Svensk-amerikanska pressen

Svensken i Amerika blir mycket snart en god amerikan.

Detta beror främst derpå, att det svenska lynnet af gammalt är vandt att insupa utländska tänkesätt.

Men det beror också derpå, att onekligen stort slägttycke råder mellan det svenska och det amerikanska sinnelaget. Till följd häraf är svensken framför andra folk väl sedd i Amerika.

Annorlunda är det t.ex. med irländaren; och detta fastän han talar det nya landets språk. Smaragdöns vanor och ovanor hafva sina rötter allra djupast i hans hjerta. Pat Irländare lyfter altjemt sitt gröna banér med Erins gyllene harpa minst lika högt som stjernbanéret. Och äfven i frihetens land tillstädjer han icke sin andliga varelse att träda en fotsbredd utanför trollringen af den bredbrättiga katolska presthattens mörka skugga.

Tysken sitter också i med märklig seghet. Sonen af das grosse Vaterland rotar sig samman med sina landsmän. Och se’n går han och inbillar sig, att hela Amerika i framtiden skall annekteras af hans bredmynta språk och af den alt civiliserande tyskheten. 

*

Det fins emellertid tvänne krafter som göra, att det osynliga bandet mellan det svenska fosterlandet och dessutvandrade barn brister långt senare än man vid anblicken af den snabba amerikaniseringen skulle kunna vänta. Dessa krafter äro pressen och predikstolen.

Predikan når för det mesta endast dem som vaknat till någon grad af religiös omvårdnad om sin själ. Tidningarna åter smyga sig ljudlöst in igenom nästan hvarenda dörr i hela Unionen.

Pressens inflytande är derför det mest utbredda; men predikstolens det mest djupgående.

Läslusten är i Amerika större än på någon annan fläck af jordklotet. Äfven svensken smittas, så snart han tillbragt någon tid i de elfva tusen tidningarnas land. Det är alls icke ovanligt att i den fjerran Vesterns torftiga stockhydda finna två eller till och med tre tidningar: en amerikansk platstidning, en svensk tidning, utgifven i Chicago eller S:t Paul, samt slutligen, må hända, en religiös tidning, afsedd för uppbyggelse och för främjande af något visst religionssamfund.

Hvad olika språk angår företer naturligtvis den amerikanska tidningsliteraturen en mycket brokig profkarta. Den är dagens historia i polvglottupplaga. Hebreiskan, kinesiskan och några af den röde mannens munarter påträffas lika väl som engelskan, tyskan och franskan.

Bland de tjugu olika tidningsspråken är tyskan näst engelskan det förnämsta. Sedan följer i ordningen: »det skandinaviska språket», såsom den skandinaviska nordens tre språk der ute pläga gemensamt benämnas. Bland dem torde det svenska vara bäst företrädt.

Att med bestämdhet uppgifva antalet svenska tidningar låter sig knapt göra. Detta redan derför, att de likt så många andra företag, hvilka bestrålas af Amerikas drifvande sol, växa upp som svampar den ena dagen för att spårlöst försvinna den nästa. Äfven är det högst vanligt, att olika tidningar »consolideras» genom att i sig upptaga olyckskamrater, magrare än de sjelfve. Någon gång händer det ock, att det magrare nötet uppslukar ett fetare. Så gick det i S:t Paul, när en klent skött »halfreligiös» veckotidning, »Skaffaren», i sig upptog ».Minnesota statstidning».

Enligt Hubbards stora tidningslexikon skulle det finnas 19 svenska tidningar i Amerika. Men nog är väl antalet större.

De svenska bladen så väl som deras amerikanska kusiner kunna indelas i politiska, halfreligiösa —  »semi-religious» eller »family papers» — samt rent religiösa, de sista bland amerikanerne äfven kallade »church papers».

Den svensk-amerikanska pressen har sitt hufvudqvarter i Chicago.

Gamla och nya Hemlandet och Svenska Tribunen äro bland de politiska tidningarna hvar på sitt håll hufvudet högre än alla de andra.

Båda likna hvarandra till sitt yttre. Båda äro veckotidningar, åttasidiga, med sju spalter på sidan.

Främlingen som vill göra deras bekantskap bör ordentligt gå igenom alltsamman, från den första sidan, der nyheter eller artiklar i allmänbildande läsning taga sin början, så till den i hela Amerikas press högtärade fjerde sidan med dess »ledare», derifrån öfver följetongsuppslaget, som stundom samtidigt bjuder på två följetonger, och ända till åttonde sidan med dess Chicagonyheter, midt ibland hvilka man hör puffarnes trumpetstötar på reklamens tummelplats.

Den som så studerat igenom de femtiosex spalterna, inbegripet humoristiska bagateller och annonser om jernbanor, emigrantfartyg, patentmedicin, svenskt snus samtefterlysningar af slägtingar, borttappade i menniskovimlet eller i ödemarken, kan svårligen undgå att förvåna sig öfver åtskilliga saker.

Först och främst att dessa blad som i ett aflägset land tryckas på svenskt språk äro både i bildlig och i bokstaflig mening så mångsidiga. Dernäst att de ega till sitt förfogande så pass betydande krafter. Icke just som om man i dem påträffade någon genom snille och smak verkligt öfverlägsen penna. - Men jemte åtskilligt som förefaller en smula barnsligt eller pojkaktigt, må hända till och med något rått, finner man så mycket mer af en för oss cirklade hemmasvenskar svårlärd förmåga att styra rakt på sak, att välja språket så, att det lämpar sig för läsekretsen, och att undvika den vanliga förvexlingen af tidningsartikel och tidskriftsuppsats — det sista må hända af det skäl att äfven de mest bildade bland de svensk-amerikanska tidningsmännen lärt mera af lifvet än ur böcker.

Dernäst öfverraskas man af rikedomen på svenska nyheter. I dessa blad får man reda på både ett och annat som ej influtit i ens egen dagliga lif- och hustidning hemma i Sverige. De svensk-amerikanska bladens flesta läsare stamma från landsbygden; följaktligen gör utgifvaren en ytterst sorgfällig skallgång i Sveriges landsortsblad. Hans skarpa öga och flinka sax låta icke det obetydligaste svenska villebråd undanslippa. Det fångas och tillagas med en extra dos amerikansk trycksvärta.

Precis färsk kan naturligtvis steken icke serveras. Inga kabeltelegram. Alla svenska nyheter äro urklipp ur svenska tidningar. De äro tre veckor, en månad eller ännu äldre. Men de äro praktiskt sammanförda hvar under sin ort. Under rubriken »Stockholm», »Upsala», »Gefle» o.s.v. finner man i sammandrag ortens hela krönika.

Deremot är den lilla och väl till en del också den stora inrikespolitiken mindre tillgodosedd än man skulle vänta i ett af politiska frågor så genombrusadt samhälle som det amerikanska.

I stället finner man så mycket mer allmänläsning i de mest vexlande ämnen. Särskildt rikedom på följetonger, vanligen utan vidare aftryckta ur svenska böcker. Bjursten, Marie Sophie Schwarz, Åberg, Jenny B—rn, Lodbrok m.fl. och framför alla Topelius bestå vecka efter vecka gratismusik i långa spalter.

Den obetydliga inblandningen i politiken förklaras af pressens egna målsmän bero derpå, att ett ingripande föga lönar sig för veckotidningar, hvilkas läsare äro spridda här och der på ett ofantligt område. Helt annat är förhållandet med dagliga tidningar eller med verkliga lokaltidningar som ega en samlad läsekrets.

Den svensk-amerikanska pressens kraft ligger deremot — äfven hvad politiken angår — i spridandet af allmänbildning. Svensken är vanligen okunnig i engelska, när han först kommer öfver. Han har mycket få böcker. Tidningen bjuder honom så godt som hela hans läsning. Så blir för invandraren den svensk-amerikanska tidningen i en alldeles särskild mening en brygga mellan förr och nu, ett andligt band mellan det gamla fosterlandet och det nya.

Det fins en tidning som framför andra söker att på alla sätt stärka detta band, tvinnadt af kärleken till modersmålets ljufva klang och vördnaden för det forna hemlandet med dess minnen.

Den tidningen bär det ofvan nämda betecknande namnet »Gamla och Nya Hemlandet».

Svenskheten är enligt Hemlandets åsigt en värderik insats i Amerikas lif. Hon är ett dyrbart arf som svensken är skyldig att noga akta. Hon får icke förqväfvas, icke suddas ut, icke en gång trängas undan af det nya språket och de nya tänkesätten.

»Svenska Tribunen», den andra i ordningen af de stora svenska Chicagotidningarna, har en olika uppfattning. Med alt erkännande af svenskheten i och för sig bör dock, säger den, en hvar som valt att kasta sin lott i Amerika bjuda engelskt språk och amerikansk åskådning att intaga högsätet. Har icke det nya fosterlandet rätt att kräfva detta offer? Hvad skulle exempelvis Sverige säga, om det fyldes med utländingar, hvilka aldrig ämnade blifva svenskar? Är det icke svensk-amerikanens skyldighet att i djupa drag insupa den andliga lifsluften i det land der han blifvit upptagen till medborgare? I Amerika är ju svenska språket endast en öfvergångsform. Om invandringen minskas, skall det af sig sjelft förstummas i dagens buller. Låtom oss hoppas — säger Tribunen rent ut — att svenskan ej skall blifva våra barns språk. Åtminstone må de fatta att hon bör anses mera såsom en prydnad, ett ädelt men icke ovilkorligen behöfligt nöje.

Ur Tribunens åsigt följer naturligtvis, att också tidningar på svenska språket endast tillhöra ett öfvergångsskede.

Tribunen arbetar således på att ju förr dess hellre göra sig sjelf umbärlig. Men den gräfver sin graf med en lefnadslustig frimodighet som tycks utvisa att det skall dröja länge innan den nedstiger till hvilan.

Med språk- och nationalitetsfrågan sammanhänger närmare, än man vid första påseendet skulle tro, frågan om den andliga nationaliteten: om de kyrkliga samfunden.

Svenska språket är ett af de band som knyter svensken i Amerika vid den från fädernehemmet ärfda bekännelsen, vid den lutherska kyrkan.

Äfven här företräder Hemlandet den gamla skolan, Tribunen den nya.

När Hemlandet för trettio år sedan grundades var det med en luthersk teolog till redaktör, den sedan såsom kyrkans pelare högt vördade professor T. N. Hasselqvist. Tidningen blef också hufvudsakligen ett kyrkligt språkrör. Alt mer och mer gripen af det amerikanska lifvets praktiskt medborgerliga kraf, förvandlades den dock, med den kyrkliga myndighetens goda minne, småningom till en vanlig politisk tidning.

Men äfven sedan Hemlandet alldeles upphört att vara Augustanasynodens officiela organ och öfvergått till nya egare, har det varit troget sina gamla traditioner. Särdeles omsorgsfullt redigeradt och på det hela ledt med erkännansvärd måtta, betraktar det altjemt religiösa och kyrkliga spörsmål ur en sträng, kanske till och med något högkyrklig luthersk synpunkt. Också plägar redaktören hr J. A. Enander vid synodens möten vara lekmannaombud för den stora Immanuelsförsamlingen i Chicago, samt medlem af synodalrådet *).

Tribunen förlägger sin ståndpunkt alldeles utanför de olika bekännelserna. Den vill ej vara beroende af något som helst religiöst samfund. Den vänder blicken mera på det praktiska än det dogmatiska, detta ej blott i religion utan ock i andra spörsmål. Den uppträder skarpt, kanske stundom en smula hänsynslöst mot allt som enligt dess åsigt bör hänföras till religiöst eller kyrkligt öfvergrepp. Den kan i sitt förhållande till ett visst kyrkosamfund och dess förkämpe inom tidningspressen icke precis hänföras till kongl. majestäts »allertrognaste» opposition.

Men valet mellan ingen meningsbrytning alls och en som synes något för afgjord är icke lätt att träffa. Der ingen strid finnes, kan det väl, både i politik och religion, hända att segern tillfaller vanans trosbekännelse. Den kan man ock frammumla halfsofvande.

Att för öfrigt striden bland de svensk-amerikanska bladen, så väl som annanstädes, stundom urartar till ett allt annat än uppbyggligt tidningskäbbel får icke fördöljas.

Tribunens driftige redaktör är hr C. G. Linderborg **), biträdd af hr C. F. Peterson, den ene af författarne till arbetet »Svenskarne i Illinois» och ansedd såsom den främste talaren bland landsmännen i Chicago.

En naturlig följd af Hemlandets och Tribunens olika ställning är att det förra bladet har öfvervigt bland landsbygdens konservativa och strängt lutherska befolkning, det senare bland städernas mindre stränga och mera rörliga inbyggare.

Båda bladen anses ega omkring tolftusen prenumeranter hvardera. »Hemlandet» kostar 2 dollars, »Tribunen» 2,25 dollars för år.

Bland öfriga svenska tidningar torde de mest kända vara »Svenska Amerikanaren» samt »Skaffaren och Minnesota Statstidning». Deras prenumerantantal är betydligt underlägset de ofvannämda båda bladens. Det uppgifves för hvardera till 4—5,000. »Skaffaren och Minnesota Statstidning» är strängt luthersk. Den utgifves i S:t Paul och synes önska att i den nya Nordvestern intaga samma ställning som Hemlandet i de äldre bygderna. Bladet kan dock, ehuru ganska förtjenstfullt, ännu icke i fråga om omsorgsfull och gedigen redaktion mäta sig med Hemlandet.

Svenska Amerikanaren, som utkommer i Chicago, skiljer sig i politiskt hänseende från mängden af svenska tidningar derigenom, att den ej är ett republikanskt blad, utan en så kallad oberoende politisk tidning. Det vill säga: Svenska amerikanaren arbetar hvarken för republikanerne, demokraterne eller något annat politiskt parti. Dess uppträdande i religiöst hänseende gör, att den har sin läskrets bland dem som äro mer eller mindre fiendtligt stämda mot alla kyrkosamfund. Tonen erinrar för öfrigt åtskilligt om Stockholmstidningen Fäderneslandet.

Svenska Amerikanarens redaktör är hr Magnus Ehnblad, en rikt utrustad person med stort välde öfver språket och ej obetydlig poetisk begåfning.

Se här slutligen några namn utan karakteristik och utan garanti att de alla i närvarande stund tillhöra de lefvandes antal: »Nordstjernan» i New York (1,200 prenumeranter), »Svenska Posten» i Brooklyn, »Folkets Röst», i Jamestown (1,200 pren.), »Svenska Folkets Tidning» i Minneapolis, »Stilla Hafsposten» och »Californiaposten» (800 pren.), båda i San Francisco, »Colorado-Posten» i Denver, »Vestra Posten» i Omaha.

Bland »halfreligiösa» tidningar, d.v.s. sådana som böra betraktas lika mycket eller mera såsom kyrkliga och uppbyggelseblad än såsom politiska organ, har det svagt redigerade Chicagobladet sannolikt den största spridningen. Det räknar 6,000 prenumeranter bland »Missionsvänner» och »Waldenströmare». Långt mera aktad är »Sändebudet», en metodistisk tidning, redigerad af dr Wilh. Henschen.

Af de rent religiösa periodiska skrifterna intager ett af de lutherska bladen, »Augustana och Missionären», obestridt främsta rummet. Såsom namnet antyder, är det Augustanasynodens organ. Biträdd af flere, mest presterliga, pennor arbetar redaktören, professor Hasselqvist, kraftigt på spridandet och försvarandet af ortodox lutherdom. Prenumerantantalet lär vara mellan 4—5,000.

Bland öfriga hit hänförliga religiösa pressalster må nämnas »Evangelisk tidskrift», utgifven af en baptistprofessor J. A. Edgren, »Stilla Stunder», metodistisk, utgifven af V. Witting, samt »Nåd och Sanning», luthersk, utgifven af ett par prestmän i Chicago.

Det pikanta jagar man nu för tiden efter på alla möjliga områden.

At mormonismen, spiritismen, kommunismen och dylika »pikanta» utväxter på det amerikanska samhällsträdet pläga reseskildrare ofta skänka ett utrymme så stort, som om dessa onaturligheter vore det mest betecknande för lifvet i Nya verlden.

Detta är uppenbarligen lika vilseledande som orättvist.

Å andra sidan: om man alldeles icke påpekar missbildningarna, blir taflan icke heller naturtrogen.

På denna grund må här till sist egnas några rader åt ett egendomligt brödrapar inom den svensk-amerikanska pressen: tidningarna »Upplysningens Tidehvarf» och »Rothuggaren ».

Upplysningens Tidehvarf, »den enda filosofiskt-religiösa tidning för det svenska folket i Amerika», är ingenting mindre än religiös, om icke möjligen filosofisk. I sitt skrifsätt är den ett praktexemplar af råhet. Den kan svårligen öppna munnen utan att skälla. Intolerant öfver all beskrifning, är det icke nog med att den i »de arma, magra fårens» namn sätter knifven på strupen på kyrkans tjenare — »hela den svarta ligan med dess svartrockade profeter». Nej, den uppträder mot sjelfva den religiösa öfvertygelsen hos olika tänkande med ett hån, som visar att den förstår sig lika litet på religion som på fördragsamhet. Den spottar och fräser med vanvettig hädelse mot »Jehova och de andra kompanjonerna i hans firma».

Om bladet icke vore så vidrigt, skulle det göra samma löjliga intryck, som när en hund skäller på månen. Utgifvaren, »d:r» Erickson, apotekare i Grove City i Minnesota, borde emellertid erinra sig det gamla ordspråket: »den som spottar mot himlen» o.s.v.

Betydligt djupare och trots sina tokerier mera intressant är då Rothuggaren, utgifven af en något till åren kommen, men altjemt ungdomlig svärmare F. H. Widstrand. Han började sin bana såsom »ung man i verken» i Stockholm. Han var också på femtiotalet utgifvare af Stockholms arbetareförenings organ »Demokraten».

Rothuggaren utkommer i den lilla fredliga af välmående svenskar bebodda staden Litchfield i Minnesota. I ett motto under sjelfva titeln säger den sig vara » egnad att afskaffa fattigdom, elakhet, okunnighet, okyskhet, fylleri, orättvisa, lagvrängning, förtryck och allt ondt».

Detta lilla nätta program skall utföras genom vegetarianism, införande af ett gemensamt verldsspråk, socialism och nihilism — den sista ändå af äkta slag, ty Rothuggaren vill hafva bort ej blott krönta styresmän, utan ock presidenter, guvernörer och — riksförsamlingar!

Det är derför icke nog med att bladet förklarar att »de som afrättade Alexander Nilsson, som kallades kejsare af Ryssland», handlade mycket riktigt, eller att det hedrar drottning Viktoria med namnen »det galna spöket, den hårdhjertade hyenan», eller att »Oskar Bernadotte» får åtskilliga faderliga råd o.s.v. Nej, äfven Förenta staternas presidenter och guvernörer stämplas som tyranner, hvilka utgifvaren af hjertat önskar måtte rifva hvarandra i stycken. Ja, vid ett tillfälle, då Minnesotas guvernör, Pillsbury, haft en fest för statens representanter, utropade Rothuggaren om statens förste embetsman och hans gäster orden: sabrez la canaille! Och så tillägger han — på engelska, så att det måtte förstås äfven af andra än svenskar — »det var synd att de ej brände inne vid statshusets brand».

Du hugger djerft, du hugger väl,
Du hugger med din hela själ,

sjunger också i ett till tidningen insändt ode en af Rothuggarens beundrare . . .

Titlar, stjernor och band väcka hos Rothuggaren icke blott, såsom man skulle vänta, ett medlidsamt och öfverlägset löje, utan verklig fasa. Någon enda gång måste han dock beqväma sig att gifva ett erkännande åt en betitlad person. Med anledning af friherre de Geers förslag vid 1882 års riksdag skref Rothuggaren: »grefve de Geer har föreslagit progressiv beskattning i Sverige och att befria fattigt folk från skatt. Detta är något i den rätta riktningen och bevisar att icke alla adelsmän äro skurkar».

Rikedom är naturligtvis Rothuggaren en styggelse.

»Rika personer i allmänhet måtte vara rysligt hårdhjertade. Skall det behöfvas dynamit för att uppmjuka dem?» Först en liten delning och sedan förbud att låna ut pengar mot ränta och slutligen förbud för så väl den enskilde som staten att kasta sig i skuld — och »derefter är det slut med fattigdomen».

Det kan icke nekas, att hr W., olikt många andra som säga sig särskildt föra de fattiges talan, lefver som han lär, d.v.s. utomordentligt tarfligt. Sedan han förgäfves försökt att bilda ett kommunistiskt samhälle af »vettigt folk utan laster», sedan han misslyckats på den politiska banan, emedan han såsom delegerad föreslog, att statens ombud skulle hafva mindre dagtraktamenten, söker han, trots fattigdom och ringa uppmuntran, att genom pennan sprida sina idéer.

En riktig »philosophe sous le toit», har han mer än en gång idkat sitt författarskap sittande på en låda högst uppe på vinden, med en tom lår till bord och en halmkärfve till läger, der han hvilade ut efter sitt verldsomskapande och samhällsförbättrande dagsverke och der han drömde om det nya verldsspråket, till hvilket han gjort omfattande förstudier . . .

»Trikiner äro ej goda att äta, äfven om de äro kokta. Låt bli att hafva och äta svin. Hafregryn äro mycket bättre och kosta mindre. Försök att äta dem okokta, som de göra i Skotland. Det går mycket bra med eller utan socker.»

Allt köttätande är enligt Rothuggarens åsigt en qvarlefva från den tid, då kannibalismen var regel. Vore alla vegetarianer, skulle en fjerdedels acre vara nog att föda en menniska.

När författaren hade nöjet att personligen besöka »den vise i Litchfield», fans också mycket riktigt den blodtörstige tronskakaren i sin vindskupa tuggande — råa hafregryn. I skrift en så förfärlig omstörtare, var han ansigte mot ansigte en vänlig, beskedlig, hjelpsam personlighet. För min del är jag honom tack skyldig för en längre audiens och en samling betecknande »rosenröda» skrifter om nära nog alt möjligt besynnerligt på »ism».

Till sitt yttre är Rothuggarens utgifvare en liten halt gubbe, med ett fredligt ansigte och ett par godmodiga ögon, hvilka blickade fram bakom brillor med spruckna glas. En gång blixtrade det till i dessa ögon. Jag frågade honom, om han aldrig tänkte att åter besöka Europa. »Det törs jag inte», lydde svaret. »Jag kunde då möta en kung på gatorna, och det tål jag inte, då blir jag sjuk».
-----
*) I förbigående må nämnas att hr E. äfven inlagt förtjenster såsom författare utom långspalternas verld. Så har han öfversatt delar af Longfellow och utgifvit en historia på svenska öfver Förenta staterna. En mindre vanlig, sannolikt hvad svenskar beträffar allena stående utmärkelse har kommit honom till del genom uppdraget att vara medlem i staten Illinois’ undervisningsnämd.

**) Hr Linderborg har såsom politisk man vunnit ett stort offentligt erkännande. Han har varit medlem af Illinois’ statsriksdag.

Ernst Beckman, 1850-1924, politiker, redaktör

(Ur Amerikanska studier / I. Våra landsmän i Amerika)

Redigerat Elof Granholm 05.04.2014