Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 9
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Augustana-prästen.

Svensk-Amerikas historia spelar Augustana-prästen en så framstående roll, att han förtjänar ett eget kapitel. Ingen svensk-amerikan har blifvit så olika bedömd och gått så oförstådd fram genom lifvet som just han, på samma gång som ingen af sina egna meningsfränder blifvit så värderad som han. Det finns väl ej ett enda svenskt samhälle af någon betydenhet, där Augustana-prästen ej påträffas och där han ej är både älskad och hatad.

Det är ingalunda lätt att teckna Augustana-prästen och än svårare att rättvist bedöma honom. Det finns icke någon stercotyperad Augustana-präst, som man helt enkelt kunde beskrifva, detta på grund af att synodens prästerskap rekryteras från så många skilda håll. Om vi först betrakta sådana, som studerat i Sverige, märkes nog skillnad på dem, som studerat vid elementarläroverken, vid Ahlbergs och Fjellstedts skolor samt vid Johannelund. Den svenska elementarskolan förnekar sig aldrig, och de, som äga elcmentarskolebildning, äro mest mottagliga för "humaniora". De få representanterna för den svenske studenten synas mig dock hafva alldeles förlorat sin studentikosa läggning. Fjellstedtaren är i allmänhet handlingskraftig liksom ock den mest frimodigt evangeliske, ahlbergaren den lugne och mystiske, johannelundaren den barnafromme, som genom sin personlighet inger aktning och på ålderdomen vördnad. Vi få ej heller glömma f. d. folkskolläraren, hvilken som präst verkar både pedagog och pedant.

Så ha vi de många, som fått hela sin skolbildning här i landet. Dessa kunna delas i två skilda grupper, nämligen de, som vid mogen ålder kommit hit som kroppsarbetare, och de, som födts här eller kommit hit som barn. PIos de förstnämnda återfinner man ofantligt mycket af det svenska småfolkets tankelif, hos de sistnämnda den amerikanska framtidsblicken. Men det finns andra skiljaktigheter, nämligen dem, som skapats genom olika fostran vid läroverken. Man finner hos dem som studerat i Rock Island ett drag, som mycket påminner om preussaren gent emot sydtysken. Studenten från Gustavas Adolphus College har gärna ett pessimistiskt drag, under det den vid Upsala College utbildade är optimisten af klaraste vatten. Det ganska elastiska dispenseringssystemet vid prästvigningen har äfven öfvat sitt inflytande. Systemet har afgjordt sänkt medelnivån för bokliga kunskaper hos kåren, men detta torde fullt uppvägas af det mått af personlig kraft och praktisk duglighet, som tillförts densamma. På senare tiden har man äfven fått att räkna med dem, som kommit från andra samfund. Hvad förmåga och kunskaper beträffar, torde dessa väl fylla måttet, men som ett helt torde man på dem kunna tillämpa Luthers bekanta ord till Zwingli.

Att af detta mixtum compositum få fram en Augustana-prästtyp är, som förut sagts, ingalunda lätt. Än svårare torde vara att rättvist bedöma och värdesätta Augustana-prästens gärning. Man finner därvidlag så många skiftande uppgifter. Hur vidt skilda äro ej en prästs uppgifter ute på missionsfälten, ena gången bland gudfruktiga nybyggare, andra gången bland skogs- och grofarbetare, hvilkas enda söndagsförströelse är kortleken och brännvinsflaskan, hur olika äro de ej i en stilla landsförsamling och i en storstadsförsamling, för att nu endast nämna ytterligheterna!

Men finns det olikheter i mångt och mycket, så finns det ock å andra sidan mycket, som binder samman och enar, såsom gemensam tro och lära — hvilka till följd af de reformerta samfundens proselytmakeri äro kärare för Augustana-prästen än för den svenske statskyrkoprästen — samma mål att arbeta för, samma lifsintressen att lefva för, samma historiska minnen och samma språk, åtminstone hittills. På grund af detta myckna gemensamma taga prästerna intryck af hvarandra, och så småningom framträder trots allt en viss enhetsprägel.

Efter denna kanske alltför långa orientering vilja vi hugga in på ämnet. Hvad som först ligger nära till hands är att anställa en jämförelse mellan Augustana-prästen och den svenske prästen. En sådan jämförelse utfaller icke till Augustana-prästens fördel, tycker man alltid vid en första tanke på saken, och en närmare undersökning torde icke kullkasta detta första intryck, men väl åtskilligt modifiera detsamma. Dispenseringssystemet har gjort, att Augustana-prästen är den svenske prästen underlägsen i rent bokliga kunskaper. Tager man undan alla de Augustana-präster, som gått genvägen, torde någon vidare skillnad i kunskaper knappast finnas, om ock studierna bedrifvits efter något olika riktlinjer. Ett fel är utan tvifvel, att undervisningen vid seminariet i Rock Island bedrifves med läxläsning. Det lägger hinder i vägen för själfständiga studier och därmed sammanhängande utveckling. Genom att alla stöpas i samma form kommer det att hvila öfver dem, som genomgått seminariet, en anda — den s.k. Augustana-andan — hvilken genom sin begränsning och brist på humanistisk lyftning icke verkar tilltalande. Hvad som skarpast framträder vid en jämförelse är det yttre uppträdandet, "sättet att vara". Det praktiska, energiska och demokratiska hos Augustana-prästen sticker så bjärt af mot det fina, urbana och älskvärda hos den svenske prästen. På det hela taget är det knappast annat än de skilda umgängesformerna i Amerika och Sverige, som här gå igen. Man bör äfven vid en jämförelse komma ihåg, att Augustana-prästen är missionär bland sina landsmän och vanligen äfven sin missions "finansminister", under det den svenske prästen är statens tjänsteman. När en Augustana-prästs namn föres att på ryktets vingar, heter det ofta: "Han är en god arbetare och en god finansman." Den svenske prästen får rykte om sig att vara "en förträfflig expeditionskarl".

Augustana-prästen är utan tvifvel den mest ortodoxe och konservative protestantiske präst i Amerika, och som han rönt inflytande från sådana män i Sverige som Fjellstedt, Rosenius och Ahlberg, är därjämte hans läggning på det hela taget pietistisk. För att rätt förstå sig på Augustana-prästen måste man taga i betraktande synodens uppkomst i samband med de religiösa väckelserna i Sverige i midten af 1800-talet och dess vidare utveckling under idelig kamp med de mäktiga reformerta samfundens kraftigt understödda mission bland de svenska lutheranerna.

Under synodens tidigare skede var den pietistiska läggningen hos Augustana-prästen ett grundvillkor för att han skidle kunna lyckas att samla sina landsmän omkring sig. Förhållandena hafva sedan dess ändrats, dock ej mera än att den pietistiska läggningen ännu är Augustana-prästen till gagn. Den stora massan af församlingsmedlemmar tycker mera om en "läsarpräst" än en "herrskapspräst".

Augustana-prästens ortodoxa ståndpunkt är hans styrka, utan hvilken han helt visst icke lyckats föra sin kyrka fram från den ena segern till den andra. Gjorde han den minsta eftergift härvidlag, skulle det snart börja knaka i synodens  fogningar. Man kan dock ej annat än förvåna sig öfver, huru präster, hvilka äro så ultra-ortodoxa, att de t. ex. reagera mot det allra minsta försök att sekularisera bibelns skapelsehistoria, kunnat leda en kulturrörelse fram så lyckligt, som Augustana-prästerna verkligen gjort, och detta i de nittonde och tjugonde seklen samt i ett land, där lifvets realiteter väga så tungt.

Det är de reformerta samfundens missionsverksamhet bland de svenska lutheranerna, som tvingat Augustana-prästen att intaga denna ståndpunkt. För den svenske prästen är hans kyrka helt enkelt kyrkan, både enligt lag och tradition, och lagen säger, hvad han skall göra, och när han gjort det, stå både han och hans kyrka säkra, äfven om högmässan är fåtaligt besökt, under det missionshusen äro till trängsel fyllda. Augustana-prästens kyrka är en ibland många. Hans kyrkas uppgift, att samla svenskarna omkring den fäderneärfda tron, ställer honom i kamp med de reformerta samfundens svenska missioner, och i denna kamp har han inga yttre medel att lita till, hvarken lagens maktord eller pengar. Hans vapen bli då bibeln och den lutherska kyrkans trosbekännelse. Till dessa håller han sig strängt och ur dessa hämtar han sin kraft. Den lutherska kyrkans trosbekännelse blir honom en dyr skatt och bekännelsetrohet hos både honom och hans församling en ära, större än samfundstrohet.

Denna Augustana-prästens ställning måste äfven tagas som utgångspunkt vid bedömandet af hans predikan. Denna måste vara ej blott väckande och undervisande, utan äfven dogmatisk. Man hör sällan en predikan af en Augustana-präst, utan att han på något sätt framhåller sola-fide-läran, och vanligen får man äfven höra varningar för reformerta läroåskådningar; dylik dogmatik förekommer för resten ej blott i predikningar utan äfven i konfirmationstal och skriftetal. Predikan präglas äfven af en viss folklighet, hvilken dock verkar något kolportörsmässig på grund af frånvaron af  den rikedom på träffande iakttagelser, åtminstone inom själslifvets rent yttre sidor, som utgör en sådan styrka i den svenske prästens framställning. Augustana-prästens uppgift är i stort sedt trefaldig. För det första är han predikant och själasörjare, för det andra är han ledare för sin församlings ekonomi, och för det tredje är han en af den svenska kulturens standarbärare i Amerika.

Sin uppgift som pastor fyller Augustana-prästen med allvar och samvetsgrannhet, och man kan tryggt säga, att han begagnar alla tillfällen, som gifvas, för att uppsöka landsmännen och vinna dem för kyrkan, på samma gång han med verklig herdetrohet vårdar sin hjord. Han klagar ofta öfver, att församlingslifvets yttre sidor, de många föreningsmötena och festerna, taga så mycket af hans tid i anspråk. Det är sant, att de kräfva tid, men denna tid är ej förspilld. Den sätter prästen i personlig förbindelse med församlingsmedlemmarna, både äldre och yngre, och ehuru han i allmänhet är en dålig psykolog, kan han ej gärna undgå att lära känna dem, något som afsevärdt bör underlätta hans arbete som själasörjare. Den svenske prästen saknar dessa tillfällen; han kommer i kontakt med sina församlingsbor endast vid husförhören och bondkalasen, och intetdera af dessa tillfällen är lämpligt för psykologiska studier.

Ledningen af församlingens ekonomi, som enligt församlingskonstitutionen tillhör kyrkovärdarna, men enligt häfd faller på prästen, kräfver mycken tid och omtanke, för att nu ej tala om alla bekymren. Denna del af sin uppgift har Augustana-prästen löst på ett sätt, som ej kan annat än väcka förvåning. Härvid gäller dock det bekanta: "Härföraren ensam vinner icke slaget, de djupa leden vinna det åt honom.-’ Det hade bestämdt ej gått så bra att bygga kyrkor och upprätta skolor och välgörenhetsanstalter, om svenskarna ej varit sådana idealister, som de äro. Det har gått så lätt att entusiasmera dem för ett stort mål och vinna deras ekonomiska understöd.

Augustana-prästens uppgift som bärare af svensk kultur i Amerika är mera komplicerad än de båda nämnda. Den svenska kulturen äger i Amerika knappast någon varmare vän än just Augustana-prästen, detta äfven då han själf ej besitter den bildning, han så varmt förordar. Han nedlägger ett ihärdigt arbete på att hos det uppväxande släktet inplanta samhörighetskänslan med fädrens land i Norden. Detta är hans förnämsta kulturella arbete, fast det så ofta förbises och långt ifrån erkännes. Han ställer sig dock samtidigt förstående mot den frambrusande amerikanska kulturströmmen och söker leda denna så, att den icke spolar bort det gamla bepröfvade, som han håller dyrt och kärt. Det är när den strömmen blir honom öfvermäktig, som han börjar kasta sina blickar öfver hafvet till kyrkan i Sverige.
Augustana-prästernas flyttning till Sverige är icke en sådan ekonomisk fråga, som de flyttande velat göra den till. Den Augustana-präst, som i ordets sanna mening lyckats bäst, är den, som ställer sig förstående mot det traditionella och historiska i svenska folkets utveckling, men också är lika sympatiskt stämd mot de nya förhållanden, i hvilka svensk-amerikanerna lefva. Men förmågan därtill är icke allom gifven.

Blickar man utöfver Augustana-prästens verksamhet i dess helhet, kan man icke annat än tycka, att han kan ha anledning att blifva både pessimist och optimist, pessimist vid tanken på allt det andliga eländet i Svensk-Amerika, optimist vid tanken på de stora segrar, Augustana-synoden redan vunnit.

I sitt mångskiftande arbete har Augustana-prästen en ovärderlig hjälp i sin fru och den svenska kulturen. Kombinationen synes något djärf och kräfver förklaring. Det arbete, som prästfrun utför i en Augustana-församling, utgör något af det intressantaste i församlingens historia. Prästfrun tager liflig del i syföreningen, i söndagsskolan, i sångkören, hon tar emot församlingsmedlemmarna i sitt hem, hon är med och arbetar vid alla fester och basarer i kyrkan, hon är hedersgäst vid kafferepen i församlingsmedlemmarnas hem. Hon räcker till för allt och för alla, öfverallt gör hon sitt inflytande gällande till förmån för församlingen och samfundet. Församlingarna hafva blifvit bortskämda härvidlag och ställa rent af höga fordringar på prästfrun. När hon kan fylla dessa — och det kan och gör hon i de allra flesta fall — är hon sin man till ovärderlig hjälp. På samma gång Augustana-prästen arbetar på den svenska kulturens bevarande här, har han just i denna kultur ett kraftigt stöd i sitt arbete. Han kan peka på det nationella i sin gärning och sin kyrkas innerliga samband med Sveriges historia och kultur, och helt visst har detta dragit till honom många, hvilka han annars ej kunnat vinna. Den svensk-amerikanske reformerte prästen saknar dessa fördelar, däraf de många reformerta svensk-amerikanska ödekyrkorna.

Men Augustana-prästen har också sina skuggsidor. Den svenska titelsjukan återfinnes ganska renodlad hos honom och har anställt stor förödelse. Dess härjningar togo egentligen fart till följd af de svenska ordensutnämningarna bland prästerna efter jubelfesten 1893. När detta ordensregn liksom de flesta dylika började falla orättvist — jag menar nu ej att ovärdiga dekorerades utan att många lika värdiga som de dekorerade blefvo förbigångna — kom utdelandet af doktorstitlar i svang. Man började utdela teologie doktorsvärdigheten till präster, som gjort sig förtjänta af erkännande för t.ex. administrativ duglighet, förmåga som predikant och högtidstalare m.m. utan tanke på om "teol. doktorn" ägde nog bokliga kunskaper för att kunna uppbära sin titel. Följden har blifvit, att man fått teologie doktorer, hvilka ej ens kunnat konjugera det grekiska verbet hjo. Detta har naturligtvis väckt allmänt löje, men det har icke stannat därvid. Det har hos mången bildad svensk, både i Sverige och här i landet, väckt vissa dubier om såväl synodens som dess prästerskaps kulturella vederhäftighet. Dessutom är det en skriande orättvisa mot de verkligt universitetsbildade präster, som synoden äger; det har blifvit deras öde att jämnställas med titulärdoktorerna. Men detta premieringssystem har haft än värre följder. Det har utnyttjats med ej ringa framgång till skapande af ett slags högre prästerskap, och studerar man förhållandena närmare, finner man, att just detta i sin ordning gifvit anledning till den ganska allmänt närda önskan att få en starkare och hvad makten beträffar mera centraliserad styrelseform för synoden.

Om Augustana-prästens förhållande till sin omgifning kan vara rätt mycket att säga. De säregna förhållanden, hvilka ställt honom som en svenskhetens målsman bland hans omgifning och det myckna yttre arbete för församlingen, hvilket fallit på hans skuldror, tillika med en viss smalspårig uppfattning af de kulturvärden, hvilka ligga utom kyrkans råmärken, hafva gjort, att Augustana-prästen indelar svensk-amerikaner-na i tre grupper: Augustana-prästerna, medlemmarna i de svenska lutherska församlingarna samt alla de öfriga, vare sig dessa äro bildade eller obildade, samvetsömma frireligiösa eller arga fiender till kristendomen. Härigenom har det uppstått en snedvriden kåranda bland prästerna, ett öfverskat-tande af prästämbetet vid jämförelse med andra lefnadskall, såsom tidningsmannens, skolmannens, affärsmannens m. fi. Församlingen och dess medlemmar hafva blifvit objekt för prästens yttre arbete, hvilket nog är af folket och för folket, men mera genom folkets pengar än genom folket själft.

Man måste taga dessa omständigheter med i räkningen för att kunna rätt uppfatta Augustana-prästens förhållande till hans omgifning. Förhållandet prästerna emellan präglas af en yttre broderlighet, genom hvilken dock en småaktig afundsjuka stundom lyser fram — det vor.e ju egendomliga svenskar, som ej vore afundsjuka — förnämligast i de större städerna. Det är inga vackra blad i Augustana-synodens historia, de, som handla om de små storstadsförsamlingarnas kamp mot de gamla och stora. Intriger äro ej heller alldeles okända företeelser bland Augustana-prästerna, fast de själfva anse och kalla dem för "kyrkopolitik". Den förut omnämnda kårandan har gjort, att prästerna anse prästämbetet som ett kompetensbevis för all befattning inom synoden. Till ledare för skolor och anstalter samt för öfrigt alla möjliga företag inom synoden föredraga prästerna en präst framför en lekman. Äfven om denne sistnämnde är fullt kvalificerad för sysslan, uppväger icke detta i prästernas ögon prästämbetet. Och detta fastän prästbristen är stor och församlingar stå vakanta öfverallt. Denna "prästernas solidaritetskänsla" har kommit många dugliga lekmän inom synoden att svalna i sina känslor för synodens yttre, administrativa arbete.

Af sin församling är Augustana-prästen omtyckt. Mycket beror detta på att prästen i de allra flesta fall utgått ur folkets led och själf lefvat sina församlingsmedlemmars lif och därför kan sätta sig bättre in i farmarens och den enkle arbetarens åsikter och förhoppningar än den, som genom börd och uppfostran står främmande för detta tankelif. Församlingsmedlemmarna se i sin pastor en af sina egna och omfatta honom med förtroende och tillgifvenhet.

Augustana-prästen och den svensk-amerikanske reformerte prästen hafva af rent naturliga orsaker intet gemensamt, och de söka ej heller hvarandras sällskap. Den förre synes numera så mycket som möjligt ignorera de reformerta kyrkornas svenska mission, något som är vida bättre än att som förr sätta i gång teologiska disputationer. Den svensk-amerikanske reformerte pastorns och hans församlings åsikt om Augustana-prästen torde kunna sammanfattas ungefär så här: en död präst för en död församling.

Hos den stora massan svensk-amerikaner, de som stå alldeles utanför den kyrkliga rörelsen, kan man spåra två skilda hufvudåsikter angående Augustana-prästen, beroende på deras individuella ställning till kyrkan. För de mera konservativa, hvilka i Augustana-synoden se den svenska kyrkan omplanterad å amerikansk mark, står Augustana-prästen som den svenske prästen i kolonien, och till honom vänder man sig, då man söker kyrkan, i glädjens högtidsstunder såväl som i sorgfyllda dagar. Kristendomens och kyrkans vedersakare se i Augustana-prästen den mest bigotte af de svenska prästerna och hata honom mer än de hata kyrkan, detta på grund af hans ortodoxa åsikter och fasta kyrkliga hållning. Bland dessa landsmän gör den reformerte svenske prästen större lycka på grund af sina "frisinnade åsikter", hoc est, sin vacklande kyrkliga hållning.

En märklig gärning har Augustana-prästen utfört i Svensk-Amerika, hvilket utan honom ingalunda varit, hvad det i dag är. Han var den svenska kulturens förste fanbärare i Amerika under den nuvarande invandringsperioden, och han har hela tiden hållit samma fana högt. Det var en svensk luthersk präst, N. Collin, som sjöng Delaware-svenskarnas svanesång, då ban 1830 höll sin sista predikan på svenska. Mycket talar för, att det blir Augustana-prästen, som en gång får sjunga Svensk-Amerikas svanesång, samla Sveas ättlingar till gudstjänst på svenskt språk, sedan de reformerta svenska församlingarna fyllt sin uppgift och blifvit amerikanska äfven till språket, sedan den svenska sången klingat slut, sedan de svenska tidningarna upphört och sedan det svenska föreningslifvet amerikaniserats till oigenkännlighet.