Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 11
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Föreningslifvet.

Våra tusentals föreningar hafva stiftats för befrämjande af någon viss sak, antingen af ideell eller rent ekonomisk natur. Föreningsstadgarna gifva upplysning om föreningens ändamål, men de tala aldrig ett ord om det nöje och den trefnad föreningarna skänka sina medlemmar, något som är till lika stor nytta för medlemmarna som det officiella ändamålet. Ja, jag vågar gå så långt som att påstå, att föreningarnas betydelse i rent socialt hänseende är af större vikt för svenskheten i Amerika än de goda syften föreningsstadgarna på sin många gånger skröpliga svenska tala om.

Ensamhetskänslan i det främmande landet och bristen på umgänge enligt svensk sed hafva skapat föreningslifvet. Därför har detsamma också, medlemmarna alldeles omedvetet, fått en social och fosterländsk prägel. Föreningarna ha blifvit centra för sina medlemmars sällskapslif och sammanknytningspunkten för de nationella sträfvandena.

Föreningslifvet har en ofantligt stor disciplinär betydelse för medlemmarna, är en verklig medborgarskola. Det sätter rent ut sagdt hyfsning på skarorna, afslipar ensidigheter samt öfvar framför allt i den svåra konsten, den stora medborgardygden att sätta det gemensamma bästa framför de egna intressena. Mötesförhandlingarna gifva medlemmarna tillfälle att uppträda offentligt samt öfva dem i parlamentarisk takt och ordning. Diskussionerna blifva äfven välbehöfliga talöfningar i svenska språket och äro som sådana ingalunda oviktiga för svenska språkets bestånd som lefvande språk här.

Samtidigt sakna nog icke föreningsmötena sina skuggsidor. De blifva ibland tummelplatsen för intriger och baktal samt stundom väl äfven en driffjäder för en falsk ärelystnad och en föga hedrande afundssjuka. Diskussionerna röra sig allt för ofta om småsaker, som kunde afgöras med några få ord och kommittéer tillsättas för äfven det enklaste uppdrag.

Att sådant sker beror hufvudsakligast på att ofta några få medlemmar behärska situationen i föreningen och drifva politik med hugg och mothugg. Dylika "föreningsgumsar", som komma till alla sammanträden och yttra sig i alla frågor, återfinnas i de allra flesta föreningar och där de till äfventyrs saknas, sätter denna brist karaktär på föreningen; den blir färglös och lefver ett tynande lif.

Som en i högsta grad beklaglig brist i vårt förenings!if måste man anse den fidlständiga frånvaron af aftonunderhållningar med program af lärorik eller underhållande art. Föreningsfesterna anordnas uteslutande för att medlemmarna skola ha trefligt och med trefligt förstår man förnämligast att dansa och njuta af den buteljerade lifsglädjen. De amerikanska arbetareföreningarna och äfven de i Sverige bedrifva ett vidtomfattande folkupplysningsarbete. Goodtemplarordens framgång i Sverige torde till afsevärd grad få tillskrifvas ordens folkupplysningsarbete. Här anordna de svenska föreningarna konserter med åtföljande dans samt baler och "smokers" i rask följd, men aldrig någon föreläsning.

Om det svensk-amerikanska föreningslifvet icke kommit att stå så totalt främmande för allt slags folkupplysningsarbete, hade föredragshållare från Sverige kunnat under föreningarnas beskydd företaga föreläsningsturnéer genom Amerika. Föreläsningarna skulle naturligtvis ha handlat om. det nutida Sverige, om hvilket en häpnadsväckande okunnighet råder äfven bland sådana, som lämnat Sverige för blott tio eller femton år sedan. Tänk hvilket band, som härigenom skulle ha kunnat knytas mellan Sveas ättlingar på båda sidor om Atlanten.

* * *

På ett konstens tempel i Danmarks hufvudstad står inristadt "Ej blot til Lyst". Detta måste ock vara den svenska sångens i Amerika valspråk. "Til Lyst" blir ju sången, då den fyller hjärta och sinne med glädje och det har den svenska sången i Amerika gjort tusentals gånger. Men det har ej stannat därvid. Sången har klingat "ej blot til Lyst". Den har visat sig vara det kraftigaste lystringsordet för nationell samling ibland oss och häri ligger dess ofantligt stora betydelse för Svensk-Amerika.

Den svenska sången i Amerika spirade först upp på kyrkans mark i form af psalmsång och sedan äfven körsång. Sången bor ännu kvar i kyrkan, men kyrkan har icke vårdat det kulturår!’ det äger i sången, så pietetsfullt, som den bort och jag vågar äfven säga kunnat göra. De gamla härliga svenska koralerna ljuda väl ännu vid högmässogudstjänsterna, men vid andra gudstjänster och sammankomster utträngas de allt mer af "sånger" och "andliga visor" af mindre gedigen halt. Kyrkokörerna prestera allt oftare amerikanska "gospelhymns" och bjuda allt mera sällan på Wennerbergs och andras härliga tonskapelser.

Till stor del torde detta bero på, att ledarna för kyrkokörerna i allmänhet fått sin musikaliska utbildning här i landet och därför ej inse den svenska sångens stora betydelse. Stundom se de sig väl äfven tvungna att gå körmedlemmarnas önskningar till mötes vid val af sånger för att få behålla dem.

Det förbehölls helt andra krafter än de kyrkliga att höjasångarfanan "Ej blot til Lyst", utan äfven till nationell samling. Det är de svensk-amerikanska sångföreningarnas ovanskliga ära, att de gjort den svenska sången till en kulturmakt här. De svensk-amerikanska sångarna hafva därmed visat sig vara trogna oeh nyttiga tjänare i den svenska kulturens stora tempel i Svensk-Amerika.

Många af våra landsmän här vilja icke tala eller läsa sitt gamla fäderneslands språk, men när det tillkännagifva, att det blir en högtidsstund för svensk sång, då samlas landsmännen med glädje och då tager man emot både sång och språk utan invändning, ty de båda höra här tillsamman.

Sångföreningarna hafva hittills, glädjande att säga, intagit en bestämd hållning i kampen mot amerikaniseringen genom att hålla sina repertoarer rent svenska. Om de skulle börja att tillfredsställa det uppväxande svensk-amerikanska släktets smak genom att ersätta några af Nordens härliga melodier med de negervisor och irländska slagdängor, som äro på modet, skulle de därmed ohjälpligt förklara sig oförmögna att vårda den svenska sången. Då skulle de upphöra att vara bärare af svensk kultur i Amerika.

Den svenska sången måste sjungas på sitt eget språk och på sina egna melodier. Den kan aldrig få någon språkfråga att lösa, men den har redan börjat få en ljudfråga af ofantlig betydelse, fastän den kanske ej står fullt klar för alla sångarna. Den sångare, som i dagligt tal begagnar engelska språket, tillägnar sig så småningom rent engelska språkljud i sitt språk och sådana vet den svenska sången alls icke om, ja, de få icke under några villkor förekomma, om den svenska sången skall klinga ren. Denna ljudfråga kan icke lösas på mer än ett sätt, och den kanske en gång i tiden, långt fram i tiden må vi hoppas, blir den klippa, mot hvilken den svenska sången i Amerika slås i spillror.

Det var ett lifsvillkor för den svenska sången här att komma ur det skandinaviska sällskap, hvarmed den en tid var associerad. Skandinavismen äger aldrig någon bärkraft i hvad form den än uppträder, men det gör svenskheten. Den svenska sången hade aldrig blifvit den kulturmakt i Svensk-Amerika, som den nu är, om den uppträdt som en gren af "skandinavisk sång", om en så ohygglig sammansättning till-låtes. Därför all heder åt de svenska män, som 1892 slogo ett slag för svenskheten i Amerika!

Apollo och Bacchus bruka följas åt på sina vandringar bland glada och lyckliga människor. Många af våra landsmän hafva fått för sig, att sångarna egentligen samlas för att dyrka Bacchus och att Apollo får tjäna som bulvan. Jag tror ej, att det är så farligt med den saken. Bästa garantien för ett ärligt och målmedvetet arbete i Apollos tjänst äga sångföreningarna i sitt präktiga sångarförbund med dess sångarfester. Det ginge icke att hålla så storslagna sångarfester, om sångarna icke med lif och lust ägnat sig åt sångöfningarna.

* * *

Näst i betydelse från svensk nationell synpunkt bland de föreningar, som arbeta för ideella syften, borde idrottsföreningarna vara. Dessa föreningar borde väl hafva sitt program gifvet utan några som helst om eller men och uppträda som den Lingska gymnastikens målsmän i Amerika samt som sådana bidraga till denna idrottsgrens segertåg genom världen.

Detta hafva emellertid icke dessa föreningar gjort och därför förfelat sin uppgift som bärare af svensk kultur i Amerika. I stället finner man, hurusom i dessa föreningar en renodlad amerikansk sport med alla dess vanartiga utväxter omhuldas. Föreningarnas koryféer taga sig ibland amerikanska namn och ge sig ut i täflingar för att tjäna pengar.

Jag erkänner villigt, att en rent svensk idrottsrörelse i Amerika har att kämpa med oerhörda svårigheter på grund af den förkrossande konkurrensen med den amerikanska, som så varmt omhuldas af den amerikanska pressen och därför omtalas sent och bittida.

Den amerikanska idrottens resultat mätas i minuter och sekunder, i fot och tum och alla idrottsintresserade vänja sig vid att se exakta resultat genast. Något sådant kan ju den svenska gymnastiken icke uppvisa. Den är byggd på idén om folkhälsa och den borde här föras fram som en nationell sak ibland oss. Det borde finnas en svensk gymnastikförening i hvarje svensk koloni. Att så ej är fallet beror väl på den amerikanska konkurrensen, men kanske äfven på bristande kännedom om den Lingska gymnastiken samt oförmåga att inse hvad den som en nationell sak kunnat blifva ibland oss.

* * *

Bland föreningar, som arbeta för ideella syften, äro äfven nykterhetsföreningarna, hvilka utgöras af loger inom Goodtemplarorden och Templarorden.

Utan gensägelse borde dessa föreningar hafva ett stort fält för sina idéers förverkligande, men de hafva dock icke förmått samla särdeles många under sina fanor. Orsaken är visst icke, att svensk-amerikanerna äro nykterhetsfientliga. Antagligen finnas vida flera absolutister bland svensk-amerikanerna utanför dessa organisationer än inom dem. Orsaken till denna likgiltighet för nykterhetsorganisationerna är att söka i deras arbetsmetoder.

Medlemmarna hålla sig inom sina egna kretsar, hvilket gjort, att logerna till slut blifvit små kotterier för inbördes beundran. Medlemmarna samlas till möten för att predika nykterhet för hvarandra i stället för att förkunna sina läror på gator och torg. De fasthålla envist vid ceremonier, hvilka ej kunna förefalla en tänkande människa annat än rent ut sagdt barnsliga. Därigenom bortstöta de sådana bildade och energiska personer, hvilka som ledare skulle ha kunnat göra verksamheten ovärderliga tjänster. De flesta medlemmar blifva äfven så entusiasmerade af nykterhetsidéens vackra mål, att de i absolutismen se hela mänsklighetens befrielse från rådande och inbillade sociala missförhållanden.

Helt säkert är det denna öfverspänning, som skapat den motvilja mot kyrkan, som råder inom nykterhetsföreningarna och som hindrat dem att vinna fotfäste i kyrkliga kretsar, där de säkerligen annars skulle ha funnit ett rikt och tacksamt fält för sin verksamhet.

* * *

De politiska föreningarna kunna knappast sägas äga någon betydelse, så länge de stå isolerade, ty då bildas och styras de oftast för att befordra någon enskild persons intresse. Emellan valen ligga de i fullkomlig dvala, vakna upp och reorganiseras före valen samt hålla, några möten, till hvilka landsmännen lockas genom utlofvande af tal af amerikanska yrkespolitici, hvilka ofta aldrig infinna, sig, samt servering af smörgåsar och öl. De ledande i d.essa föreningar använda sitt inflytande till egen fördel. Då dessa föreningar ligga i händerna på svenska krögare, hvilket ofta är fallet i de större städerna, få föreningarna tjäna att öka krögarens "pull" hos polismyndigheterna. Under sådana förhållanden kunna dessa föreningar omöjligen väcka och underhålla något verkligt politiskt intresse bland landsmännen.

Helt annat är förhållandet, där de politiska föreningarna i en hel stat sammanslutit sig till ett statsförbund. Där få dylika personliga intressen intet spelrum, utan föreningarna blifva befordrare af sina medlemmars gemensamma politiska intressen och äfven faktorer, som de amerikanska ämbetsjägarna måste taga med i sina beräkningar.

* * *

Tyngdpunkten hos det svensk-amerikanska föreningslifvet ligger hos sjuk- och begrafningshjälpföreningarna. Genom en bestämd månadsafgift tillförsäkras medlemmarna understöd vid sjukdom samt deras efterlefvande en summa till täckande af begrafningskostnaderna. Dessa föreningar hafva varit till verklig välsignelse bland landsmännen. Det är ej nog med att sjuka medlemmar erhållit den sjukhjälp, de enligt stadgarna varit berättigade till, utan då förhållandena varit särskildt ömmande hafva föreningarna ofta genom direkta gåfvor, subskriptioner eller anordnande af någon festlighet hållit nöden från den sjuke eller arbetslöse medlemmens dörr.

Om det vore möjligt att uppgöra en statistik öfver den hjälp, som våra sjuk- och begrafningshjälpföreningar lämna sina medlemmar och äfven utomstående behöfvande landsmän, skulle man kunna uppvisa en rent häpnadsväckande summa — helt säkert öfver en million dollars. Erinrar man sig därjämte, att dessa penningar i ofantligt många fall betalas till familjer, där familjeförsörjarens sjukdom annars skulle betydt umbäranden för hela familjen, där inga besparingar funnits, så kan man göra sig en föreställning om dessa sjukhjälpsföreningars stora betydelse ibland våra landsmän här.

Inom föreningslifvet har den senare tiden försports en rörelse för sammanslutning antingen med något större filantropiskt företag som gemensamt mål eller ock för att stärka nationalitetskänslan. Helt visst har denna utveckling gått i rätt riktning.

Det svensk-amerikanska föreningslifvet är mer än den svensk-amerikanska kyrkan beroende af invandringen från Sverige. Augustana-synoden har till för några år sedan varit enbart svenskspråkig, den använder nu båda språken utan att det alls knakar i fogningarna och den kan helt visst genom sin starka organisation och sina många gemensamma inrättningar hålla ihop som rent engelskspråkig. En fristående förening kan nog inte genomgå en sådan metamorfos, men att vissa landsändar eller kanske hellre hela landet omfattande föreningsförbund med några gemensamma inrättningar att underhålla borde äga bärkraft nog att samla Sveas ättlingar här en eller annan generation framåt i tiden, ehuru de icke som vi ägde gemensamma minnen och gemensamt språk från det gamla landet.