Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 10
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Tidningspressen.

Af de fyra krafter — kyrkan, sången, förenings-lifvet och tidningspressen —, hvilka uppbära Svensk-Amerika, är det väl ingen som så styfmoderligt behandlas af svensk-amerikanerna som just tidningspressen. Kyrkan med dess många läroanstalter och välgörenhetsinrättningar får sitt vederbörliga underhåll utan knot af sina medlemmar. När det tillkännagifves en högtidsstund för svensk sång, samlas landsmännen från de mest skilda läger. Föreningarna kunna ej gärna klaga på likgiltighet från landsmännens sida, ty ett ganska lifligt föreningslif påträffas i alla våra stadskolonier. Men då det är fråga om tidningspressen, då är det ondt om pengar både för prenumeration och annonsering, då behöfs det agenter, som icke lida af reumatism i tungan. Ocli ändock bidrager pressen mer än kyrkan, sången och föreningslifvet att hålla oss alla samman som nationalitet samt är dessutom den mest direkta föreningslänken mellan oss och vårt gamla fosterland. Kyrkan, sången och föreningslifvet sträcka sina verkningar till vissa kretsar af landsmän, under det tidningspressen når hvar och en, som kan anses tillhöra Svensk-Amerika. De svenskar, som icke bry sig om en svensk-amerikansk tidning, bry sig icke om Svensk-Amerika och icke om Sverige heller.

Då man betänker, att ungefär ett tusen tidningar under årens lopp uppstått och dött, kan man förstå, hvilken förtviflad kamp som stått, ty ingen tidningsutgifvare har gifvit med sig, förrän han gjort sitt allra yttersta. Af de femtio större tidningar, som ännu lefva, få nog de flesta kämpa en hård kamp för tillvaron, ja, man kan ej annat än häpna, då man får höra någon gammal svensk-amerikansk tidningsman, liksom en gång i tiden Eneas, skildra "alla de fasor, jag skådat, och dem jag själf delat". Det är rent af rörande att se med hvilken hängifvenhet många midt i fattigdom och motgångar omfattat sina tidningar, fastän de kunnat skaffa sig ett lugnt och godt lefvebröd, om de ägnat sig åt någon annan sysselsättning.

Man må tro på Darwin aldrig så mycket, ett är dock säkert, och det är, att den svensk-amerikanska tidningspressen icke följer hans lag om det naturliga urvalet. I den svensk-amerikanska tidningskonkurrensen har det ingalunda alltid varit "survival of the fittest", utan mången gång har det mindre värdiga bladet lyckats hålla sig uppe och frodas, just emedan det haft den smartaste affärsföreståndaren och annonsagenten.

Det är de säregna svårigheter, som den svensk-amerikanske tidningsutgifvaren måste dragas med — svårigheter, som hans svenska kollega ej har en aning om — som gjort, att tyngdpunkten hos en svensk-amerikansk tidning måste läggas inom affärsafdelningen och icke inom redaktionen, att redaktionen måste taga hänsyn till annonsörerna och läsekretsen. Att detta gjort, att "den svensk-amerikanska tidningspressen är ingen Gudi behaglig företeelse", som en svensk tidningsman skref efter ett besök här, det kan nog vara sant, men, som han äfven skref, "det är lätt att framdraga bristerna, svårare är det att till fullo uppskatta den betydelse, som pressen, sådan den är, haft för svenskhetens vidmakthållande och bevarandet af samhörighetskänslan med det gamla fosterlandet." Här några ord om de säregna svårigheter den svensk-amerikanske tidningsutgifvaren måste dragas med.

De ofantliga afstånden i landet göra, att tidningarna i allmänhet blifva lokaltidningar, och detta reducerar ju läsekretsens storlek. Koloniernas intressen äro så skilda, att det ej går att ge ut stora för hela Svensk-Amerika gemensamma tidningar, hvad man i Sverige kallar "huvudstadstidningar".

Konkurrensen mellan de svensk-amerikanska tidningarna kan nog på sina ställen vara skarp nog, men jag tror, att de dagliga tidningarna på engelska språket äro de svensk-amerikanska tidningarnas värsta konkurrenter. Härvidlag hafva de svensk-amerikanska tidningsutgifvarna det värre än sina kollegor af annan nationalitet, t.ex. norrmän, danskar och tyskar, emedan dessa nationaliteter hålla strängare på sitt språk än vi göra.

Sedan tillkommer agentprovision till prenumerantsamlare samt kredit åt äldre prenumeranter. Agenterna få vanligen en tredjedel, ibland hälften af prenumerationsafgiften, om de inte, som ofta händer, rent af taga allt ihop och försvinna. Genom krediten ha utgifvarna årligen utsändt hundratals årgångar utan att få betaldt för dem.

När man tar alla dessa begränsningar i öfvervägande, är det tydligt, att de flesta tidningars ekonomi ej kan vara så särdeles lysande. Åtskilliga af dem hafva ju gifvit sina ägare ett godt lefvebröd, några till och med en tryggad ekonomisk ställning, men ingen har väl varit någon guldgrufva.

Tidningarnas innehåll kan delas i tre delar, alla lika existensberättigade, men som det synes omöjliga att sammansmälta. Det är språket, som skiljer dem åt, fastän läsarna vanligen icke observera detta. Första delen består af det, som klippes ur svenska tidningar, nämligen nyheter från Sverige och de andra skandinaviska länderna, uppsatser i olika ämnen, kortare berättelser och följetonger. Denna del framträder i ren svensk dräkt. Den andra delen består af det, som klippes ur andra svensk-amerikanska tidningar och skrifves på redaktionerna eller af en eller annan bland läsekretsen. Denna del serveras på svenska, mer eller mindre bemängd med anglicismer. Den, som något så när har reda på språkförhållandena bland svensk-ainerikanerna, kan lätt afgöra om en artikel eller notis kommit öfver Atlanten eller ej. Den tredje delen består af annonserna, hvilka äro affattade på svenskamerikansk rotvälska.

Vända vi oss först till det, som klippes ur tidningarna från Sverige, finna vi, att detta utgör det mesta af innehållet. Vid valet af notiser från Sverige sjrnes det mig, att man alltför gärna väljer sådant, som meddelar händelser af uppskakande art, hvilket gjort, att eldsvådor, mord, själfmord, växelförfalskningar och dylikt upptaga alltför stor del af det större eller mindre utrymme, som ägnas Sverige. Det är en svag punkt hos den svensk-amerikanska pressen, att afdelningen för nyheter från Sverige ofta redigeras omdömeslöst och med skral urskillningsförmåga, att så ringa uppmärksamhet i allmänhet ägnats Sveriges ekouomiska och industriella uppsving, dess ofantliga sociala utveckling, som gjort Sverige till ett verkligt föregångsland, något som svensk-amerikanerna ej tro, förrän de fått se det med egna ögon. Den svensk-amerikanska tidningspressen borde ha talat om det för dem.

Större betydelse än en utomstående anar spelar följetongs-afdelningen. Den klippes äfven ur svenska tidningar eller fylles genom urval af äldre svenska romaner. Otaligt många prenumeranter läsa först af allt följetongen, och det finnes sådana, som prenumerera på en tidning endast för följetongens skull. Vid sidan af följetongerna möta oss de många kortare berättelserna, med få undantag äfven de klippta ur tidningar från Sverige. I denna afdelning påträffas de svenska folklifsskildrarnas och kåsörernas nyaste alster i broderlig förening med öfversättningar från franska och engelska. En synnerligt viktig del af en svensk-amerikansk tidning borde nyheterna från svensk-amerikanska samhällen, skolor och välgörenhetsanstalter vara. Pressen är den kraft, som bäst kan binda oss samman genom att hvarje vecka gifva oss en summarisk skildring öfver våra landsmäns framsteg och våra anstalters utveckling. Denna afdelning borde ägnas mer uppmärksamhet i pressen än hvad som nu är fallet. Det vill gärna äfven på denna afdelning bli för mycket olyckshändelser, eldsvådor, stölder och dylikt. En god idé tror jag är den, som några tidningar kommit på, att införa historiker öfver svensk-amerikanska institutioner samt biografier öfver mera bemärkta landsmän. Det är för vidmakthållandet af vår nationalkänsla, tron på vår nationalitets duglighet och förmåga af stor vikt, att vi vecka efter vecka få del af de framsteg, våra landsmän göra öfverallt i landet. Genom väl redigerade svensk-amerikanska afdelningar borde våra tidningar bestämdt kunna så småningom få bort den hos många inrotade åsikten, att vi svenskar ingenting betyda här i landet. Liksom man i Sverige ännu vurmar för storhetstiden på 1600-talet, vurmar man i Svensk-Amerika litet för mycket, synes det mig, för John Ericssons och Monitors minne. Både Sverige och Svensk-Amerika ha sin rätta storhetstid just nu. Det bör den svensk-amerikanska tidningspressen tala om för våra landsmän här.

Vi vända oss nu till det, som skrifves på redaktionerna. Det viktigaste, fastän ej det mest lästa, är naturligtvis redaktionsartiklarna, hvilka gifva tidningen dess färg. Och pressens läggning är konservativ, i många fall rent af stockkonservativ. I politiken har den följt det republikanska partiet i alla väder, i nykterhetsfrågan vanligen aktat sig för att uppmuntra den moderna nykterhetsrörelsen och i arbetarfrågan varit mycket försumlig. Detta är eget, då ju läsekretsen så godt som uteslutande består af kroppsarbetare, hvilka helt säkert skulle sätta värde på litet friare åsikter med saklig kritik öfver mångt och mycket. Jag har ofta undrat öfver orsaken till denna konservativa läggning hos pressen och kan ej finna någon annan än den, att tidningsutgifvarna vanligen lämnat Sverige, förgrymmade öfver en del sociala orättvisor där och sedan blifvit så förtjusta öfver förhållandena här, att de icke vilja sälla sig till oppositionen. Och tidningsutgifvarens vilja är redaktörens lag.

Ett område, på hvilket tidningarna ej visa någon konservatism, är lokalnyheterna. Den genomgående tonen i lokalnyheterna är att berömma, upphöja och förstora; man tillmötesgår äfven med största beredvillighet läsarens lilla mänskliga svaghet att vilja se sitt namn i tryck så ofta som möjligt. Ett födelsedagskalas, en afresa till Sverige, avancering till förman i en fabrik m.m. blir föremål för omnämnande icke med blott några få ord, utan med en mängd smickrande attributer, såsom "vår välkände landsman", "förtroende hos amerikanerna", "en heder för vår nation i detta land" o.s.v. Läsaren behandlas som en tidningsutgifvarens intime vän, helt enkelt därför, att han är dyrbar, ej som meningsfrände, utan som prenumerant eller lösnummerköpare. Denna vänlighet kan ju vara mindre öfverdrifven i en tidning än i en annan, men säkert är, att våra tidningar äro alldeles för inställsamma mot sina läsare.

Läsekretsen bidrager äfven till en tidnings innehåll, som jag förut nämnt. Flera tidningar hafva en särskild sida reserverad för dessa bidrag, hvilkas tillkomst med få undantag får tillskrifvas ren skrifklåda. Dessa tillfälliga medarbetare äro mycket angelägna om att deras alster införas i tidningarna, äfven om deras bidrag få genomgå en sådan omarbetning, att de endast med svårighet känna igen dem. Skribenternas åsikter om Gustaf Adolf och Carl XII samt 30-åriga kriget och slaget vid Narva äro ju ofarliga. Värre blir det, när do ge sig in på "kungens stora lön, som utarmar svenska folket", eller en jämförelse mellan tilltalsorden på engelska och svenska. Då måste man ha ett öppet sinne för humor för att icke bli förgrymmad på den ovederhäftighet skribenterna ådagalägga. Vidare ha vi dem, som sända in vers till tidningarna, och de äro legio. Dessa diktprof bestå i allmänhet af hyllnings- och festkväden samt verser, i hvilka Sverige och våren besjungas. Icke den ringaste själfkritik öfva "poeterna", — meter och rytm äro dem merendels fullkomligt obekanta, och någon poesi äro de ej mäktiga att ingjuta i rimmen. Om läsekretsens medarbetarskap som ett helt kan sägas, att det genom stilisering, stafning och handstil mången gång kommer tron på de svenska folkskolornas förträfflighet att vackla hos dem, som det tillkommer att omarbeta bidragen till begriplighet.

Den tredje delen af innehållet utgöres som nämnts af annonserna. Dessa äro vanligen öfversatta från engelskan af annonsörerna själfva eller deras biträden eller ock af tidningarnas annonsagenter. Redaktionerna plågas äfven ibland med detta översättningsarbete, som då tillkommer den yngste på redaktionen. När annonsören inlämnar sin annons på hvad han anser vara svenska, införes den ordagrant. Annonsören betalar ju för utrymmet och har därför rätt att annonsera både sina varor och sin okunnighet i svenska språket. Göras öfversättningarna vid tidningarna, blir ju språket kanske något bättre, men som det vanligen är brådtom, få varorna ofta behålla sina engelska namn, hvarjämte många anglicismer insmyga sig. Många annonser äro helt säkert genom de många engelska orden och svensk-amerikanska uttrycken rent af obegripliga för våra landsmän i Sverige.

Men annonsafdelningen har en mörkare sida än språket, och det är de stora, braskande kvacksalvareannonserna. Dessa äro en skam för den svensk-amerikanska pressen, som genom att införa dem ställer sig i mörkrets i stället för i ljusets tjänst. Det finnes ingen tidningsutgifvare, som är okunnig om, att dessa många utskrutna doktorer äro helt enkelt bedragare, att deras metoder äro ett obarmhärtigt klåsystem samt att de mediciner, de utbjuda till höga pris, äro mestadels värdelös smörja, och äfven i de enstaka fall, då de äga något värde, kunna köpas för några cents. I detta fall behandla tidningarna icke sina läsare som vänner, ty då skulle de skydda och varna dem för slik uselhet. Kyrkosamfundens tidningar hafva med ett eller annat undantag nekat att ha med dessa annonser att göra. I förbigående kan jag upplysa, att svenskarna lära dela äran( ?) med de finsktalande finnarna att bäst nappa på detta slags annonskrokar.

Konkurrensen mellan tidningarna framkallade premiesystemet, på hvilket den ena tidningen efter den andra nolens volens måst böja sig. Snart nog började tidningarna konkurrera med hvarandra i att gifva värdefulla premier. En del af premieanbuden äro ganska betecknande för tidningarnas kamp mot publikens likgiltighet. Premieböckernas permar afbildades, böckernas sidoantal och dimensioner i tum uppgåfvos och ett exempel finns på att en premieboks vikt omtalas. Risum teneatis! Publiken tyckte, att, den vann på detta system, ty den som några år prenumererat på ett par tidningar fick ju ett helt litet bibliotek endast mot erläggande af en obetydlig afgift för portot eller frakten. Man tänkte icke på, att det varit bättre, om tidningsägaren användt kostnaden för premierna till ökning af redaktionskrafterna eller till arvode för originaluppsatser af svensk-amerikanska författare, med ett ord, till riktande af tidningens innehåll. Premiesystemet är en osund konkurrens inom den svensk-amerikanska tidningspressen och därför bör det bort.

Det är verkligen svårt att till fullo uppskatta den svensk-amerikanska pressens betydelse. Jag skall inskränka mig till några korta antydningar. På det kyrkliga området finna vi, hurusom pastorerna med största beredvillighet lämna meddelanden om sina församlingar till tidningarna, hvilket de ej skulle göra, om det ej lönade sig. Hur många tusental för att ej säga millioner gratisannonser i notisafdelningarna hafva icke kyrkorna fått om sina fester! Hur hafva icke vid kyrkobyggen tidningarnas välvilliga omnämnanden eggat landsmännen till uppoffringar ! Det är tidningarna, som gjort det kyrkliga arbetet ibland oss kändt för den stora massan landsmän, som står utan kyrkliga förbindelser.

Det är genom tidningspressen våra sjukhjälpsföreningar kunna sprida kännedom om sin gagnerika verksamhet och visa landsmännen hvad de uträtta för sina medlemmar vid sjukdomsfall. Funnes ej tidningarna blefve ej deras medlemsantal så stort.

Våra skolor och välgörenhetsanstalter äro kanske vida mer än församlingarna och föreningarna beroende på tidningspressen för sin tillvaro. De flesta kunde nog ej existera, om icke de understöddes af tidningarna.

Hvad hade det blifvit af de svenska sångföreningarna i Amerika, om de icke haft en förstående press, som ägnat dem sin uppmärksamhet ?

Man talar i Sverige om oss som "landsmännen i förskingringen". Vi äro ej för slingrade, utan ganska väl organiserade och känna rätt väl till hvarandra på skilda orter. De ledande svenskarna på olika områden äro rätt väl bekanta i hela Svensk-Amerika och kunna härigenom utöfva inflytande på sina landsmän inom sina respektiva verksamhetsfält. Det är tidningspressen, som gjort detta och därigenom kraftigt bidragit till, att vi icke lefva förskingrade, utan äga bestånd som nationalitet.

Hvarje vecka sprider den svensk-amerikanska pressen i mer än en half million exemplar budskap från Sverige ut öfver hela Svensk-Amerika. Dessa nyheter från Sverige äro oupphörliga påminnelser om vårt gamla fosterland och bidraga utan allt tvifvel kraftigt att hålla samhörighetskänslan med Sverige vid makt ibland oss.

Sammanfattar man allt, som den svensk-amerikanska pressen uträttat, kan man tryggt påstå, att vi utan denna press icke på långt när varit som nationalitet här hvad vi nu verkligen äro. De brister, som vidlåda pressen, bero på landsmännens lika stora som oberättigade likgiltighet. Om pressen får den uppmuntran, som densamma rätteligen tillkommer, skall den i än högre grad gagna våra landsmäns intressen här.