Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 15
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Några ord om uttrycket "svenskhetens bevarande".

”Svenskhetens bevarande" är ett uttryck, som gång på gång möter oss både i tal och skrift. Uttrycket har de senare åren, i den mån nationalitetskänslan bland oss utvecklats, förts fram som en lösen, ett lystringsord, då det gällt att samla svenskamerikanerna till kamp mot den påträngande amerikaniseringen. Det förefaller mig, som om många, ja, ofantligt många, af dem, som använda uttrycket, icke gjort sig fullt reda för dess innebörd, utan oftast använda det för att söka entusiasmera eller skapa en sentimental stämning för att med dessa hjälpmedel drifva igenom någon önskan.

Hvar och en, som använder uttrycket "svenskhetens bevarande", och för resten alla, som höra det, borde göra klart för sig först hvad som menas med svenskhet och sedan om det finnes grundad anledning att bevara den här i landet, och om så skulle vara händelsen, hur detta bäst bör ske.

Med svenskhet kan man väl .ej förstå annat än de lifsåskådningar och de nationaldrag, som utmärka svensken och skilja honom från andra folk. Det finns ju hos alla folk nationaldrag, hvilka ju ej kunna kallas annat än nationalfel, och svensken saknar ej heller sådana. Drag såsom t.ex. begäret efter spritdrycker, fallenhet att svära, afundsjuka m. fl. skada svensken, och ingen menar heller med uttrycket "svenskhetens bevarande", att man skall särskildt bemöda sig om att bevara sådana nationaldrag. Det är således det goda i det svenska folklynnet, som män med uttrycket "svenskhetens bevarande" menar bör bevaras hos svensk-amerikanerna.

Jag vill erinra om några sådana drag. Ärlighet i handel och vandel, grundlighet i arbetet, aktning för äktenskapet, fallenhet att utforska och begrunda, ihärdighet, mod i farans stund, frimodighet äro drag i det svenska folklynnet, hvilka när de framträda hos svenskar i ett främmande land, kunna kallas svenskhet.

Den andra frågan blir då den, om man bör söka bevara dessa karaktärsdrag bland Sveas ättlingar i Amerika eller om man bör arbeta på att hos dem inplanta enbart amerikanska åsikter. Man bör söka bevara de svenska dygderna hos de uppväxande svensk-amerikanerna för att hindra en ögonblicklig assimilering med de öfriga nationaliteter, som bo här i landet. En ögonblicklig öfvergång från svensk till amerikan skulle ovi]lkorligen verka nedrifvande på karaktären. Inga af de goda karaktärsdragen hos de svenska och amerikanska folken skulle göra sig gällande; de svenska skulle förkväfvas och de amerikanska ej få tillfälle att utvecklas. Det uppväxande svensk-amerikanska släktet blefve karaktärslöst. Men arbetet på svenskhetens bevarande får ej utföras med tanke att i all framtid uppehålla svenskheten här. Erfarenheten och det sunda förnuftet säga, att det. är en ren omöjlighet. Hvad man bör sträfva efter är att bevara svenskheten bland de uppväxande svensk-amerikanerna två eller tre generationer, att åstadkomma en sakta gående öfvergång från svensk till amerikan. Arbetet på svenskhetens bevarande får ej heller utföras i tanke att allt som är svenskt är bättre än det som är amerikanskt. Det finnes många dygder, som ej äro svensken medfödda, men som lifvet här i Amerika fostrar, t.ex. aktning för kvinnan, den ömsesidiga höfligheten mellan personer af skilda samhällsställningar, det hederliga arbetets hållande i aktning, hur simpelt arbetet än är, m.fl. Det är äfven tydligt, att svenskheten ej får göras dominerande. De unga svensk-amerikanerna få icke sändas ut i lifvet med öfvervägande svenska begrepp, icke ens om dessa vore aldrig så goda, för endast sentimentala orsakers skull.

Hur bör man gå till väga i artetet för att bevara svenskheten bland svensk-amerikanerna, och hvilka medel bör man tillgripa? Detta är den tredje och sista frågan, vid hvilken jag vill dröja litet längre, enär det förefaller mig, som om man härvidlag alltför ofta tagit medlen för själfva målet.

Först af allt måste man se till, att ingen sentimentalitet får spela in. Arbetet måste vara målmedvetet. Man bör först göra klart för sig hvilka krafter, som bidragit att utmejsla de svenska nationaldrag, man önskar skola bevaras.

Främst bland dessa krafter är den kristna trosåskådningen, som nu i snart fyra sekler varit svenskens. Denna lutherska tro, som kan försätta berg, denna gamla kyrkolära, i hvilken svensken tränades från det han som gosse stod med katekesen i hand vid sin moders spinnrock, till dess han som gubbe var med på sitt sista husförhör, har i sekler varit svenska folkets tankevärld i helg och socken. Den har satt djupa och outplånliga märken på svenska folkets karaktär och lynne. Den har bland annat märkligt bidragit till den prägel af sann måtta, grundlighet, lust att genomforska, vördnad för Guds budord och frimodighet, karaktärsdrag som trots många sorgliga undantag än i dag utmärka svensken.

Den svenska naturen med dess skarpa motsatser mellan de mörka, dystra skogarna och de ljusa, leende ängarna, mellan den lugna af löfskog kransade insjön och de forsande älfvarna, mellan den sköna, fast korta sommaren och den kulna hösten och kalla vintern har skapat den egendomliga blandning af glädje och vemod, uppsluppenhet och tungsinthet, liflighet och tröghet, af skämt och djupt allvar, som finns i det svenska folklynnet. Vi kunna ju icke taga med oss den svenska naturen hit, men vi kunna taga med oss något, som för oss återspeglar densamma, de sköna nordiska melodierna och den härliga svenska sången.

Den svenska stordådslusten och modet i farans stund hafva väl skapats under kampen för tillvaron "kring polens ring bland skogarna och fjällen" såväl som under de tusenåriga fejderna från vikingatiden ända fram till Finlands sista strid. Ännu bör läsandet af Sveriges ärorika historia, ej blott krigens utan äfven de fredliga idrotternas, mana ungdomen att i mod och dådkraft, i uppoffringar och arbete likna sina fäder.

Här ha vi några af de krafter, som böra utnyttjas i arbetet för svenskhetens bevarande ibland oss och våra här i landet födda barn.

Hvad den fäderneärfda tron betyder för svensk-amerikanerna i deras r.ent nationella sträfvanden synes icke allmänt erkännas. Augustana-synoden har ju ej lyckats samla mer än 20 à 25 procent af våra landsmän här. Att så är förhållandet, utgör en svaghet hos Svensk-Amerika.

Svensken älskar sång och musik och äger rika skatter i sin sång med dess härliga melodier. Äfven på detta område hafva svensk-amerikanerna vetat att bevara sina kulturella skatter. Svenska Sångarförbundet i Amerika är en kulturmakt; det arbete dess medlemmar nedlägga vid sångöfningarna sträcker sina verkningar vida omkring. Hvarje gång "Hör oss, Svea", klingar på en konsert, är det ej blott en triumf för svensk sång, utan då sjunges det äfven in svenskhet i åhörarnas sinnen.

Fäderneärfd kristen tro och Nordens härliga melodier bo bland svensk-amerikanerna, men hvad Sveriges folk uträttat i krig och fred, hur det kämpat sig fram genom mörka, stormuppfyllda tider, till dess det nu står som ett föregångsfolk i mångt och mycket, hvilka rika skatter det äger i sina skalders och diktares arbeten — det känna svensk-amerikanerna icke till. Denna brist är svensk-amerikanernas svagaste punkt, då det gäller svenskhetens bevarande, och det gäller för dem, som uppriktigt vilja arbeta för svenskhetens bevarande bland oss, att härutinnan ’Tmttra hvad som fordom brast", att göra svensk-amerikanerna förtrogna med Sveriges historia och litteratur samt de skilda sträfvandena i det nuvarande Sverige.

För att kunna göra detta måste man taga svenska språket med i arbetet. Svenska språket! Läsaren har kanske tyckt, att det borde ha nämnts vida förr i en artikel som denna. Det synes mig vara en allmänt utbredd åsikt, att kunskap i svenska språket i och för sig är ett uttryck af svenskhet. Det är mot denna åsikt jag härmed vill afgifva min bestämda protest, jag kan omöjligt anse kunskap i svenska språket hos den här födda svensk-amerikanska ungdomen annat än som medel för svenskhetens bevarande bland dem. Det finns ofantligt många föräldrar, som anse det vara nog att lära barnen tala svenska, och man hör sådana föräldrar ofta tala om hur ’’najst" det är, att barnen kunna tala svenska. Har man ej någon annan afsikt med svenska språkets vidmakthållande bland andra och tredje generationerna, har detta ej mer betydelse än om man lär en amerikansk papegoja att säga några ord på svenska. Nej, kunskapen i svenska språket bör användas som medel att lära känna den svenska litteraturens rika skatter. Det är härvidlag det enda hjälpmedlet och därför en ovillkorlig förutsättning för svenskhetens bevarande bland oss. Af alla nationella rörelser, som de senaste årtiondena försports i Svensk-Amerika, är agitationen för svenska språkets införande som läroämne vid amerikanska läroanstalter den mest djupgående. Bakom denna rörelse ligger tanken att genom kunskap i svenska språket bereda den svensk-amerikanska ungdomen möjlighet att uppehålla den kulturella samhörigheten med fädrens land. Denna rörelse är ett det kraftigaste slag för svenskhetens bevarande i Amerika.

Arbetet på svenskhetens bevarande bland svensk-amerikanerna bör gå ut på att bland dem bevara svensk trosåskådning, svensk sång och musik, svenskt språk, sprida kunskap i Sveriges historia och litteratur samt sist men ingalunda minst uppehålla känslan af samhörighet med Sverige och dess folk.

Mycket arbete nedlägges härpå ibland oss, och arbetet synes år från år bli allt mera målmedvetet. Frukten af detta arbete skall ej uteblifva. När svensk-amerikanernas historia en gång ur gulnade, halft förgätna mötesprotokoll, ur tidningar och festskrifter samlas till ett helt, skall den helt visst tala om ett folk, som fullgjort sin mission på ett i allo hedrande sätt. Kommande amerikanska forskare skola i den historien finna, hvarför det midt ibland katolska ocli reformerta kyrkor finnes så många lutherska, hvarför ett och annat svenskt ord vunnit burskap i den stora nationens, i världens språk, hvarför så många städer och byar mellan de stora insjöarna och Klippiga bergen bära sådana svenskt klingande namn, hvarför en och annan svensk sedvänja blifvit kärvorden i den mäktiga republikens millioner hem, hvarför mången nordisk sägen bidragit till diktandet af Amerikas nationalepos.

Vi finnas då ej mera, men resgodset, som vi förde med oss från midnattssolens land, gudsfruktan, redbarheten, fliten, modet, sången, folkhälsan, hafva vi lämnat kvar som familjeklenoder i hem på hem allt ifrån östervåg intill västerhaf som kraftiga inslag i den amerikanska folkkaraktären. Det är skatten, som vi förvaltade och gåfvo vårt adoptivland till arf och eget, det är frukten af arbetet för svenskhetens bevarande i Amerika, det blir en gång långt framåt i tiden summan af Svensk-Amerikas historia.