Finland i Amerika
- I Michigan

När man passerat gränsen och kommer in i Michigan vid Ironton, förmärkes, att landet börjar höja sig. Granitgrunden som vid Superior-sjöns norra strand i Ontario så ofta träder i dagen, synes också stundom i norra Michigan, som för öfrigt rätt mycket liknar norra Wisconsin. Längre österut antager landet en annan karaktär.

Norra Michigan eller, som det kallas, Superior är ett land för sig, i söder begränsadt af Michigan-sjön, i norr och öster af Superior-sjön, men i väster sammanhängande med de magra trakterna i norra Wisconsin. Detta Superior, som man önskar skilja från det öfriga Michigan för att däraf bilda en särskild stat i unionen, är ungefär så stort som Nylands, Åbo och Tavastehus län tillsammans och utgör en tredjedel af hela staten Michigan, som är 152,585 kvadratkilometer. Det är ett starkt kuperadt land med betydliga barrskogar, många sjöar och här och där äfven bra jordbruk, men är i synnerhet kändt för sin malmrikedom, framför allt för sin koppar i Calumets grufvor. Klimatet är hårdt och mycket blåsigt.

Detta Superior utgör Finland i Amerika. Det är för finnarna (mest de finsk talande) hvad Illinois, Kansas och Nebraska äro för svenskarna, hvad Nord-Dakota är för norrmännen och hvad Iowa, Minnesota, Wisconsin och staten Washington äro för skandinaverna samfäldt.

Finnarnas historia i Amerika går tillbaka till drottning Kristinas svenska koloni i Delaware, i hvars grundande de äfven deltogo. — I början på 186o-talet fanns en finsk koloni i Alaska, till hvilken pastor Uno Cygnæus af finska kyrkan utsändes. Den stora emigrationen började dock först på 1870-talet, då ett antal "Læstadianer" från norra Finland och Sverige drogo ut och nedsatte sig i Hancock och Calumet i norra Michigan, det så kallade Superior, samt i Cokato och New York Mills i Minnesota.

Sedan den tiden ha finnar i större sällskap slagit sig ned på följande ställen: Jacobsville, Laird, Republic, Champion, East Tawas, Ishpeming, Newberry, Negaunee, Palmer, Marquette, Michigamme, Pequaming, Ironwood, Crystal Falls, Front Creek, Grand Marais, Rudyard, Welch, Cooks, Gladstone och Amasa, alla belägna, i Superior; — samt dessutom i Lanesville, Rockport, Allston, Gardner, Pigeon Cove, Worcester och Fitchburg, alla belägna i Massachusetts; vidare i De Kalb och Joliet i Illinois; Whiting i Indiana; Mesaba, Ely, Soudan, Duluth samt de förut nämnda Cokato och New York Alills i Minnesota; vidare i Belt, Sand, Coulee, Black Hills (?) och Hannah i Montana; vidare i Sault Sainte Marie och Copper Clilf i Kanada, Harbor i Ohio, San Francisco och Fort Bragg i Kalifornien, Pensacola i Florida samt möjligen på andra för mig obekanta platser.

Huru många äro finnarna i Amerika? På den frågan gifver besynnerligt nog Förenta staternas statistik icke något svar, fastän till exempel polackarna äro särskildt rubricerade. Polackar från ryska Polen uppgifves år 1900 till 152,000 samt "ryssar" till 424,096. Det är bland dessa senare och möjligen bland "svenskar" man har att söka finnarna.

Redaktör Alfred Salin i Seattle, Wash., som intresserar sig för den finsk-amerikanska frågan, anslår finnarnas antal i Amerika till tre- a fyra hundra tusen, inberäknadt afkomlingar i första led. Han anser, att hälften af denna summa, d. v. s. ett hundra femtio- a två hundra tusen, äro finsk-talande och lika många svensk-talande. De svenska finsk-amerikanerna skulle sålunda utgöra hälften så många som svenskarna i Finland.

Finsk-amerikanerna äro till största delen grufarbetare, jordbrukare, timmermän, snickare, — men de rådande politiska förhållandena i Finland drifva nu ock skaror af bildade finnar öfver Atlanten.

Bland Amerikas finnar har ett tyst och troget arbete och ett samlandets verk utförts. De män, hvilkas namn härvid med tacksamhet böra ihågkommas af Nordens nationer, äro, som jag tror, i första rummet J. K. Nikander, numera föreståndare för finska seminariet i Hancock, K. L. Tolonen, J. J. Hoikka, pastor i Crystal Falls, och som lämnat de viktigaste af ofvanstående upplysningar, C. F. Bergstadi och flera med dem.

Bland de första arbetarna och rådgifvarna glänser också i Finsk-Amerikas historia det ur Svensk-Amerikas häfder frejdade namnet Erland Carlsson, Chicagos, Rockfords och Andovers herde från nödens och banbrytningens tider.

Den 25 mars 1890 stiftades Suomi-synoden, d.v.s. den finska evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika. Dess historia finnes i Tidskrift för Teologi, utgifven af Augustana Book Concern, Rock Island, Illinois. — I september 1896 började den finska högskolan Suomi Opisto i Hancock, Mich., sin verksamhet. Suomi-synoden, hvars kyrkospråk är finska, räknade år 1902 sextio församlingar, 18,933 medlemmar, tretton pastorer, tjugu fyra kyrkor, tio prästboställen samt ägde fastigheter för 87,000 dollars, hvarpå dock hvilar en skuld af 14,000 dollars. Samma år funnos inom finska synoden femtio sex söndagsskolor med 2,000 barn och 263 lärare samt tjugu en hvardagsskolor med 1,290 barn och tjugu fyra lärare. Högskolan i Hancock hade fyra lärare och tjugu fem studenter samt ägde ett präktigt tre våningars hus af huggen granit och grundadt på Superiors hälleberg.

Det har visat sig, att den starkaste och kanske enda makt, som förmår samla nationer, som icke äro politiskt själfständiga, är en gemensam kyrkoorganisation, som uppbär språket genom sitt skolväsende. De kristna nationerna inom Turkiet äro exempel härpå. De ha bibehållit sig under mer än ett halft årtusende — utan att märkbart förlora sitt språk eller sin nationalitet. Med tanke härpå måste man glädjas öfver den finska synodens lyckligt började arbete och å andra sidan beklaga de splittringens makter, som arbeta i motsatt riktning.

För öfrigt må tilläggas, att bland de sansade och bildade finnarna enhetsverket är starkt i framåtskridande, hvarjämte stor förståelse förspörjes för förhållandena i moderlandet: "Ingen massemigration till följd af nu rådande förhållanden! Låt ovädret gå öfver, om det också skall dröja i flera generationer. När ovädret gått öfver, är Finland åter finskt, om det ej öfvergifvits, men öfvergifva vi nu Finland genom massemigration, få vi det aldrig åter. Och intet skall ändå i samma grad som moderlandets nationalitet stödja dotternationen i Amerika."

Carl Sundbeck, publicist, präst, Sverige
1865-1927
Ur ”Svensk-Amerikanerna: Deras materiella och andliga strävanden - 1904"

Redigering Elof Granholm 05.04.2014