Svensk-amerikanska meditationer
Kapitel 17
Vilhelm Berger, författare (1867-1939)
1916

Svensk-amerikanernas återbördande till fosterjorden.

Det är ju intet ovanligt, att svensk-amerikaner, som lyckats på ett eller ett par årtionden samla ett litet kapital, återvända till Sverige i afsikt att slå sig ned där för framtiden. Vanligen köpa de sig en liten egendom i sin gamla hembygd eller börja någon affärsverksamhet. I båda fallen tillämpa de amerikanska metoder och exploatera sina .erfarenhetsrön, något som varit Sverige till stor nytta och kanske bidragit mera till den senare tidens uppsving i Sverige än man där är villig erkänna. Efter några år ser man dem emellertid här igen. De ha då realiserat sina tillhörigheter i Sverige, många gånger med förlust, och börja här på nytt kämpa sig fram.

Hvari ligger orsaken till denna rastlöshet? Den är icke af ekonomisk art, ty det är förnämligast dem, som här lyckats förvärfva sig ett kapital, som återvända hem, och ingen höres efter återkomsten hit bestämdt påstå, att det var omöjligt eller ens svårt att i ekonomiskt afseende reda sig i Sverige. Orsaken till flyttningarna är ej af ekonomisk art. Nej, den ligger djupt nere i svenskens sinne.

Det är nog enformigheten i arbetet här i Amerika, som kommer så många att längta hem till Sverige. Det är som om arbetet och jakten efter penningar här aldrig släppte tag."Här får man aldrig roa sig som i Sverige", är ett ofta förekommande uttryck bland svensk-amerikanerna.

De skarpa och långvariga motsatserna i Sverige mellan ljus och mörker, mellan ständig sommardag och en vinternatt, som ej synes vilja taga slut, ödslig ensamhet borta i obygderna m.m. hafva hindrat svenskens lif att flyta fram i en harmonisk ström med vågryggar och vågdalar i jämn oafbruten följd, med arbete och hvila i bestämd, rent af rytmisk växling, hvarunder dagens arbete bjuder samma vederkvickelse som nattens hvila. Harmonien i svenskens lif är söndersliten. Den tvungna sysslolösheten ute på landsbygden de långa vinterkvällarna och det rent öfvermänskliga slitet de korta, ljusa sommarmånaderna hafva satt sin prägel på svenskens sätt att vilja arbeta. Han kan arbeta som en slaf och samla alla sina krafter till en jätteansträngning, men så vill han ta igen sig. Hur ofta hör man ej svensk-amerikanen tala om att "ta en dag af".

Det är således icke mödorna och ansträngningarna svensk-amerikanen är rädd för, icke arbetet själft, utan arbetets enformighet, som han kallar det. Detta "enformiga" arbete, eller för att begagna det rätta uttrycket, detta regelbundna arbete tycker amerikanen däremot om, ty han har funnit det vara ett medel till uppkomst i världen. I Sverige har i allmänhet regelbundet kroppsarbete endast skänkt det dagliga brödet och ibland knappt det, och därför kallar svensken det knog. Han kan ej som amerikanen gå upp med hela sin själ i det. Det faller aldrig en svensk-amerikan in att vara stolt öfver sitt yrke som hans engelske och tyske arbetskamrat. Snarare hör man svensk-amerikanen klaga öfver, att just hans yrke är det sämsta.

Det finnes dock ett slag af arbete, som svensk-amerikanen skänker sin kärlek och hvilket bereder honom verklig tillfredsställelse, och det är det arbete, åt hvilket han kan stjäla undan några timmar, egentligen afsedda för hvila, det arbete, som icke åsyftar egen vinst, utan är ett arbete för andra eller för ideella syften. Här framträder svenskens idealism, och frukten se vi i våra hundratals svenska kyrkor, våra sjukhus, barnhem, ålderdomshem, våra sjukhjälpsföreningar m. fi. För dem arbetar svensk-amerikanen med lif och lust, sedan arbetsdagen för lifsuppehället är slut. Då hör man aldrig talas om 8-timmars dag.

IJtan tvifvel är det för att komma ifrån det enformiga slitet och släpet samt det alla behärskande jäktet efter pengar, som många svensk-amerikaner besluta sig för att bosätta sig i Sverige, där de hoppas få vara mera sig själfva och få höra talas om något mera än uteslutande lifvets realiteter. När nu de ekonomiska förutsättningarna finnas för att förverkliga denna önskan, som kanske i åratal behärskat tankarna, så packar man ihop och ger sig i väg.

De svensk-amerikaner, som efter några år återkommit hit från Sverige, kunna knappast fullt förklara, hvarför de icke trifdes i Sverige utan återvände hit, ehuru återflyttningen var förenad med ganska stor ekonomisk förlust. De klaga icke, som förut nämnts, på de ekonomiska förhållandena i Sverige. Vanligen blir förklaringen denna: "Det var nog all right i Sverige, men det var inte som i Amerika i alla fall."

Det är den med svenskens stordådslust nära förbundna och skarpt utpräglade hågen att röra sig med stora förhållanden, som gör, att svensk-amerikanerna trots allt icke trifvas i Sverige. Den svensk, som vant sig vid de gigantiska proportionerna i Amerika, hvilka gifva honom så otaliga tillfällen att tillfredsställa lusten att röra sig bland och med stora förhållanden, kan icke annat än vantrifvas, när han återkommer till Sveriges små förhållanden både i rent yttre afseende och äfven, och det kanske mer, i tänkesätt och åskådning. Härtill kommer möjligen en annan orsak, nämligen skillnaden i umgänget samhällsklasserna emellan i Amerika och Sverige. Här kallas den högt uppsatte likaväl som kroppsarbetaren helt enkelt mister, och det ingår ej i amerikansk sedvänja, att män lyfta på hatten för hvarandra, då de mötas ute. Hetta tar svensk-amerikanen lätt som bevis på att klyftan mellan rik och fattig är fylld i Amerika, under det att den gapar vidöppen i Sverige, där man ej kallar kroppsarbetaren herre och där man tar af sig hatten för en öfverordnad. Och så längtar han tillbaka till Amerika, där "alla äro lika". Han genomskådar ej, att det råder större klasskillnad här än i Sverige, fastän den personliga beröringen folk emellan här äger rum under sådana former, att i det ögonblicket alla framträda såsom jämnställda.