Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 13
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Kulturströmningar i Svensk-Amerika.

Det kan ju icke bli tal om en rent svensk-amerikansk kultur, då vår nation för att skapa sig en sådan ej varit här länge nog, endast ett par mansåldrar. För att utveckla en särkultur behöfs sekler, och så länge hålla vi nog ej ihop som nationalitet. Det är den svenska kulturen, som utgör grundvalen för den andliga odlingen bland svensk-amerikanerna, ocli de strömningar, som gifva sig till känna här i denna kultur, sättas i gång genom amerikansk påtryckning, icke genom de nya kulturrörelserna i Sverige, för hvilka svensk-amerikanerna, ledsamt att säga, synas tämligen okänsliga.

Den stora massan svensk-amerikaner accepteiar kritiklöst alla färdigsatta värden, ekonomiska såväl som kulturella, hvilka möta dem här ute, utan att efterforska, om de äro falska eller ej, något, som ju är betecknande för hvarje person med kulturbrist, oafsedt nationalitet. Midt uppe i all denna Amerika-hänförelse lefver dock den allra innerst inne i sinnena boende Sverige-känslan. Spontant visar den en och annan gång en glimt hos alla, såsom t.ex. när man oförmodadt får höra modersmålet talas. Hos den obildade får denna gnista ingen näring inifrån. Därför slocknar den så fort. Hos den bildade alstrar den tankar och jämförelser, hvilka kunna lysa och leda. Man äger just förutsättningarna för att kunna ge sina landsmän deras andliga svenska hälsa åter, väcka känslan
af samhörighet med Sveriges kultur, ej endast landet och folket —, men denna hjälp afvisas.

Det är gamla orättvisor i Sverige, som här gå igen. Fattigdomens dryck, som i Sverige räcktes den hit utvandrande, gjordes onödigt hitter genom föråldrade begrepp och klassföreställningar. Arbetaren i Sverige var under den tid, emigrationen flödade starkast, predestinerad till "underklassare", och de bildade landsmännen här stå för honom som inkarnation af ledsamma minnen, hvilka han icke gärna vill ha något mera att göra med.

Det är helt andra representanter för svenskheten än de bildade svenskarna, som svensk-amerikanerna kora till sina höfdingar och sätta sin lit till. Det är sådana, som utgått ur deras egna leder och fått sin utbildning här i landet. Dessa "ledande landsmän" tänka amerikanskt, äfven om de tala svenska. Sveriges samhällslif och institutioner känna de ungefär lika litet som den stora massan, och därför blir deras arbete begränsadt till enhetssträfvandena svensk-amerikanerna emellan, under det samhörighetskänslan med Sveriges kultur i dem får ytterst lama målsmän.

Bäst framgår detta af den ställning, svenska språket kommit att intaga här. Det myckna arbete, som nedlägges på dess bevarande bland det här födda släktet, har knappast hos den invandrade generationen haft någon annan grund än sentimentalitet och önskan att skapa ett rasmärke till inbördes sammanhållning. Svenska språket sättes af dem ej alltid i förbindelse med den svenska kulturen eller tänkes som nyckel till den svenska litteraturens rika skattkammare.

Härtill kommer, att ingen invandrare så missuppfattat den amerikanska jämnlikheten som just den svenska; ingen har så som han förbisett de förpliktelser, den ålägger alla samhällsklasser. De demokratiska umgängesformerna här jämte den obesvärade tonen samhällsklasserna emellan tycker den obildade svensk-amerikanen ge honom rätt att anse sig som "en herrkar efter lagen", som Fröding säger, och han ser ingen skillnad mellan den, som är "herrkar" enligt släkttradition, och den som blifvit det genom uppfostran och bildning. lian ser ingen skillnad mellan människovärde och kulturvärde, och följden blir, att hvarje ledning af en kulturrörelse måste räkna med en massa död vikt, som bara skrymmer och tynger.

De här inledningsvis berörda begränsningarna göra, att hvarje kulturgärning i Svensk-Amerika, som går ut på att göra "landsmännen i förskingringen" delaktiga af det nutida Sveriges kulturella skatter och bärande tankar samt att framställa den svenska odlingen som gedignare än den amerikanska, ställer sin man i harnesk mot snart sagdt hela hans omgifning, som rakt inte kan hålla takten med en sådan marsch.

En ganska tydligt framträdande egenhet hos vår svenskhet är, att den ger intryck af att vara hvad jag nästan ville kalla stereotyperad. Den har nått en viss grad af utveckling, men där har den blifvit stående stilla. Man märker detta på språket, den litterära smaken, känslan för Sverige m.m.

Om man beträffande skriftspråket bortser från anglicismerna, så rör det sig vanligen i former, som föra i minnet något af 1860- och 1870-talens stil. Det står nästan fullkomligt oberördt af språkets utveckling i Sverige. Därför finner man här ytterst sällan den ledighet och ordrikedom, hvilka utmärka det moderna svenska skriftspråket och göra det så njutbart. Af den svenska litteraturens alster säljas här författarna på 1800-talets midt lika bra som de moderna. Tegnérs skrifter, Emilie Flygare-Carléns romaner, Fältskärns berättelser och många andra, ja, till och med Lasse Maja säljas, som om de representerade modern svensk litteratur, under det man står som frågetecken för Geijerstam, Fröding, Heidenstam m.fl. Att Selma Lagerlöf och Strindberg börjat uppmärksammas beror på rent amerikansk påtryckning.

Öfver känslan för Sverige ligger en viss sentimental stämning. Man älskar hembygden men frågar ej mycket efter landet och folket och inte ett dugg efter dess andliga odling. Sverige står som ett slags sagoland, där Gustaf II Adolf en gång var kung. Gustaf Adolf står i hög kurs bland svenskamerikanerna, antagligen på grund af kampen mot katolicismen, hvilken man här kommit närmare inpå lifvet. Om gamle kung Gösta, "som hela Sverige murat från grund till tak", hör man aldrig ett ord.

Det har visst icke saknats anknytningspunkter mellan Svensk-Amerika och det moderna Sverige. Vi hafva haft besök från de mest skilda läger i Sverige de senare 15 à 20 åren, och därvid har det talats stora ord om handslag öfver hafvet, hälsningar från fädernejorden och sedan — har allt gått sin jämna lunk. Sverige har ej kommit oss närmare kulturellt sedt; det är och förblir det Sverige, man längesedan lämnat bakom sig.

Det ser rent af ut, som om den svenskhet, som invandrarna under de första decennierna förde med sig — och den var ej så djupgående — skulle ha slukat upp allt svenskt, som sedan kommit med senare tidens invandrare. När en svensk varit här ett tiotal år, finner man hans svenskhet vara alldeles lik dens, som varit här ett trettiotal år. Detta kan ej bero på annat än att intrycken från det moderna Sverige här ej finna resonansbotten och därför förklinga så fort. Detta är en sorglig kulturföreteelse i Svensk-Amerika, som gjort, att mycket godt från Sverige ej nått fram till oss. Orsaken härtill är att finna däri, att kultur ledningen, som förut sades, så godt som uteslutande lagt an på vår inbördes sammanhållning. Tag t.ex. två af våra mest kända ledare, J. A. Enander och Carl Swensson, så ser man, hur båda gingo vid sidan om det moderna Sverige, hur båda gärna dvaldes i "det gamla, ärorika Sverige", men helst dock här i Svensk-Amerika, där de med framgång manade till nationell samling.

På det kyrkliga området möta oss helt naturligt motsättningarna mellan den lutherska och den reformerta kyrkan. I rent doktrinärt afseende framträder denna motsättning i en stor massa landsmäns öfvergång till reformerta samfund, hvilken öfvergång ej så litet stimulerats af samfunden själfva. Som dessa landsmän i kyrkligt afseende ställt sig på rent amerikansk mark, och de rörelser, som göra sig förnimbara hos dem, icke i egentlig mening kunna inrangeras bland kulturströmningar i Svensk-Amerika, lämnar jag dem helt ur räkningen och håller mig uteslutande till Svensk-Amerikas kyrka, Augustana-synoden.

Den svenska statskyrkans dotter måste både enligt tro och historisk tradition anse sin direkta uppgift vara begränsad till det religiösa budskapet jämte folkupplysningen på kristlig grundval samt att i öfrigt ingjuta en kristlig anda i samhället, särskildt vid samhällets — statens och kommunernas — lösande af de sociala uppgifterna. Här mötes denna uppfattning af den reformerta kyrkans stora sociala verksamhet och dess kraf på frivilliga penninggåfvor och personliga frivilliga krafter för social församlingsverksamhet.

I Augustana-synoden återfinner man dessa båda uppfattningar. I läran märker man genast en fast och bestämd hållning, ett troget fasthållande vid den lutherska kyrkans läroartiklar. Förkunnelsen har nog rönt påverkan af den pietism, som i midten af 1800-talet uppstod i Sverige och från hvilken synoden leder sitt ursprung. Härvidlag torde den rätt mycket likna rosenianismen i svenska kyrkan, under det att inom Augustana-synoden såväl som inom rosenianismen andra sidor af troslifvet mindre starkt framhållas. I församlingslifvet inom Augustana-synoden finner man det reformerta krafvet på personligt arbete för församlingsverksambeten väl tillgodosedt. "Arbetet i församlingen" hör man mycket ofta nämnas. Den riktning inom svenska kyrkan, som kanske utvecklat dess starkaste församlingslif, nämligen schartauanismen, finner ingen resonans i Augustana-synoden.

Folkupplysningen på kristlig grund tillgodoser Augustana-synoden genom sina högre läroanstalter på ett i alla afseenden tillfredsställande sätt. Framträdande drag i denna skolverksamhet äro, att den tager hänsyn till den svenska kulturen och bygger vidare på denna grundval, att den ej inskränker sig till att enbart bibringa kunskaper, utan att den därjämte söker dana kristliga karaktärer samt fostra de unga till samfundstrohet. Det är dessa egenskaper, som gjort Augustana-synodens skolverksamhet till en af svenskhetens starkaste bålverk i den nva världen. Det är t.ex. förnämligast från de vid synodons läroverk utbildade, som rörelsen för svenska språkets införande som läroämne vid amerikanska läroanstalter utgått, en rörelse, som helt visst i framtiden skall framstå som en stor svensk kulturgärning.

Med verklig hänförelse har Augustana-synoden dessutom ägnat sig åt social-filantropisk verksamhet, hvilken de senare åren börjat intaga en allt mer och mer framskjuten ställning. Det är ej alldeles utan, att detta reformerta inslag hos synoden börjat visa sin frånsida. Det finns ansatser till, att synoden af många börjar betraktas som ett socialt instrument för välgörenhet och att måttstocken på det religiösa lifvet blir storleken af pektiniär offervillighet samt villigheten att ägna sin tid åt välgörenhet.

Det finns emellertid, medverkande orsaker till, att den reformerta strömningen kunnat så lätt intränga i synoden. Nationalitetskänslan har kommit mången att i arbetet för församlingen se ett arbete för svenskheten. Den filantropiska verksamheten torde i någon mån bero på det amerikanska kommunala lifvets försumpning, som gör det föga skickadt, att — åtminstone enligt svensk måttstock — fylla sin uppgift mot de ringa i samhället.

Litteraturen och de sköna konsterna i Svensk-Amerika uppvisa många intressanta faser. Betraktar man först den religiösa litteraturen, finner man den vara relativt ganska stor, och en närmare granskning ger vid handen, att den till stor del utgöres af uppbyggelse- och berättelseböcker. Att så få böcker utgifvits, behandlande doktrinära eller rent praktiska kyrkliga frågor, är helt visst en brist i denna litteratur, ty det saknas nog icke ämnen på grund af de skilda kyrkliga förhållandena här och i Sverige.

Under de senaste tio eller femton åren har utvecklats en ny litteraturgren, nämligen en historisk. En mängd svenska kolonier, ja, till och med hela staters svenska befolkning ha fått sin historia skrifven. Hittills torde våra häfdatecknare inskränkt sig till historiker öfver församlingar och föreningar och lämnat alla skildringar af sällskaps- och hemlifvet ur räkningen. Genom bristen på tids- och naturskildringar ha utan tvifvel många intressanta drag, särskildt från nybyggartiden, för alltid gått förlorade. Ehuru de, som sysslat med svensk-amerikansk historieskrifning, nog erhållit erkännande i pressen och af många enskilda personer, som inse värdet af detta arbete, har — sorgligt att säga — den stora allmänheten ställt sig ganska oförstående.

Skönlitteraturen är i kvantitativt afseende underlägsen den religiösa, men inom skönlitteraturen finner man dock originalitet och vissa drag, hvilka kunna kallas svensk-amerikanska. Man finner här t.ex. allt mer och mer rent svensk-amerikanska motiv hos våra diktare, en ansats således till en svensk-amerikansk diktning. Hemlängtan träffar man ofta i den svensk-amerikanska litteraturen. Det är vanligen Sveriges natur och barndomshemmet, som skildras i toner, hvilkas klang tyder på andra känslor än dem, man finner i Sveriges litteratur. Där ljuda tonerna om Sverige och hembygden så förhoppningsfulla, där ser man båda i framtidens trolska belysning. Här känner man, att fötterna liksom halkat undan en eller man står på främmande mark — rotlös. Intrycken från rent amerikanskt håll torde vara få, möjligen ett visst lugnt värdesättande af lifvets realiteter och ibland ett alldeles spontant framträdande utslag af galghumor.

Tidningspressen är så nära förbunden med litteraturen, att man knappast kan tänka sig dem åtskilda. Det är ju till största delen pressens män, som skapat litteraturen. Hårda domar ha fälts öfver den svensk-amerikanska pressen och många brister vidlåda den nog, dock mest på grund af de säregna förhållanden, under hvilka den arbetar. Bland dess förtjänster måste man dock erkänna tvenne vackra drag, nämligen den ärliga vilja att gagna våra landsmän, hvilken helt visst är starkare än tanken på att tjäna pengar, samt det oupphörliga häfdandet af svenskhetens värde. Pressen har gjort svensk-amerikanerna omätliga tjänster, både då det gällt inre sammanhållning och uppehållandet af förbindelsen med Sverige. Genom häfdandet af svenskheten har pressen i så måtto utplånat ett af svenskens lyten, afundsjukan, så att ingen svensk-amerikan afundas den landsman, som hedrar sig inför amerikanerna, äfven om han därigenom vinner fördelar. Omkring den, som hedrar det svenska namnet här, höres vanligen intet af afundsjukans uggleskri utan i stället uttryck af allas tillfredsställelse. Och det är helt visst den svensk-amerikanska tidningspressens förtjänst.

Af de sköna konsterna idkas främst musiken och sången, ja, man kan nästan säga, att de trängt igenom hela det svenskamerikanska lifvet och att de försona mycket, som verkar störande. Då det gäller musik och sång, har den annars så lätt tillfredsställda svensk-amerikanska publiken stora fordringar. Det går helt enkelt icke an att komma med något underhaltigt.

Musiken idkas i hemmen, hvilka vanligen äro försedda med piano. För barnens skull. Det är alls ingen ovanlighet, att unga svensk-amerikanska flickor — oftast kroppsarbetares döttrar — spela piano eller fiol riktigt bra vid de aftonunderhållningar och konserter, som i rask följd aflösa hvarandra i de svenska kolonierna. De svensk-amerikanska läroverken äro försedda med musikskolor, hvilkas elevantal är ganska stort. Dessa musikskolor stå emellertid tämligen själfständiga och mottaga elever, hvilka icke egentligen tillhöra skolorna. Härigenom hafva dessa musikskolor blifvit tämligen kosmopolitiska, både beträffande lärare och elever. Det kan således ej blifva tal om något öfvervägande svenskt inflytande på musiklifvet vid de svensk-amerikanska skolorna.

Äfven om man kunde önska, att de svenska kompositörerna förekomme litet oftare, än hvad som är fallet, kan man med glädje konstatera, att den svensk-amerikanska publiken så småningom bibringats ett rätt afsevärdt musikintresse, hvilket utan tvifvel höjer sig öfver det, som finnes hos samma samhällsklasser i Sverige. Till hvilken grad musikintresset i Svensk-Amerika kan upparbetas under målmedveten och kompetent ledning visa de årliga Messias-festerna i Lindsborg, Kans., en af den svensk-amerikanska odlingens vackraste blommor.

Hvad som gäller musiken gäller kanske i än högre grad sången. De konserter, som då och då anordnas i våra kolonier af körer i Svenska Sångarförbundet i Amerika, för att nu ej tala om konserterna vid sångarfesterna, äro verkliga konstnjutningar, verkliga triumfer för den svenska kvartettsången. Sångarförbundet har genom sin fasta svenska hållning och sin förståelse för de moderna svenska tonsättarnas skapelser höjt den svenska sången till en kultnrmakt i Svensk-Amerika. Det ligger något målmedvetet och vederhäftigt öfver den svenska sången här; man saknar hos den hvarje tillstymmelse till det kryperi och det slisk, som man nog kan spåra i samband med andra kulturrörelser här. Förtjänsten härför får nog till rätt stor del tillskrifvas den lyckliga omständigheten, att ledningen inom sångarvärlden legat i händerna på män med såväl musikalisk som humanistisk bildning från Sverige.

Målarkonsten och arkitekturen hafva många utöfvare i Svensk-Amerika. De svensk-amerikanska målarna torde "vara de af landsmännen minst uppmärksammade af den andliga odlingens målsmän. Deras alster kunna ju ej finna afnämare hos den stora massan, utan blott hos de i ekonomiskt afseende väl situerade. Men dessa — och de äro nog ej så få, ty det finns många hundratusendollarskarlar bland svensk-amerikanerna — köpa hellre aktier i guldgrufvor och oljebrunnar än en duk med motiv från björkarnas och solskenets land eller från prärien i nyttans land, som gjort dem rika. Nästan de enda säkra svenska kunder, våra målare äga, äro Augustana-församlingarna, hvilka vanligen beställa sina altartaflor af svenska målare.

De svenska arkitekterna hafva äfvenledes funnit fält för sin verksamhet hos de svenska församlingarna vid deras kyrkobyggen. Den svensk-amerikanska kyrkoarkitekturen, som väl är den enda arkitektur vi ha, har af rent praktiska orsaker ej kunnat lägga an på eller utveckla någon bestämd stil. Fordringarna på rymliga läktare, plats för sångkören, särskilda rum för söndagsskolan, ungdomsföreningen, bibliotek, kök m.m. ha måst tillgodoses. Därför har stilen måst vika för det rent praktiska. Ett anmärkningsvärdt drag finner man dock på kyrkoarkitekturens område. Den första tiden inreddes de lutherska kyrkorna på reformert sätt. Visserligen bibehölls altaret, men ställdes under predikstolen och gjordes till en obetydlighet emot predikstolen och körläktaren. På senare tider har en återgång till den gamla formen inträdt, och man fordrar nu, att "kyrkan skall vara kyrklig". Svenskheten har för en gång segrat öfver amerikanismen!

Den dramatiska konsten betraktas icke af svensk-amerikanerna som skön konst, utan helt enkelt som folknöje. Och så stark har folkviljan varit, att de dramatiska förmågorna, hvilka äro både många och dugande, måst böja sig för densamma. Därför spelas nästan uteslutande antingen kända folkpjäser såsom Värmlänningarna eller ock stycken med bred humor. Tragedier och tendenspjäser komma aldrig i fråga. Ett ytterligare bevis på publikens smak är, att en teaterföreställning skall följas af dans för att allt skall vara till belåtenhet. Sådant tvingas förmågor att gå med på, hvilka dock här spelat "Gengångare" med August Lindberg och väckt hans beundran.

Det sätt, hvarpå svensk-amerikanerna roa sig, företer många egendomliga yttringar, och vår "nöjeskultur" kan därför ge anledning till rätt intressanta studier. Jag tror, att man, innan man ingår på en undersökning af saken, bör erinra sig de yttre förhållanden, under hvilka svensk-amerikanerna lefva, i all synnerhet i städerna. Hvart stadsarbetaren vänder sig, mötes ban af samma tröstlösa enformighet. Arbetet är vanligen strängt specialiseradt och därför enformigt, omgifningen är enformig och konversationen rör sig om detsamma gamla vanliga — möney, resan till och från arbetet tillbringas på samma sätt med tidningsläsning dag in och dag ut. Till all denna enformighet kommer sedan jäktandet på alla områden, som tar på nerverna. Det är icke underligt, att människan torkar ihop invärtes, förlorar den gudomliga gåfvan att kunna förströ sig utan några hjälpmedel. "Kulturen" inställer sig så lätt med sina kraf på nöjets kvalitet eller rättare rang. Själfva förströelsen göres så småningom till en ansträngning, och snart stå oarten och öfverdriften som den enda utvägen till en stunds glömska af tillvarons många kraf.

Svensk-amerikanernas nöjeslif tenderar mer och mer att blifva "ansträngande", blifva ytterligare en börda lagd. till de många andra, som kulturmänniskan, äfven den ur arbetarklassen, redan förut har att bära.

Det är det i städerna florerande föreningsväsendet, som sköter om nöjena, och det som de sekulära föreningarna först och sist bjuda på är dans. En svängom efter föreningsmötet och offentliga baler i rask följd är något nu helt och hållet införlifvadt med föreningslifvet. Detta dansande sent och bittida har mer än något annat bidragit att göra föreningslifvet flackt, och det vanligen rätt flitiga pokulerandet vid glasen vid dessa baler drager ned föreningslifvet. Det har, åtminstone i de östra, staterna, gått så långt, att festtillställningarna blifvit för sjukhjälpsföreningarna en riktig affärsverksamhet, som skötes med mera intresse och omsorg än själfva sjukhjälpsverksamheten. Förmågan att arrangera fester värderas högre än förmågan att leda mötesförhandlingarna. Föreningarna ha den senare tiden börjat vid högtidstillfällen, t.ex. en årsdag eller besök af någon celeber person, att anordna middagar, enformiga och tråkiga, med många rätter och än flera tal, de sistnämnda i regel vida sämre än maten. Men man är på bankett, och sådant anses trefligt, hur tråkigt allt i verkligheten är.

Men det behöfver ej vara någon särskild bemärkelsedag för att man ställer till fest. I hvarje förening finnes alltid någon, som ligger i arbetet mer än de andra, och så ställer man till "surprise party" för honom eller henne, antingen i möteslokalen eller i hemmet. Att deltaga i detta slags hyllningar har så småningom öfvergått från att vara en hyllningsgärd till en skyldighet. Festföremålet får en present, en hop tal hållas, medhafda förfriskningar serveras och så få de nnga en svängom. Efter mer glam än nöje sker uppbrott fram på småtimmarna, och så har man haft roligt — efter sedvanligt program.

Kyrkoförsamlingarna förakta visst icke sällskapslifvet, snarare uppmuntra rle det för att bjuda ungdomen förädlande förströelse och skydda dem för frestelserna på krogen och i danssalongerna. Den enformighet och det skyldighetstryck, som vidlåder föreningarnas nöjeslif, gå nog igen i de kyrkliga festerna, hvilkas hufvudingredienser äro sång, musik, deklamation och tal samt servering af kaffe eller glace.

Då föreningarna och kyrkorna tagit hand om nöjes- och sällskapslifvet, finner man bland svensk-amerikanerna föga af det sällskapslif familjer emellan, som är så utveckladt i Sverige. Bjudningar i hemmen äro sällsynta, och de äkta svenska julkalasen äro här en saga blott. Det ser ut, som man hade svårt att kunna roa sig ensam eller i familjekretsen. Därför stå här besök i bibliotek och muséer icke i någon hög kurs, familjeutflykter i det gröna eller fotvandringar förekomma sällan, men väl förenings- och kyrkopicknicker med kommittéer och tal efter gängse fason.

Tillfredsställer detta nöjeslif våra landsmän? Helt visst icke, ty man hör dem så ofta klaga öfver att man här icke kan ha så verkligt roligt som i Sverige. Det är amerikanskt nöjeslif, svensk-amerikanerna antagit, och amerikanerna begripa sig inte på konsten att roa sig.

När man börjar närmare undersöka de kulturströmningar, som gå fram genom Svensk-Amerika, finner man snart, att dessa icke äro någon "stark ström med egna vågor", som går genom hafvet, utan i verkligheten ingenting annat än vår från Sverige medförda kulturs brytning mot den amerikanska kulturen eller kanske rättare den svenska kulturens kamp — ja, hvarför ej säga det rent ut — förtviflade kamp för sin tillvaro.