande principerna vid Luthers gudstjänst-reform var, att den gudstjänstürande församlingen skulle aktivt deltaga i gudstjänsten. Den enda form, under hvilken ett sådant församlingens aktiva deltagande i gudstjänsten kunde ske var genom församlingssång. Hvad Luther åsyftade var att få en verklig församlingsgudstjänst, i hvilken Gud möter församlingen i sitt ord och i sina sakrament och församlingen möter Gud i bekännelse, bön och sång.

Luther insåg, att det måste vara något folkligt med sången, om den skulle kunna gripa folket, och därför hämtade han liksom sedan andra psalmförfattare under den lutherska psalmdiktningens guldålder de flesta melodierna från folkvisorna, hvilka uppstått hos folket själft och sjungits af alla, hög och låg, riddaren såväl som bonden, och med full rätt därför kallats "sånger i folkets hjärta och mun".

Jag kunde uppräkna en mängd exempel på hur påtaglig släktskap det finnes mellan den gamla folkvisan och den lutherska psalmen. Tag t.ex. den härliga evighetspsalmen 487: "I hoppet sig min frälsta själ förnöjer", skrifven före 1645 och omarbetad af Wallin. Här hafva vi en gifven förbindelse med den kända folkvisan: "Som stjärnan uppå himmelen så klar." I många andra psalmer af olika författare är folktonen påtaglig, såsom i 496: "Vaken upp! en stämma bjuder", i 484: "Så skön går morgonstjärnan fram", i 273: "Nu tacken Gud, allt folk." Detta för att taga endast några få exempel.

I den mån denna folkton från vår germanska folkstams tidigare skede fått bibehålla sig i vår kyrkosång, har ock denna i sin ordning vuxit sig in i folkmedvetandet. Men allt efter som denna folkton undantränges för att lämna plats åt främmande melodier, har den kyrkliga sången blifvit mer och mer främmande för vårt folk, detta till skada ej blott för församlingslifvet utan ock — därom är jag viss — för folket själft.

Det är sångkören, som håller på att beröfva församlingen de skatter, som ligga förborgade i de svenska psalmerna, utan att gifva något af samma värde i stället. Jag vill taga ett exempel. Nog kännes det hänförande, när en gudstjänstfirande församling reser sig upp i en af våra kyrkor och alla stämma upp: "Vår Gud är oss en väldig borg." Aldrig kan en svensk luthersk kristen hänföras så mycket, när en god sångkör sjunger en sång, oin det så är den omtyckta reformerta "Närmare, Gud, till dig."

All kör- och solosång vid våra gudstjänster borde bort. Skola vi då icke ha några församlingskörer? Jo visst, och vi böra vara tacksamma mot dem, som vilja vara med i kören. Körens uppgift vid gudstjänsterna bör vara att leda församlingssången. Det skulle blifva en annan sång och annan lyftning i många af våra församlingar, om kören inöfvade våra härliga koraler och om söndagarna, samlad omkring orgeln, ledde församlingssången med kraft och värma.

Äfven om kyrkokören icke skulle prestera körsång vid gudstjänsterna, har den dock ett vidsträckt fält för religiösa och fosterländska sånger vid konserter och fester i kyrkan. En kyrkokör kan ju då och då anordna en konsert eller biträda vid en fest i kyrkan för att popularisera sången, uppväcka och vidmakthålla musikintresset samt äfven för att lämna församlingen eller någon samfundsinrättning finansiellt bistånd eller ock för att räcka behöfvande en hjälpande hand. Kören kan ju anordna sällskapsaftnar för sina medlemmar och deras vänner. Sången ädla känslor föder! En kyrkokör behöfver visst icke föra ett tynande lif, utan blifva till nytta och nöje för sig och andra, äfven om den ej skulle prestera körsång vid gudstjänsterna.

Att man i församlingslifvet inom Augustana-synoden vid en noggrannare granskning påträffar ett och annat reformert inslag, torde alla vara ense med mig om, äfven ifall endast få skulle vara med på att dessa inslag framträda så bjärt, som jag här tecknat dem. Att församlingslifvet rönt inflytande från reformert håll, beror väl på våra landsmäns benägenhet att kritiklöst godkänna alla kulturella värden, som möta dem här. Därför synes mig den reformerta påtryckningen ej endast som ett intrång i våra kyrkliga traditioner, utan äfven som ett våld mot vår folkkaraktär, och därmed blir saken för oss ej endast en kyrkofråga, utan en kulturfråga.