Artikelserie i Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets-
och Annons-Tidning no 15 B, 10.04.1896, sid 6
Redigering Elof Granholm 18.03.2014

Finnarnes invandring till Sverige
Del 1

Af P. O. W.

För flertalet af våra läsare torde vara välkänt att en del af vårt lands skogstrakter i Värmland, Dalarne, Helsingland, Gestrikland och Medelpad benämnes finnmarker eller finnskogar. Man talar sålunda om Värmlands finnskogar, Orsa finnmark, Bollnäs finnskogar o.s.v. Vid en vandring i nämda landskaps vida skogar öfverraskas man af att här och där på bergen se större eller mindre stugor med en bit odlad jord omkring, ofta flera mil från närmaste väg och bygd. Vi veta ock, att dessa bygdbrytare i våra skogar icke äro af svensk börd utan hafva för hundratals är sedan invandrat hit från främmande land. De tillhöra dock ingen för oss främmande folkstam. De äro söner af det folk, som med oss troget hållit samman i fredlig tid under många sekler, det folk som med våra förfäder delat möda och ära från hundrade slagfält. De tillhöra den af oss alla högt aktade finska nationen. Till följd af sitt afskilda läge, djupt in i våra stiglösa skogar, och sin stams kända seghet hafva dessa finnar ända inpå vårt århundrade bibehållit sitt språk och nationala kynne. I våra dagar äro de dock nästan helt införlifvade med landets öfriga bebyggare. Endast i några af de mest aflägsna skogstrakterna finnes ännu något finskt kvar. Innan dessa sista spår af deras nationalitet utplånas, kunde det därför vara af intresse att meddela några drag af dessa skogsfinnars historia.

Huru nu dessa finnar fingo hemortsrätt inom våra landamären, deras följande öden och hvad de uträttat i vårt land, därom hafva våra häfdatecknare föga eller intet att berätta.

Brukspatron Abraham Hülpers beskrifning öfver sin resa genom Dalarne år 1757,  K. A. Gottlunds resor i våra Finnskogar 1817 och 1821, Gustaf Schröder: "Örjan Kajland och hans pojkar" samt Petrus Nordmann: "Finnarne i mellersta Sverige” äro hufvudsakligen de källor, som ligga till grund för denna uppsats, och till hvilka vi kunna hänvisa dem. som önska få en noggrannare kännedom om finnskogarnes glömda folk, än dessa anteckningar förmå lämna.

Finnarnes första bosättning, lefnadssätt m.m.

Enligt ännu bibehållna, historiska dokument och bland finnarne gängse traditions veta vi att deras invandring till Sverige började i slutet af 1500-talet, då Karl var hertig öfver Värmland, Södermanland och Nerike. Hertig Karl var mycket mån om, att hans hertigdöme uppodlades och på allt sätt gick framåt. År 1529 utfärdade han ock ett bref, innehållande bestämmelser om nyodlingar. Däri säges, att nya torpställen må upptagas, där tillfälle och lägenhet finnes, på kronans jord. Dessa nybyggare erhöllo dessutom 6 års skattefrihet för sina torp och hjälp med utsäde. Klart är, att äfven svenskar slogo sig ned som kolonister i hans hertigdöme, men att många, ja, kanske flertalet verkligen voro finnar, kan man sluta däraf, att ett särskildt formulär till fastebref för dessa finntorp utfärdades af hertig Karl den 6 oktober 1583, som ju visar, att dylika finntorp anlades i mängd. Nämda viktiga dokument har följande ordagranna lydelse:

"Wist consept för Finnar som Torpeställe uptagit haffva, och begynt byggia. Datum Nyköping 6 Okt. anno 1583.

Wij Carl etc. Göre Wetterligit att effther thenne breffiesere N. N. haff:e uptagit och begyntt rödia och byggia ett Torpställe på Cronans ägendom, b:d N.N. i N. Sockn liggandes,  Sza haffe wy gunsteliga effterlåtidt, att han thez beholla och bruka må, doch medh sådanne hvilkor och förordh, att wår Fougdhe samptt Heredz Höffdinge och tolf beskedlige män aff Heredet skole then platz besehe, som affrödies och bygges opå, szå att thez icke sker gamble dalbyar till Hinder och meenh eller på någres endskylde äghor, som medh råå och röör omlagde finnas, och thesligit leggia then deel til för:de Torpeplads i skogh och mark, som ther til höra skall, att han, som thez besittier och brukar, må vetta hvad ho:m medh rätta tillhörer, hvadan, när szå är skeedt, skall för:de N.N. niutha, bruka och besittia för:de Torpeplads schattfrij och uthan all tunge uthi sex åhr, och sedan skall thez för skatt leggias, effther som thez kan ware medh äghor gott och lagligitt til. Theslig:t skal hans barn och effterkomande vara hvar efther annen nemist til att besittia samma Torpestadh för åhrlige Skatt och Utlagor, Thet wår Fougdhe, Heradz Höffdinge. Länssmän och alle andre, som för wår skuldh wele och skole göra och låthe, måghe vetta sig efterretta."

Att hertig Karl äfven var synnerligen angelägen om, att denna finnarnes nyodling fick ostörd fortgå, framgår däraf, att då han förnam, det några prester och bönder togo sig före att på allt sätt trakassera dessa nybyggare, utfärdades ett öppet bref, hvari han förehöll dem detta, och slutade med de stränga orden, att därest dylikt varder för honom vidare tillkännagifvet, ”så skall den skyldige, eho han vara må, adel eller oadel, lärd eller olärd icke allenast till gods och egodelar utan också till lifvet utan nåder straffad blifva". Detta var ord och inga visor, och under hertigens höga och säkra beskydd tog nu finnarnes inflyttning stark fart. Deras invandring fortfor sedermera under Gustaf Adolfs och förra delen af drottning Kristinas regering, och snart funnos finnar på skogarne i nästan hela mellersta Sverige och en del af Norrland som vi längre fram skola se. Efter midten af 1600-talet känner man endast inflyttningar af enstaka familjer och individer.

Att finnarne vid denna tid, 15- och 1600-talen, lämnade sitt land för att söka nya hem hos oss, torde berott på flere orsaker såsom fattigdom, krig och förföljelse. Om några finnar i Medelpad är särskildt kändt att de flyttat till Sverige i anledning af svaga år och hungersnöd i Finland. Och man kan väl tänka sig att icke alla gjord som Runebergs bonde Pavo från Saarijärvis moar, som blandade dubbelt mera bark i brödet och gräfde dubbelt större diken för hvarje missväxtår, utan att många i stället vandrade öfver till Sverige, hälst de där så väl mottogos af öfverheten. Krig angifves som den vanligaste orsaken ttll finnarnes invandring. Under Johan III:s ryska krig och det s.k. klubbkriget härjades och brändes svårliga i Finland, hvarför många då flydde öfver till Sverige. Men äfven stränga godsegare och orättrådiga ämbetsmän synas hafva ökat utvandrarnes antal, som man kan se af ett bref af år 1580 från hertig Karl till konung Johan. Han säger däri, att han erfarit af några finnar i sitt hertigdöme, ”att fattiga och bönder vederfaras ingen lag och rätt, och om någon klagar, så måste han utstå mycken förföljelse, hvilket oss tyckes nästan för groft vara handladt,och detta vill han säga af broderlig välmening, och emedan föga någon annan vågar framhålla slika historier."

Landshöfding Erik Sparre i Gefleborgs län påstår i ett bref till drottning Kristina att äfven många till följd af i Finland bedrefne bowastycken rymt till Sverige.

Från hvilka trakter af Finland Sveriges nya bebyggare voro är icke lätt att säga emedan de finska kyrkböckerna från denna  tid ej äro i behåll, och de svenska presterna aldrig antecknade de inflyttade födelsesocken.  Enligt den förut nämde K. A Gottlunds åsigt voro flertalet från Savolaks och Tavastland, och språkforskaren d:r Aminoff säger, att våra skogsfinnars tungomål är en åldrig gren af den nordsavolakska dialekten. Därjämte finnes ännu kvar i Karlstad ett prestbetyg utfärdadt för en finne. Hindriksson, vid hans afflyttning til Sverige af kyrkoherden Lamai i Rautalambi, Tavastland 1584.

Om den väg finnarne togo vid sin invandring finnes ingen säker uppgift, men på grund af landets läge synes det troligt, att de kommit öfver Kvarken och Ålands haf; några från nordligare trakter kanske norr om Bottniska viken. En sägen,  som förtäljer, att ett sällskap finnar kommit norr ifrån och att de gått kring en hafsvik, 300 mil lång,  synes bekräfta detta.

Man må väl betänka, hvilka ansträngningar, faror och umbäranden af alla slag vi i förenade med en dylik resa på den tiden sig den företogs sommar- eller vintertiden. Man kan icke annat  än förundra sig öfver, att de verkligen kunde taga sig fram denna långa väg. Det var vid denna tid annorlunda att färdas än nu, då man blott har att stiga på tåget och på några timmar göra en bekväm resa på tiotals mil. På ifrågavarande tid måste de i stället stiga på skidorna, taga sina tillhörigheter på ryggen eller en kälke och så ströfva framåt dag efter dag genom  milsvida skogarne; nattlogi fick tagas hvar det bäst passade i skogen och reskost till större delen af skogens villebråd. Då de ändtligen framkommit till det efterlängtade landet och funnit något berg eller skogshöjd, som syntes lämplig, återstod dem att utse byggnadsplats och passande ställe att svedja på. Deras första boningar voro i de flesta fall icke de vanliga finnpörtena utan s.k. kåtor. Pörtet tog nämligen allt för mycket tid och arbetskraft i anspråk för att medhinnas första året, då de hade all möda att skaffa sig sitt lifsuppehälle. Kåtan däremot var snart gjord. Den bestod af en krets grofva gran- eller tallspjälor, sockertoppformigt lutade mot hvarandra. På södra sidan lämnades en dörröppning och i kåtans spets, som ej var tillsluten, gick röken ut. Öfver elden, som gjordes upp i kåtans midt på bara marken, hängde kokgrytan på en träkrok af en, som var upptill fästad i en tvärstång. Detta var deras första primitiva bostad.

Efter något år bygde de sig dock ett s.k. pörte eller rökstuga. Detta pörte då ofta bygdt så, att det kunde användas både som boningsbus, badstu och torkhus för säd. Den var till storleken något olika och af rektanguler form. Väggarne voro uppförda af grofva stockar, släthuggna på tvänne sidor. Dörren var belägen i den af gaflarne, emot hvilken ugnen stod. I två eller tre af väggarne funnos öppningar som kunde efter behag öppnas och stängas genom skjutbara träluckor. Golfvet utgjordes antingen blott af den hårdt tilltrampade marken eller ock af därpå lagda klufna stockar. För att hindra golfdrag uppkastades utvändigt rundt kring stugans väggar en mindre jordvall. Pörtets tak bestod af klufvet granvirke, som lades på näfverklädda bräden. Något horisontelt mellantak fanns ej, utan upptogs dess plats af sparrar, som uppburo brödstänger, virke, pärtor m.m. I taket var slutligen ett fyrkantigt rökhål, öfver hvilket utvändigt reste sig en urhålkad stubbe eller en huf af fyra hopslagna brädlappar. Ej mindre än 1/5 af pörtets inre upptogs af stenrösugnen, som var 2 à 3 alnar hög och bred samt hopfogad af sten och lera. I ugnens inre fans en rymlig eldstad med rund eller halfcirkelformig mynning. Då denna ugn eldades bolmade röken ut i stora moln och lägrade sig under taket, då den naturligen ej genast hittade vägen genom det lilla hålet i taket. Till följe af röken blefvo och väggarne snart helt svarta och skinande. Framför eldstadens öppning fans en fördjupning, där det eldades för matlagning. Om natten hvilade finnarne oaktadt den vanligen mycket starka hettan omkring och på den stora stenrösugnen. Pörtets inredning var mycket enkel. Två väggfasta stockbänkar, ett groft tillyxadt bord och ett par tre stolar, sågade af en trädstam med vidsittande grenar som fötter utgjorde hela möblemanget. Till mindre husgerådssaker kunna vi nämna pärthållare af järn. som fasthöll de brinnande pärtorna, samt tråg, bunkar, skålar, mortlar, flaskor, m.m., allt af trä: vidare åtskilliga saker af näfver, såsom näfverrifvor eller skäppor, som användes icke blott till förvaring af matvaror utan äfven att koka uti, samt kuntar eller kassar, som gjordes och göras än i dag af flätade näfverremsor. Af flätad näfver förfärdigades föröfrigt en hel del praktiska och vackra saker såsom mjölkorgar, dosor, knifslidor, vallhorn, rep och t.o.m. skor, hvilka senare dock voro, som man väl kan förstå, föga hållbara. Angående dessa näfverskor förtäljer traditionen, att de äfven användes som afståndsmätare. Detta tillgick då helt enkelt så, att de nya näfverskorna påtogos vid mätningens början, och så marscherade mätaren åstad, tills han känbart erfor instrumentets bristfälligbeter. d.v.s. tills näfverskorna blefvo trasiga. Då visste han, att han var jämt 1 mil från utgångpunkten.

(Forts)