Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 16
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Kulturella förbindelser mellan Sverige och Svensk-Amerika.

Betydelsen af uppehållandet af kulturella förbindelser mellan Sverige och Svensk-Amerika ligger i så öppen dag, att intet behöfver ordas därom. Jag vill därför endast yttra några ord om förbindelserna själfva och de krafter, som med fördel kunna utnyttjas vid upprättandet af dessa förbindelser.

Syftet med de kulturella förbindelserna mellan Sverige och Svensk-Amerika bör vara tvåfaldigt, för det första att gifva svenskarna en rätt föreställning om Amerika och svensk-amerikanerna samt dessa sistnämnda om Sverige, för det andra att bevara och om möjligt öka samhörighetskänslan mellan svenskarna och svensk-amerikanerna.

Den genomsnittligt bildade svenskens kännedom om Amerika inskränker sig nog för det mesta till några svaga och hvarandra motsägande föreställningar om ett land, där arbetarna ha det bra, men där en arbetares lif ej aktas mer än en flugas, ett land, där hvarje man och kvinna, som trampar det redliga arbetets fasta mark, respekteras härför, men där samtidigt alla människor söka tjäna pengar utan att arbeta. Svenskamerikanerna har han fått för sig vara en stor skock naturmänniskor, intressanta att studera, lätta att tjäna pengar på, om man slår an på de fosterländska strängarna, samt sist men ej minst väl försedda med pengar. Det synes mig, som om man i Sverige skulle öfverskatta svensk-amerikanerna, både beträffande antal, förmögenhet, kärlek till Sverige och — dumhet.

Svensk-amerikanerna å andra sidan ha fått för sig, att svenskarna äro ett efterblifvet folk. Sverige är för dem själfva urhemmet för öfverklassens och underklassens eviga kamp, fattigdomens och omöjligheternas land, där den som är slagen till en slant förblir en slant och aldrig kan bli en tolfskilling. Därför intressera de sig icke det minsta för all den sällsporda utveckling på alla områden, som de senare åren pågått i Sverige och gjort det till ett föregångsland. De tro, att det är samma Sverige, som de lämnade för 20 eller 30 år sedan.

Hvad bevarandet af samhörighetskänslan beträffar, får det ej inskränka sig till att svensk-amerikanerna skola känna sig kulturellt ett med Sveriges folk, utan svenskarna böra äfven lära sig inse, hvad det betyder att i en af världens stormakter ha en folkstam af svensk härstamning, som genom intelligens och medborgerliga dygder skapat sig ett godt namn. Det var en svensk-amerikanska, som gjorde den amerikanska publiken bekant med Selma Lagerlöf, och en svensk-amerikan, som för samma publik presenterade Strindberg. Det är väl ej heller alldeles otänkbart, att amerikanernas lifliga intresse för Olympiska spelen i Stockholm stod i något samband med den aktning, svensk-amerikanerna under årens lopp rent omedvetet förskaffat sitt gamla fosterland.

Initiativet till etablerandet af de kulturella förbindelserna bör tagas af svenskarna, och det gäller för dem att akta på några saker.

Svenskarna måste noga undvika att gifva det hela en från Sveriges sida nedlåtande och beskyddande prägel, liksom moderlandets intresse för en eröfrad eller förut försummad provins. De måste äfven bestämdt afhålla sig från att drifva propaganda för en blifvande återinvandring till Sverige, ty då väcka de genast svensk-amerikanernas misstankar.

Förbindelserna få ej heller bestå i enbart gifvande från svenskt håll. Svensk-amerikanerna hafva äfven mycket att bjuda svenskarna, många lärdomar och många erfarenhetsrön. På sångens område har redan ett sådant växelutbyte ägt rum med helt visst mycket godt resultat.

Slutligen måste man på båda hållen bestämdt fasthålla vid att icke låta sig representeras af andra än de yppersta på de olika områdena.

Beträffande ordnandet af dessa förbindelser, så erbjuda sig många tillfällen af de mest skilda slag. Jag vill här nämna några krafter, som jag tror lämpa sig som hjälpmedel härvidlag.

Svenska statskyrkan och Augustana-synoden kunde med lätthet träda i närmare och mera regelbunden förbindelse med hvarandra. Vid större kyrkomöten i Sverige borde Augustana-synoden vara representerad, liksom statskyrkan borde vara representerad vid hvarje synodalmöte här. Man kunde mycket väl gå än längre. Svenska statskyrkopräster kunde ju beviljas tjänstledighet för tjänstgöring inom Augustana-synoden ett år. Genom särskild undantagsbestämmelse kunde väl en och annan Augustana-präst få rätt att tjänstgöra en viss tid i svenska statskyrkan utan att blifva svensk medborgare och aflägga pastoralexamen. Den stora faran för Augustana-synoden vore härvidlag, att prästerna komme att fastna i Sverige. Den som af en dylik anordning komme att draga största fördelen blefve nog svenska kyrkan, hvars prästerskap härigenom kunde få en inblick i lifvet inom en frikyrka, något som borde ha sin stora betydelse nu, då frågan om kyrkans skiljande från staten kan väntas bli en fråga för dagen, ty vare sig man är för eller emot ett sådant skiljande, bör man känna till en frikyrkas fördelar och nackdelar, innan man ger sig in i meningsutbytet. Augustana-synoden vunne genom utbytet af präster, att svenska prästerskapet genom sina hit utskickade finge en rätt uppfattning af synodens mångsidiga arbete. I den mån kunskap om synodens arbete växte i Sveriges kyrkliga kretsar, skulle ock förtroendet för synoden växa. Inom de reformerta samfunden äger lifliga utbyten af präster rum mellan Sverige och Svensk-Amerika, och därför stå ock dessa samfunds svenska och svensk-ameri-kanska delar hvarandra vida närmare än svenska kyrkan och Augustana-synoden.

Elementarläroverken i Sverige och de svensk-amerikanska läroverken skulle äfven lätt kunna träda i förbindelse med hvarandra genom utbyte af lärare. Svensk-amerikanska lärare borde väl med fördel kunna undervisa i engelska och svenska lärare i lefvande språk skulle genom ett års vistelse i Amerika få godt tillfälle att vinna praktisk öfning i engelska språkets talande. En ung extralärares i Sverige lönevillkor äro helt säkert ej större än att ett svensk-amerikanskt läroverk skulle kunna bjuda honom samma lön.

En alldeles förträfflig förbindelse mellan Sverige och Svensk-Amerika kan man tycka, att föreläsningsturnéer borde blifva, så ordnade att svenskar föreläste här i landet om det nuvarande Sverige och svensk-amerikaner i Sverige om Amerika och svensk-amerikanerna. Men enär det svensk-ameri-kanska föreningslifvet ledsamt nog kommit att stå alldeles främmande för allt slags upplysningsarbete, fruktar jag, att en svensk föredragshållare skulle få ganska fåtalig publik bland föreningsmedlemmarna. Samma blefvo nog förhållandet bland kyrkfolket att döma af hvad jag sett. P. P. Waldenström föreläste under sitt sista besök här i Brooklyn, N. Y., om Sverige, men drog ej fullt hus, oaktadt lokalen, Brooklyns äldsta svenska missionskyrka, rymmer blott 600 personer. Skulle man försöka med en föreläsningsturné genom Svensk-Amerika, finge nog de ekonomiska garantierna ställas i Sverige. Hur svenskarna skulle ställa sig gent emot en svensk-amerikansk föreläsare på turné genom Sverige är svårt att förutsäga. Vore det en amerikafödd, som talade god svenska, torde han väcka en viss uppmärksamhet och draga folk.

Ett annat område är spridandet af den nya svenska litteraturens alster bland svensk-amerikanerna, hvartill en aktningsvärd början redan gjorts af ett par svenska bokförlag. Det är förvånansvärdt, hur litet svensk-amerikanerna, äfven de bildade, känna till de nyare svenska författarna. Det förefaller mig, som om de skulle vara tämligen väl förtrogna med 1850-och 60-talens svenska litteratur men sedan totalt tappat sugen. Jag tror mig redan i följd af de svenska bokförlagens verksamhet ha kunnat skönja ett uppspirande intresse bland svensk-amerikanerna för den moderna litteraturen. Det vore väl ej heller ur vägen, om svenskarna toge något reda på den svensk-amerikanska litteraturen eller åtminstone bereddes tillfälle att i Sverige få köpa några af dess alster. De svenska bokförlag, som exportera den svenska litteraturens alster hit, kunna gärna importera något af det gedignaste af den svenskamerikanska litteraturen. Som det nu är, antar jag, att man skall få gå från den ena bokhandeln till den andra i Sverige och förgäfves fråga efter t.ex. Ludvig Holmes’ och Bonggrens diktsamlingar samt Johan Persons svensk-amerikanska studier.

Tidningspressen, den svenska såväl som den svensk-amerikanska, skulle naturligtvis kraftigare än något annat bidraga att uppehålla kontakten mellan Sverige och Svensk-Amerika. Hvad den svenska pressen vidkommer, så har den nu börjat behandla Amerika på ett helt annat sätt än förr. För ej så särdeles många år sedan handlade nyheterna från Amerika om de mest obetydliga oeh barocka saker och affattades med tydlig afsikt att väcka löje. Nu innehålla tidningarna ganska innehållsrika artiklar om Förenta staterna, oftast hämtade ur engelska och tyska tidningar, samt notiser från Svensk-Amerika, hämtade ur svensk-amerikanska tidningar. Dessa notiser kunde ju vara bättre valda, men de införas nu åtminstone i bästa afsikt.

De svensk-amerikanska tidningarna redigera som ett helt icke sina Sverige-afdelningar som de borde, synes det mig. Dessa afdelningar innehålla för mycket af mord, slagsmål och olyckshändelser och alldeles för litet af artiklar och notiser om Sveriges framsteg på skilda områden. Jämför man de svensk-amerikanska tidningarnas notiser från Sverige och Svensk-Amerika, ser man en tydlig skillnad. Notiserna från Sverige tala så ofantligt mycket om olyckor och våldsdåd, många gånger med alldeles onödiga detaljbeskrifningar, under det notiserna från Svensk-Amerika ha mycket att säga om hur svensk-amerikanerna hedra sig och gå framåt. Jag tror icke, att denna gallring af de svenska notiserna sker med afsikt för att betala för gammal ost, utan den får väl tillskrifvas brådskan på redaktionerna samt kanske stimdom äfven bristande intresse.

Man kan väl ej heller begära, att en tidningsredaktion, som lefver tusentals mil från det land, som afhandlas, skall kunna sätta sig in i miljön och lämna en korrekt skildring af detsamma. Nog borde det gå att få till stånd en fortlöpande artikelserie i den svensk-amerikanska pressen om Sveriges politiska, sociala och industriella förhållanden af svenska författare och en dylik serie i den svenska pressen om svensk-amerikanernas sträfvanden och segrar af svensk-amerikanska författare.

Det har alltid förvånat mig, att förmögnare svenskar, som ofta företaga resor till den europeiska kontinenten, aldrig besöka Amerika. Jag medgifver, att resan är besvärligare, men Amerika har dock mycket att bjuda på, såsom sin jätteindustri, den lifliga trafiken i millionstäderna, Niagarafallen, Klippiga bergens storslagna scenerier m. m. Dessutom beredes ju turisten tillfällen att se svensk-amerikanerna i deras rätta miljö och ej på besök i Sverige, samt hvad de uträttat här. Besöken blefve ju blixtturnéer och turisterna borde därför låta bli att ta igen resekostnaderna genom att ge ut böcker om resorna. Här i landet födda svensk-amerikaner borde, när råd och tillfälle gifvas, aflägga besök i Sverige. Många gånger ha de af sina föräldrar, som kanske aldrig varit utom sin födelsesocken, fått en alldeles felaktig uppfattning af fädrens land. Jag vet åtminstone ett fall, då en här född svensk-amerikan aflade besök i Sverige och kom tillbaka med helt andra tankar om detsamma. Han hade föreställt sig det som ett stort fattighus med en sofvande befolkning och fann det vara ett härligt land med ett präktigt folk, för att begagna hans egna ord.

Detta är nu blott några i all korthet framkastade tankar. För realiserandet behöfver emellertid vidtagas ett ganska grundligt förarbete, hvilket, som jag förut sade, bör igångsättas i Sverige och sedan väl äfven ledas därifrån. Den största faran för ett arbete i antydd riktning tror jag är, att man låter sentimentaliteten spela in och så går det med det här, som det gick med skarpskytterörelsen för femtio år sedan — det drunknar i patriotiska känslor och granna ord.