Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 12
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Svensk-amerikanen och politiken.

Man hör ofta framhållas både i tal och skrift, att svenskarna här i landet ligga så ofantligt efter i politiskt afseende och i förhållande till sitt antal icke få det politiska erkännande som andra nationaliteter, såsom t.ex. norrmännen för att nu icke tala om irländarna.

Detta framhålles såsom något nedsättande för svensk-amerikanerna och oftast skyller man på svenskens medfödda lojhet, kanske äfven på den svenska afundsjukan. Jag tror, att detta är en alldeles snedvriden uppfattning och att man får en rätt syn på svensk-amerikanen i politiken, om man tar i betraktande såväl de former, i hvilka den amerikanska politiken framträder, som vissa drag i det svenska folklynnet, hvilka öfva sitt stora inflytande åtminstone på första
generationen af svensk-amerikanerna.

Den amerikanska politiken är maskinpolitik med köpslageri och värdesättande af kandidater inom partiet efter det antal röster, som de kunna tänkas tillförsäkra partiet vid valet, icke efter den nytta, de kunna tänkas göra folket i de ämbeten, till hvilka de föreslås. Hvarje parti har sina "bossar", både större och mindre, och det åligger de mindre att arbeta upp de nominerades aktier hos valmännen och härför skola de ha betalt. Betalningen sker i form af utnämningar till vissa ämbeten, hvilket så vackert kallas politiskt erkännande.

Svensk-amerikanen är lika vaken och intresserad af allmänna frågor som någonsin amerikanen själf och invandrarna från andra länder, men han kastar sig icke in med hela sin själ i politiken, han gör icke politiken till ett lefvebröd. Han nöjer sig med att vid valurnan fullgöra sin medborgerliga skyldighet efter bästa förstånd. Politiken är för honom ett medel, icke ett mål. Han är idealist, han har tanke främst för saken, och när hans parti afgår med seger, betyder det för honom, att de åsikter, han hyser, komma att tillämpas af dem, som makten hafva. Det är för honom vinning nog. Han behöfver ingen "praktisk" vedergällning för att göra sin plikt.

Orsaken till att svensk-amerikanen icke kastar sig in med hela sin själ i politiken och blir yrkespolitiker, ligger visst icke i brist på intresse för allmänna saker, utan på svenskens medfödda brist på politisk instinkt. Sådan frodas icke bland idealister, men väl hos dem, som hafva öppen blick för lifvets realiteter och särskildt bland folk, som länge lefvat underkufvade. Därför passa både norrmän och irländare bättre än svenskarna för den amerikanska maskinpolitiken.

Svenskens idealism gör, som nyss sagdt, att han sätter saken före personen. Han vill, att ämbetet skall söka mannen och ej mannen ämbetet. Ser man efter, där en svensk-amerikan uppställes som ämbetsmannakandidat, så finner man vanligen, att han uppställt sig som kandidat på andras uppmaning, många gånger under stark påtryckning, såsom den mest lämplige för ämbetet, således att ämbetet verkligen sökt mannen.

Sådant är numera ej så sällsynt bland svensk-amexikanerna, och vi finna dem ju i statslegislaturerna och stadsstyrelserna litet hvarstädes, och detta politiska erkännande — det vackraste och enda af verkligt värde — hafva svenskarna så småningom förvärfvat sig genom samvetsgrant uppfyllande af anförtrodda uppdrag.

Om man vid betraktandet af svensk-amerikanen och politiken höjer sig öfver maskinpolitikens nivå och ser saken från en högre och jag vågar säga rätt synpunkt, måste man erkänna, att svensk-amerikanerna icke ligga efter i politiken, utan att de allmänt begagna sin rösträtt för att främja det, som de anse rätt och nyttigt och att att de erhålla rättvist erkännande härför, icke af de politiska "bossarna" utan af sina medborgare, hvilka åt dem anförtro viktiga politiska uppdrag.

Svenskarna började komma till Amerika, då spänningen mellan nord- och sydstaterna med hvarje dag blef allt starkare och då hvar och en måste taga parti för eller emot tidens stora fråga. Helt naturligt förde deras inneboende frihetskänsla dem till det parti, som på sitt program satt allas frihet. De entusiasmerad.es af frågan om negerslafveriets afskaffande, och det har efteråt med siffror konstaterats, att Lincoln aldrig blifvit väld till president 1860, om ej de svenska valmännen så enigt gifvit honom sitt understöd. Hans röstmajoritet var icke stor, och det var Illinois’ och Minnesotas elektoralröster, som afgjorde utgången, och att dessa tillföllo honom, berodde på de svenska valmännen.

Sedan slaffrågan afgjorts och det republikanska partiet ej egentligen på sitt program haft någon fråga, som kunnat entusiasmera en frihetsälskande folkstam, blefvo svensk-amerikanerna dock det republikanska partiet orubbligt trogna i flere årtionden.

Det är svenskens konungsliga sinnelag, som härvidlag tagit ut sin rätt. Det svenska folket har i alla tider varit ett konungsligt sinnadt folk och förblifver så oförändradt under alla styrelseformer. Äfven som god medborgare i en republik är svensken konungsligt sinnad, han vill hellre lyda en än flera. En verklig regent vill svensken se i spetsen för landet, han må sedan kallas konung, riksföreståndare eller president. Och hos regenten är det de personliga egenskaperna, som svensken aktar högst, till och med högre än statsmannaduglighet. Svensken är så konungsligt sinnad, att han fordrar, att hans politiska ledare genom handlingskraft och mod, både personligt och moraliskt skola höja sig öfver sin omgifning.

Svensk-amerikanerna hafva funnit sådana män i det republikanska partiet, hvilket alltid ägt stora män, äfven i tider då det varit tomt på stora, bärande idéer. I detta parti hafva svensk-amerikanerna funnit män sådana som Lincoln, Grant, Blaine, Roosevelt, hvilkas kraftiga personliga uppträdande slagit an på dem mer än de åsikter, de förfäktat. Svenskamerikanerna ha funnit det republikanska partiets ledare vara män bakom sina ord, hört dem. tala kungsord i detta uttrycks vackra bemärkelse, och då hafva de stannat kvar i det republikanska partiet.

Under valkampanjen 1912 fick man skåda det egendomliga förhållandet, att svensk-amerikaner i massor öfvergåfvo det republikanska partiet och slöto sig till det nybildade progressiva partiet, jag betviflar visst icke, att många af de svensk-amerikaner, som slöto sig till det progressiva partiet, gjorde det efter moget öfvervägande af de båda partiernas valprogram, men den stora massan leddes nog af något helt annat än öfvervägande af valprogrammen. Det var Roosevelts personlighet, som drog dem till partiet. Roosevelts kraftfulla och målmedvetna uppträdande som president hade slagit an på svensk-amerikanerna. De hade i honom funnit en personlighet att följa, och de följde honom, äfven då han genom löftesbrott visat sig ovärdig deras förtroende, alldeles som våra förfäder en gång i tiden följde Carl XII i alla skiften.

Att Roosevelt kunde stå och hålla ett timslångt fosterländskt tal, under det han blödde från såret af en revolverkula, endast bidrog att än fastare binda tusentals svenskamerikaner vid hans person och — hans parti. Hade någon annan politiker, mindre impulsiv, ehuru lika framstegsvänlig som Roosevelt, startat det progressiva partiet, hade han säkert icke samlat så många svensk-amerikaner under sin fana.

Då det är fråga om svensk-amerikanen och politiken, är ju partifrågan likgiltig. Saken gäller det sätt, hvarpå svenskamerikanen ägnar sig åt politiken. Så länge vi se honom som medborgare begagna sin rösträtt för att befrämja allmänt väl och ej egna intressen, så länge kan man vara viss på att det gamla svenska kynnet lefver hos honom. Men när man får se honom i politiken köpslå om ämbeten och fördelar, höra honom pocka på politiskt erkännande af "bossarna", göra politiken till en födkrok, då är det tecken på att han förlorat ett af de storhetsdrag, hvilka gjort honom till en så önskvärd invandrare, hans idealism, förmågan att hänföras af det stora och ädla, att syfta högt i lifvet. Då är han ej längre svensk-amerikan.