Tidning för Wenersborgs stad och län
No 54, 05.07.1888 sid 4
Redigering Elof Granholm 178.03.2014


Ett svenskt-amerikanskt minne.
1638-1888.
(Efter "Hemlandet".)

Ett tvåhundrafemtioårigt historiskt minne kommer att i dessa dagar upplifvas vid ett stort svenskt-amerikanskt kyrkomöte i Galesburg, Illinois, och då detta minne är af allmänt nationelt intresse, vilja vi med några ord omnämna detsamma. I år hafva två och ett halft århundrade förflutit sedan de förste svenske och finske invandrarna kommo hit till landet under ledning af en holländare Peter Minuit, som förut varit guvenör i Nya Amsterdam, nu varande Newyork. Det var i mars 1638 som två af svenska riksamiralitetet utrustade fartyg, "Kalmar Nyckel" och "Fågel Grip", - hvilka afseglat från Göteborg om hösten året förut, inlupo i Delawarefloden, som då kallades af indianerna Pautaxat, men som af svenskarne fick namnet Nya Sveriges älf. Det var blott en ringa skara af soldater, hvilka kämpat under Gustaf II Adolfs, Horns och Banérs fanor, samt några arbetsdugliga, själfständiga och modiga bönder och handtvärkare, hvilka kommo med dessa fartyg för att "bygga svenskt välde och egna hem i ödemarkerna midt ibland vildar och midt emellan två om väldet i Amerika täflande nationer".

Invandrarne landstego först på en udde, som af dem kallades Paradisudden, nära nu varande Mispilliam Creek, men dröjde icke länge härstädes, utan styrde längre uppåt elfven till en bäck, som af holländarne kallades Minquas kil, nuvarande Christiana Creek. Här stego de åter i land och försökte komma i beröring "med landets rätte ägare", indianerna, för att af dem tillhandla sig större eller mindre landområde. Redan 1634 skall Karl I af England hafva till svenskarne öfverlåtit alla anspråk på landet vester om Delawarefloden. Men holländarne i Newyork gjorde anspråk på samma landområde. De hade 1629 köpt en landsträcka (söder om Cap Henlopen) och grundat ett holländskt nybygge därstädes, men snart råkat i ovänskap med indianerna, hvilka förstört nybygget i fråga och ”med vapen i hand återeröfrat landet. ”

Den 29 mars ingingo svenskarne med nämde "eröfrare" ett freds- och vänskapsförbund. En indianhöfding vid namn Mitatsimint sålde då till svenska kronan allt land, liggande mellan nuvarande Wilmington och Bombay Hook, och andra indianhöfdingar försålde landet norr ut ända till Schuylkill vid nuvarande Philadelphia. Några historieskrifvare påstå, att allt land liggande mellan Cap Henlopen och nuvarande Trenton Falls, som då kallades Santickan, redan vid detta möte kom i svenskarnes händer. Ordentliga köpebref utfärdades på holländska språket. Indianerna undertecknade dessa handlingar med sina bomärken, svenskarne med sina namn, hvarefter köpeskillingen kontant erlades i varor af olika slag, hvarvid "svenskarne betalade mera för landet än hvad engelsmännen eller holländarne någonsin skulle hafva gjort".

Sedan landet var köpt och betaldt, kartlades detsamma af en svensk landtmätare löjtnant Måns Kling och gränspålar med den svenska drottningen Kristinas namnchiffer nedslogos i gränslinien. Samtidigt därmed uppförde Minuit å det ställe där staden Wilmington nu ligger en skans, som fick namnet Kristina. Detta behagade icke holländarne, hvilka fruktade, att svenskarne skulle komma att icke blott intaga landet utan äfven "draga indianhandeln under sig". Redan den 16 maj aflät Nya Nederländernas (New-Yorks) guvernör en ljungande protest mot Minuits tilltag att uppföra fästningar å land, som hörde holländarne till. Minuit, hans svenskar och finnar voro, ehuru få, ingalunda färdiga att böja sig för hotelser och maktspråk. Gunst eller ogunst af "främmande folk" var dem en bisak, att landet "skulle blifva Sveriges Crono i evärdeliga tider tillhörigt" var dem däremot en huvudsak; och "under det Banér och Torstenson förödmjukade Österrike och Danmark", säger Amerikas störste historieskrifvare, "dristade holländarne endast protestera" mot den svenska kolonien i Delaware.

Sedan den omnämda skansen blifvit bygd, inlades i densamma en garnison af — 24 man under Måns Klings befäl. Genom frikostiga skänker vanns indianernas bevågenhet mer och mer och pelshandeln ökades. Nybyggarne uppodlade landet omkring skansen, planterade tobak och hoppades att "med hvarje år öka sin tobaksskörd", som ansågs blifva en af koloniens förnämsta inkomstkällor. Minuit återvände därefter (sannolikt i juli) till Sverige med "Kalmar Nyckel", men drunknade vid den västindiska ön S:t Kristoffer. Fartyget ankom i november till Holland och i juli påföljande år till Göteborg. Sådan var kolonien Nya Sveriges början. Hade det påbörjade företaget blifvit med kraft understödt och hade den svenska och finska invandringen under en eller två mansåldrar varit om icke mer än hälften så stor som den är i vår tid, så hade ställningen här i landet i mer än ett afseende varit annorlunda än hvad den nu är. Men Sverige och alla dess biländer ägde vid denna tid endast 1 1/2 million inbyggare. Den inhemska hären steg dock till 40,000 man, ja genom värfningar och utskrifningar i Sverige och i utlandet uppbringades hären ända till 100,000 man under de sista åren af 30 långa kriget, hvilket drog hvarje år omkring 4,000 af landets kraftigaste arbetare till främmande länder.

På giltiga orsaker till utvandring från Sverige fans under drottning Kristinas förmyndarestyrelse ingen brist. Bonden var icke blott tryckt af tunga skatter och pålagor, en följd af de långvariga krigen, utan han var därjämte i stort beroende af adeln. Hans fria äganderätt till jorden var inskränkt genom många tryckande band, ja mer än en af de främmande "officerare", hvilka inflyttade i riket, försökte införa den lifegenskap, vid hvilken han i sitt fädernesland vant sig. Emigrationslusten synes dock icke varit särdeles stor hos våra landsmän före "guvenör Printz' tid". En resa till Amerika var i mera än ett afseende ett vågsamt företag. Om den fullbordades på 6 månader ansågs den hafva varit "snäll nog". Djärfva sjöröfvare (pirates) svärmade omkring i de vestindiska farvattnen, och blef ett fartyg nödgadt att söka hamn vid någon af Vestindiens af spanjorer och fransmän bebodda öar, så blef det ofta ett byte för de laglöse herskarne därstädes. Äfven svenska utvandrare blefvo här under de följande åren plundrade, genom tortyr tvingade att utlemna sina dyrbarheter och genom våld och lockelser omvända till den "allena saliggörande katholska läran". Amerika var dessutom icke mycket bekant för Sveriges allmoge. Det är därföre icke underligt, att utvandringslusten icke var till en början synnerligen stor.