Artikelserie i Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets-
och Annons-Tidning no 16 B, 17.04.1896, sid 6
Redigering Elof Granholm 18.03.2014

Finnarnes invandring till Sverige
Del 2

Af  P. O. W.

Pörtets innevånare voro till det yttre korta och undersätsiga med långt, gult ned på axlarne hängande hår. Deras kläder voro i första tiden gjorda dels af älghud och dels af grå vadmal, som kvinnorna själfva väfde. Af uthusen, som tidigt kommo i bruk, voro badstun och rian de förnämsta. Den vidt kända finska badstun var lik pörtet, fast betydligt mindre, med en stor gråstensugn och lafvar omkring för de badande. Då badstun skulle begagnas, uppeldades den stora ugnen, hvarjämte värmen ytterligare stegrades genom att slå vatten på den starkt upphettade ugnen. Den häraf bildade vattenångan verkade en stark svettning hos de på lafven liggande, hvilka genom att piska sina nakna kroppar med våta björklöfskvastar än mer ökade utdunstningen. Efter ångbadet togo de öfversköljniug med kallt vatten.

Så fort finnen hade gjort de första oundgängligaste arbetena med bostad och dylikt på sitt nybygge, började svedjningen. Skogens afsvedjande skedde på den tiden med öfverhetens vetskap, ja. enligt dess önskan. Af hertig Karl finnes ett öppet bref till allmogen i Värmland af den 2 september 1587 hvari han bland annat säger: -- efter det med en stor fördel är, hvilket ock eder kan komma till hjälp både till bröd och bärgning, att I årligen lägge eder vinning om till att fälla i skogen och bruka svedjeland, eftersom I nogsamt kunnen märka och förfara af de svedjeland. Vi där neder hos eder hafva låtit fälla och bruka hvad Guds gåfva och välsignelse där med är. Därför till eder egen välfärd och bästa bjuda och befalla Vi eder här med allvarligen, att hvar af eder i sin stad årligen härefter skall fälla och rödja så mycken skogsmark, som han kan så i rättan tid och om hösten en tunna råg uppå.

Under den första tiden finnarne bodde i Sverige, hade de sålunda full rätt att svedja. Men i detta som i de flesta andra fall brydde de sig föga om lag och rätt utan fortsatte sitt svedjande lika som förut, äfven sedan de visste detta vara förbjudet. Och i våra dagar svedja och så de visserligen icke, men nog fortfara de att bränna upp skogarne. Flertalet af de hvarje sommar rasande skogseldarne i finnskogarna hafva sin orsak i finnarnes illvilja eller i bästa fall deras vårdslöshet och möjligen önskan att skaffa sina kreatur goda beten.

Svedjningen tillgick så, att skogen på den trakt, där svedjan skulle bli, fäldes på hösten, hvarefter på våren, då det blifvit tort och varmt, sattes eld på den fälda skogen. I askan såddes därefter råg, vanligen utan all vidare markberedning. Litet utsädesråg medförde finnarne vanligtvis från sitt hemland. Så berättas det om en finne, att han medförde ett lomskinn, fyldt med råg, en annan hade hela sitt rågförråd förvaradt i en näfverstrut, en tredje i sin tobaksdosa. Och då utsädesråg saknades, voro de icke rädda om besväret för att skaffa sig sådan. Det var icke alls ovanligt, att finnar gjorde en resa ända från Orsa till Gefle för att skaffa utsäde. Förutom råg sådde de äfven roffrö på svedjorna jämte rågen; och rofvorna voro under de två första århundradena, innan de fingo potatis, ett viktigt födoämne och bytesvara. Sedermera, då de började odla upp jorden omkring sina pörten, sådde de äfven korn och hafre. — Så fort säden blifvit mogen, afskars den med handskära och torkades antingen i särskildt uppförda torkrior eller ock i deras boningshus. Då kärfvarne torkat, tröskades de på det tilltrampade jordgolfvet, och säden förvarades i näfverklädda gropar. Då kornnen skulle malas, kokades de först i näfverskäppor, så att de med lätthet kunde stötas sönder. Längre fram kommo handkvarnar allmänt i bruk. Men det dröjde ej länge, förrän de började med boskapsskötsel, och hade de både kor, får och getter i sina ladugårdar. Vinterfoder skaffade de af gräset på ängsmarker kring myror och sjöar, som slogs på sommaren, och sedan bars hem på vintern, så fort skidorna kunde begagnas. Får och getter fingo vanligen nöja sig med torkadt löf.

En betydande inkomstkälla var och förblef dock länge jagt och fiske, som upptog en god del af männens tid. Skogen var ock denna tid full af både pelsbärande och matnyttiga djur som björn, varg, lo, räf, mård. bäfver, älg, hare och fågel. Hvilken tid på året eller på hvems mark de fälde sitt villebråd, det brydde de aldrig sin hjärna med. Och så är det än denna dag. Älgjagt idka de fortfarande med förkärlek; och kunna de oantastade skaffa sig en älgstek, så är det dem lika kärt, om det blir till jul, påsk eller midsommar. Om vintern sysslade männen äfven med slöjd, såsom förfärdigande af båtar, kälkar, åkerbruksredskap och husgerådssaker. Kvinnorna spunno och väfde på sina konstlöst hopfogade väfstolar vadmalskläder åt sig och männen.

Deras bröd utgjordes vanligare af ojäst kornbröd än jäst rågbröd. Men det hörde icke till sällsyntheterna, att frost och regn skadade deras säd, och då blef det svåra tider för dessa isolerade skogsmänniskor. Då voro de långa tider alldeles utan mjöl att baka bröd af, och det lilla förråd, de möjligen egde, uppblandades med hvarjebanda ämnen, såsom halm, agnar, islandsmossa, sälglöf, benmjöl, syrgräs och bark, hvilken senare togs af unga tallar. Men dylikt hade de nog varit med om förut i sitt hemland, och detta kan man säga var nästan nödvändigt, för att de skulle kunna hålla ut under de många svåra år, de fingo utstå. För öfrigt hade de flere för dem egna nationalrätter, t. ex. Mutti, som gjordes antingen af fiskspad och rågmjöl. eller ock af vatten med ister och rågmjöl, som blandades tills den bildade en tjock, fast deg. Denna rätt användes i stället för bröd, och hans synnerliga fördel bestod däri, att han var så stadig, att han kunde bäras på yxskaftet. En annan var Resk  (eller panna rieska), som bestod af rå, rifven potatis med mjöl och vatten. Hillo tillreddes helt enkelt af sönderstötta lingon och mjöl och åts alldeles okokt. Den mest bekanta af deras nationalrätter var dock den s. k. bänkvällingen, på finska piimä-velli, som de lagade af sur mjölk och mjöl. Den hade sitt namn däraf, att den utan vidare besvär kunde lagas till på bänken.

Då vi erinra oss, att finnarne kommo hit på l5- och I600-talet, kunna vi förstå, att deras upplysning och bildning icke var stor. Den bestod mest i kunskapen om deras förfäders seder och bruk att förfärdiga sina hus och enkla husgerådssaker, deras sätt att svedja och fånga skogens vilda djur. Att skrifva och läsa kände de föga eller intet till. Fädernas minnen och sägner dem förde de med sig till sitt nya hemland, och i sagans och sångens form bevarades dessa från slägte till slägte. Och så förblef det under mer än två sekler. Finnarne lefde vanligen ensamma och afskilda. Utanför sitt hem, den stiglösa skogen, kommo de sällan och deras språk gjorde det för dem länge omöjligt att komma i närmare beröring med svenskarne. Till kyrkorna hade de vanligen flere mil utan minsta spår till väg. De ålades visserligen att gå dit, men denna uppmaning fullföljde de sällan. Deras lik måste ibland förvraras i jorden under månader innan de kunde förskaffas till socknens kyrkgård 

Finnarne voro ock lika råa som okunniga samt häftiga och hämdlystna.  Slagsmål och mord både sinsemellan och med svenskarne voro icke så sällsynta, och detta blef ännu sämre, då på 1700-talet husbehofsbränningen började på finnskogarne. Talrika brottmålshistorier finnas antecknade i domböckerna i början av 1600-talet. Vi anföra några upplysande exempel. En finska, Malm, från Hassela hade slagit sin svärfader fyra blånader med ett vedträ på andra stora böndagsförmiddagen , och domen lydde, emedan synden tager öfverhanden, synnerligen där uppe i finnmarken, därför är hon, henne och andra till varnagel,  dömd från lifvet enligt rikets lag.

Texten om trolldom (otydlig kopia, går ej att scanna)

Men finnarne hade äfven sin goda sidor. Ihärdighet, kraft och förmåga att uthärda nöd och möda står finnen oöfverträffad. Stöld förekom högst sällan och för hans dörr brukades icke lås. Då så behöfdes delade finnen gerna med sig av det lilla han egde.

Detta är  korthet bilden af det folk, som på hertig Karls inbjudan började invandra hos oss på 1500-talet. Det ena pörtet efter det andra uppfördes här och där på bergen och invandringen fortsatte både under Gustaf Adolfs  och första hälften af Kristinas regering. För att med full säkerhet få innehafva sina torp skulle hvarje finne hafva byggnadssedel, d.v.s. särskildt bref af konungen att få anlägga nybygge. Det var ovanligt, att finnarne själfva foro upp till Stockholm för att åt sig utverka dylika kungabref. De bosatte sig nästan aldrig flere tillsammans utan enstaka här och där i skogarne.

De områden, hvilka de tillförsäkrades till storleken mycket olika, men ofta voro ej gränserna noggrant bestämda, utan de gjorde anspråk på större områden än dem med rätta tillkom. Två finntorps områden på gränsen mellan Medelpad och Helsingland voro ej mindre än 16 mil Och en finne påstod sig af Karl den IX ha fått löfte om så stort område, som han hunne med sina skidor löpa omkring på en dag. En annan i häfderna väl känd finne eller rättare illa känd, ty han var en stor bof, Lång Kristoffer i Sundsjön anförde klagomal öfver, att två andra hade slagit sig ned alldeles för nära inpå honom, eller som han uttryckte sig, emedan de utan lof slagit sig ned i hans kalfhage, då de i själfva verket bosatt sig på ½ mils afstånd från honom. Då refning och afvittring öfvergick deras hemman bestämdes noggrannare deras områden. Dock innehöllo finntorpen vanligen några tusental tunnland skog.

Andra artiklar i serien går ej att scanna
p.g.a. dålig kvalitet.