Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 14
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Älska verkligen svenskamerikanerna Sverige ?

Sveriges folk är icke ett fosterlandsälskande folk. Vore det så, skulle det icke sjunga Finlands nationalsång som sin. Men icke desto mindre tala vi svensk-amerikaner så ofta och så gärna om vår kärlek till Sverige. Ha vi börjat älska Sverige, sedan vi kommo hit?

Att Sveriges folk icke är fosterlandsälskande, att det saknar nationell instinkt, beror på att när i början af 1800-talet nationalitetsidéen drog fram öfver Europa, kom Sverige att stå utanför denna rörelse, som verkade så uppryckande på Europas folk. Sverige behöfde ej som de andra europeiska folken kämpa för sin konstitutionella frihet; den var en afgjord sak i Sverige långt förut.

Fosterlandskärlek är icke blott kärlek till fosterjorden och redobogenhet att för den offra lif och blod, om så skulle fordras, utan den inbegriper väl äfven folkets och den enskildes behof af att i hvarje lifsyttring gifva uttryck åt sitt eget innersta väsen och åstundan att söka tillägna sig sitt folks kulturella skatter, öka dessa om möjligt för att sedan gifva dem i arf åt sina barn. De bredare lagren af Sveriges folk, från hvilka svensk-amerikanerna i allmänhet utgått, sakna denna nationella instinkt. Därför inse icke svensk-amerikanerna sin betydelse som bärare af en gammal kultur i ett nytt land. I Sverige bibringades dem aldrig någon fosterlandskärlek, och de lärdes aldrig att inse betydelsen af att tillhöra ett gammalt kulturfolk.

Den svenska kulturen lämnade dem så godt som oberörda. Den, enda form, i hvilken den mötte dem, var i katekesen. Om Sveriges hjälteminnen fingo de höra mindre än om judiska folkets historia. De lärde sig att rabbla upp namnen på judarnas patriarker och dessas barn, men icke att räkna upp namnen på Sveriges konungar. Om de svenska segrarna på de fredliga idrotternas fält fingo de icke höra ett dugg.

Man får verkligen icke förtänka svensk-amerikanerna, att de så lätt slå rot i den amerikanska kulturen och så kritiklöst acceptera alla färdigsatta kulturvärden, som möta dem här ute. Amerikas storhet och resurser fördunkla helt och hållet för mångens blickar det lilla Sverige.

När svensken kommer till Amerika, möter honom en patriotism, som är betydligt uppblandad med nationalstolthet. Amerikanen är stolt öfver sina stora minnen, hvilka ligga honom närmare i tiden än svenskens, och söker så mycket som möjligt idealisera dem. Det är förnämligast de stora männens privatdygder, man stoltserar med, t.ex. Washingtons sanningskärlek, Franklins diplomatiska talanger, Lincolns rättrådighet o.s.v. Lojalt böjer sig svensken härför och firar med glädje de amerikanska fosterlandsminnena.

Amerikanen ser märkvärdigt nog icke alls illa på om invandrarna i tacksam hågkomst bevara sina respektiva fosterland och fira sina historiska minnen. Svensken, som hemma icke hade reda på sitt lands stora män eller ock icke brydde sig om dem, börjar här fira Gustaf Adolfs, Linnés, John Ericssons m.fl. minnen. Det är detta, som man sedan inbillar sig vara kärlek till Sverige, ehuru det i verkligheten är nationalstolthet, som svensk-amerikanerna lärt sig af amerikanerna. Aldrig ser man någon åstundan att lära känna Sveriges framsteg på de kulturella, sociala och ekonomiska områdena eller någon längtan att åter blifva ett med Sveriges folk, återigen komma under svenskt kulturinflytande, gå hand i hand med dessa Gustaf Adolfs- och andra fester.

Men svensk-amerikanernas hemlängtan, deras besök i Sverige och alla pengar de sända hem till Sverige, är inte det bevis på kärlek till Sverige? Hemlängtan är människan medfödd. Hvad särskildt svensk-amerikanen längtar efter är nog icke Sverige, det är födelsesocknen eller kanske närmare en viss liten stuga vid en insjö eller i en skogskant. Nar de svensk-amerikanska tidningsredaktörerna vid jultiden servera sina små julbetraktelser, tala de ofta om de små rödmålade stugorna med hvita knutar eller de grå torparhemmen i skogarna. Det slår an. Svensk-amerikanen längtar äfven efter släkt och vänner i Sverige, och mången reser hem för att träffa sina gamla föräldrar än en gång i lifvet. Allt detta är vackert, men det är ingen kärlek till Sverige, ty det ligger i denna längtan efter födelsebygd och släkt icke någon känsla af att man håller på att tappa kontakten med den svenska kulturen.

Men alla pengar, som svensk-amerikanerna sända hem till Sverige! De äro ett rörande bevis på kärleken till kvarlämnade anhöriga, men de ha icke ined kärleken till Sverige att skaffa. Tvärtom finnes det bevis på att gåfvor till de gamla därhemma ganska ofta gifver afsändaren osökt anledning att framhålla, hur mycket bättre Amerika är än Sverige.

Jag tror till och med, att den stora insamlingen till de nödlidande i Norrland 1902, som så ofta framhållits som bevis på svensk-amerikanernas kärlek till Sverige, hade helt andra orsaker. Denna insamling förestafvades först och främst af sann människokärlek, och så kom därtill det storslagna i denna insamling, som grep svensk-amerikanernas sinnen. Man läste i tidningarna, hur den ena svenska kolonien efter den andra samlat medel, hur kollekter togos upp i kyrkorna och på föreningsmöten. Svenskens gamla lust för stordåd väcktes till lif här. Och det var verkligen ett stordåd att sända öfver en million kronor till de nödlidande.

Helt säkert skulle tusentals svensk-amerikaner resa hem, om Sverige invecklades i krig, och slåss som lejon för Sveriges sak, inen de skulle nog icke göra det alldeles af kärlek till Sverige, utan för att få tillfredsställa sin drift att slåss för sitt eget höga nöjes skull, hvilket vi ju kalla för bärsärkaraseri.

Hvad finnes det öfver hufvud taget i de svensk-amerikanska hemmen, som erinrar om ägarens svenska härkomst? Alla hemmen äro möblerade enligt amerikanskt mönster och präglade af samma amerikanska rent af tröstlösa enformighet. På förmaksbordet ligga några böcker; de äro engelska, ifall ej någon bok, som kommit som premium med en svensk-arnerikansk tidning, haft så pass snyggt band, att den får ligga på parad. Möblerna äro lika i amerikansk stil. På väggarna hänga icke några reproduktioner af svenska målares taflor, ehuru utmärkta sådana kunna erhållas till lågt pris, utan i stället på amerikanskt sätt fars och mors porträtt och vigselattest samt barnens dopattester. Ibland ser man inom glas och guldram bilden af en liten stuga. Det är fars eller mors födelsehem. Frågar man barnen i hvilken trakt af Sverige fars eller mors vagga stod, så skola de svara i nittionio fall af ett hundra: "I don’t know." Som ett oemotståndligt brusande vågsvall tycks det amerikanska samhällslifvet utplåna nedärfda känslor och ideal hos de barnasjälar, hvilka likt musselskal blifvit uppkastade på stränderna af det nya, stora landet.

Med lif och lust fira svensk-amerikanerna 4 juli hvarje år, men det föll ingen svensk-amerikansk organisation in att fira den 6 juni 1909. När man ser sådan häpnadsväckande likgiltighet gentemot Sveriges nationella och kulturella lif hos svensk-amerikanerna, kan man väl icke, synes mig, säga, att svensk-amerikanerna verkligen älska Sverige.